Ledarens ansvar att driva förändring

,

Nyligen släpptes andra säsongen av succéserien The Crown på Netflix. En bit in i femte avsnittet sitter Lord Altrincham mittemot den engelska drottningen och får svara på frågan om vad monarkin behöver ändra på för att överleva.

Lord Altrincham har öppet kritiserat kungahuset som verkar opåverkad av de förändringar som skett i omvärlden bland annat i samband med andra världskriget och han har fått stora delar av engelska folket med sig. Drottningen sitter uppsträckt och svarar med en något spydig ton, men lyssnar ändå på vad Lord Altrincham har att säga.

Drottningen (D): Jaha, vad är det ni tycker jag ska ändra på?

Lord Altrincham (LA): Ni behöver egentligen inte ändra på något, utan snarare erkänna att det har förändrats.

D: Vad då?

LA: Allting. Och vara beredd på att vi nu lever i en tid då… människor som jag…

D: Kan säga precis vad de tycker?

LA: Ja.

D: På vilket sätt som helst?

LA: Ja.

D: Och varför är det så, om jag får fråga?

LA: För att underkastelsens tid är över.

D: Och vad finns kvar då underkastelsen försvinner? Anarki?

LA: Jämlikhet.

Allting har förändrats i England, tiden har sprungit förbi kungahuset och regeringen och hovet är fyllt av män med konservativa, gammaldags åsikter om hur landet ska ledas. Vid motstånd är det självklara första alternativet att oppositionen ska tystas. Eller som premiärministern uttrycker det: ”Altrincham är en låga… som måste släckas.”

I vår tid har senhösten varit starkt präglad av #metoo-rörelsen. Frågan om det verkligen kommer göra någon skillnad ställs i nästan varje sammanhang jag verkar i. Farhågan är att det kommer gå tillbaka till som det var innan, nu när uppropen får allt mindre plats i medierna.

Men något har redan förändrats. Tystnadskulturer är synliggjorda och människor som missbrukat sin makt har fått gå. Samtidigt finns många verksamheter och chefer som håller kvar i det som är tryggt och betraktar det som händer på ett visst avstånd; ”Det händer inte hos oss”. Men saken är den att sexuella trakasserier är så vanliga att om ni inte har någon anmälan om det i er organisation så är risken stor att problemet finns men ingen pratar om det. Och är det inte sexuella trakasserier per se så är det andra exkluderande beteenden, som en exkluderande jargong eller utövande av härskartekniker som förlöjligande, förminskande och osynliggörande.

Det är allas vårt ansvar att se till att #metoo får en avgörande och långsiktig effekt. Och ni som chefer har ett alldeles särskilt ansvar i att säkerställa en jämställd, inkluderande arbetsplats utan exkludering.  Min uppmaning till er är att göra som drottning Elisabeth: Lyssna och se klarsynt på det som sker i omvärlden och gör de nödvändiga förändringarna. En ledande position ska användas för att ta ansvar för organisationens värderingar, som Frida Ohlsson Sandahl skriver i sin bok ”Inkludera”.

Ta nu chansen att under ledigheten sätta upp mål för vad just du vill i din roll som chef. Vilken sorts chef vill just du vara och till vilket sorts samhälle vill du bidra Och vad behöver du då göra annorlunda?

Behöver du konkreta tips på vad du kan göra inom området sexuella trakasserier och inkludering?

/0 Kommentarer/av

Bråda tider i chefsverkstaden

Det är bråda tider i chefsverkstaden så här års, mycket ska bli klart och komma till ett ”avslut”. Det är också dags för årsredovisningar och årsbokslut, uppgifter ska lämnas och underlag jagas. Många fler företag i Sverige har på grund av den nya lagen om obligatorisk hållbarhetsredovisning från och med i år ”tvingats” göra en hållbarhetsredovisning – grattis säger jag! Med en hållbarhetsredovisning gör du en långsiktig investering i ditt företags- eller verksamhets riskhantering, stärker varumärket och utvecklingspotentialen.

Förutom det omvälvande uppropet #metoo har också andra frågor fått uppmärksamhet under året, den psykosociala ohälsan och den ökande stressen, integration och mångfald. På miljöfronten är plasten utpekad. Rapporten från 2016 om att vi snart har mer plast i havet än fisk fick sitt stora genombrott under detta år i form av debatter och ökad medvetenhet. Nu pratar alla plast och plastens skadliga påverkan på miljön och negativa hälsoeffekter. Ibland går det fort. Lägg till att det krävs minst 1,5 kilo råolja för att tillverka ett kilo plast. Plasten hänger ju ihop med klimatfrågan men här går det inte lika fort.

De globala utsläppen av koldioxid väntas i år öka med två procent, efter att ha legat stilla sedan 2014.  Att utsläppen ökar är egentligen paradoxalt eftersom många av åtgärderna som minskar klimatpåverkan är lönsamma för företagen och de skapa andra positiva värden som bättre hälsa, stoltare och effektivare medarbetare och stärkt varumärke. Kanske låter det krångligt att minska utsläppen, eller dyrt? Oftast är det ju varken det ena eller det andra. De allra flesta företag i Sverige är små och medelstora företag. Oavsett storlek eller bransch måste alla minska sina utsläpp. Vi har fram till 2020 att böja utsläppskurvan sedan anser forskarna att det är försent att stanna under en tvågradig uppvärmning.

Ledarna har gjort en kortfilm om hur du minskar utsläppen i din arbetsvardag. Det är varken krångligt eller dyrt. En nyligen publicerad lista på tio vetenskapliga fakta om klimatförändringarna kan ge extra bränsle till din vilja att agera. Klimatförändringarnas effekter är redan märkbara för miljontals människor och djurarter. Som chef och arbetsgivarens företrädare har du både en affärsmässig och moralisk skyldighet att agera för att minska utsläppen. Det är den bästa julklappen du kan ge och få.

/0 Kommentarer/av

En gnällfri arbetsplats – vill vi verkligen ha det?

Medarbetare som gnäller, arbetsplatser som blir alltmer upptagna av svepande klagomål, grupper som ställs mot varandra – många chefer skulle nog gärna vilja bli av med det och proklamera nolltolerans mot gnäll. I en debattartikel på SVT opinion diskuterar Christina Stielli fenomenet och pekar på att inte bara chefer, utan också medarbetare tycker att det är för mycket gnäll på jobbet. Hela tjugofem procent tycker att gnället ska bort, enligt en ny SIFO-undersökning.

Visst kan det kännas lockande som chef att föreställa sig en arbetsplats med tysta, flitiga medarbetare som gör vad man ska och aldrig ifrågasätter chefen. Ingen kritik mot beslut, inga ifrågasättanden av strategier och inga klagomål på bristande resurser.

But be careful what you wish for!

För granne med gnällfria arbetsplatser växer tysthetskulturen, där ingen heller vågar komma med relevanta och konstruktiva synpunkter, där chefer bestämmer och medarbetare lyder och där goda idéer blir kvar i skrivbordslådan av rädsla för att bli sågade.

En trygg och öppen chef vet att lite gnäll är priset man får betala för att arbetsplatsen ska upplevas som öppen och tillåtande i viktiga frågor. Givetvis måste oseriösa klagomål och ett ständigt, ensidigt problematiserande avvisas med kraft. Det kan heller inte tillåtas invadera de allmänna utrymmena på arbetsplatsen.

Men att ta bort kaffemaskinen, avgränsa omklädningsrum eller förbjuda vissa samtalsämnen är helt fel väg att gå. Lita istället på klokskapen och kraften hos medarbetarna själva. Ta upp en sund och positiv diskussion om hur vi ska prata om jobbet och varandra. Och som chef – var glad över att du har medarbetare som vill och vågar bidra till verksamheten!

/0 Kommentarer/av

Tappa inte balansen chefen

, ,

Händer det att du ibland känner dig som en balanskonstnär? Frukta inte, ty du är inte ensam. Att vara chef innebär att balansera olika intressen och hantera en bred variation av uppgifter. Ofta är det just det som många chefer upplever som så stimulerande. Men då gäller det att hålla balansen så att du inte kantrar.

En viktig uppgift som chef är att ha överblick över helheten. Dina medarbetare ska i första hand kunna fokusera på sina olika uppdrag och den verksamhetsnära kontexten, men du behöver ha ett vidare perspektiv för att kunna prioritera, planera och ta bästa möjliga beslut.

Ledarna har tagit fram en modell som vi kallar 5R – Chefens balansbräda som du kan använda som ett stöd i chefsrollen. Syftet är att synliggöra alla delar av ditt chefsuppdrag och inte minst visa att alla delar hänger samman. Ensidigt fokus på någon del gör att helheten riskerar att kantra och du tappar balansen.

De 5 R:en är relation, riktning, ram, resultat och roll. Alla viktiga ingredienser i chefs- och ledarskapet. Om relationerna på arbetsplatsen inte fungerar som du tänk dig, så kan det vara värt att vidga perspektiven och se om orsaken går att finna i exempelvis otydliga mål eller strukturella hinder som skapar frustration. Som chefer är vi alla olika och har olika fokus i vårt arbete. Några är starkt relationsorienterade medan andra fokuserar helt på resultaten. Men alla delar är viktiga och bidrar till helheten.

Min förhoppning är att du kan använda balansbrädan som en karta att orientera efter. Inte minst när tunnelseendet inträder vid stressiga perioder. Då kan vi alla behöva hjälp att ta ett steg tillbaka och få en överblick över helheten.

Hur balanserar du alla delar av ditt chefsuppdrag?

/0 Kommentarer/av

#metoo är en arbetsmiljöfråga och chefens ansvar

Den innersta kärnan i alla chefsuppdrag med personalledning är ansvar för arbetsmiljön. Alla medarbetare har ansvar för sitt eget jobb och för hur man själv uppför sig, men bara chefen har ansvar för helheten.

Arbetsmiljö är ett vitt begrepp som innefattar allt från att man självklart inte ska bli skadad eller sjuk på jobbet, till att man har rätt till en positiv omgivning fri från kränkande eller nedsättande beteende, där var och en ges förutsättning att prestera sitt bästa. Och det är chefens ansvar att se till att det fungerar.

Det finns chefer som inte vill ta det ansvaret, och det finns chefer som väljer att blunda för dåliga förhållanden. Det finns även chefer som själva trakasserar och kränker. Dessa chefer ska omedelbart sluta vara chefer.

Men så finns det också väldigt många chefer som vill men inte kan. Detta beskrivs på ett utmärkt sätt i en debattartikel i söndagens DN av Eva Vingård, professor i arbetsmiljö.

I dagarna hör vi många proklamationer om nolltolerans och uppkavlade ärmar. Men att hantera kränkningar och sexism på jobbet är ingen enkel uppgift. Som chef måste du gå till botten med orsakerna, lyssna på alla inblandade och försöka förstå vad som hänt. Du ska hantera inte bara offer och förövare, utan också alla andra medarbetare och deras upplevelser. Du ska också säkerställa att det finns verktyg och strukturer på plats för att det inte upprepas och att arbetsplatsen i fortsättningen hålls fri från oönskat beteende.

Av cheferna kräver allt detta mod och civilkurage, en god etisk kompass, kunskap, stöd och framförallt tid till att vara en närvarande chef och ledare.

Att en enskild chef beter sig illa kan och ska aldrig ursäktas. Men om vi nu mitt uppe i #metoo rörelsen vill börja se framåt, och säkerställa att det kommer något gott ur den rättmätiga vreden och avslöjandena, måste vi stärka det goda ledarskapet och se till att chefer på allvar har förutsättningar att arbeta med frågan.

/1 Kommentar/av

#inteFörhandlingsbart

#metoo har nått fackföreningsrörelsen, där uppropet går under beteckningen #inteFörhandlingsbart. En beteckning på ett branschupprop som handlar om allas rätt till respekt och lika behandling, och ett arbetsliv och en organisationsvärld fri från kränkningar och maktspråk.

För just så är det. Vi tänker inte längre förhandla om jämställdheten. Den tiden är över.

I takt med att kvinnor i den ena branschen efter den andra kliver fram med sina vittnesmål klarnar bilden av att sexuella trakasserier och oönskat beteende finns precis överallt i samhället, och att det bottnar i att vi lever i ett samhälle där män är överordnade kvinnor när det gäller makt och inflytande. Det tar sig olika uttryck, alltifrån grova övergrepp och kränkningar, till mer subtila och svårgenomskådade maktutövningar som handlar om vem ska få fast anställning eller bli befordrad till ett nytt chefsjobb.

Inom den fackliga rörelsen har vi ett särskilt ansvar. Det är vi som ska stå upp för medlemmarnas trygghet och rättigheter i arbetslivet och alla ska kunna känna sig säkra på att vi tar dessa frågor på stort allvar, också när den landar på den egna tröskeln. #inteFörhandlingsbart är en uppmaning till oss att också rikta strålkastarljuset inåt och ta ett tydligare ansvar för att vår egen verksamhet håller måttet.

Det är svårt att hävda att man blir glad åt att läsa alla dessa vedervärdiga berättelser. Men kanske måste vi först vädra ut och riva ner det gamla, och våga se verkligheten som den är, för att få plats med ett nytt och bättre arbetsliv och samhälle. Måhända kan det kännas fel att i detta sammanhanget citera en bitvis misogyn författare som Strindberg, men ingen har nog uttryckt det bättre än han gjorde i dikten ”Esplanadsystemet”:

– ”Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? – Det är förskräckligt~”
– ”Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?”

/1 Kommentar/av

Låt #metoo bli #wetoo

, , ,

Kraften i #metoo är fantastisk. Många, nästan alla kvinnor, har utsatts för någon form av sexuella kränkningar eller trakasserier. Det har följt oss hela livet, i skolan, på praktiken, på fritiden, på jobbet. Nu måste det mödosamma arbetet påbörjas med att stävja, motarbeta och hela sjuka organisationer och kulturer. Ett stort ansvar faller naturligtvis på chefen, oavsett position eller bransch. Vad detta visar är ett misslyckat ledarskap, ”laissez-faire” även kallat ”låt gå” eller passivt ledarskap. Laissez-faire är en likgiltig typ av ledarskap där ledaren är passiv istället för att ta sin roll och sitt ansvar i viktiga situationer. Det passiva ledarskapet är förknippat med otydligheter i roller, och har samband med stress, ohälsa och konflikter på arbetsplatsen.

Detta är ett strukturellt problem, ett kulturellt problem och ett strategiskt problem. Om man tillåter kräkningar av detta slag i sin organisation så visar det på kortsiktigt tänkande, ibland vänskapskorruption, enögt ekonomiskt vinstintresse, konflikträdsla, okunskap och dålig moral –  listan är lång. #metoo blottlägger bristen på ansvar, etik och bristen på helhetstänkande. Att individ, organisation och omvärld är ömsesidigt beroende av varandra. Det som sker i det ”lilla”, att enskilda övergrepp inte är enskilda utan påverkar hela företagskulturen, varumärket och omvärlden. Om man som chef kan se mellan fingrarna på kränkningar och övergrepp i sin närmiljö som man har direkt ansvar för hur är det då med kränkningar och övergrepp på en armslängds avstånd? Det kan röra sig om städfirman som städar kontoret, den stora leverantören som ni är helt beroende av. Chefskollegan som kränker. Kunden som kränker din medarbetare.

En majoritet av världens befolkning kan inte göra sin röst hörd i #metoo kampanjen, de har inte tillgång till internet. Mer än fyra miljarder människor saknar tillgång till internet, 60 procent av världens befolkning i stora delar av Asien och Afrika. Västvärldens guldgruvor för råvaruutvinning och billig arbetskraft där den riktiga rovdriften ofta pågår, både av människorna och miljön. För dem finns ingen #metoo kampanj, rasande ledarskribenter och krismöten i ledningsgruppen.

Jag vet, vi är bara människor, även chefen, och för att få saker att hända måste vi prioritera frågor men så fantastiskt det skulle vara om vi kunde påbörja en djupare samtal om ledarskap och organisationer där alla måste inkluderas. Ett samtal där kärnan är vilket ledarskap behövs för att skapa organisationer där ingen kommer till skada på jobbet oavsett var i leverantörskedjan man befinner sig. Även de med ingen röst. Jag säger som Kronprinsessan Victoria. ”Hur går vi vidare?” ”Tillsammans”. Låt #metoo bli #wetoo.

/0 Kommentarer/av

Misslyckad som chef? Det kanske inte är dig det är fel på!

,

Att ha framgång och trivas som chef är inget självklart. Många prövar någon gång under yrkeslivet på ett chefsuppdrag, bara för att ganska snabbt kliva av med ett konstaterande att ”det var ingenting för mig”. Andra kämpar på, men vantrivs mer eller mindre och utsätter både verksamheten och sig själv för risker. Och vi tar det alla för självklart att vissa passar som chefer, andra gör det inte.

Men att det inte behöver bero på individen, utan också på de förutsättningar som ges i form av organisation och struktur, har två forskare från Göteborg, Linda Corin och Lisa Björk, visat i sina respektive avhandlingar. Igår presenterades deras forskning, sammanfattad i en gemensam rapport ”Chefens organisatoriska förutsättningar i kommunerna” vid ett seminarium på SNS. Det Lisa Björk och Linda Corin visat i sin forskning är saker som de flesta av oss som arbetat som chef i offentlig verksamhet själva upplevt, men här finns nu en tydlig kunskap som hjälper oss att angripa problemen.

De pekar för det första på att chefsuppdragen i kommunal verksamhet ges olika förutsättningar, och att olikheten följer samma linjer som på resten av arbetsmarknaden. Chefsuppdrag i mansdominerad verksamhet, teknisk förvaltning, fastighetsfrågor och dylikt ges bättre förutsättningar än chefsuppdrag inom kvinnodominerade yrkesområden som äldreomsorg. Det gäller alla parametrar, storleken på arbetsgruppen, rätt stödfunktioner och tillgång till dialog med överordnad chef och ledning. Det är också inom äldreomsorg som vi finner störst omsättning på chefer och flest chefer som själva uttrycker hälsoproblem.

Corin och Björk visar också hur många chefer upplever en obalans mellan krav och resurser, och att en stor del av arbetstiden används till arbetsuppgifter som inte ingår i chefsjobbet eller till och med är helt överflödiga.

Men de pekar också på lösningar.

Vi vill alla ha välfungerande chefer som kan bidra till hög kvalitet i välfärden, bra och attraktiva arbetsplatser och en effektiv hantering av våra gemensamma resurser. För att åstadkomma detta måste chefsuppdragen göras likvärdiga och hanterbara. Alla chefer måste ha tillgång till det stöd man efterfrågar, rimliga personalgrupper och tillgång till en välfungerande dialog uppåt och nedåt i organisationen.

Själv tror jag att chefer i offentlig verksamhet alltid kommer uppleva en obalans mellan krav och resurser. Helt enkelt därför att de är hängivna, ofta specialistkompetenta personer som brinner för sin verksamhet och alltid vill göra mer och bättre. Så för att få dessa personer att trivas, att göra ett bra jobb och att stanna kvar måste vi ge dem ett starkt och tydligt mandat att själva prioritera bland sina arbetsuppgifter och få stöd i det de inte själva hinner med.

Att vara en tydlig och närvarande chef, kräver att du själv har tillgång till påfyllning och till dialog med din egen chef och ledning, så att du i varje läge kan fatta trygga och bra beslut. Och att vara lugn också med det du tvingas välja bort. Så nästa gång vi hör om någon bekant eller vän som flytt från ett chefsuppdrag, så kanske vi ska fråga oss vilka förutsättningar hen hade. Var det ens möjligt att fungera som chef i det uppdraget?

/3 Kommentarer/av

Exakt i vilken stund tappar de fotfästet?

Det är inte första och dessvärre inte heller sista gången jag med häpnad ser hur höga chefer helt tappat fotfästet. Nu är det Paradishärvan där bland andra Leif Östling, ordförande för Svenskt Näringsliv, figurerar. En del av hans uttalanden har onekligen kryddat på eländet lite extra. Exempelvis när han undrar vad han fått för de pengar han betalat i skatt. Han framhåller också att han betalat skatt för minst tusen skattebetalare.

Till Östlings försvar bör framföras att han inte agerat i strid med svensk lag. Jag är också övertygad om att han under sin yrkeskarriär jobbat hårt och haft stort inflytande och ansvar för verksamheter och alla de som arbetar där. Hans privatliv har sannolikt fått stå tillbaka i perioder. Men detta är positioner han också haft betalt för, kanske motsvarande tusen skattebetalare.

På Ledarna har vi tygkassar med trycket ”Samhället förändras, goda ledare gör det till det bättre”. Nej, ledsen Leif Östling. Du ingår dessvärre inte i skaran goda ledare. Det som gör mig mest ledsen och frustrerad är att det agerande vi nu får ta del av skitar ner alla Sveriges chefer. Det är personer i toppositioner som det skrivs om och som i sin tur ger en snedvriden bild av chefers drivkrafter och moral. Dessa enstaka individer är inte i närheten av att vara representativa för den halva miljon chefer som är verksamma i Sverige.

Jag kan inte låta bli att undra över i vilken stund chefers normalt fungerande etiska kompass upphör att fungera. Är det vid en viss summa pengar? Händer det när personens inflytande och makt ökar till en viss grad? Är det när umgänget begränsas till en liten skara av gelikar? Jag har i mitt yrkesliv träffat och arbetat med fantastiska chefer som brunnit för verksamheten. Några av dem gick vilse på vägen från mellanchefer med sunda värderingar till höga chefer där normer som tidigare varit självklara plötsligt inte längre gäller. Som chefen som köpte ett biljardbord till sitt hem på företagets bekostnad. Varför? Ja, det var lämpligt som representation. En chef som hade alla förutsättningar att själv bekosta inte bara ett, utan ett stort antal biljardbord.

Vad är din teori? När exakt händer det att anständiga personer i yrkeslivet plötsligt förlorar fotfästet?

/2 Kommentarer/av

Det handlar om ledarskap, Leif

Leif Östling, ordförande i Svenskt Näringsliv, har fått löpa gatlopp för ett uttalande om skatter i TV i söndags. Sedan dess har han backat, och framför i ett meddelande på måndagen, att avsikten med att säga ”Vad fan får jag?” har varit att peka på att just han inte anser sig ha så stor nytta av den skattefinansierade välfärden.

Men, som vi alla vet, man kan inte ändra på det som en gång blivit sagt.

Jag tror ingen blev särskilt förvånad över avslöjandet om nya former för skatteplanering. Många blir inte heller upprörda över att människor försöker skydda sina pengar från skatt, så länge det inte sker något olagligt. Möjligtvis lyfts ett och annat ögonbryn inför avslöjandet att de råder skattekonkurrens på den nivån mellan länder i den europeiska unionen.

Nej, det som sticker i ögonen är när en av de absolut mäktigaste personerna i Sverige väljer att ställa sig utanför samhällskontraktet och hävda principen att var och en betalar för sig.

I Leif Östlings och mitt Sverige finns en hög grad av tillit och lojalitet. Den bygger på att vi som har dragit en vinstlott i samhället, självklart bidrar till att hålla en anständig nivå för alla, allt efter förmåga. Vi har kommit överens om att ett stabilt, tryggt och välmående samhälle gynnar oss alla och tar oss in i framtiden på bästa sätt.

Men om en ledare och ordförande i en jättestor och mäktig organisation, väljer att ställa sig själv utanför det kontraktet, händer det något.

En samhällsledare måste vara en förebild. Ett stort ledarskap förutsätter att du sätter helheten framför jaget och att du är ödmjuk inför din egen roll och position. Omtanke om din egen välmåga är mänskligt, men kan inte ta överhanden om du vill förtjäna andras förtroende. Detta gör Leif Östlings uttalande till mer än en groda.

 

/2 Kommentarer/av