För högt varvtal chefen

Varva ner! Jo, det är lätt att säga men kanske ett större behov än vi vill fatta. ”70-talisterna är på väg mot en hälsokatastrof!” Det säger Tomas Danielsson, konsult i stresshantering, i en intressant artikel i GP.

”Vi går på för högt varvtal i hela samhället”, säger han. ”Om vi inte gör något åt det snarast, så riskerar en hel generation att drabbas av ohälsa om några år. Varje vecka träffar jag 37-åringar som brister i gråt bara jag frågar dem hur de mår.”

Hans ord till chefer är: ”I dag agerar vi ensamma därför att vi är konkurrensrädda. Det är en rädsla arbetsgivare och chefer måste arbeta emot, inte uppmuntra. Rädda människor levererar, men bara kortsiktigt och till en viss gräns.”

Ledarna har precis gått ut med färska siffror om hur Sveriges chefer ser livet som chef. Det finns ett fåtal saker som alla 500 000 chefer är mer överens om än något annat: Vi jobbar för mycket. Det skriver Dagens Industri med fler medier om idag och refererar till våra siffror.

Sju av tio chefer jobbar regelbundet 6-dagarsvecka. Månad efter månad. År efter år.

”Om man jobbar sex dagar i veckan så kan man fundera över hur man får ihop det med familj och fritid. Det är svårt att få hållbara chefer om de jobbar så mycket över en längre tidsperiod”, säger Johan Frisö, ledarskapkonsult på Ledarna, till Dagens Industri.

För att inte tala om hur vi får hållbara medarbetare. Chefer är förebilder på arbetsplatsen. Det måste börja med cheferna.

Risken är inte bara ohälsa. Så som chefsrollen är präglad av äldre generationer vill yngre inte längre ställa upp på. I en undersökning som talangnätverket Nova Networks genomfört bland toppstudenter från landets universitet är det bara 31 procent som ser en tjänst som hög chef som en drivkraft i karriären. Över hälften av dem anser att en bra balans i livet är en viktigare drivkraft.

Jag tror vi ska vara glada över de yngres krav på balans i livet. De verkar ha en sundare inställning än vi andra. Det måste gå att förena ett intressant yrkesliv i ledande ställning med ett sunt och givande privatliv. 

Monica Berling

/0 Kommentarer/av

Inte för sent för en kvinna som högste chef i år

Läser i DN att allt fler vill att kungen abdikerar till förmån för kronprinsessan Victoria. Oavsett man är rojalist eller ej är detta en lysande idé! Även en och annan republikan skulle kunna blidkas.

I senaste riksdagsvalet visade svenskarna skepsis till en kvinnlig statsminister. Personligen anser jag att det faktum att Socialdemokraterna kandiderade med en kvinna som statsministerkandidat är ett av skälen till deras misslyckande.

Nu har kungen chansen att göra en samhällsinsats. Genom att släppa fram sin dotter, en ung kvinna som lyckats vinna folkets hjärta, och låta henne bli landets statschef kan vi få en viktig förebild för en modern chef. På så sätt kan vi träna oss på att se en kvinna på en hög chefstjänst. Och vänja oss vid att så kan en chef också se ut. Utan kvotering kan vi bryta mark på denna djupfrusna tundra.

Alla delar inte min syn på att det är dags för kungen att lämna över. Det är gulligt att höra hur intervjuade i DN:s reportage tycker att Victoria bör få ha sitt äktenskap och barnafödande i fred några år till innan hon kliver upp på tronen. Hon ska inte behöva ha ytterligare en arbetsbörda utöver att vara förälder.

Förebild för unga

Även där kan kungen göra en samhällsinsats. Unga människor i Sverige idag vill inte bli chefer. Inte ens de smartaste hjärnor som vi utbildar vid landets universitet är särskilt sugna på en chefsroll. De vill ha både ett aktivt yrkesliv och ett aktivt privatliv. Och de ser inte att det går att få i en chefskarriär. Så som den är utformad av 40-talister och har ärvts av oss 60-talister.

Att vara chef är ett yrke. Vad är det som säger att i just det yrket behöver man jobba mer än en normal arbetsvecka? Det finns i princip en enda sak som alla Sveriges chefer är överens om: att jobba mindre.

Så, Hans Majestät Konungen, s’il vous plaît: låt Victoria kliva upp på tronen och ge henne rimliga förutsättningar att både sköta jobbet som statschef och ha ett privatliv. Och bli en moderniserad förebild för hur en chef kan se ut och arbeta. Konungen har ju förståelse för betydelsen av ett ungt ledarskap genom sin stiftelse.

För Sverige i tiden.

Monica Berling

/1 Kommentar/av

Lysande framtid för chefer och ledarskap?

Vi måste lyckas integrera unga invandrare och etniska svenskar som idag står utanför arbetsmarknaden skriver Anders Carlberg (FP) på GP Debatt idag. Inte minst om vi ska klara av att försörja arbetsmarknaden med tillräcklig arbetskraft. Enligt Arbetsförmedlingens hisnande rapport om effekterna av generationsväxlingen kommer vi behöva dammsuga marknaden på arbetskraft.  

Den senaste tiden har debatten handlat en hel del om en av arbetsmarknadens största utmaningar: den demografiska jordbävningen. Några kallar ordvalet en överdrift. Andra menar att jordbävning bara är förnamnet på den stundande arbetskraftsbrist som hela västvärlden står inför. När rekordgenerationen 40-talisterna lämnat arbetsmarknaden alltså.

Svenskt Näringsliv bidrog i debatten genom att ordna en intressant konferens på temat kompetensförsörjning. Näringslivet har ju redan börjat känna av att det inte kan växa eftersom specifik kompetens i vissa fall saknas.

Det som förvånade oss från Ledarna mest var nog att inte ett ord sades om chefer och ledarskap. Eller i samhällsdebatten heller för den delen.

Om kompetent arbetskraft är den trånga sektorn för tillväxt och välfärd de kommande decennierna, då spår jag en lysande framtid för landets chefer och ledarskapets betydelse.

För vem, om inte chefen, ska annars vårda, utveckla och motivera verksamhetens mest kritiska tillgång; medarbetarna?

Vem ska fördomsfritt hitta talangerna i rekryteringen av nya medarbetare?

Och hur ska chefer lyckas om de inte får möjlighet att leda på ett sådant sätt att potentialen i var och en av medarbetarna tas till vara?

Förutsatt att vi lyckas hitta lämpliga kandidater till de vakanta chefsjobben förstås.

Monica Berling

/0 Kommentarer/av

Rätt från början

I dag presenterar TCO en ny rapport och ett förslag om en utbildningsgaranti på DN-debatt. TCO föreslår en särskild ungdomsgaranti som ger unga rätten att fullfölja en gymnasieexamen innan man fyllt 25 år. Utbildningsgarantin ska finansieras med ett särskilt statsbidrag.

 Varje år lämnar 30 000 ungdomar gymnasieskolan utan att ha uppnått målen med gymnasieutbildningen, vilket sätter deras framtida möjligheter till arbete och försörjning på spel.  Det är allvarligt att så många ungdomar riskerar utanförskap. Men jag är övertygad om att många av ungdomarna hade kunnat klara sin utbildning om skolorna i allmänhet hade bättre förutsättningar att nå de nationella målen.

Många av skolans problem idag handlar om bristande ledarskap. Det handlar bland annat om förutsättningarna för rektorsuppdragen som jag skriver om i ett tidigare inlägg.  

Senast i helgen publicerades uppgifter om att ledande skolnationers rektorer ägnar uppemot 80 procent av sin tid till ett närvarande ledarskap – i Sverige är siffran 5 procent. Enligt skollagen har rektor som pedagogisk ledare och chef för lärarna och övrig personal i skolan det övergripande ansvaret för att verksamheten som helhet inriktas på att nå de nationella målen.

Utan kapabla rektorer når inte de enskilda skolorna sina mål, vilket innebär att eleverna inte får likvärdiga möjligheter. Därmed klarar inte heller den svenska skolan sin uppgift i stort. Att ge alla elever en likvärdig skolgång.Att rektorerna inte har tid att leda, att förutsättningarna för ledarskap i utbildningssektorn är urusla, hotar elevernas rätt till likvärdig skolgång och i slutändan kompetensförsörjningen i hela samhället.

 Den svenska skolan halkar ner i internationella jämförelser när det kommer till kvalitet och resultat. Det beror på att ledningsarbetet inte prioriteras, att rektorerna inte har förutsättningar att leda. Alla reformer och förändringar kräver ledarskap. Utan ledarskap faller alla reformer platt till marken.

Annika Elias, ordförande Ledarna

/0 Kommentarer/av

Inget fokus på lön i Svenskt Näringsliv

Kenneth Bengtsson, ordförande i Svenskt Näringsliv, är på turné i landet för att sprida budskapet om vad svenska företag behöver för att växa och utvecklas. Överst på listan står skattereformer, regelförenklingar och en förändring av arbetsrätten. Vackert så. Den önskelistan har vi sett flera jular.

Men det som verkligen skulle göra en skillnad, och som svenska företag i hög grad själva förfogar över, är ett nytt förhållningssätt till lön!

Kenneth Bengtsson talar i gårdagens GP om att minska kostnadstrycket på företagen, men det handlar också om att se till att kostnaderna används på ett sätt som utvecklar företagets produktivitet och konkurrenskraft. Idag pytsar de flesta företag ut ofantliga lönesummor utan att kunna – eller ens vilja – se till att de används där de gör mest nytta för företagen.

Lön och belöning som incitament för att öka den enskilde medarbetarens engagemang och prestation är oöverträffat. Kompetensutveckling, delaktighet och roliga arbetsuppgifter är viktigt, men det är i lönerevisionen som den enskilde får ett kvitto på vad just hennes bidrag betytt för företagets framgång. Om då rumskamraten genom att dra benen efter sig får precis lika mycket, är hela lönerevisionen pengar i sjön.

Ledaravtalet har i snart tjugo år erbjudit företagen möjlighet att gå före med gott exempel och låta chefernas lön spegla deras prestation i förhållande till mål. Tyvärr ser vi att okunskap, ovilja och ren lättja hindrar många företag att förverkliga den lönemodell som skulle göra skillnad, inte bara för chefen, utan för hela företaget.

Det är trist att Svenskt Näringsliv som arbetsgivarorganisation inte driver frågan hårdare i opinionsbildningen och i sitt inre arbete. En retorik om värdet av lokal, individuell lönebildning som plockas fram till varje avtalsrörelse, men som inte genererar någon handling däremellan, klingar falskt och ihåligt.

Det finns många sätt att förbättra villkoren för svenska företag, men det är inte klädsamt att enbart lägga ansvaret för förbättringar på staten och motparterna. Det finns en hel del att göra på hemmaplan Kenneth Bengtsson!

/5 Kommentarer/av

Så vet du om chefen ljuger

Satt hemma och jobbade en dag i förra veckan. Den här eftermiddagen var det MixMegapol med Charlotte Lauterbach som stod för radioskvalet i bakgrunden. Uppfattade att temat var hur vi ljuger.

Enligt programledaren ljuger män i genomsnitt tre gånger per dag och främst i syfte att förbättra bilden av sig själva. Kvinnor nöjer sig med två lögner per dag och motivet är oftast att de vill vara snälla.

Sedan lyssnar jag extra noga, nämligen när hon säger att snart ska hon avslöja hur du vet om din chef ljuger. Självklart blir jag nyfiken. Skiljer sig chefer på något sätt från befolkningen i övrigt? Det finns en halv miljon chefer i Sverige. Har man verkligen hittat specifika kännetecken för hur just den yrkeskåren ljuger? Hon drar ut på spänningen i det oändliga, men så kommer det stora avslöjandet:

Chefer som ljuger påpekar hur ärliga de är och använder gärna synonymer till ärlighet. De säger dessutom ofta vi eller oss, istället för jag och mig.

Sedan kom det inget mer, men Charlotte Lauterbach lovar att lägga ut detta i sin blogg senare, vilket hon också gör. Här hänvisar hon till experter. Vilka de är uppfattade jag aldrig.

Ytterligare en, i det här fallet, ganska underhållande schabloniserad bild av chefen. Självklart finns det chefer som ljuger, precis som det finns programledare, sjuksköterskor, renhållningsarbetare och många, många fler som drar till med en lögn då och då.

Men nu vet du som är chef alltså hur du ska dölja en eventuell lögn. Tala inte om ärlighet och tänk på att säga jag och mig. Tänk en sådan källa till kunskap man med lite tur kan dricka ur en helt vanligt eftermiddag mellan Tina Turner och Lady Gaga.

/3 Kommentarer/av

Framgångsrika företag fokuserar på kompetens, inte på kön.

McKinsey har presenterat en stor rapport som visar att företag som också har kvinnor i ledningen är mer lönsamma. Jaha. Är någon förvånad?

Vad rapporten, som presenteras på ett stort uppslag i torsdagens DI egentligen säger är att om företag väljer att anställa de absolut bästa man kan få, oavsett kön, så syns det på företagets resultat.

Det verkligen förvånande resultatet är att bara 8 procent av företagen tycker att detta är en viktig strategisk fråga. De andra väljer att köra på i gamla hjulspår, trots att det finns en ganska stor medvetenhet om konsekvensen.

Under de senaste veckorna har nya siffror som handlar om den demografiska utvecklingen publicerats. Av dem framgår det att vi inom bara några få år kommer ha akut arbetskraftsbrist i många branscher och därmed hård konkurrens om toppkrafterna.

I det läget väljer alltså 92 procent av företagen att betrakta det som en mindre viktig fråga att rekrytera sina chefer i hela befolkningen. Man tar sig för pannan!

Hur länge ska ägare till stora bolag acceptera att ledningen avstår från att vidta åtgärder som på kort tid kan påverka företagets resultat positivt och på lång sikt vara avgörande för utveckling, konkurrenskraft och överlevnad?

/2 Kommentarer/av

Fack-kramare blir Årets ledare.

Olof Faxander, vd på SSAB har fått priset Årets ledare 2010 av Affärsvärlden. Olof Faxander gillar facket. Det gör jag också.

Självklart kanske, annars vore jag på fel plats som ordförande i Ledarna.

Men jag gillar facket även ur samma perspektiv som Olof Faxander, som tycker att en aktiv dialog och bra konsultationer med personalens representanter ger ett mervärde till företaget. Några  av mina bästa lärdomar som chef har jag fått i tuffa samtal med fackliga företrädare på Kommunal, som var det fackförbund där de flesta av mina medarbetare var organiserade. Ett slags omvända utvecklingssamtal, där företrädaren mellan fyra ögon, och i bästa välmening, fick mig att förstå den andra sidan av saken. I ungdomlig entusiasm och med starkt fokus på mål och resultat är det lätt att gå vilse som chef och inte förstå vilka känslor som makten väcker.

Genom en respektfull och bra dialog med facket visar du som chef på alla nivåer tilltro till dina medarbetares kunskap, vilja och förmåga att bidra till företagets utveckling. Det innebär inte att du abdikerar från ledarskapet, bra samtal förutsätter tydliga roller och en chef som är trygg i sig själv.

Olof Faxander är en värdig vinnare av sitt fina pris och juryn är att gratulera till ett bra val!

/0 Kommentarer/av

Chefen gör skillnad – igen och igen och igen…

I fredagens GP slår forskare fast att chefen är viktig och gör skillnad. Ett faktum vi på Ledarna sedan länge varit fast övertygade om. Den här gången handlar det om hur chefen kan dämpa den ofta våldsamt negativa effekten rationaliseringar har på de anställda. ­­Enligt artikeln är de senaste årens massjukskrivningar i första hand orsakade av just rationaliseringar i arbetslivet.

– Ledarskapet är kanonviktigt! säger Jörgen Winkel, en av forskarna, vid Institutionen för arbetsvetenskap vid Göteborgs Universitet. Ett dialogbaserat ledarskap har dämpande effekt på problemen, medan ett auktoritärt dito har starka samband med att skapa mycket negativa effekter.

I lördagens GP följs artikeln upp med stressforskaren Annemarie Hultberg. Hon lyfter fram vikten av att ha en trygg chef när förändringens vindar blåser.

Men ibland glömmer vi att chefen också är medarbetare. Både chefer och övriga medarbetare har ett behov av att förstå varför saker händer och få förutsättningar att hantera sin situation. När jag träffar chefer och pratar om förändring brukar jag visa en bild som överskådligt beskriver tiden från beslut till implementering av förändring. Beslutsfattarna har i jämförelse med övriga i organisationen gott om tid att bearbeta situationen och ställa om.

Men det är sällan vi ges särskilt mycket tid att förbereda oss. Men räkna med att det slår tillbaka. Att stressa igenom rationaliseringar eller andra typer av förändringar skapar motarbetare och påverkar verksamhet och individer negativt.

Alla har ett behov av att uppleva en känsla av sammanhang för att känna välbefinnande på jobbet. Det innebär att du upplever situationen begriplig, hanterbar och meningsfull. Först då kan både du och jag hantera osäkerhet och omställningar på jobbet.

Jag vet att det finns en stor kunskap bland chefer om vad de bör ta hänsyn till i ett rationaliseringsarbete. Men frågan är om de får rätt förutsättningar för att omsätta dessa i praktiken? Hultberg menar att det ”verkar som om kunskapen stannar på halva vägen och inte når dem som basar över resurserna och fattar de avgörande besluten”.

Forskarna menar att denna kunskap är en förutsättning för långsiktig hållbarhet, både avseende arbetsförhållandena och konkurrensförmågan.

Har du rätt kunskap och förutsättningar för att leda medarbetarna i förändrings- och rationaliseringsprocesser?

/0 Kommentarer/av

Färgstarka chefer ger mod åt organisationen!

Presschefernas makt ställs i motsats till mediernas frihet och arbetsutrymme i Carolina Neuraths krönika i dagens SvD. Alltfler toppchefer i bolagen får inte förtroendet från företagen att uttala sig på egen hand utan styrs och kontrolleras av företagets presschefer.

Beklagligt javisst, men det säger kanske mer om medias makt över börskurserna, där ett felaktigt valt ord eller en oförsiktig formulering som publiceras på morgonen kan sänka värdet på företagets aktier med flera pinnhål.

Men krönikan sätter också fingret på ett kulturproblem i näringsliv och offentlig förvaltning, att vi har allt svårare att fördra färgstarka personligheter på toppchefsnivå. Försiktighet och anpassning till normen belönas, frispråkighet och personligt mod straffas.

Endast en av tio svenska chefer beskriver sin företagskultur som innovativ, trots att det är det mest hyllade begreppet för stunden. Men innovationer och kreativitet frodas i öppna och spännande  miljöer, inte i försiktiga och välanpassade sammanhang.

Företagskultur är något som styrs uppifrån. Om den högsta ledningen tillåts att tänka och agera med större frihet kommer det att få positiva konsekvenser. Men om varje intervju och uttalande är stenhårt styrt och redigerat skapas en försiktig och avvaktande kultur där nya idéer och tankar sitter trångt.

/4 Kommentarer/av