Jättetråkigt – men också jättebra!

På första sidan av Dagens Industri i tisdags tittar en besviken fd VD för Husqvarna sorgset på oss och säger”Jag har aldrig fått sparken förr”  och ”Jättetråkigt att tvingas sluta”.

Orsaken är att Husqvarnas styrelse beslutat entlediga Mats Yngen från jobbet som VD, och passat på – inte helt snyggt kanske – när han återhämtat sig efter en sjukdom.

Men det som gör mig så glad är att här har vi äntligen en chef på toppnivå, en framgångsrik man, som vågar sänka garden och erkänna att han är besviken över att inte längre få fortsätta sitt uppdrag. I de flesta fall brukar sådana här situationer omgärdas av tysthet och stenhård maskhållning från båda parter. Med en mun förklarar man att dettta var det bästa som kunde ske.

Men chefer är också människor. De flesta av oss går in med hull och hår för uppdraget och känner en nästan gränslös lojalitet mot företaget och verksamheten.Då är det väl helt rimligt att man som Mats Yngen tycker att det är ”Jättetråkigt att få sparken”. Att man dessutom kallar saken för dess rätta namn istället för att prata om överenskommelser och uppgörelser är i sig befriande.

Vågar man hoppas att detta är första tecknet på att den stenhårda machoprofilen hos börsbolagens VDar nu börjar mjukna i kanten? Att visa sina mänskliga sidor, att våga vara ledsen och besviken offentligt, det är stort. Och det är ännu större i en grupp som sätter en ära i att visa upp en sprickfri fasad!

/2 Kommentarer/av

Nu räcker det!

Det är en cirkus som utspelar sig för våra ögon där många artister balanserar på slak lina och jonglerar med det som för närvarande finns till hands. Cirkusdirektören heter Viktor Muller och hans långa piska är av på så många ställen att den inte längre går att svänga med.

Det är en cirkus – men den är inte alls lustig att se.

Processen runt SAAB har för länge sedan förlorat all värdighet och när man nu för tredje gången har deklarerat att man inte har pengar till lönerna är det dags att sänka ridån.  Oavsett om det kan bli en fortsättning i någon annan form och med en annan ägare så har den här ledningen förbrukat allt förtroende hos SAABs chefer och medarbetare. De sista veckorna har varit en uppvisning i uselt ledarskap på mycket hög nivå.

Ett företag bygger hela verksamheten på att det finns en stabil ledningsstruktur med tydlig kommunikation mellan medarbetare, chefer och företagsledning. Cheferna är företagets förlängda arm och har i den egenskapen rätt att få information och vara delaktiga före alla utomstående. Detta havererade redan i samband med den förra krisen på SAAB, innan Spyker Cars gick in som ägare. En av cheferna, med ett förtroendeuppdrag, berättade för ett par år sedan med sorg i rösten att man alltid varit van vid föra en förtrolig dialog med företagsledningen  men att det försvunnit i samband med att utländska ägare tagit över.

Om det var sant, och om det är något specifikt för SAAB eller om det är en allmän utveckling när företagens ägare hamnar längre bort från verksamheten, det vet jag inte. Men jag vet att ett företag som ska blomstra och utvecklas, eller för den delen ta sig ur en svår kris, måste ha ett ömsesidigt förtroende mellan cheferna och företagsledningen. De krav som ställs på cheferna måste kopplas till öppenhet och tillgänglighet från företagsledningen. Alla chefer på ett företag ska i varje stund kunna bära företagets budskap.

Den gränsen är sedan länge passerad på SAAB. Man har förverkat chefernas förtroende.

/3 Kommentarer/av

I skuggan av mångfalden

I gårdagens DN debatt skriver barn- och äldre ministern Maria Larsson att funktionsnedsatta behövs i den offentliga sektorn. Bakgrunden är en undersökning som Myndigheten för handikappolitisk samordning, Handisam genomfört på uppdrag av regeringen. Den visar att allt färre personer med funktionsnedsättningar tar plats på arbetsmarknaden och att många myndigheter har en lång väg kvar att vandra trots regleringsbrev och krav på ett aktivt tillgänglighetsarbete. En av hennes slutsatser är att ”i dag är inte den offentliga sektorn bäst på att anställa personer med funktionsnedsättning. Det är de små och medelstora företagen. Staten, landstingen och kommunerna behöver ta ett ökat ansvar”.

Jag kan inte göra något annat än att hålla med men med den reservationen att jag är tveksam om den offentliga sektorn verkligen är sämre än andra. I Almedalen hade en av Ledarnas värderingsdebatter fokus på chefen och fördomarna. För den som har tid, nu när jobbsäsongen så sakteliga åter kommer igång, finns debatten utlagt i sin helhet på SVT-play och sänds i repris den 23 augusti. Inför planeringen med den debatten var vi rörande överens om att debatten skulle handla om mångfald i ordets rätta bemärkelse och inte avgränsas till diskriminering på grund av etnisk eller religiös bakgrund. Även om dessa frågor är mycket angelägna så har de haft en tendens att överskugga den diskriminering som t.ex. funktionsnedsatta råkar ut för.

Statistik från SCB pekar på att arbetslösheten är betydande bland de individer som har en funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga. Något som också har lyfts fram i medierna på sistone. Och kanske är det så att Sverige håller på att vakna efter alla år med diskussioner om jämställdhet och mångfald (läs etniskt sådan). En åtgärd som jag tror skulle göra susen är att regeringen och riksdagen lärde sig av de framgångar som vi har gjort på jämställdhetsområdet. Dessa framgångar (även om mycket återstår) måste vi tacka vår offentliga och könsuppdelade statistik, samt de krav som ställs på åtminstone större arbetsgivare att kartlägga kön.

Jag är övertygad om att om krav ställdes på att kartlägga eller redovisa sitt arbete kring tillgänglighet på ett liknande sätt som man idag gör i jämställdhetsplaner, så skulle många arbetsplatser blir pinsamt medvetna om sitt bristande arbete. Chefer har här ett stort ansvar och möjligheten att föregå med gott exempel, oavsett om det finns lagkrav eller inte. Men det är svårt att utföra ett sådant viktigt arbete i ett vakuum utan vare sig stöd eller acceptens från hela arbetsplatsen. Tillgänglighetsplaner, utarbetade i samverkan och med en bindande policydeklaration från ledningens sida är ett steg. Men så länge ingen ställer några krav får vi fortsätta leva med att välutbildade och drivna människor inte kommer till sin rätt på arbetsmarknaden.

En än så länge normalfungerande Jaime Aleite

/0 Kommentarer/av

Dubbelfel om lön

”I de flestas ögon är det självklart att lönen ska bestämmas i det företag man arbetar”. Så inleds en debattartikel om den nödvändiga moderniseringen av lönebildning i Sverige som åtta tunga arbetsgivarföreträdare skrev i SvD Brännpunkt den 7 augusti.

Jag håller med fullt ut, men minst lika viktigt är det att lönen ute på företag och offentlig förvaltning speglar individens prestation och sätts i dialog mellan de två enda personerna som kan ha någon uppfattning om det: medarbetaren och chefen!

För arbetsgivarna finns det nu bara en väg framåt. Upp till bevis!

Om ni menar allvar med det som sägs i artikeln, förväntar vi oss att våra och andras sifferlösa avtal omedelbart börjar fungera perfekt. För om ni, precis som vi på Ledarna, vill se en förändring av den svenska lönebildningen gäller det att skapa trovärdighet och visa att det fungerar, så att fler fackliga organisationer vågar lita på modellen. För låt oss vara ärliga, idag har vi många goda exempel, men också alltför många där arbetsgivare utnyttjar de sifferlösa avtalen för att hålla tillbaka lönen. 

Missbruk och slarv med sifferlösa avtal och individuell lönesättning är precis det som ger utrymme för LO:s replik på Brännpunkt (16/8). Där uttrycker Per Bardh en oro för hur företagen ”ska klara av att hantera lönebildningen lokalt och med varje enskild individ”. Hans lösning är att hålla fast vid de centrala löneavtalen.

Men LO går fel när man inte inser att deras medlemmar är lika intresserade av en individuellt satt lön som alla andra. Senast visade det sig i en undersökning som Svenskt Näringsliv låtit göra bland LO:s medlemmar inför debattartikeln i söndags. Risken med den bristande verklighetsförankringen är uppenbar; ett fortsatt medlemsras för LO och därmed ett hot mot den svenska modellen.

I skärningspunkten mellan arbetsgivarföreträdarnas debattartikel och LO:s replik står Ledarna, Sveriges chefsorganisation. För våra medlemmar är en modern lönesättning inte bara viktig för dem själva som anställda, den är också ett av de viktigaste instrumenten i chefens verktygslåda.

Vi tycker, liksom de allra flesta på den svenska arbetsmarknaden, att individens prestation ska speglas i lönen. Det ger motivation och tillfredsställelse för den enskilde, det ger utveckling och konkurrenskraft åt företagen och det ger chefen ett viktigt redskap i ledarskapet.

Idag riktar vi därför uppmaningar åt två håll i vår replik:

Till LO: Våga se sanningen. Tiderna har förändrats och centrala löneavtal är inget som de flesta av LO:s medlemmar vill ha.

Till arbetgivarna: Det är dags nu, om ni på allvar vill se en förändring. Let´s walk the talk!

Annika Elias

/0 Kommentarer/av

Är alla på LO hinduer?

Trots att semestern har passerat och nu också sommaren lider mot sitt slut är det en sak från Almedalsveckan som dröjer sig kvar i mina tankar på ett alldeles särskilt sätt.

Jag var på LOs seminarium ”Det är dags att slakta heliga kor”. Av programmet framgick att det var dags att prata om ”fackföreningsrörelsens förhållande till en generation som många gånger väljer att stå utanför facket och vad LO gör och kan göra för att vända trenden”. Arrangören konstaterade att ”nya idéer behövs och konkreta förslag till förändringar är på gång. Det är dags att slakta heliga kor för att skapa framtidens fack.”

På scenen stod företrädare för det kraftigt krympande LO och samtalade med anställda på… LO. Redan under de första tio minuternas presentation lyckades LOs utredare komma fram till att det inte skulle blir någon slakt. Man kan tro att de är hinduer på LO hela bunten.

Samtalet kom framför allt att handla om att man bör erbjuda visstidsanställda medlemskap och ge ungdomar möjlighet till ett enda medlemskap inom LO oavsett bransch. Inte ett enda ord om de bakomliggande orsakerna till att unga inte vill bli medlemmar i LO. Tyvärr fick jag en känsla av att det var ett ganska symtomatiskt samtal. Att krafsa på ytan och på det sättet undvika att ta itu med de betydligt svårare men nödvändiga frågorna är ingenting ovanligt i förändringsarbete.

Varför LO tyckte att man behövde en extern publik till detta interna organisationssammanträde är minst sagt oklart. Vad som hade kunnat vara en spännande diskussion om ett nödvändigt utvecklingsarbete blev ett internt möte inför publik där enda slutsatsen verkade bli att rädda kossorna och stoppa ner  dem i formalin. I den mån man överhuvudtaget pratade om dem. Eller så kom man fram till något revolutionerande under diskussionens sista minuter. För när en av ”kombatanterna” med fyra minuter kvar konstaterade att ”folk förväntar sig bättre trycksaker”, insåg jag att det inte skulle bli någon biff och gick ut i den friska luften.

Samma sak ser vi idag i Per Bardhs inlägg om den svenska löneförhandlingsmodellen på SvD Brännpunkt. ”Inget är fel. Inget behöver ändras”. Det är inte en hållbar attityd när man har en allt krympande medlemsskara och därmed ett minskat inflytande.

Tomas Oskarsson

/1 Kommentar/av