Goodbye, Britain. Hope to see you again!

, ,

Hela mitt liv, och ganska lång tid dessförinnan, har Europa expanderat. Förutsättningarna för att jobba, utbilda sig och göra affärer över hela kontinenten har ständigt utvecklats och blivit bättre. Demokrati och ekonomisk utveckling har spridit sig. För att inte tala om det kulturella och mänskliga utbytet mellan människor.

När jag tågluffade på åttiotalet var stämningen i Europa en annan än idag. Trots att de flesta européer har det bättre ställt idag än de hade då, så kändes det som om allt var möjligt. Spanien, Portugal och Grekland var lyfta ur diktatur och fattigdom. Sjuttiotalets kriser och reformer hade hanterats utan stora europeiska motsättningar. Järnridån höll på att rämna. Nyfikenheten och utvecklingsdrivet dominerade såväl våra parlament som tågstationer och barer. Alla verkade inse att vi alla skulle vinna på samarbete, utbyte, demokrati och frihet.

Ändå var det varken ekonomisk tillväxt eller demokratiutveckling som fick européerna att sluta sig samman efter världskrigen. Det var de fruktansvärda erfarenheterna av europeisk splittring som fick oss att inse fördelarna med att samarbeta och enas.

Denna sjuttioåriga utveckling av expansion och allt tätare samarbete bryts idag. Storbritannien lämnar vår gemenskap.

Jag kan bara hoppas att detta bara är ett hack i utvecklingskurvan och att britterna även fortsatt vill se sig som en i familjen och så småningom kanske till och med återvänder till gemenskapen. Och jag hoppas att ledare i Europa, såväl politiska som inom näringslivet, fortsätter att arbeta för öppenhet, nyfikenhet och utveckling.

Sjuttio år av ekonomisk tillväxt och mer eller mindre fred i Europa är ett tydligt kvitto på Unionens historiska framgång så här långt.

Men idag är det dags att brista ut i sång, because it’s time to say goodbye to our British friends for this time.

See you!

/0 Kommentarer/av

Goda föresatser, förödande konsekvenser

,

Imorgon, tisdag den 14 januari, väntas EU-kommissionen lägga fram ett första förslag om lagstiftade minimilöner. Intentionerna, att ”göra det möjligt att leva ett värdigt liv oavsett var man arbetar” och att motverka s.k ”brain drain” från öst till väst, är svåra att motsätta sig. Men blir förslaget verklighet så hotas den svenska arbetsmarknadsmodellen, där arbetsmarknadens parter sätter upp spelreglerna via kollektivavtal.

Den svenska modellen har fungerat väl i över 80 år. Den har skapat en förutsägbarhet för både företag och arbetstagare. Fredsplikten under avtalstiden har gjort att Sverige har avsevärt färre strejker än många andra länder och systemet har givit drägliga löner. Förhandlingsmodellen är också mer flexibel och skapar förutsättningar för anpassningar på arbetsmarknaden allt eftersom verkligheten förändras.

De lägsta lönerna i kollektivavtalen ligger avsevärt högre än de minimilönenivåer som finns i flera EU-länder idag. Om EU tar sig rätten att börja bestämma lönenivåer i enskilda medlemsstater finns en stor risk att utländska företag som verkar i Sverige väljer att luta sig mot EU:s lagstadgade minimilöner istället för lägsta löner i kollektivavtal. Om frågan hamnar i EU-domstolen, där EU-lagstiftningen om minimilöner prövas mot våra kollektivavtal, är utgången på intet sätt given. Men risken är mycket stor att konkurrensen mellan inhemska och utländska företag i Sverige snedvrids och att den svenska modellen helt undergrävs. På sikt kommer detta att försämra villkoren på arbetsmarknaden i Sverige.

Grunden för EU-kommissionens förslag, den sociala pelarens 20 punkter om rättvisa arbetsvillkor och högre levnadsstandard, skrevs under i Göteborg hösten 2017. Då försäkrade regeringen att detta inte skulle skada den svenska kollektivavtalsregleringen, trots att många kritiska röster hördes redan då. Utvecklingen i den här frågan visar att det var en missbedömning från regeringens sida.

Europa står inför stora utmaningar. Ett utvecklat och fördjupat EU-samarbete är angeläget och värdefullt. Men det problem som EU med det här förslaget säger sig vilja lösa – för låga minimilöner – har den svenska modellen redan löst. Att rasera detta väl fungerande system är att ta steg i helt fel riktning och ligger varken i EU:s eller Sveriges intresse.

/0 Kommentarer/av

Därför behövs introverta chefer

, ,

Dagarna före jul fastnade min blick vid rubriken ”Introverta bränner ut sig när extroverta styr”, en debattartikel som dök upp i mitt flöde på sociala medier. Och kanske beror det på att jag själv är introvert som jag fångades av innehållet.

Men låt oss först reda ut begreppen. En ganska vanlig missuppfattning är att introverta också är asociala. Men det har mycket lite med individens sociala förmåga att göra. Du har säkert mött både introverta och extroverta personer med olika grad av social skicklighet.

Författaren av artikeln, Mats Sederholm, beskriver skillnaderna mellan introvert och extrovert på ett klargörande sätt: ”Grundskillnaden mellan introverta och extroverta ligger i att introverta får energi från sitt inre (enskildhet) och extroverta från det yttre (med människor). Det handlar alltså om omvända energibudgetar där den enas röda siffror är den andres svarta.”

För mig som introvert har arbete i grupp alltid varit otroligt tröttsamt. Det betyder inte att jag är oförmögen att samarbeta med andra. Samverkan är nödvändig, men samverkan kan ske på många olika sätt. Jag hämtar mer än gärna in andras tankar, synpunkter och erfarenheter och deltar i diskussioner för att lösa en uppgift. Men själva utförandet, handpåläggningen, blir så mycket mer effektivt om jag därefter får arbeta i lugn och ro.

Jag är en varm förespråkare av att olikheter skapar mervärde i organisationer. Att fånga upp perspektiv utifrån olika erfarenheter och kompetenser är nödvändigt för att hantera de utmaningar alla organisationer har. Men utan att ha något vetenskapligt belägg, så misstänker jag att just kognitiva olikheter inte alltid räknas in i den positiva mångfalden, i alla fall inte i praktiken.

Det finns inget rätt eller fel, bättre eller sämre med att vara intro- eller extrovert. Men jag tror att en ökad medvetenhet om olikheterna och hur dessa personer bäst kommer till sin rätt gynnar alla. Därför är det också viktigt att vi har chefer som både är intro- och extroverta. Chefer som ser till att alla kommer till tals och skapar förutsättningar för sina medarbetare att bidra på bästa sätt.

Arbetslivet av idag är kanske en större utmaning för introverta än extroverta, som artikelförfattaren hävdar. Det är inte ovanligt att organisationer, både till sin struktur och fysiska utformning, är gjorda för att vi ska arbeta tillsammans. Kontorslandskap är ett sådant exempel, liksom matris- och projektorganisationer och ofta mötesintensiva dagar. Sådant som ger energi för den extroverte samtidigt som det kostar på för den introverte.

Jag är ganska säker på att du själv vet med dig om du är intro- eller extrovert. Men om du är osäker så gör gärna Ledarprofilen.

Hur gör du som chef för att skapa goda förutsättningar både för dina intro- och extroverta medarbetare, att nå sin fulla potential?

 

 

 

/1 Kommentar/av