Andreas Miller

I dagarna meddelade förbundsstyrelserna i Jusek och Civilekonomerna att de beslutat verka för att bilda ett nytt fackförbund som är tänkt att organisera de båda Saco-förbundens medlemskategorier. Samtidigt öppnar Transport för geografiska medlemskap, så att man kan byta jobb och bransch utan behöva söka upp ett nytt fack. Det är spännande exempel på nytänkande bland arbetsmarknadens parter som behövs för att möta det föränderliga arbetslivet.

Rapport om arbetsmarknadsdialogen

I veckan arrangerade Ledarna ett seminarium kring den rapport som en fristående arbetsgrupp tagit fram, om framtiden för arbetsmarknadsdialogen och den svenska modellen. Jag konstaterade då att vi som fackförbund står inför utmaningen att förnya oss eller tappa i legitimitet och till slut riskerar att dö. Den fackliga organisationsgraden varierar i dag påtagligt mellan olika branscher och sektorer, och det finns skäl att hålla ögonen på hur utvecklingen sker i inte minst nya branscher.

I rapporten från arbetsgruppen framförs en rad olika idéer – uttryckt som ”vägar att gå” – för hur såväl arbetstagar- som arbetsgivarorganisationer kan och bör utvecklas. Jag tror att alla partsorganisationer måste utveckla struktur, arbetssätt och erbjudande för att bättre motsvara krav och önskemål från potentiella medlemmar. Ledarna jobbar mycket med individuell anpassning vad gäller innehåll och tjänster. Ledarna och de andra parterna behöver i högre grad än i dag utgå ifrån hela arbetsmarknaden, inklusive de som jobbar som egenföretagare, egenanställda eller via plattformsföretag. Parterna måste gemensamt resonera och avtala om hur dessa kan organiseras fackligt, omfattas av kollektivavtal och tillhörande trygghetssystem.

Mot den bakgrunden är såväl Jusek och Civilekonomernas diskussion om samgående, som Transports de facto utmanande av de fackliga gränsdragningsöverenskommelserna, modiga steg.

40 dagar har gått sedan valet och en månad sedan statsministern röstades bort i en förtroendeomröstning i riksdagen. Sverige styrs av en övergångsregering vars exakta befogenheter inte framgår av grundlagen. Den allmänna uppfattningen tycks vara att en övergångsregering främst fattar beslut i löpande eller brådskande ärenden. Den enda uttryckliga begränsningen av en övergångsregerings befogenheter är att den inte får besluta om extra val.

Det är som att ha en interimschef som är samma person som styrelsen egentligen gett sparken, men som får chefa vidare med ett begränsat – men oklart – mandat, i väntan på en ny lösning. Interimschefen får inte omorganisera verksamheten och det är högst oklart om hen får sitt förslag till budget godkänd.

Det säger sig självt att detta inte är någon bra situation för varken chefen eller verksamheten.

Den stora utmaningen för riksdagspartierna är att utifrån valresultatet bilda en regering som accepteras av majoriteten och som förmår att driva igenom sin budget. Samtidigt borgar inte mandatfördelningen mellan partierna för ett stabilt regeringsbygge, åtminstone inte om man utgår från de traditionella blocken.

Vad som krävs nu är ett stort mått av ledarskap. Det kommer att krävas för att ena flera partier att dra åt ungefär samma håll – och att göra det under ett partis ordförande som statsminister. Men inte minst handlar det om ledarskap som kan styra vårt land i en omvälvande tid och orolig omvärld.

Det är ingen överdrift att säga att Sverige står inför stora utmaningar. Utmaningar om hur människor som saknar jobb ska få möjlighet till att vara med och bidra. Om hur vi ska få ett inkluderande arbetsliv där alla – oavsett kön, ålder, etnicitet, religion, sexuell läggning eller funktionsvariation – ska få utrymme att växa. Hur den växande grupp som i dag står utanför kollektivavtalade trygghetssystem ska kunna ges bättre villkor och skyddsnät.

Detta är bara några exempel på viktiga frågor som måste lösas. Allt kräver dock inte politiska lösningar. En minst lika stor utmaning för våra politiska beslutsfattare är att hålla fingrarna borta från sådant som bäst sköts av arbetsmarknadens parter. Förmågan att kunna delegera och avstå ifrån detaljstyrning är också viktiga delar av gott ledarskap.

Det som existerar i samhället det finns också på våra arbetsplatser. Och på arbetsplatsen är det chefen som får hantera det. På det sättet blir cheferna viktiga kultur- och samhällsbärare.

Det innebär många roliga och utmanande möjligheter men även ett mycket stort ansvar. Det innebär så klart i många fall en möjlighet att påverka sin omgivning, men kanske också ibland en tung börda att hantera.

Samhällsfrågor som brott och kriminalitet, miljöfrågor, polarisering mellan stad och land, droger, hat och kärlek är alla frågor som återfinns på våra arbetsplatser och som cheferna måste hantera. Det gäller både i förhållande till överordnade och ägare, men kanske tydligast i förhållande till de egna medarbetarna.

I fallet med Danske Bank, som i stor skala sysslade med penningtvätt i Baltikum, ser vi hur en chef modigt ställde sig upp och försvarade centrala värderingar i det demokratiska samhället. I det fallet visar han civilkurage och står upp emot en ledning som gått vilse. Men i de allra flesta fallen handlar det om långt mycket mer vardagliga situationer i det egna teamet.

Då är det viktigt med öppna, trygga arbetsplatser så att cheferna känner att de har mandat att använda det civilkurage som krävs. Och agera som de samhällsbärare de är.

Jag blev uppmärksammad på en podd som heter Dumma människor och framför allt ett avsnitt med titeln ”Därför är din chef ett as (maktparadoxen)”. Podden leds av Lina Thomsgård och hennes gäst är psykologen och författaren Björn Hedensjö.

Klart att jag går igång på en sådan generalisering, när jag vet hur många makalösa, fantastiska chefer som faktiskt är verksamma i vårt land. Samtidigt är jag medveten om att det ibland går väldigt illa, att makt kan korrumpera. Det har jag också bloggat om tidigare och ställt mig frågan om vad det är som gör att vissa makthavare förlorar fotfästet. I den här podden får jag en del av svaret, nämligen maktparadoxen.

Jag vänder mig dock emot vissa uttalanden i podden som kan få lyssnaren att tro att nästan alla och väldigt ofta blir chefer ”rövhattar”.  Min bild är en annan.

Maktparadoxen, som grundar sig på en hel del forskning som hänvisas till i podden, innebär enligt Björn Hedensjö att makt och inflytande får vi just tack vare våra positiva beteenden. Som att visa entusiasm, visa intresse för andra, våga visa svaghet, vara vänlig och omtänksam, prata öppet i gruppen, vara samarbetsorienterad och lyssna uppmärksamt till andra.

Paradoxen uppstår därför att när vi väl har fått inflytandet och makten, då korrumperar den. Och det sker snabbt. Då förändras dina tidigare positiva beteenden och det leder till att du förlorar inflytande och makt som du från början gjort dig förtjänt av.

Björn ger ett självupplevt exempel på detta när han blev chef och beskriver hur han liksom fick en rush. Det dröjde inte länge förrän han köpte sig en BMW, en bil han aldrig normalt skulle ha valt. Och inte nog med det. Han körde 130 km/h på en 70-väg och blev djupt kränkt när polisen stoppade honom och tog ifrån honom körkortet. Det handlar om en upplevelse att ha rätt till saker som andra inte har – Sense of Entitlement – som gör oss impulsiva och vårdslösa.

På Ledarna pratar vi ofta om vikten av att ha en etisk kompass som chef. Dels för att du är förebild för andra, dels just för att behålla fötterna på jorden. De chefer vi träffar på vår kurs Praktisk etik för chefer är definitivt medvetna om detta.

Men hur gör man som chef för att inte sugas in i maktparadoxen? Som mycket annat handlar det om kunskap och medvetenhet om att detta är en risk att beakta. Var uppmärksam på hur du agerar och beter dig. Står det i samklang med dina grundvärderingar? Se till att du omger dig med kloka personer som vågar tala omför dig om du agerar på sätt som står i strid med det du och organisationen/företaget står för.

Hur behåller du dina fötter på jorden?