Regeringen aviserar idag att man kommer ”omlokalisera” sju myndigheter från Stockholm. Till det kommer de fyra andra myndigheter som redan tidigare fått besked om att de ska flytta. Motivet är att ”ta vara på kompetensen i hela vårt land”, enligt pressmeddelande från regeringen.

Detta är inte första gången man flyttar statlig verksamhet från huvudstaden. Genom åren har man kunnat se mer och mindre framgångsrika flyttar, med Riksantikvarieämbetets flytt till Visby på den ena skalan och Jordbruksverkets flytt till Jönköping på den andra. Och helt beroende på vem du frågar såklart.

Det finns inga uppgifter om hur många arbeten som berörs, men med ett uttalat mål  ”att bidra till att det finns statliga jobb för tjänstemän och akademiker utanför de större städerna” kan man räkna med att det är ett antal hundra och kanske ännu fler.

Jag tänker inte ha några synpunkter på regeringens politik i denna frågan, men jag funderar mycket över hur själva flytten ska gå till, och tänker på alla de chefer som hamnar med Svarte Petter i knät.

Svarte Petter är i det här fallet en verksamhet som måste ticka och gå och leverera resultat, samtidigt som större delen av personalen åtminstone inledningsvis befinner sig i kris. En kris som utlöses av att de måste fatta beslut om att antingen rycka upp sina (och familjens) rötter och flytta till en mindre ort eller att lämna sina roliga, högspecialiserade och svårersatta jobb.

Och Svarte Petter flyttar förmodligen med till den nya orten, där man åter ska ticka och gå och leverera resultat trots kompetensbrist och vakanser som väntar på att fyllas.

Att vara chef i en verksamhet som ska förändras i grunden, i det här fallet flytta till en annan ort, är en svår situation. I bästa fall har chefen tid och utrymme att prata med alla krisande medarbetare så mycket som det behövs, har tydlig och rak information att förmedla och får själv stöd uppifrån inför svåra beslut som måste fattas. Men alltför ofta lämnas man ensam med sin verksamhet – i värsta fall samtidigt som man funderar över sin egen framtid.

Så mitt budskap till regeringen är klart och tydligt och helt opolitiskt:

Det är ni som bestämmer. Flytta vilka verksamheter ni vill, men se till att cheferna får förutsättningar att genomföra den stora flyttkarusellen snyggt och anständigt!

Vilken är rätt väg att gå när det är dags för en organisation eller ett politiskt parti att välja ny ledare? Inför att Moderaterna nu ska välja en ny partiledare har röster höjts för att använda modellen med öppna kandidaturer. Läs mer

Sommarens inrikespolitiska dramatik som ledde till att två statsråd fick lämna regeringen fortsätter. Alliansen är inte nöjda och avser att gå vidare med misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist när riksdagen öppnar i september. Läs mer

Som utvecklare, utbildare och expert inom jämställdhet och mångfald är jag hela tiden på jakt efter goda exempel. Det är alltid viktigt att exemplifiera metoder och lönsamhetseffekter i form av förbättrad arbetsmiljö, stärkt varumärke och nydanande produkt- och verksamhetsutveckling.

Ofta måste det teoretiska kombineras med det praktiska för att det överhuvudtaget ska gå att greppa hur ett förändringsarbete inom de här områdena ska gå till. Det gäller såväl de stora visionerna och de långtgående strategierna, liksom de små sakerna som sker i vardagen och som skapar vår organisations kultur och arbetsmiljö. Vad är det chefer och medarbetarna ska göra för att skapa en inkluderande miljö, vilka beteenden leder framåt? Så får jag plötsligt inspiration från oväntat håll.

Just nu går två brittiska deckarserier på SVT. Saknad, men aldrig glömd med Nicola Walker i huvudrollen, och Ett fall för Vera med Brenda Blethyn i huvudrollen. Det första som slår mig är att kulturen, i båda serierna, framstår som sund, trygg och motiverande. Här förekommer ingen sexistisk eller rasistisk jargong, som annars är så vanlig i polis- och deckarserier. Istället respekteras kvinnor både som chefer och medarbetare. Det gäller även medarbetare oavsett ålder, med en annan hudfärg än ljus och de med en funktionsnedsättning.

En definition av inkludering som jag har fastnat för är ”Skapa platser där alla är välkomna och trivs. Platser där en inte behöver fundera över annat än det en är där för att göra, det vill säga arbeta”, (dessvärre har jag tappat bort källan). Med andra ord inte behöva riskera diskriminering eller att utsättas för exkludering av något slag utan istället arbeta i en organisation som möjliggör för alla att bidra till verksamheten fullt ut.

Det är vad jag tänker på när jag tittar på de här serierna. Alla i teamet kan fokusera på det som de gör bäst och tillsammans tar de utredningen framåt. Och eftersom cheferna utövar ett inkluderande ledarskap, där teamet är det viktiga eftersom det i deras arbete handlar om att ta in så många perspektiv som möjligt, skapas tydlighet och motivation för alla inblandade. Cheferna visar också mod i sitt dagliga arbete, nyfikenhet inför olika sätt att se på de olika ledtrådarna och så är de proffs på bemötande – tre saker som är viktiga i ett inkluderande ledarskap. Dessutom visar de en stark integritet, det vill säga de lever som de lär. Något som är helt avgörande som chef eftersom det ofta är ledarna som sätter normer och på så sätt till stor del skapar kulturen.

Ibland finns inspiration och goda exempel närmare än vi tror – nämligen i TV-soffan.

Vill du veta mer?

Vi har chefsguider i ämnet inkludering och flera kurser under hösten:

Kurserna är för Ledarnas medlemmar, men chefsguider och poddar är tillgängliga för alla intresserade. Välkommen till en höst med förhoppningsvis nya perspektiv på jämställdhet och mångfald!