I förra veckan led regeringen ett nesligt nederlag när ett efter ett av Allianspartierna hoppade av från förhandlingarna om nya storregioner, vilket innebär att det nu saknas stöd i riksdagen för förslaget. Detta skedde bara kort efter att finansutskottet sagt nej till krav om arbetstid, lön och semester vid offentlig upphandling. Läs mer
För drygt tio år sedan uppmärksammade Ledarna för första gången 75 kvinnor som på olika sätt utmärkt sig i sin roll som chef. De var Framtidens kvinnliga ledare (FKL). När vi instiftade listan över Framtidens kvinnliga ledare var drivkraften att sätta ljuset på att chefskompetensen även fanns hos kvinnor, inte bara män.
Ett vanligt argument då om varför chefskåren var ojämnställd var att ”det inte fanns kvinnor med rätt kompetens”. Idag hörs det argumentet alltmer mer sällan men rekryteringen av chefer har till stor del fortsatt på samma inslagna spår som för tio år sedan.
Bilden av chefen och möjligheten att göra chefskarriär har helt enkelt inte hängt med i samhällsutvecklingen. Fortfarande rekryteras främst män till chefspositioner i Sverige, speciellt i näringslivet. I Ledarnas senaste jämställdhetsbarometer ”Glastaket består – 50 år till jämställdhet på den högsta chefsnivån” återkommer samma siffror år efter år:
Sju av tio chefer i privat sektor är män. I både offentlig och privat sektor finns en tydlig underrepresentation av kvinnor på chefspositioner i relation till könsfördelningen bland alla anställda. Glastaket och löneskillnader består till kvinnors nackdel.
Så istället för att prata om ”rätt kompetens” behöver vi diskutera begreppet kompetens – vem definierar det? I vilken kontext?
I styrelser har det till exempel länge funnits en”rätt kompetens” istället för ”rätta kompetenser”. Svenska börsbolags ledningsgrupper är långt ifrån jämställda – endast en av tio ledningsgrupper är jämställda visar 2016 års Allbrightrapport.
Det vi behöver göra är att prata om olika sorters kompetens för att möta utmaningarna i dagens och morgondagens samhälle och arbetsliv. Vi behöver även diskutera normen av vem som är chef, den är fortfarande alldeles för snäv. Detta har förstås flera förklaringar, makt är en, normer och okunskap en annan.
Vi ser med andra ord att behovet att lyfta fram yngre, framgångsrika chefer som är kvinnor fortfarande är lika stort idag som för tio år sedan. Många av dem på FKL-listan får den uppmärksamhet, både internt och externt som de förtjänar och listan hjälper dem att bli synliga för andra organisationer och företag på den alltjämt mansdominerade chefskartan.
Vi vet också att arbetsgivare använder listan som rekryteringsbas – smart och effektivt eftersom någon annan har gjort jobbet att leta upp några av Sveriges riktigt vassa chefer.
I maj 2017 presenterar Ledarna för elfte året i rad listan med Framtidens kvinnliga ledare. Det här är en av höjdpunkterna för mig i min roll som jämställdhetsexpert på Ledarna då ambitionen är att Framtidens kvinnliga ledare ska vara en arena som skapar de bästa förutsättningarna för cheferna att mötas och utbyta erfarenheter, diskutera ledarskap och nätverka.
Så känner du en chef som du anser gör ett riktigt bra jobb, är kvinna och ännu inte fyllt 36 år? Nominera henne till Framtidens kvinnliga ledare 2017. Nomineringen är öppen fram till och med den 23 januari 2017.
Mer om Framtidens kvinnliga ledare:
Varför ska man ha medarbetarsamtal? Duger det inte med personalmöten, en anslagstavla för information och en dörr till chefen som ofta står öppen?
Många chefer, särskilt de med stora medarbetargrupper, lägger ner oändligt med tid på att förbereda, genomföra och dokumentera medarbetarsamtal, minst en gång varje år. HR och personalorganisationerna bevakar från varsitt håll att uppdraget sköts och den chef som fuskar kan räkna med en skrapa när det är dags för hennes eget medarbetarsamtal.
Man kan lätt föreställa sig desperationen hos de chefer som idag läser Manpowers Work Life rapport, där det framgår att bara tio procent av medarbetarna tycket att samtalen är värdefulla för deras utveckling på jobbet. Tio procent! Vilket torde innebära att nittio procent av den tid som cheferna lägger ner på just denna arbetsuppgift kunde använts till något annat.
Hur kunde det bli så här? Kanske kan man finna svaret genom att fundera över hur det såg ut när metoden började tillämpas.
I mitten på åttiotalet arbetade jag som chef på en arbetsplats med ett tjugotal medarbetare. Arbetsgivaren och personalorganisationerna hade gjort en överenskommelse om att medarbetarsamtal skulle införas, och alla chefer fick gå en utbildning för att lära sig den nya arbetsuppgiften. Det fanns en mall att hålla sig till och samtalen dokumenterades för hand och sattes i en pärm. Skillnaden mellan chef och medarbetare var fortfarande påtaglig och de samtal som förekom dessförinnan, utöver de som rörde den gemensamma uppgiften, föranleddes av dramatik som misskötsel eller privata bekymmer. Stenåldern? Nej, en framåt och modern arbetsplats för trettio år sedan!
Jag tror att man ska vara rädd om medarbetarsamtalen. Men som så mycket annat måste formen utvecklas och anpassas till den tid vi lever i här och nu. Det som var stort i en stel och hierarkisk kultur, att man fick en egen stund med chefen varje år, är nu självklart och vardagsmat. De flesta vill inte vänta ett helt år på att få säga vad man vill och vad man behöver för att kunna utvecklas och bidra på jobbet. Därför tror jag att många upplever medarbetarsamtalen som ett onödigt måste, som man inte riktigt ser värdet av.
Men ledarskapet är en relation, och chefer och medarbetare måste prata med varandra för att det ska fungera bra. Enbart information räcker inte. En god arbetsmiljö, effektiv verksamhet och bra resultat kräver samarbete. Men istället för att slaviskt följa mönster och scheman som skapats i en annan tid, kan dialogen anpassas efter varje individ. En viss systematik och kontroll är bra, men om det leder till kontraproduktivt arbetet och en massa slöseri med tid måste man våga ändra metod!
Det tog inte många timmar efter det att Youtubeklippet, där socialförsäkringsminister Annika Strandhäll kallades för h-ordet, blev offentligt innan Moderaterna kickade den digitala kommunikatör som yttrade detta. De som flabbar i bakgrunden på partikansliet, däremot, jobbar kvar. Till SVT säger Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé att han vill försöka ”förstå” vad beteendet på filmen kommer ifrån, varför personerna skrattar.
Jag ställer mig frågan vilket ansvar chefen för den numera sparkade kommunikatören har. Och den chefens chef. Det räcker med att se klippet för att förstå att problemet är mer omfattande än kommunikatörens dåliga omdöme och den vedervärdiga kvinnosyn detta uttryck symboliserar. De runtomkring triggar honom och ingen har civilkurage att säga ”Stopp, håll klaffen, vad håller ni på med?!”
Vad är chefernas ansvar för att en sådan arbetsplatskultur tillåts växa fram? Stort, anser jag.
I takt med att valkampanjer allt som oftast sker på nätet är Moderaterna inte ensamma med att bidra till ett grövre samtalsklimat. Svenska partier, av alla kulörer, har tidigare dragit lärdomar från amerikanska valrörelser, och som vi sett ledde Donald Trumps kampanjmetoder till seger för honom. Det går alltså att engagera människor på en exceptionell megaskala samtidigt som de stirrar in i mobilskärmarna. Och jag tror dessvärre att själva råheten i budskapen har en tjusning i sig.
Den numera sparkade kommunikatören förefaller ha haft en uppdragsbeskrivning från partiet som närmast verkar ha varit att balansera på gränsen och till att uppvigla till drev i sociala medier. I politiska partier, allra minst de som aspirerar på att vara statsbärande, kan inte chefer låta sig ryckas med och låta ett stort antal likes och delningar av grova påhopp, på enskilda personer eller på grupper av personer, styra vilka beteenden som anses godkända.
Nu på eftermiddagen kom nyheten om att Moderaternas kommunikationschef blir omplacerad till att arbeta med analys och opinion. Anledningen är att han ”brustit i sitt ledarskap och att partiet måste få en nystart i sin kommunikation” meddelar partisekreteraren Tomas Tobé. Ja, kommunikationschefens bristande ledarskap går inte att dölja. Frågan är om denna åtgärd räcker?
På DN debatt uppmanar Johan Forssell, Moderaternas talesperson i sjukförsäkringsfrågor, till förändringar i sjukförsäkringen. Bakgrunden är bland annat kostnaderna av den ökande sjukskrivningen. Enligt artikeln har utgifterna för sjukpenning och rehabilitering under de senaste två åren ökat med 10 miljarder kronor och uppgår i år till runt 42 miljarder kronor.
Medicinen, enligt Forssell, är ett reformpaket inom sjukförsäkringen som innebär att:
Att få ordning på den i grunden goda idén om samverkan mellan aktörer (arbetsgivare, försäkringskassa, företagshälsovård, hälso/sjukvård med flera) för att stötta anställda för att komma tillbaka i arbete, finns det definitivt behov av. Bara att samla dessa aktörer vid en och samma tidpunkt är en utmaning i sig. Ansvarsfördelningen mellan aktörerna är heller inte särskilt tydlig.
Att uppdra åt Arbetsmiljöverket att skärpa tillsynen av den psykosociala arbetsmiljön är en god tanke. Men även om brister uppmärksammas så saknas kännbara sanktionsmöjligheter. För en del arbetsgivare är det kortsiktigt mer lönsamt att hantera människor som utbytbara, än att vidta de åtgärder som krävs på längre sikt, för att aktivt förbättra den sociala och organisatoriska arbetsmiljön.
I det här sammanhanget vill jag föra in chefsperspektivet. Det blir allt vanligare att chefer drabbas av psykosocial ohälsa, även om chefer överlag fortsatt är förhållandevis friska i jämförelse med arbetskraften i övrigt. Men det finns orosmoln kring chefers situation. Till exempel upplever nästan fyra av tio chefer, verksamma inom ledningsarbete, någon form av arbetsorsakade besvär (Arbetsmiljöverket och SCB). Vanligast är stress, psykisk påfrestning, sömnbesvär, oro och ångest. Dessa chefer har i sin tur ett stort ansvar när det gäller medarbetarnas arbetsmiljö och förebyggande åtgärder.
Hos oss på Ledarna är den negativa trenden i allra högsta grad påtaglig. Antalet medlemmar som söker stöd hos oss rörande deras egen bristande psykosociala arbetsmiljö har ökat med över 20 procent det senaste året. Dessvärre är det ofta så att dessa chefer, om de hamnar i sjukskrivning, får det mycket svårt att komma tillbaka i arbete hos sin befintliga arbetsgivare.
Det kan nämligen vara stor skillnad i att vara chefssjuk och medarbetarsjuk. Fortfarande lever kulturen i många organisationer kvar, att en sjuk chef är en svag chef. En svag chef vill man inte ha tillbaka, utan väljer andra vägar och hittar snabbt en ersättare, medan medarbetare oftare rehabiliteras tillbaka till jobbet. Det borde inte vara någon skillnad i att rehabilitera chefer i jämförelse med andra medarbetare. I det här sammanhanget är chefen också anställd och har därmed rätt till samma möjligheter till arbetsträning, anpassade arbetsuppgifter eller det som krävs för att komma igen utan att bli förpassad till uppgifter långt utanför sitt normala arbetsområde eller helt sonika förklaras icke önskvärd.
Har du goda exempel på chefsrehabilitering?
Den här veckan har Unionen öppnat en mansplainingsakut* för att sätta fokus på härskartekniker och väcka debatt kring jämställdhet. Och deras initiativ har väckt debatt i både positiv och negativ bemärkelse. Frågan som de lyfter är dock viktig – vi måste bli uppmärksamma på hur vi behandlar varandra och ändra våra beteenden för att nå respekt och inkludering alldeles oavsett kön.
Användandet av härskartekniker sker i de allra flestas vardag och påverkar kulturen i våra organisationer och företag. Att motverka och bemöta härskartekniker är en viktig del i att skapa en inkluderande organisation.
Ett konkret agerande för inkludering är att ställa upp för andra vid tillfällen när de utsätts för en härskarteknik av något slag. Då ska vi direkt, oavsett situation, ställa oss bredvid den som utsätts. För att bidra till en motsatt kultur där härskartekniken inte används – en kultur där ömsesidig respekt råder, är det viktigt att vi tar människorna i vår omgivning på allvar och visar vårt engagemang för dem.
Vi skapar skillnad i en kultur när vi på ett möte tar ställning med en kollega som osynliggörs, påtalar förlöjligandet i form av sexistiska skämt på lunchen, är noga med att se till att alla får den information som de ska innan möten och går genom det ni pratat om ytterligare en gång, om någon inte hänger med.
Härskartekniker är ett fenomen och ett begrepp myntat av Berit Ås, professor i socialpsykologi. Hon definierade fem tekniker från början (1978);
Härskartekniker är olika metoder för att behålla eller skaffa sig makt över andra människor. Detta är något som ofta pågår i subtila former – vi blir utsatta av andra men kan också själv använda oss av någon av teknikerna för att skaffa oss ett övertag i olika situationer.
Härskarteknikerna brukar kopplas samman med mäns negativa makt över kvinnor, men de är egentligen inte könsbundna. Sedan Ås definierade teknikerna så har också motstrategier och bekräftelsetekniker formulerats. Dessa är mycket konkreta och går att omsätta i den egna verksamheten ända ner till konkreta möten. För det handlar om att göra annorlunda, om egna beteenden.
På jämställ.nu finns en artikel som tar upp härskartekniker, motstrategier och bekräftartekniker. Motstrategierna är ett sätt att bemöta härskartekniker när vi möter dem, medan bekräftarstrategier är konkreta exempel på hur vi kan åstadkomma en långsiktig förändring.
Verkligt konstruktivt alltså, för både chef och medarbetare.
*Mansplaining är ett begrepp av Rebecca Solnit, som beskriver att en man förklarar något för en kvinna som denne inte frågat efter eller redan vet mer om än mannen. Ofta sker detta på ett sätt som förminskar kvinnan och får henne att framstå som mindre kompetent.
I tunnelbanan i Stockholm pågår just nu en reklamkampanj med rubriken ”Det sägs att du ska nöja dig. Att vara nöjd är inte nog”. Bakom budskapet står en teleoperatör. Det får mig att fundera över om det kanske inte är just det som är problemet ibland, att vi sällan unnar oss att vara nöjda.
Det är som om ordet nöjd fått likhetstecken med lathet, stagnation och brist på utveckling. Men nöjd kan ju också betyda att man för stunden känner sig tillfreds med sådant man uppnått. Jag skrev om självmedkänsla för en tid sedan. Om vikten av att chefer själva ger sig erkännande för det de faktiskt utför varje dag, istället för att piska sig själva hårdare för allt det där de borde ha gjort men inte hann.
Nu tror jag inte att just vår förmåga att känna oss mer nöjda är universallösningen på de utmaningar vi just nu har på arbetsmarknaden, med de skenande sjukskrivningarna. Men kanske skulle det tillåta oss att vara lite mer tillfreds då och då, istället för att jaga vidare till nästa uppgift.
Jag ägnar i dagarna mycket tid åt chefers psykosociala hälsa, eller snarare de som drabbats av ohälsa. Vi är många som funderar, studerar och forskar för att försöka förstå och komma tillrätta med den ökade psykosociala ohälsan. Det vore nog inte så svårt om orsaken var just en enda, men det är ju mer komplicerat än så.
I en artikel som kom i min väg förklarar Bodil Malmsten, år 2003, varför så många i Sverige mådde dåligt. ”I Frankrike är det ingen som går in i väggen. De vet inte ens vad det är, sa hon. I Frankrike bränner man bildäck eller tippar kobajs på Champs-Élysées. Man finner sig inte. Det förändrar kanske ingenting i praktiken, men man får ur sig sin vrede och jag tror man mår bättre efteråt”. Hon trodde att svenskens knutna näve i fickan var en del av förklaringen. Vi bet ihop och jobbade på.
Kanske skulle det gynna chefer att ibland känna sig lite nöjda med allt de utför, men också att inte finna sig i att utföra sina uppdrag utan rimliga förutsättningar.
Tillåter du dig att känna dig nöjd någon gång?
Nyligen kunde Ledarnas medlemmar lyssna till tre inspirerande chefer och ledare. Tre helt olika chefer med olika ledarstilar men med energin att själva driva ett eget kraftverk.
Under rubriken ”Att leda gott” berättade Ida Karlberg Gidlund, vd Teach for Sweden och Årets Ledarutvecklare tillsammans med Anna Brynås, vd Swedish Biogas International och årets Framtida kvinnliga ledare, om sin syn att leda med passion och för samhällsförbättring. De berättade om sitt engagemang, sitt ”varför” och att skapa resultat genom passion som drivkraft, oavsett om den är storslagen eller behjärtansvärt, det skapar engagemang och kraft som leder till goda resultat. Lusten är central i dessa berättelser, viljan att få något uträttat som man tycker är viktigt, riktigt viktigt – och för att det är kul att göra det. Ida Karlberg Gidlund bär med sig Yoda som säger ”Do. Or do not. There is no try” och Buzz Lightyear “To infinity and beyond”. Förmågan att fullständigt ge sig hän till något med blicken riktad långt fram, bortom målet och det du vill åstadkomma.
I sin föreläsning ”Tänk kortsiktigt, en bra strategi för förändringsarbete” påminner Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige oss om att medborgarrättskämpen Martin Luther King inte sade ”jag har ett problem, han sade istället ”jag har en dröm”, för människor vill vara en del av en lösning inte ett problem. Kanske är det därför vi just nu ser en tilltagande trend kring att vara en organisation som finns för ett större syfte, då måste också chefer kunna tala syftets språk och agera därefter för kompetensen och kraften måste frigöras hos medarbetarna.
Svante Axelsson nämner kortsiktigheten som strategi, komplexa problem upplevs ofta övermäktiga att lösa, då behöver vi kortsiktigheten och delmålet som vi går i gång på. Svante har en målande historia om en fjällvandring med sina tonårsbarn som ses som ett straff, men med rätt perspektiv blir det en resa till trånga miljöer och trevliga fjällstugor i stället med orden ”är det inte roligt i nästa stuga åker vi hem!” Det är ju såklart roligt i nästa stuga, och nästa stuga också. Och plötsligt har vi kommit ända fram till toppen. Komplexa problem, till skillnad mot komplicerade problem, måste lösas med pragmatism och kortsiktighet, för vi vet inte hur vi ska lösa detaljerade utmaningar längre fram, men vi kan ha full tilltro till att vi kommer att lösa det då, vi behöver inte veta det nu. Då blir vi handlingsförlamade. Tänk en stuga i taget, ett barn, en kund, varför gör vi det här? Alla beslut måste fattas med det organisationen finns till för i blickfånget.
Årets Chef 2015, Christina Forsberg fattade detta, som länspolismästare i Gävleborg gjorde hon revolution när hon slängde de traditionella målen i papperskorgen. I stället fick hon alla att jobba för Ella, en liten flicka som fick stå symbol för vem polisen egentligen är till för – medborgarna.
Samhället förändras och bra ledare skapar förutsättningar för sina medarbetare att göra det till det bättre genom att hjälpa dem att förstå varför och för vem.
Hade du inte möjlighet att vara med på föreläsningarna med Ida, Anna och Svante så kan du se dem i sin helhet på Ledarna Play.