Unionen och Almega är åter igen på väg in i en konfliktsituation. När man ser på det från sidan är det inte särskilt förvånande. Båda parter talar med kluven tunga.

Precis som Almegabloggen påpekar så uttrycker sig Unionen på sin hemsida på ett sätt som ligger väldigt nära det som Almega och många andra säger:

” ..lönen ska vara ”individuell och differentierad”. Det innebär att den bestäms utifrån en rad faktorer som har att göra med dina arbetsuppgifter, din prestation och din duglighet (individuella lönekriterier). Men också företagets ekonomiska situation påverkar lönesättningen. De företag som är lönsamma och utvecklas skapar ekonomiska förutsättningar för en reallöneutveckling, det vill säga en löneutveckling som ligger över kostnadsökningarna i samhället. Även marknadskrafter påverkar lönesättningen.”

När man läser detta tycker man att det borde vara ganska lätt för Unionen att träffa överenskommelser med Almega. MEN när man väl hamnar i den konkreta förhandlingssituationen är det istället höga individuella garantier som Unionen lägger fokus på. Något som äter upp stora delar av löneutrymmet och helt går på tvärs med ovanstående text.

Nu är ju inte Unionen ensam om att tala med kluven tunga. Almega hade haft ett helt annat läge om man hade vårdat de avtal utan individgarantier och siffror man redan idag har med exempelvis Ledarna. På samma sätt som Unionen talar med kluven tunga, upplever vi att Almega säger en sak och ofta gör en annan. Man säger att man vill ha avtal med en individualiserad lönebildning utan stupstockar och individgarantier, men har svårt att se till att dessa i praktiken fungerar på arbetsplatserna. Processerna i Ledaravtalet måste fungera bättre i framtiden, annars riskerar Almega att få fler argument som det av Unionens förhandlingschef Nicklas Hjert:

”- Arbetsgivaren ska inte ensidigt sätta lönen. Våra medlemmar vill se en lön som sätts i öppna processer med kriterier som är väl förankrade bland de anställda och företaget. Innan vi nått dit måste de anställda ha någon form av skydd mot godtycke – individgarantin fyller det syftet”.

Om Almega hade gått inför att värna de avtal som idag är moderna processavtal, så hade man istället haft en rad goda exempel att visa upp för Unionen i avtalsrörelsen.

Nu är jag inte konspiratoriskt lagd, men det ligger nära till hands att misstänka att parterna vill hamna i den här situationen. Annars skulle man inte gång efter annan försätta varandra i det här läget. Man vill ha den här dramaturgin, därför att det är detta man är bra på. Men då kanske man skulle söka jobb på Dramaten i stället för att försöka göra verkligheten bättre för Sveriges anställda och företag.

Tomas Oskarsson
Tomas på Twitter.

 

Under en konferens i förra veckan anordnad av den europeiska chefsorganisationen CEC  diskuterades bland annat den demografiska utmaning som Europa står inför. Man kunde snabbt konstatera att skillnaderna i hur de europeiska länderna genom olika välfärdssystem väljer att stötta barnfamiljer och äldre tydligt syns i förvärvsfrekvens, viljan att bilda familj och framför allt kvinnors möjlighet att göra karriär och ta chefsuppdrag.

I länder som Sverige där förskolor, fritids och äldreomsorg fortfarande är relativt utbyggd är förvärvsfrekvensen högre, fler barn föds och kvinnor gör i högre utsträckning chefskarriär. Detta ger oss en tydlig konkurrensfördel gentemot den övriga världen. Urvalet blir större och produktiviteten högre. Det gäller att inte tappa den konkurrensfördelen genom att försämra de förutsättningar som skapar denna situation. Vi får passa oss för att ineffektivisera, fördyra eller försämra välfärdstjänsterna. En ineffektivare barnpassning, som t ex vårdnadsbidrag, kan i längden stå oss dyrt. I exempelvis England är barnpassning så pass kostsamt att välutbildade unga vuxna (som samhället investerat stora utbildningsinsatser i) i många fall avbryter sitt yrkesliv när de bildar familj. Något som gör att den produktiva delen av livet förkortas avsevärt, vilket blir dyrt för oss alla.

När CECs nyvalde president Annika Elias tog upp frågan kring vilken forskning som finns på området, svarade en enig panel av forskare, organisationer och näringsliv att forskning finns det gott om, det är den politiska viljan som måste till i många av Europas länder.

DN debatt  idag tar Svenskt Näringslivs vice ordförande Leif Östlig upp den här frågan. Det är bra. För en billig, effektiv och kvalitativ välfärd är en förutsättning för ett framgångsrikt näringsliv och ett hållbart och jämlikt samhälle. Och det är så vi skapar förutsättningar för att alla har en bra chef.

Tomas Oskarsson
Tomas på Twitter.

I dagens SvD visar man upp en ung, nöjd, kommunal chef på hög nivå. Det sorgliga är att hon visas upp som ett unikum, som undantaget som bekräftar regeln: Ingen som kan välja, vill jobba i kommun och landsting.

Och ändå vet jag att det som skrivs i artikeln stämmer. Det finns massor av roliga stimulerande och utmanande chefsjobb i offentlig sektor! Så varför framställs fastighetschefen i Herrljunga som något så speciellt? Ja det antyds t.o.m. att hon är flaggskeppet som brukar lyftas fram när man behöver en ung chef att visa upp.

Det finns grundläggande problem som de flesta kommuner och landsting behöver ta tag i när de nu på några års sikt ska rekrytera 15.000 nya chefer. Det vill säga om man vill vara med i kampen om de bästa och inte nöja sig med att vara ett andrahandsval.

 1. Gör upp med kulturen att du som chef måste ”vänta på din tur”. Privat näringsliv är mycket bättre på att identifiera unga talanger och inte ställa dem på tillväxt, utan låta dem pröva sina vingar på ett riktigt chefsjobb.

2.Skapa tydliga uppdrag. Politiskt styrda organisationer kräver sin egen logik, men den enskilde chefen måste ha tydliga mandat och befogenheter.

3. Sluta hoppas på att era chefer ska kunna leda fler medarbetare än en normal skolklass. Många av sektorns problem med konflikter, mobbing och bristande engagemang kan spåras arbetsplatser där chefen har omöjligt stora personalgrupper. (Ja, jag vet att det blivit bättre, men bara på marginalen)

4. Betala en anständig lön! Sluta tjata om att lönen inte betyder något – Florence Nightingale dog för hundra år sedan! Chefsuppdragen i offentlig sektor är ofta tuffare och mer utsatta än andra så varför ska inte det synas på lönen.

Offentlig sektor behöver duktiga chefer även i framtiden, så gör upp med gamla hinder! Låt fastighetschefen i Herrljunga vara svalan som förebådade sommaren.

 

 

 

För en tid sedan höll jag ett seminarium för en grupp ekonomichefer på temat Hållbara chefer. Vi kom att tala om synen på chefskap och hur de som chefer själva presenterar sig i olika sociala sammanhang. Vi har ju en vana här i Sverige att ganska tidigt i ett samtal fråga: Vad jobbar du med?

Det visade sig att de flesta i gruppen inte alls presenterar sig som ekonomichefer utan väljer att i lite mer svepande ordalag säga något i stil med att ”jag jobbar med ekonomi”.

­– Varför, undrade jag naturligtvis. Är ni inte stolta över att vara chefer?

Jodå, det var de, men förklarade sitt agerande med hänvisning till Jante.

I Ledarnas chefsbarometer 2010 uppgav 9 av 10 chefer att de är stolta över sitt yrke och att de gärna vill fortsätta som chefer. Jag hade velat fråga dem hur de presenterar sig när de får frågan vad de jobbar med.

Att vara chef är roligt, utmanande och ansvarsfullt och ett jobb att känna stolthet över. Jag hoppas att alla ni chefer därute sträcker på er lite extra och är stolta över det förtroende ni faktiskt fått.

Tala om att du är chef. På det sättet hjälper du till att nyansera bilden av chefen och visar att chefer kan se ut och agera på många olika sätt. Att de chefer på toppositioner som media avslöjar som giriga, drivna av maktbegär bara är en handfull individer av de 500 000 chefer som idag är verksamma i Sverige.

Vad svarar du på frågan: Vad jobbar du med?

I Sverige är makt något suspekt. Vi chefer pratar sällan om makt  utan använder begrepp som möjlighet att påverka, få vara med och utveckla, kunna driva frågor och andra omskrivningar. Alltsammans uttryck för att vi bejakar det svenska ledarskapsidealet, där chefen inte ska kliva fram alltför mycket utan jobba som en i laget.

Men alla chefer har makt. Chefer ska ha makt annars blir deras jobb omöjligt. Och det farligaste som finns är en chef som inte är medveten om sin makt över andra.

Att ställa  chefens makt i motsättning till medarbetarnas delaktighet och inflytande är att ducka för frågor om ledning och styrning. Chefen har ett uppdrag som ger dem makt över medarbetarna ända in i privatlivet. Man fattar beslut om semester och ledighet, kompetensutveckling och befodran. Och man sätter lön.

Chefer som låtsas att alla beslut går att fatta i konsensus och som inte vågar se att ibland ingår det i jobbet att göra en medarbetare besviken kommer bli svaga och otydliga och skapa förvirring kring roll och mandat.Trygga chefer som känner sin makt och använder den på ett ansvarsfullt sätt kommer också bjuda in till samförstånd och dialog när det är möjligt. 

Gudrun Schyman, som aldrig räds de svåra frågorna i livet och samhället, deklarerar idag i Dagens Media att hon tänker starta en ”Maktakademi”, där kopplingen mellan makt och ledarskap ska utforskas. Jag önskar henne lycka till och hoppas att några av resultaten från arbetet ska ge avtryck i samhällsdebatten.

 

Anders Borg försöker sig på en winbergarare i fredagens DI. Genom att hota näringslivet med en kvoteringslag vill han få företagen att inse sitt eget bästa och sluta blockera kvinnor från bolagsstyrelserna. Det är uppenbart att han är besvärad av att moderaternas linje att med vädjanden få bolagen att ta sitt förnuft till fånga inte har lett någonstans. Utvecklingen har gjort tvärstopp, och andelen kvinnor som är ledamöter i bolagsstyrelserna ligger stadigt och stilla på under 24 procent.

 I artikeln bredvid Anders Borgs mullranden, kan man läsa en provkarta av vad vad företagen säger i frågan. De flesta är nöjda med att ha en eller två kvinnor i styrelsen. Man anser sig har gjort sitt och markerar att frågan inte har någon hög prioritet.

Så vad väntar du på Anders Borg? Inse att det inte finns någon vilja hos företagen och deras ägare att bryta de mönster och strukturer som idag gynnar ett litet grabb(gubb)gäng som kan belöna varandra med fina uppdrag och trevliga arvoden utan att behöva fundera så mycket på om de blir den bästa styrelsen.

Hot kommer inte att funka denna gången heller. Nej om du, som jag faktsikt på allvar tror, är mån om Sveriges företag och att vi ska ha ett konkurrenskraftigt näringsliv, så se till att  företagen får styrelser som är rekryterade efter kompetens, och inte som idag, efter kön.

Den viktigaste frågan, att vi också får engagerade och välutbildade kvinnor att vilja satsa på en chefskarriär, kommer du lösa på köpet. För idag är det många, många av de bästa kvinnorna som tittar upp mot glastaket och ser det täckt av ett tjockt lager mörka kavajer och inser att för dem är vägen stängd.

Bit i det sura äpplet! Sluta hota med vargen och gör verklighet av lagen! Det är den bästa tjänst vi kan göra dagens svenska företag.