Ledarskapet uppvärderas på högsta nivå

SvD har idag ytterligare en artikel i den långa serien om Försvarsdeparetementet, Saudiarabien och Sten Tolgfors. Denna gången granskas den avgående ministerns arbete ur en ny vinkel. Det handlar inte längre så mycket om sekretess och olika fiffiga turer för att dölja sakers verkliga tillstånd. Nej den här gången är det Sten Tolgfors ledarskap som står i fokus.

Med begrepp som oförmåga att fatta beslut, ett nästan maniskt behov av att vara informerad, men också positiva ingredienser som engagemang i verksamheten och förmåga att driva en långsiktig fråga i hamn, beskrivs ledarskapet hos en av landets absoluta toppchefer: En minister.

Det är intressant men sällsynt att ledarskapet ställs i centrum på det viset när det gäller den högsta politiska makten. Visserligen hörs från tid till annan gnäll och grums från vissa departement om att högsta chefen aldrig är näravarande eller inte engagerar sig i personalfrågor, men det är knappast någon som tar på allvar. En minister väljs inte på sin förmåga att bedriva bra personalarbete, det måste och ska delegeras.

Men det ledarskap som handlar om att ta ansvar för verksamheten och driva komplexa frågor i mål  är nödvändigt för att ledning och styrning ska fungera, och politiken bli effektiv i att verkställa ägarnas – medborgarnas – önskemål. Det är därför glädjande om ledarskapet hos våra politiker på lokal och riksnivå blir en viktig faktor vid tillsättningar i framtiden!

 

/0 Kommentarer/av

Stort förtroende för Sveriges chefer

Varför blir egentligen ledarskapet så svårt? Frågan ställs av Sara Lomberg i en krönika i dagens SvD Näringsliv. Kanske som reaktion på tidigare artiklar som visar att ”många är missnöjda med ledarskapet och cheferna i sin tur är stressade och känner sig otillräckliga”.

Huruvida ledarskap verkligen är så svårt beror nog helt på vem du frågar och inte minst vilka förutsättningar just den specifika chefen har. Det handlar både om chefens individuella förutsättningar (t.ex. lämplighet, kompetens, självinsikt, lust att leda) och kontextuella förutsättningar (t.ex. uppdrag, organisation, mandat, resurser).

Alla ute i arbetslivet tycker och tänker kring ledarskap. Antingen har du en chef  eller så är du själv i någon form av ledande position. Oavsett om du gillar din chef eller inte, så känner du säkert någon som kan berätta rysare om sin chefs tillkortakommanden. Men faktum är att det finns ett stort förtroende för den närmaste chefen. I Ledarnas chefsbarometer 2007 uppgav 9 av 10 yrkesverksamma att de har förtroende för sin chef.

Lomberg pekar på tre områden som hon menar kan vara en förklaring till vad som komplicerar ledarrollen. 1) Specialisten utnämns till chef, 2) chefers svårighet att delegera och 3) komplexitet i roll och omgivning.

Jag är benägen att skriva under på alla punkter. I många organisationer och företag är chefsvägen den enda karriärvägen. Även om jag tror att det sker i mindre omfattning idag än för ett antal år sedan, så händer det fortarande att den skickligaste specialisen blir ”belönad” genom att utses till chef. Dessvärre leder detta i många fall till att alla blir förlorare. Specialisten som känner sig obekväm i sin roll och helst vill syssla med det han kan bäst, medarbetarna som tycker att de fått en kass ledare och verksamheten som förr eller senare påverkas i negativ riktning. Det är hög tid att skapa alternativa karriärvägar för att fånga upp goda talanger, oavsett om de är chefsämnen eller ej.

Chefer som har svårt att delegera får det naturligtvis tufft att få tiden att räcka till. Ledarens främsta uppgift är att skapa resultat genom sina medarbetare. Men faktum är att många chefer saknar resurser och känner sig tvingade att själva gå in i den operativa verksamheten. En organisationskultur som kontrollerar och bestraffar kan vara ytterligare ett skäl att chefer i sin tur ser sig nödgade att själva hålla i och kontrollera uppgifter.

Den tredje punkt som Lomberg lyfter tror jag är det absolut viktigaste förklaringen till att chefsrollen ibland kan kännas övermäktig. Chefens utmaningar är betydligt mer komplicerade idag än för tio år sedan. En av Ledarnas absolut viktigaste uppgift är att arbeta för att chefer får rätt förutsättningar för att bli framgångsrika i sitt uppdrag och hållbara i arbetslivet. Med rimliga förutsättningar så är jag övertygad om att fler kan tänka sig ta sig an det otroligt roliga jobb som chefsyrket faktiskt ofta är.

Har du rimliga förutsättningar?

/1 Kommentar/av

Modig är det nya tydlig

Under 00-talet var tydlighet det vi letade efter hos en chef. Tydlighet var vad vi alla ville ha. Kanske var det en reaktion på 90-talets havererade projekt med platta organisationer, upp- och nedvända hierarkier, eviga brainstormssessions och ett coachande ledarskap utan substans. Efter att allt för många gånger ha fått frågan ”Vad tycker du själv?” från chefen när man bett om hjälp på ett dilemma satte medarbetarna till slut ner foten: ”Säg vad ni tycker. Nu vill vi ha ett tydligt ledarskap!

Så cheferna började jobba på att bli tydliga. De frågade varför, hur och vad och satte mål och skalade av. De hade möte efter möte för att komma in till pudelns kärna. De diskuterade kärnverksamhet, fokus på affären, spetskompetens, huvuduppgift och existensberättigande. Varför finns vi till – egentligen? Och de blev säkert klokare.

Men världen förändras. Målen ändras. Det som var självklart igår är en förlegad sanning idag och imorgon har tusen variabler tillkommit. I vår strävan efter ordning i kaos, i jakten på verksamhetens dna, inser vi att vi måste fortsätta göra vårt jobb oavsett om vi lyckas hitta svaret på våra existentiella frågor. Riktning är en förutsättning, men eftersom riktningen ständigt måste prövas och omdefinieras tvingas de flesta chefer (och medarbetare) att leva i osäkerhet och ändå, varje dag, leverera resultat.

In på scenen kliver modet. För att våga, orka befinna sig i den här komplexiteten, utan tydlighet, måste man ju vara modig.

I var och varannan rekryteringsannons lyfts nu därför mod fram som en av de viktigaste egenskaperna. ”Varm, stark och modig” ska man till exempel vara om man ska söka jobbet som ”chefernas chef” som Kommundirektör i Linköping. Man ska också vara en ”trendsättare”.

Även när Västerviks Kommun söker ny Barn- och Utbildningschef lyfts modet fram: ”Personen har en drivkraft och ett mod, är lyhörd och uthållig och duktig på att delegera.”

Farida Rasulzada, doktor i psykologi och forskare i kreativitet och lönsamhet i företagsvärlden vid Lunds universitet, menar att mod är något av det mest grundläggande för ett framgångsrikt ledarskap.

– En bra chef är modig, främjar risktagande och kan avbryta i tid för att testa nya idéer. Han eller hon bidrar till ett bra klimat som gör att det är högt i tak och som får medarbetarna att våga lägga fram nya idéer. Förändringsbenägenhet är en annan viktig nyckel. Du måste våga pröva nytt, gå utanför ramarna men också bry dig om hur de andra har det.

Och när tidningen Chef utsåg Årets chef beskrevs en av de nominerade som ”omvittnat modig”.

Kanske finns det en aning större efterfrågan på modiga chefer i offentlig sektor, då har vi något att lära av det. Och det ska bli spännande att se vilka konsekvenser den här  trenden får över tid. Jag lär säkert få tillfälle att återkomma i frågan.

Tills dess, alla ni modiga, passa på! Det är er tur nu. Det är bara att hoppa. Vinden har vänt. Dags att bli chef!

Klara Adolphson

/4 Kommentarer/av

Problem kan även lösas i fjällen

Problem på Posten och cheferna åker på konferens! I en upprörd artikel i SvD läser vi att postutdelningen dras med förseningar i Bromma och trots det har en del av distriktets chefer mage att åka på en redan planerad konferens. Och till råga på allt till Sälen, så det finns misstanke om att de dessutom kommer använda en del tid till skidåkning, tex på helgen som ingår i konferenstiden.

Jaha, och vad skulle de göra. Stanna hemma och dela ut posten?

Det är en inte ovanlig synpunkt att om verksamheten har problem så ska cheferna rycka in och ”jobba”. Det vill säga göra medarbetarnas jobb. Men det löser inga problem i längden och är egentligen det sämsta du kan göra som chef. Under tiden som du ”delar ut post” fortsätter det som orsakat bekymren att ackumuleras och det enda som händer är att chefen blir trött, stressad och oförmögen till tankeverksamhet.

Nej, att ta itu med problemen som ansvarig chef innebär att ägna tid åt frågan, arbeta fram en lösning – kanske tom tillsammans med chefskollegor på en konferens – och se till att verksamheten flyter igen. Chefens uppdrag är att styra och leda arbetet, lyssna på ägare, medarbetare och kunder och därefter fatta beslut. Många ger efter för ett populistiskt tryck att själva rycka in i utförandet, men det skapar bara nya problem och leder till en urholkning av chefsrollen.

Att åka till fjällen på konferens kan i vissa lägen vara helt rätt!

/1 Kommentar/av

Vad är rätt lön för chefen?

,

Just nu diskuteras det chefslöner runt om i landet. Alltifrån DNs upprörda konstaterande att toppcheferna i Sveriges stora bolag har haft en minst sagt god löneutveckling den senaste tiden till Ledarnas mer nyktra konstaterande att medianlönen för Sveriges halva miljonen chefer faktiskt inte är mer än 38.000. En helt ok lön, tycker kanske några, men då ska man komma ihåg att medianlönen innebär att hälften av cheferna tjänar under 38.000. Många av cheferna i låglönebranscher har löner runt 25.000, trots ett stort personal- och verksamhetsansvar.

Men vad är då rätt lön för en chef? På den frågan brukar jag göra det lätt för mig: Det är när chefen är nöjd!

Är man då någonsin nöjd? Vill inte alla bara ha mer?

Nej enligt min erfarenhet är de flesta nöjda med sin lön när man har fått en bra förklaring till den. När man upplever att den stämmer med marknadsläget, företagets betalningsförmåga och lönestruktur, men framförallt att man fått lön som ett kvitto på sin egen insats .

De chefer – och medarbetare – som får en lön som kopplas till prestation, kompetens och engagemang kommer vara nöjda. Om man dessutom får veta hur man kan påverka sin egen lön finns det goda chanser att man stannar kvar och utvecklas i företaget.

Rätt lön för chefen har väldigt lite att göra med procentsatser och lönenivåer. Rätt lön handlar om att man värdesätts i sitt uppdrag som chef och ledare och att man får en tydlig koppling till vad man förväntas åstadkomma. I det avseendet finns det ingen skillnad mellan städchefen i kommunen och VDn på Huskvarna.

/2 Kommentarer/av

Gå inte på ”hypen” om det nya ledarskapet!

Står vi inför ett paradigmskifte när det gäller hur vi ser på och utövar ledarskap? Kräver den unga generationen helt nya typer av chefer och ledare? Vad innebär framtidens ledarskap?

Ja, det här är några frågor som ofta debatteras, även här hos oss på Ledarna. Jag och mina kollegor är inte alltid av samma uppfattning i dessa frågor.

Min uppfattning är att vi inte står inför något omvälvande, omskapande av chefer och ledare. Fick just en artikel i min hand som stöder detta resonemang som författats av Robert I. Sutton, Professor of Management Science and Engineering, Stanford. Han menar att goda ledare idag är ungefär desamma som för femtio år sedan.

Att behandla medarbetare med respekt, uppmuntra dem att vara delaktiga och komma med förslag och lyssna till dem är lika viktigt idag som då. Samma sak gäller förmågan att kunna sätta tydliga mål, ta beslut och ta ledningen.

Jag får ofta frågan om vad en bra chef och ledare är, senast imorse när jag medverkade i Studio 12. Det finns inget facit och det finns inga snabba trix och fix!  Du måste utgå från dig själv och vem du är som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg.

Så också idag skriver jag under på att Suttons slutledning ovan fortfarande gäller och kommer att gälla åtminstone under min livstid.

Trevlig helg!

/1 Kommentar/av

Vad firar vi idag? De där 11 kvinnliga börs-vdarna eller?

Idag är det internationella kvinnodagen. Det finns de som tycker att det är väl inget att fira, vi har ju inte kommit någonvart, det är fortfarande så illa ställt med jämställdheten och är det verkligen rätt att vi firar kvinnor en dag om året och männen de andra 364?

Om man resonerar så tycker jag att man gör det lite lätt för sig.

Jag tycker att kvinnodagen har tre viktiga syften:

För det första finns den till för att påminna oss alla hur plågsamt långsamt det går att få fler kvinnor att bli chefer, att få fler pappor att ta ut föräldraledighet och att få in kvinnor i företagsledningar och styrelser. Den finns till för att påminna oss om hur kvinnor har det runtom i världen, hur trafficking blivit en av de största industrierna, hur kvinnor dör av att bli gravida och hur flickor hindras att gå i skolan.

Det. Får Vi. Inte. Glömma.

För det andra finns kvinnodagen till för att hylla alla de kvinnor som kämpat för förändring genom hundratals år. För kvinnors rösträtt, för rätten till barnomsorg, för rätten att få studera, för rätten till föräldraförsäkring, för jämställda löner, för forskning på arbetsmarknadens villkor ur ett könsperspektiv. Förändringar som är resultatet av mycket övertygelse, mod och hårt arbete.

Dem. Får. Vi. Inte. Glömma.

För det tredje finns kvinnodagen till för att vi en gång om året ska få samlas och känna kraften hos alla de som vill ha förändring idag. Det är en dag att mötas och fira framgångarna och inse att en jämställd framtid är möjlig.

Det. Får. Vi. Inte. Heller. Glömma.

Dagen till ära släpper vi på Ledarna en Chefsbarometer med fokus på jämställdhet. Vi släpper också de 20 första namnen på 2012 års lista över Framtidens Kvinnliga Ledare. Grattis!

Klara Adolphson

/1 Kommentar/av

Bara välvilja räcker inte.

”Kvoteringslag behövs inte” säger Annie Lööf och ler nöjt bakom sitt skrivbord i dagens DN. Nej, för regeringens satsning på att utbilda redan kompetenta kvinnor till styrelseuppdrag har nämligen gett så utmärkt resultat, konstaterar ministern.

Lite längre ner i artikeln tvingas hon medge att 40% av börsbolagen saknar   kvinnor i styrelsen och att hon faktiskt är ”oerhört bekymrad” över detta kompetensslöseri.

Vad Annie Lööf inte med ett ord nämner, är att det riktigt stora problemet är den skriande brist på jämställdhet som finns bland Sveriges chefer. Där mindre än 30% av alla chefer i privat näringsliv är kvinnor och där VD i börsbolagen som är kvinnor kan räknas på ena handens fingrar. Där kan vi tala om resursslöseri som  en minister med ansvar för näringslivsutveckling  borde oroa sig för!

Att kvotering inte bara rättställer den akuta kompetensbristen inom företagens styrelser, utan också skapar förebilder som kan få unga kvinnor att faktiskt vilja satsa på en chefskarriär hela vägen,  är inget som påverkar alliansens politiker. I en artikel i gårdagens Expressen påpekar Penilla Gunther att alliansen satsat 1,6 miljarder på jämställdhetsarbete. Till vilken nytta undrar man?

För faktum kvarstår: Så länge inte politiken markerar att budskapet om jämställdhet och mångfald även gäller ledning och styrning av Sveriges företag, kommer slentrian och gubbighet att regera i svenska styrelserum.

/0 Kommentarer/av

Syns inte – finns inte?

Idag ska Viviane Reding prata om jämställdheten i Europas näringsliv i EU komissionen. För ett år sedan försökte hon sig på en winbergare, dvs hon hotade näringslivet med kvotering om de inte gör något åt de enkönade styrelserna och företagsledningarna i Europas stora företag.

Men idag får hon rapportera att inget har hänt, enligt en artikel i dagens SvD. Som förövrigt har den egendomliga rubriken ”Kvinnor syns för lite i bolag”. Kanske för att de inte finns?

Det bekymrar Reding att företagen i Europa anser sig ha råd att välja bort en stor del av den bästa kompetensen. Enligt Lissabonstrategin, som antogs för ett bra tag sedan, är Europas framtida ställning som en kraftfull spelare på världsmarknaden helt avhängig av att vi lyckas stärka förutsättningarna för kunskap och innovation. Att i det läget välja bort hälften av toppkrafterna till företagens ledning och styrning är inget mindre än hål i huvudet.

Ur nationell synpunkt är det ännu värre. Med ett bra utgångsläge, med samhällsservice och lagstiftning som stödjer mäns och kvinnors lika deltagande i samhällslivet, har vi nu hamnat i underläge. Den nuvarande regeringens patetiska försök att få företagen att på frivillig väg ta itu med problemen har i stort sett inte gett något alls.

Men i fyra europeiska länder är lag om kvotering till bolagsstyrelser redan ett faktum. I ytterligare fyra är liknande förslag på god väg. Och dessutom drivs nu frågan av den nya regeringen i Danmark, envälkänd manschauvinistisk bastion.

Så hur länge ska ni vänta på att ”näringslivet tar sitt ansvar”, minister Sabuni? Tills Sverige är sist ut och hopplöst efter i konkurrensen?

 

/1 Kommentar/av