Äntligen granskas UGL!

För två år sedan diskuterades och ifrågasattes den vetenskapliga grunden i ledarutbildningen UGL (Utveckling av grupp och ledarskap). I samband med det skrev jag ett blogginlägg där jag ifrågasatte effekterna av Sveriges förmodligen mest spridda ledarutbildning. Idag får jag nya numret av Personal & Ledarskap (2/2014) i min hand och till min glädje kommer just effekten nu att studeras. Det är Christer Sandahl vid Karolinska Institutet som fått anslag för att undersöka dels skillnaderna mellan utbildningarna UGL och UL (Utvecklande ledarskap), dels vilka effekter de har på cheferna själva och deras omgivning.

Jag ser med stor spänning fram emot studiens slutsatser. Studien ska också omfatta vad det organisatoriska sammanhanget på arbetsplatsen betyder. Jag gläds ännu lite till, eftersom ofta glöms just kontexten bort och fokus landar helt och hållet på chefen/ledaren som individ. Mitt fokus är ju att uppmana och uppmuntra att se över chefers förutsättningar för att de ska kunna verka som goda chefer och ledare och själva vara hållbara över tid. Ibland tycks vi glömma bort att chefen inte är en isolerad ö. Chefen själv må ha hur goda intentioner och förmågor som helst, men de yttre, organisatoriska förutsättningarna har större inverkan på chefens möjligheter att hantera sin roll på ett positivt sätt än de individuella aspekterna. Så med andra ord, tack för att ni forskare också tar hänsyn till chefens organisatoriska sammanhang.

Jag kommer med spänning följa denna studie och lovar att återkomma här i bloggen när resultaten publiceras.

 

/0 Kommentarer/av

Varför blir det inte som du tänkt?

Visst är det så att allt rör på sig, ständigt och i ett högt tempo med snabba vändningar – om det så är omorganisationer, ett nytt arbetssätt, neddragning eller expansion, nya processer eller rent av en sammanslagning. Många chefer känner igen sig i tankebanor som ”Om det bara kunde lugna ner sig lite, bara för en stund, så att vi kan få XX på plats eller landa i XY från igår”.

I förra veckan höll vi en workshop i Borås,som en del av Ledarskapsresan i förändringskompetent ledarskap. Workshopen handlade om förändring i organisationer och framförallt ditt eget synsätt kring den önskade eller pågående förändringen. För just hur du väljer att se på förändringen präglar det du kommer att göra och i förlängningen det resultat ni, som organisation, i slutändan uppnår.

Omkring 70% av alla förändringsprocesser misslyckas och i de flesta fall beror det på inställningen och beteendet i organisationen och även att man i fler fall glömmer att kommunicera varför man ska göra  förändringen. Att som chef zooma ut och börja reflektera över ditt eget synsätt och inställning till det som görs eller ska göras kan alltså vara en stor del i avgörandet kring om ni lyckas eller inte.

Men det räcker inte med att själv reflektera för att komma i mål. Det behövs fler olika perspektiv och infallsvinklar för att komma fram till en lösning som skapar verklig förändring. Där behöver du hjälp av din arbetsgrupp, av chefskollegor eller andra. Som chef kan det vara lätt att tro att du måste komma fram till alla lösningar och svar själv. Så ser det inte ut i dagens komplexa arbetsliv. Du är beroende av kloka (och galna) tankar från medarbetare och kollegor som var och en har sin unika kompetens och erfarenhet. Det kan också hjälpa att förstå hur människor fungerar, särskilt i förändringssituationer. De beter sig inte alltid som du förväntar dig och framförallt så följer de inga mekaniska lagar utan är ganska oförutsägbara.

Så när du står där och sliter ditt hår och skriker ”Varför blir det inte som jag tänkt?!” kan det vara bra att komma ihåg Bo Ahrenfelts ord:

”Om du som chef vänjer dig vid att betrakta organisationen som ett icke-linjärt, komplext och adaptivt system kommer du ha lättare att förstå, eller i alla fall inte luras att tro att du alltid förstår, vad som sker i organisationen”.

 

/0 Kommentarer/av

Har Spendrup lyft på locket?

,

I en ovanligt fånig krönika i dagens SvD hävdar Thomas Gür att det faktum att tre kvinnor (varav bara en fortfarande i livet) lyckats ta sig till toppen är bevis för att kvinnor kan. Alla vi som menar att förhållanden i omvärlden påverkar mäns och kvinnors möjligheter och förutsättningar har fel – om man bara anstränger sig tillräckligt så går det. Det är Golda Meir, Margaret Thatcher och  Angela Merkel bevis på. Och ingen av dessa kvinnor var minsann feminister, vilket ytterligare talar till deras fördel.

Det är inte utan att man tar sig för pannan.

Är det numera legitimt i den svenska debatten att bortse från historia, ekonomiska förutsättningar, traditioner, attityder och värderingar? Dessa så förkättrade strukturer.

När Jens Spendrup stjälpte ur sig att kvinnor med kompetens redan har det utrymme de förtjänar var vi många som drog efter andan. Inte för att han tycker så , det var ingen större överraskning, utan för att han faktiskt sa det, och därmed blottade en total okunskap om hur världen ser ut. Nu verkar det som att han startat en trend.

På ett sätt är det bra att konflikten blir tydliggjord. Mellan de som är nöjda som det är, tycker att saker kan få ta sin tid och att det är upp till individen att kämpa själv. Och oss andra som på fullt allvar tror att vi får ett bättre samhälle när individer kan göra sina egna val och använda hela sin potential och inte har lust att vänta längre på det. Ett samhälle där ledarskap och karriär, föräldraskap och omvårdnad värderas lika utifrån förmåga och vilja  – oavsett kön.

Att män och kvinnor ska behandlas lika och få samma förutsättningar  handlar  inte om att vi tror att kvinnor ” är så förtryckta av den förmenta könsmaktsordningen att de bara kan inta en offerroll ”. Det handlar om att vi i Sverige och Europa vill ta tillvara all den kraft och kompetens att leda och driva verksamheter som står till buds. Inte bara lite drygt halva.

/0 Kommentarer/av

Vem ska våga bli chef?

Dom har fallit i ärendet i Krokom med de två cheferna som anklagas för vållande till en medarbetares självmord. Cheferna anses skyldiga genom att de underlåtit att agera tillräckligt kraftfullt. I en artikel i DN kommenteras domen av Ledarnas chefsjurist Sara Kullgren, som oroar sig över att utfallet kommer påverka yrkesvalet hos framtida chefstalanger.

Att ta ansvar är i sig inget som avskräcker chefer. Det är i själva verket en av de starkaste drivkrafterna för att bli chef. Chefer vill utveckla, påverka och driva verksamhet.  Chefens viktigaste resurs i det arbetet är att leda och utveckla medarbetarna, så att varje individ bidrar till resultatet efter bästa förmåga.

I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit om några av de händelser som kan drabba en vanlig chef – och som man på ett eller annat sätt måste förhålla sig till. Även om många situationer är obehagliga och svåra, är det inget som chefer vanligtvis duckar för om man har rimliga förutsättningar.

Jobbet är jätteviktigt för oss alla. Som inkomst, gemenskap och personlig utveckling. I Sverige är mycket av ditt egenvärde förknippat med ett framgångsrikt yrkesliv, mer än i många andra länder. Det innebär att om du inte trivs eller inte lyckas på jobbet så är det ett slag mot självkänslan som kan påverka personer olika starkt. Men ingen människas liv är synonymt med yrkeslivet.

Enligt arbetsmiljölagen har chefer ett stort och mycket omfattande ansvar. Det är bra. Men efter domen i Jämtland oroar jag mig för att chefen kan hamna i en gränslöshet, där allt som händer en medarbetare relateras till arbetsplatsen. Det är chefens uppgift att reagera och agera med de redskap som står till buds när en medarbetare far illa. Men chefer är inte allsmäktiga och många, många chefer upplever sin känsla av maktlöshet starkt.

Sista ordet är sannolikt inte sagt om händelsen i Krokom. Men oavsett vad slutordet blir, hoppas jag att man inte tar den lätta vägen ut och väljer att hitta syndabockar istället för att angripa frågans hela omfattning, där samhälle och yrkesliv misslyckats med att stödja en olycklig individ.

/0 Kommentarer/av

Kvotering likställer möjligheterna till karriär

, ,

Alice Theodorescu står i SvD Brännpunkt idag för ett av de mest bakvända, enögda resonemang jag läst. Analysen är ofta alldeles korrekt medan slutsatserna är helt orimliga. Och då bortser jag helt från den bristfälliga beskrivningen av Mona Sahlins uppgång och fall.

Theodorescu konstaterar att det är ett problem om kompetenskriterier ”reduceras till huruvida individen besitter rätt kön eller melaninhalt i huden”. Och att kompetens inte ska handla om att någon ”drog en jackpot i gentombolan”. Analyser som känns korrekta, rimliga och närmast självklara.

Låt oss då leka med tanken att kriterier som kön och etnicitet inte spelade någon roll för människors livschanser och möjligheter. Då skulle, rent statistiskt, hälften av börsbolagens styrelseledamöter vara kvinnor (eftersom kompetens, duglighet, intelligens och utbildning kan antas vara likvärdig på gruppnivå). Men så är det inte. Någon annan kraft ”orenar” systemet så att vi inte får det utfall som vore sannolikt utifrån rent statistiska antaganden. Det är alltså något annat än kompetens och duglighet som påverkar urvalet. Det pågår alltså redan en dold kvotering.

Jens Spendrup skulle knappast haft en chans att ta sig fram till sin position som pilsnerkung om systemet vore helt ”rent” utan denna dolda kvotering. Det hade varit alltför många välutbildade, drivna kvinnor och män på hans väg till näringslivstoppen.

När man då konstaterar att denna ”kvotering” existerar så blir frågan en annan. Ska vi göra något åt den? Vi vet att enligt all sannolikhetslära och statistik borde bolagsstyrelserna bestå av femtio procent kvinnor. Alltså blir könskvotering till börsbolagens styrelser precis det som Theodorescu efterfrågar: ett sätt att göra kön irrelevant i urvalsprocessen. För så är det inte idag.

Tomas Oskarsson
www.twitter.com/tomasoskarsson

/4 Kommentarer/av

Snacka går ju men vi behöver verkstad

,

Äntligen börjar debatten om individuell lönesättning och sifferlösa kollektivavtal komma in på kärnfrågan. Går det att behålla kakan och äta den också? Kan man förena centrala avtal med lönenormering och individuell lönesaättning?

Nej, säger vi på Ledarna. För att individuell lönesättning ska fungera krävs frihet för den enskilde chefen och medarbetaren att utifrån företagets verksamhet, mål och resultat sätta en lön som speglar den enskildes prestation. Alla siffror som bestäms utanför företaget kommer ha en styrande effekt och sätta systemet ur spel.

Jo, säger Unionens ordförande i en debattartikel i Dagens Arena. Centrala löneavtal som förhandlar en siffra som ska gälla för branschen  – och vara normerande för alla andra – går utmärkt att förena med en differentierad individuell lönesättning. Sifferlösa avtal sluts bara av fack som tror att det ska lyfta den egna gruppen över normen.

Men där tar du fel Cecilia. Sifferlösa avtal har inget med gruppen att göra. Kollektivavtal som bara handlar om löneprocessen (som ledaravtalen) syftar till att varje individ ska få en lön som tydligt speglar dennes bidrag till verksamhetens resultat. Det innebär att utfallet i lönesamtalen kommer bli lägre än genomsnittet för några och högre för andra. Och det är själva poängen!

Och det är inte sifferlösa avtal som hotar stabilitet och konkurrenskraft på Sveriges arbetsmarknad. I en debattartikel från i somras visar Ledarna på att det är avsaknaden av en modern lönebildning, som stimulerar utveckling och effektivitet hos företagen och offentlig verksamhet och som sporrar engagemang och kompetens hos den enskilde, som är det verkliga hotet.

I dagens Arbetet går SACO ut med en inbjudan till övriga fackliga organisationer att ”Snacka om frågan”. Det är bra och lovvärt och argumenten som framförs i artikeln speglar en klar och tydlig övertygelse om vilken väg som leder till framtiden. Vi hoppas att det inte bara blir snack utan också verkstad och att nästa Industriavtal tecknas utan SACOs medverkan – eller helst inte alls.

Det är dags för en ny syn på lön. I denna avtalsperiod kommer enligt Medlingsinstitutets siffror 800.000 svenskar kunna få sin lön satt på ett rättvist och tydligt sätt, utan inblandning från centrala parter. Mycket hänger nu på om företag och förvaltningar kommer använda denna möjlighet på ett klokt sätt. Så att den svenska modellen än en gång kan bevisa sin styrka i att våga anta det moderna samhällets utmaningar.

 

Annika

 

/0 Kommentarer/av

Kompetenta kvinnor och bristfälliga män

,

Reagerade du på rubriken? Kanske blev du provocerad? Tänkte du att man inte kan säga så, att det är orimligt och orättvist? Faktum är att det sägs varje dag, fast tvärtom.

De finns överallt – de kompetenta männen. De som aldrig ifrågasätts. De som tas för självklara. De som är normen.

De bristfälliga kvinnorna, de finns också överallt. I alla fall i media när män uttalar sig om bristen på ”rätt” kvinnor. Svenskt Näringslivs ordförande, Jens Spendrup, sa i Ekots lördagsintervju att anledningen till att det finns så mycket färre kvinnor än män i näringslivet helt enkelt handlar om att det inte finns tillräckligt många kompetenta kvinnor.

Samma argument hänvisar representanter för Socialdemokraterna till när det enligt en granskning visar sig att det inte alls är varannan damernas, det vill säga varvade listor, i kommuner runt om i Sverige. Det finns helt inte några kompetenta kvinnor att få tag på.

Alltså, detta har vi hört till leda. Sedan Dacke red förbi har kvinnor på olika sätt definierats antingen som bristfälliga (de saknar kompetens, saknar nätverk, vill inte bli chefer, vill vara hemma med barn osv.). Eller som komplementära, det vill säga som motsatt och komplement till det som är män och manligt (ett kvinnligt ledarskap som ska komplettera det manligt hårda och tävlingsinriktade ledarskapet, eller de arbetar inom vård och omsorg för att det passar kvinnors ”omsorgsgener” osv.).

Det går nästan inte att tänka sig hur det skulle se ut om det var tvärtom: vi hittar inga kompetenta män, män har inte rätt nätverk eller rätt erfarenhet.

Men låt oss prova att vända på det och se om det upplevs annorlunda. Kanske till och med orimligt? Okej…Såhär låter det.

Det är inte konstigt att 97,6 % av VD för våra börsnoterade företag är kvinnor. Och att 77,3 % av de som sitter i dessa företags styrelser är kvinnor. Vi hittade helt enkelt inte några kompetenta män.

Det är inte alls konstigt att två tredjedelar av Sveriges chefer är kvinnor, och att ju högre upp vi kommer hittar vi färre och färre män. 
Vi hittade helt enkelt inga intresserade och kompetenta män. Men vi har absolut inga skygglappar när vi rekryterar. Till exempel var de senaste tre rekryterade män. (För att ta ett citat från Jens Spendrup, fast omvänt.)

Ja, män har lägre lön än kvinnor. Ja, manliga chefer har i snitt 2000 kronor mindre i lön varje månad bara för att de är män. Kvinnor däremot de har 2000 kronor mer, bara för att de är kvinnor. Men det är ju inte så konstigt eftersom män är sämre på att löneförhandla.

Känns det rimligt och sant? Nej, sannolikt inte. Men så här låter faktiskt hur många diskussioner om jämställdhet idag.  Ja fast tvärtom naturligtvis. Och vi har blivit så vana vid det att det är svårt att se det som något annan än en sanning.

Det som fattas här ovan, liksom i alla förekommande diskussioner om bristen på jämställdhet som låter så här, är en maktanalys.
Det faktum att det idag råder olika förutsättningar och villkor för kvinnor och män  att komma in, stanna kvar och utvecklas i arbetslivet. Några exempel är ojämställda karriärmöjligheter, löneskillnader, möjligheten att kombinera arbetsliv och privatliv, tillgång till maktpositioner och en underrepresentation av kvinnor i ledande befattningar. Det beror på att det råder en maktobalans mellan kvinnor och män där kvinnor oftast är underordnade, vilket resulterar i att de möter olika villkor.

Att kvinnor har lägre lön, deras arbete generellt värderas lägre, de inte kommer in i styrelserum och får tillgång till VD-poster i samma utsträckning som män handlar inte om enskilda kvinnor, deras kompetens eller familjeliv, utan om att män väljer män.
Så enkelt är det.

Vill du bidra till allas lika villkor? Skaffa dig kunskap! Då kommer du snabbt se att jämställdhet inte är en åsiktsfråga utan en kunskapsfråga. Här kommer därför några tips.

Filmtips:
I den här filmen har de helt enkelt vänt på normen – ta tio minuter för att se det från ett annat perspektiv, hur det skulle se ut om kvinna var norm idag och inte man. Se och bestäm dig för att göra skillnad.

Bloggtips:
Är du inte övertygad? Betrakta bilderna på Genusfotografens blogg, fundera över hur kvinnor och män faktiskt skildras i helt vardaglig reklam idag och begrunda hur det påverkar oss alla. Läs Tomas Gunnarssons text och reflektera över vad dessa krögare, reklammakare, chefer och fotografer faktiskt säger. Diskutera med dig själv och andra – vilken värld vill vi faktiskt ha?

Lästips:
Vill du förstå mer? Läs Genusmedvetet ledarskap från 2013 om hur flera företag får hjälp med att se hur normerna styr i deras organisationer och hur de konkret arbeta med det de upptäckte. Läs också Att göra kön som handlar om hur vi hela tiden reproducerar våra könsroller i vardagen och vilka konseskvenser det får.

 

 

Liten ordlista:
Norm = det som uppfattas som normalt. Det som aldrig behöver benämnas, men som allt annat jämförs med och betraktas som avvikande från. Mannen är i hela världen norm, därför uppstår ord som kvinnlig-chef, kvinnliga förebilder etc.

 

/3 Kommentarer/av

Vart tog ledarskapets moral vägen?

,

Korruption, kriminalitet, dödsfall, mutor, modernt slavarbete (obetalt hårt arbete), hot, brott mot de mänskliga rättigheterna…. vart har moralen tagit vägen? Har känslan för rätt och fel raderats helt? Har gränserna för hur man behandlar andra suddats ut? Eller har rubriken ”etik och moral” tagits bort från ryska management och ledarskapsutbildningar?

Alltför många har fått offra livet i sitt arbete att bygga upp OS i Sotji, andra för att det har velat berätta sanningen eller ifrågasätta det som pågått (Uppdrag granskning tror att omkring 50 journalister har dödats). Och visst är det som Annika Elias skrev år 2012 i frågan om chefens etik  ”Brott och oegentligheter begås alltid av individer, men en korrupt miljö skapas av många. Ansvaret för det grundläggande värderingsarbetet ligger på den högsta ledningen. Om det brister lämnar man fältet fritt för girighet och mänskliga svagheter” Rapporten vi tog fram då hette ”Vart pekar chefens etiska kompass?” och statistiken i den visade bland annat att:

– 96 procent av cheferna anser att de har ett särskilt ansvar att vara en förebild

– Nio av tio chefer anser att de har ett särskilt ansvar när det gäller värderingar och normer om vad som är tillåtet och otillåtet

– Var tionde chef anger att det inte finns en medvetenhet eller diskussion kring bransch – och yrkesrelaterade etikfrågor.

– Ungefär var tionde chef känner till uppgifter om ledningen/ägarna som skulle kunna ge allvarliga konsekvenser om de kom ut.

– Fyra av tio chefer har kommit i kontakt med etiska tvivelaktigheter.Det mest frekvent förekommande är att chefer sett ansvariga blunda för pågående oegentligheter utan att ingripa eller att det upptäckts grava misstag men att ansvariga har valt att se på det genom fingrarna.

Som chef är du en förebild och du har ett ansvar vad det gäller normer och värderingar på företaget där du arbetar. Företagens ansvar är att skapa vinst men också att ta ett samhällsansvar. I början av veckan kom en ny rapport om korruption inom EU, en rapport som beskrivs som ”hisnande”. Rapporten visar att inget land inom EU är förskonat, men att korruptionsläget ser olika ut i olika länder. Sverige är ett av de länder som har minst problem med korruption men Sverige är inte felfritt, något som inte minst förra årets härva kring Telias etablering i Uzbekistan har visat. Igen – det är individer som begår brott, inte organisationer därav vikten av eget personligt ansvar och ställningstagande.

Fråga dig själv: Vad är det du blundar för just nu som kan vara viktigt att medvetandegöra? Vad är det du ser genom fingrarna på som kanske borde tas på allvar? Lever du upp till den förebild du som chef faktisk är! Vilken typ av förebild vill du vara? Åt vilket håll pekar din etiska kompass?

Som chef och ledare ligger ett stor ansvar på dig och kom då ihåg citatet ”With great power comes great responsibility”.

 

/0 Kommentarer/av

Jusek förringar chefsbristen

, ,

I en undersökning som Jusek gjort bland 3000 nyss examinerade säger sex av tio att de vill bli chef. Det slår hål på myten om att unga inte vill bli chefer, säger Magnus Hedberg i torsdagens SvD.

Men tyvärr Magnus, det stämmer inte. Unga människor är intresserade av ledarskap och vill gärna jobba i yrken som ger dem chans att påverka. Men ser vi på statistiken hur många som verkligen är intresserade av de chefsuppdrag som erbjuds blir situationen en annan. Arbetsförmedlingens siffror talar sitt tydliga språk: Allt färre söker utannonserade tjänster, både i privat och offentlig sektor. Sedan 2009 har andelen intresserade halverats.

Chefsuppdragen är otidsenliga och unga människor är mycket tydliga med att man inte tänker välja bort privatlivet för jobbet. Krav på långa arbetsdagar på kontoret, resdagar och oplanerad övertid lockar inte om du samtidigt är i färd med att bilda familj eller förverkliga andra livsprojekt. I våra siffror ser vi tydligt att nyanställda unga människor är betydligt mer positiva än när de har jobbat några år – och hunnit få syn på hur villkoren för chefsuppdragen verkligen är.

Det är dessutom tveksamt om de unga i Magnus Hedbergs undersökning kommer få chans att bli chef på länge än ens om de vill. Andelen chefer under trettiofem år har minskat stadigt sedan 2001. Sverige har Europas äldsta chefer och i vår otidsenliga chefskultur ska du stå på tillväxt och vänta på din tur, oavsett erfarenhet och kompetens.

Sverige behöver att de bästa och mest kompetenta väljer ledarskapet som sin framtid. Men för att det ska ske måste en hel del hända. Bättre chefsuppdrag som gör det möjligt att förena privatliv och karriär, en annan attityd till vem som lämpar sig som chef och samma förutsättningar för unga män och kvinnor. Det är en sak att känna sig lockad av en titel – en helt annan att verkligen välja chefslivet.

/0 Kommentarer/av