Vem har makten över din lön? Är det din arbetsgivare som kan betala vad helst han känner? Är det du själv, som väljer vilket jobb du är beredd att ta för en viss ersättning – och annars drar du? Eller är det fack och arbetsgivare som i centrala avtal bestämmer vad en person de aldrig har sett på en arbetsplats de aldrig besökt ska tjäna? Och vad företagets lönekostnad ska bli?

Svaret på alla dessa frågor är: det beror på.

I en artikel i Arbetet förra veckan svarade Anders Ferbe från Metall väldigt tydligt att lönebildning, det är ett ansvar för de centrala parterna. Samma besked gav Karl-Petter Thorvaldsen i gårdagens Agenda, där han ifrågasatte de undersökningar från Ledarna och andra, som visar att en stor majoritet av svenska arbetstagare vill ha sin lön satt i samtal med närmaste chefen. Men sanningen finns på hemmaplan. LOs största förbund, Kommunal, har i en egen undersökning kunnat visa att även deras medlemmar efterfrågar en lön som baseras på prestation.

LO brottas med vikande medlemssiffror medan många tjänstemannaförbund går framåt. Bland tjänstemän och akademiker dominerar de sifferlösa avtalen stort. Man har insett att de kollektiva lösningarnas tid är förbi och fackets roll inte är att vara storebror åt sina svaga medlemmar. En ny uppgift, som coach och stöd och kravställare på bra löneprocesser har gett dem ny legitimitet.

Det finns många organisationer som gått under därför att man inte i tid har sett förändringens vindar blåsa. LOs medlemmar riskerar att hamna hopplöst på efterkälken om inte deras förbund vågar bejaka och ta makten över den utveckling som  innebär att lönen sätts på företagen, efter prestation i dialog med din närmaste chef!

Om man vet vad man gör, förstås. Det gör Susanne Holmström, vinnare av årets utmärkelse Framtidens Kvinnliga Ledare. I en intervju inför galan igår om skälet till sin framgång konstaterar hon enkelt

-Jag får människor att prestera bra.

Genom att arbeta med tydliga mål och försäkra sig om att alla förstår dem ser hon till att verksamheten går åt rätt håll.

Trots att hon är så ung, har hennes resa till det goda ledarskapet hunnit passera ett par ändhållplatser. På sitt första chefsuppdrag trodde hon att det handlar om att peka med hela handen och rya på medarbetarna så att de skulle göra som hon ville.

Som bara något äldre inser hon om det handlar om att få alla att vilja samma sak.

 ”Jag är inte en ledare som pekar med hela handen. Kraften i ett beslut kommer när alla förstår tanken och levererar tillsammans, säger hon.”

Susanne har gjort sin resa på ovanligt kort tid. Hon är en klok människa som arbetar för ett företag som uppmuntrar och stödjer unga chefer och hon har haft turen att haft bra kollegor som bollplank och stöd.

Men de flesta som blir bra och uthålliga chefer kommer så småningom fram till samma insikt: Ledarskap handlar om att få människor att förstå verksamhetens mål och vilja gå i den riktningen.

Grattis Susanne, det ska bli spännande att följa dig. The sky is the limit!

 

Jag har en ny favorit på TV. Det är den alltigenom trevlige och juste Fred Thursday, polischef i den för övrigt fantastiskt bra deckarserien ”Den unge Morse” från ITV. Jag gillar honom dels för att han är smart och omtänksam och tar hand om sin ganska komplicerade adept Morse, men också för att han är något så ovanligt som en bra chef i deckarvärlden.

Är det bara jag som retat mig på att alla deckare innehåller en konflikt mellan de ambitiösa och engagerade kriminalarna och deras hopplöst tröga och ibland rent korrupta ledning?  Det gäller såväl film och TV som böcker. Polischefer framställs alltid som totalt ointresserade av  att nå framgång i arbetet, dvs lösa morden, deras enda intresse är att inte stöta sig med samhällets toppskikt. I ”Den unge Morse” har översta ledningen förvisso drag av detta, men även han kapitulerar inför de goda resultat  som presteras.

Jag har också funderat över om denna attityd mot chefer och ledarskap som finns i fictionen också spiller över i verkligheten? För hur ofta läser vi inte om en eller annan poliskår som uttalar sitt missnöje och sin kollektiva misstro mot ledningen.

Nej, alla chefer är inte bra, men de allra flesta gör så gott de kan och har goda avsikter. Det är dags att sluta smutskasta en hel chefskår och plocka billiga poänger i deckare. Fred Thursday rules!

 

För en liten stund sedan avslutades ett frukostseminarium på Ledarna där rapporten ”Chefens chef är en man” diskuterades. I rapporten belyser vi ur olika vinklar det faktum att svenska chefer tjänar mindre, jobbar på lägre nivå och tar större ansvar för familjelivet – om de är kvinnor. När man läser rapporten skapas en dyster bild med fakta och siffror som belyser att” världens mest jämställda land” har fått sig en ordentlig repa i lacken.

–  2000kr i månaden mindre för samma jobb blir jättemycket under en livstid.

– 2,4 % av stockholmsbörsens bolags VD är kvinnor.

– 9 av 10 chefer svarar att deras chef är en man.

– 10% av chefer som är kvinnor säger att de delar lika på föräldraledigheten.

Listan skulle kunna göras jättelång, men ändå är det inte det som fick mig att däcka en kort stund. Nej , det var när Lovisa Sterner från Nova Agentum berättade att unga kvinnor under universitetsstudier har lägre förväntningar på sin framtida lön än unga män i samma utbildning! Där befinner vi oss alltså efter snart 100 år av aktivt jämställdhetsarbete (med utgångspunkt i rösträttsreformen). Unga kvinnor i Sverige vet, redan vid inträdet på arbetsmarknaden, att man kommer värderas lägre och ha sämre förutsättningar att göra karriär.

I en debattartikel i SvD belyser Ledarna situationen och lyfter de förändringar som måste göras om vi inte ska fortsätta kasta välutbildade kvinnors kompetens och engagemang på sophögen.

– Lönen måste sättas helt individuellt baserat på kompetens och prestation. Såväl vid nylönesättning som vid lönerevision.

– Bolagstyrelserna måste kvoteras för att fler kvinnor ska rekryteras till toppositioner.

– Vi måste inse att förmågan ledarskap inte sitter i kroppen utan i knoppen

– Föräldraförsäkring och VAB dagar måste individualiseras i högre utsträckning.

Sverige är ett litet land och utsatt för hård konkurrens. Men vi har en naturtillgång vid sidan av skog, energi och järnmalm som vi inte ens har börjat exploatera . Det är tillgången till välutbildade och kunniga kvinnor som är beredda att bidra till utvecklingen av näringsliv och offentlig sektor i svåra och krävande positioner.

 

 

 

Ledaren i dagens DI tar fasta på att hållbarhetsfrågan äntligen har hamnat där den hör hemma: högst upp på företagens agenda. Flera av  Sveriges största företagsledare går nu ut och säger som det är. Hållbarhet i alla dess dimensioner är viktigt för företagens varumärke, affär och lönsamhet.

Efter klimatmötet i Köpenhamn var det många som tappade sugen och några som drog en lättnadens suck. Men nu ett par år senare  har insikten landat att detta är en fråga som inte försvinner, och det bästa man kan göra är att försöka vända den till en affärsmässig fördel.

I en stor artikel på nyhetsplats med Tom Johnstone på SKF ger han sitt recept på hur det kan göras med tre enkla råd.

1. Make it easily understandable, easy to communicate

2. Integrate  it into your business

3. Walk the talk-not just words but actions

Och när företagen på allvar börjar angripa frågan på hemmaplan har de cheferna med sig. I en stor undersökning där 90.000 chefer inom Ledarna fick lista de viktigaste framtidsfrågorna kom hållbarhet bland de främsta. Och sedan tidigare vet vi att det är en fråga chefen själv vill arbeta med, men man upplever att det saknas ett starkt och tydligt mandat från ledningen.

Så för Tom Johnstone, Michael Treschow och Leif Johansson är det bara att trycka på knappen. Sveriges chefer är redo att ta på sig ansvaret för att skapa ett hållbart och framtidsinriktat näringsliv!