Det är dags nu kungen

Jag gillar återvinning. Så därför ska jag återvinna ett blogginlägg jag skrev i november förra året. Redan då tyckte jag det var dags för kungen att abdikera från sitt chefsuppdrag. Det har blivit ännu mera dags…

Av Monica Berling den lördag 27 november 2010:

Läser i DN att allt fler vill att kungen abdikerar till förmån för kronprinsessan Victoria. Oavsett man är rojalist eller ej är detta en lysande idé! Även en och annan republikan skulle kunna blidkas.

I senaste riksdagsvalet visade svenskarna skepsis till en kvinnlig statsminister. Personligen anser jag att det faktum att Socialdemokraterna kandiderade med en kvinna som statsministerkandidat är ett av skälen till deras misslyckande.

Nu har kungen chansen att göra en samhällsinsats. Genom att släppa fram sin dotter, en ung kvinna som lyckats vinna folkets hjärta, och låta henne bli landets statschef kan vi få en viktig förebild för en modern chef. På så sätt kan vi träna oss på att se en kvinna på en hög chefstjänst. Och vänja oss vid att så kan en chef också se ut. Utan kvotering kan vi bryta mark på denna djupfrusna tundra.

Alla delar inte min syn på att det är dags för kungen att lämna över. Det är gulligt att höra hur intervjuade i DN:s reportage tycker att Victoria bör få ha sitt äktenskap och barnafödande i fred några år till innan hon kliver upp på tronen. Hon ska inte behöva ha ytterligare en arbetsbörda utöver att vara förälder.

Förebild för unga

Även där kan kungen göra en samhällsinsats. Unga människor i Sverige idag vill inte bli chefer. Inte ens de smartaste hjärnor som vi utbildar vid landets universitet är särskilt sugna på en chefsroll. De vill ha både ett aktivt yrkesliv och ett aktivt privatliv. Och de ser inte att det går att få i en chefskarriär. Så som den är utformad av 40-talister och har ärvts av oss 60-talister.

Att vara chef är ett yrke. Vad är det som säger att i just det yrket behöver man jobba mer än en normal arbetsvecka? Det finns i princip en enda sak som alla Sveriges chefer är överens om: att jobba mindre.

Så, Hans Majestät Konungen, s’il vous plaît: låt Victoria kliva upp på tronen och ge henne rimliga förutsättningar att både sköta jobbet som statschef och ha ett privatliv. Och bli en moderniserad förebild för hur en chef kan se ut och arbeta. Konungen har ju förståelse för betydelsen av ett ungt ledarskap genom sin stiftelse.

För Sverige i tiden.

Monica Berling

/3 Kommentarer/av

Vi har hört dem förut…

 …argumenten för och emot en kvoteringslagstiftning för börsbolagens styrelse.

Därför tänker jag inte bemöta Isabella Jernbecks debattartikel i lördagens upplaga av DI med att radda upp det som jag anser vara goda skäl för att vi måste inkludera hela den kompetenta mängden medborgare i styrning och ledning av näringslivet istället för bara halva.

Utan istället nöja mig med några enkla, logiska påståenden:

Man behöver kompetens för att arbeta i styrelser och på chefspositioner i företag. Kompetensen består av utbildning, erfarenhet och personliga kvalifikationer.

Män och kvinnor i Sverige har sedan minst 30 år tillbaka haft lika hög utbildningsnivå och i stort sett samma förvärvsfrekvens. Därtill kommer under senare år en rad extra insatser för kvinnor som t.ex. regeringens satsning ”Styrelsekraft” för att undanröja den sista möjliga invändningen  mot kvinnors förmåga.

Om man trots detta accepterar att styrelserna i bolagen består av 74 % män, VD:arna av 95% män och likartade resultat för de andra höga posterna i näringslivet så måste detta bero på

1 Man anser att kvinnorna är dummare

eller

2 Det finns ett motstånd mot att välja de bästa individerna p.g.a. genus.

Jag vet vilket alternativ jag väljer men vad väljer du?

/2 Kommentarer/av

Ärliga blå ögon?

Dagens Industri publicerar idag en sorglig rapport från Ernst och Young om hur det står till med ärligheten bland svenska chefer. Var femte svensk företagschef kan tänka sig att muta och en fjärdedel av cheferna anser att korruptionen är utbredd i Sverige. Det är ett slag mot vår självbild som ett ärligt, upplyst och öppet folk som inte smusslar och fifflar för att skapa fördelar för oss själva eller våra verksamheter. Vi ska välkomna undersökningen, för den ger oss en chans att göra något medan tid är.

Men vems är då felet och vad går att göra åt det?

De chefer som ger eller tar emot mutor begår ett brott. Det enskilda ansvaret är glasklart och kan aldrig bortförklaras av yttre omständigheter. Vare sig du mutar eller tar emot en bestickning misssbrukar du som chef din arbetsgivares förtroende och har förverkat din ställning.

Men det räcker inte att konstatera det enskilda ansvaret för att bli av med problemet. Man måste angripa den kultur och den brist på sunda värderingar som gör det möjligt. Skärpta straff, fler poliser och utökad kontroll når bara så långt.

Det är ytterst en ledningsfråga att skapa och upprätthålla en företagskultur som försvårar korruption. Öppenhet och en ständigt pågående dialog kring värderingar, etik och moral är ett måste för att undgå mutträsket. Ingen företagsledning kan skydda sig mot skrupelfria individer, men man kan arbeta för ett gemensamt förhållningssätt som försvårar för den som är korrupt.

Deklarationer som handlar om värderingar och kultur blir ofta bara det:  deklarationer på ett papper. Men för att få ett genomslag som genomsyrar företaget krävs en uthållig och närvarande ledning och en tydlig prioritering av frågan i alla led. Mutbrott begås alltid av individer, men en korrumperad miljö skapas av många.

/0 Kommentarer/av

Pinsam svensk enfald

Varför kör folk med ingenjörsexamen taxi på våra gator och hjärtkirurger våra tunnelbanetåg? Varför behöver människor med utländskt klingande namn ens fundera på att byta till sonnamn för att ha en chans på arbetsmarknaden?

Vi var en ansenlig skara som igår hade samlats för att diskutera detta. Några tankar, känslor och ord dröjde sig kvar lite längre…

En av dessa var när VA:s Pontus Herin frågade Alexandra Volkoff, Kanadas ambassadör i Stockholm om hon tycker att svenskarna ser invandrare som en börda.

Ja, det tycker jag, svarade hon rakt och tydligt. I Kanada hälsas de med ett handslag och ett “Welcome home” av myndigheterna. Det är en stor attitydskillnad.

Andra kanadensiska fakta som svindlar i en svensk jämförelse: 80 % av alla “skilled immigrants” har jobb inom 6 månader. Och skillnaden i sysselsättningsgrad mellan in- och utrikesfödda är 3,8 % där och 14,7 % här vilket ger Sverige jumboplatsen i OECD-ligan.

Ok, myndigheterna spelar en viktig roll – det duckade inte integrationsminister Ullenhag för igår. Men självklart spelar näringsliv, den offentliga sektorns verksamheter och landets chefer en stor roll. Ledarnas chefsbarometer visar tydligt att chefer inser sin betydelse för mångfaldigare arbetsplatser. Inte bara vad gäller mångkulturellare arbetsplatser utan ur alla aspekter av mångfald. Alltså kön, sexuell läggning, ålder, funktionshinder och så vidare.

Men de saknar nåt. Cheferna alltså. De saknar det egentliga stödet från högsta ledningen där de jobbar.

Så när vaknar Sverige? När vaknar VD:ar och upptäcker hur kompetens också kan se ut och låta? När väljer GD:ar att se möjligheterna med det brokiga, ovanliga, utmanande istället för att försöka navigera bland juridiska krav och regler?

När blir chefsnormen nåt annat än vit, medelålders Lars eller Gunnar? När inser ledningsgrupper att det kostar på tok för mycket pengar att avstå från kompetens bara för att vi alla har fördomar? (Veckans Affärer redovisar i sitt senaste nummer att det kostar Sverige 34 miljarder per år att rata invandrad kompetens.) När inser vi att det är vår rädda attityd till det som är främmande och annorlunda som måste förändras?

När, när, när? För ingen kan väl på allvar mena att vi ska vänta de 20, 30 eller till och med 40 år som Sverige enligt vissa ligger efter Kanada och USA, innan vi kan sluta skämmas? I så fall har åtminstone jag redan lämnat landet.

Monica Berling

Missa inte Ledarnas värderingsdebatt Chefen och fördomarna söndag i Almedalen!

/9 Kommentarer/av

Bloggen är död – leve bloggen!

Om bloggens uppgång och fall skriver Hanna Dunér i dagens SvD. Bloggen, som fick alla att jubla över ett nytt  kommunikationsredskap, har visat sig falla i popularitet och attraktivitet, till fördel för snabbare kanaler som Facebook och Twitter.

Det är säkert sant till vissa delar, men det finns ett område där jag är övertygad om att bloggarna kommit för att stanna: Som redskap för chefer och ledare som har behov av att nå ut brett och snabbt till många. Det skrivna ordet har sina brister och kan inte ersätta de fysiska mötena helt, men för den som är Vd i ett stort företag, kommunchef eller för den delen bara verksamhetschef över ett hyfsat stort område inom offentlig sektor, är fysiska möten med alla medarbetare bara något att drömma om.

I det läget är bloggen ett fantastiskt instrument. Den gör det möjligt att någorlunda frekvent kommentera och analysera aktuella händelser, och att fördjupa ett resonemang bortom ren information. Den är tillgänglig för alla samtidigt och förhindrar att budskapet förvanskas på vägen.

 Dessutom är bloggen en möjlighet att sprida företagets kultur och värderingar, något som annars lätt blir till meningar på ett dammigt papper i en låda efter den årliga personalkonferensen. Med bloggen får ledningen enchans att hålla liv i frågorna under hela året, och kan i bästa fall utveckla den till en dialog med medarbetarna via chatt och kommentarer.

Först på lite sikt ser man vad som blir kvar av alla modeflugor. Bloggen kräver arbete och engagemang – som allt annat ledarskap av god kvalitet. Men det ger den som är chef och ledare i stora verksamheter möjlighet att på ett personligt sätt informera, och i bästa fall kommunicera, med sina medarbetare.

/0 Kommentarer/av

Rätt logiskt egentligen om ni frågar mig

I maj 2010 var jag på en lunch med Mona Sahlin och sq2540, ett nätverk för unga yrkesverksamma socialdemokratiska storstadskvinnor, även kallade ”Sex and the city-sossarna”. Mona Sahlin ville tacka nätverket för det stöd de gav henne under valkampanjen och samtidigt pejla läget och hooka lite med de här kvinnorna inför valet.

Jag var inbjuden som tack för att jag föreläst om Framtidens kvinnliga ledare på en av nätverkets träffar under våren.

När Mona Sahlin satt sig vid det stora ovala mötesbordet så föreslog hon att vi skulle göra en presentationsrunda.

– Hej, jag heter Malin, började den första kvinnan, som hade en bebis i famnen.

– Jag heter Anna, sa nästa.

– Och jag heter Karin, sa den tredje.

När vi kommit så långt avbröt Mona Sahlin.

– Men hörrni. Jag har ju bjudit in er för att jag vill veta vilka ni är. Nu börjar vi om från början och så får ni presentera er ordentligt med förnamn, efternamn, vad ni arbetar med och var. Okej?

Det skrattades lite generat men lättat runt bordet. Sen fick vi en helt fantastisk presentationsrunda med supertunga titlar och massor av kompetens. Mona Sahlin var imponerad. Det var vi alla. Av oss själva. Och av Mona Sahlin. Tack vare att hon tog ledarskap och visade oss vilken kompetens som satt runt bordet så fick vi syn på den. Hon synliggjorde det osynliggjorda. Hon gjorde ledarskap på ett nytt sätt. Och hon lärde oss hur man gör.

Jag kom att tänka på den här situationen när Anna Serner, blivande vd på Svenska Filminstitutet, i förra veckan höll sin inspirationsföreläsning på den exklusiva workshop som vi gör varje år för de som är med på listan över Framtidens kvinnliga ledare.

Anna Serner sa bland annat att om man är nyfiken på det nya så kommer man automatiskt att knyta kontakter med unga människor som vill göra skillnad. Det är de som är framtidens makthavare. Och det är de du ska lyssna på och bygga nätverk med för att ligga steget före.

Det är inte så många inom dagens etablissemang som har fattat det. Att de behöver vara förändringskompetenta. De har så mycket med sig själva att de inte klarar att ta in det nya. Men en dag kommer morgondagens makthavare att vara dagens och dagens att vara gårdagens. Rätt logiskt egentligen om ni frågar mig.

/0 Kommentarer/av

Javisst måste några få mer än andra!

Den senaste veckan har debatten om löner och avtal tagit fart på allvar efter KIs utspel om vad som är en lämplig lönenivå för Sverige. Det har rasats hit och dit om för hög eller för låg procentsats, mer eller mindre arbetslöshet och över politikens inblandning i parternas angelägenheter. 

Det senaste inslaget är en artikel av Gunnar Wetterberg som i dagens Expressen lanserar ett helt nytt begrepp: Han tycker att svenskarna borde vänja sig vid en ”nöjdnorm” dvs en löneökningsnivå som ligger lite lägre för några, så att  somliga andra kan få lite mer. I första hand lärarna, men också många vårdyrken som Gunnar Wetterberg anser vara samhällsekonomiskt felvärderade.

Det är en sympatisk tanke, men ack så fel.  Det går inte att applicera lösningar på moderna problem som kanske fungerade i mitten på förra seklet  då den sociala ingenjörskonsten och kollektivismen stod högt i kurs. 

Och ingen har under veckan berört vad som är det stora problemet med svensk lönebildning: Den bygger helt på kollektiva principer i ett land som räknas till världens mest individualistiska. Den går på tvärs med de värderingar som nästan alla svenskar omfattar, att det är min egen prestation och mitt eget bidrag till verksamheten som ska ge utslag i lönen, inget annat.

Den procentfixerade kollektiva  lönebildningen är ett problem för den enskilde som inte får konkret feedback på sin prestation och inte blir motiverad att satsa på jobbet.

Den är ett problem för chefen, som blir av med ett av sina viktigaste styrmedel för att utveckla medarbetare och verksamhet. Som tvingas att sätta nästan samma löner på sina medarbetare oavsett  hur hårt de jobbar och vilket engagemang de visar.

Men den är också ett stort problem för företagen och offentlig förvaltning, och därmed för Sverige, som går miste om den verksamhetsutveckling och produktivitetsökning som skapas genom kraften  i en modern individuell och lokal lönebildning.

Lönen ska vara olika för varje individ och varje verksamhet. Den måste bygga på arbetsplatsens förutsättningar, den enskildes bidrag och en tydlig och bra löneprocess. Självklart måste några få mer än andra, men det handlar om en större spridning inom yrkesgrupper och på arbetsplatsen, alltefter prestation och kompetens. Först då kan vi tala om om en verklig ”nöjdnorm”.

/0 Kommentarer/av

Attraktiv arbetsgivare? Knappast!

I morgonens SVT-sändning kunde man se och höra om smått desperata åtgärder som ett industriföretag i Småland hade vidtagit för att få unga människor att satsa på utbildning och karriär inom industrin. Man informerar på grundskolan, visar upp sin välstädade fabrik och lockar med 30.000 kronor i bonus till den som fullföljer utbildningen.

Men det finns en sak, som uppenbarligen ligger långt bort i tanken men är mycket viktigare än välstädade golv, som skulle kunna få industrin att framstå som en attraktiv arbetsgivare: En modern individuell lönebildning!

Dagens unga  människor har hela sitt liv blivit lärda att de har ett eget individuellt ansvar, de har arbetat mot överenskomna mål och upplevt att resultatet speglar den egna insatsen. Vad får någon att tro att de skulle lockas till en värld där löner avtalas långt bort från arbetsplatsen och där den egna insatsen har liten betydelse för lönen?

Arbetsgivarorganisationen inom industrin håller sig benhårt fast i de centrala löneavtalen och vägrar att se att en ny tid är här. En tid när människor vill ha feedback och återkoppling på sitt arbete och  dessutom vill kunna sätta egna mål i dialog med sin chef och uppleva att det påverkar lönen. Och en tid när chefer kan använda lönen som styrmedel för att öka enhetens resultat och leverans. 

Det finns idag många företag i olika branscher som med hårt och målmedvetet arbete lyckats införa helt individuell lönebildning.

Men det finns tyvärr ännu fler som inte ser eller förstår hur en modern syn på individ och lön är en avgörande faktor för att öka deras attraktivitet som arbetsgivare. Och som inte bara skulle spara 30.000 bonuskronor utan få mångfalt tillbaka i form av nöjda medarbetare och chefer och höjd produktivitet.

/0 Kommentarer/av

Att gå från svartvitt till färg!

På förstasidan av SvD  finns i dag en bild som fick mina tankar att snurra. På bilden ser man respektive statsöverhuvud i Storbritannien och Irland hälsa på varandra i samband med ett statsbesök. En helt vanlig och ganska traditionell bild, om det inte vore för att Irlands president är klädd i chockrosa från topp till tå och Englands monark i knallgrönt. Bakom dem står dessutom en medaljerad soldat i kjol och pumps.

När bilder av detta slaget har blivit lika vanliga som när två herrar i mörk kostym hälsar på varandra kommer vi ha nått en bit på väg mot en bättre värld. Det innebär inte att fler kvinnor, eller en större blandning av nationellt ursprung, i sig är en garant för bättre och klokare politik. Men det innebär att fler erfarenheter och olika bilder av verkligheten kan brytas mot varandra i dialog och diskussion, med syftet att kunna fatta beslut som är bättre för fler människor. Det innebär också att vi äntligen låter kompetens och kunskap bli huvudsaken när vi väljer våra ledare och våra chefer.

Bilden säger inget alls i fråga om politiken eller trovärdigheten hos deltagarna. Men för mig blev den en strimma av hopp om att vi en dag ska få en internationell politik och kanske t.o.m. ett näringsliv som inte bara styrs av svarta kostymer och vita skjortor utan är uppblandad med rosa kappor och gröna hattar.

/1 Kommentar/av

Vilken gala! Vilka ledare!

Vilken dag det var igår! Den inleddes med workshop från lunch exklusivt för alla Framtidens kvinnliga ledare. Den här eftermiddagen är bara till för ledarna som är med på årets lista. De är ju blytunga och många av dem är kända namn. Varje år får vi därför säga nej till personer som hör av sig och vill sitta med och lyssna på workshopen. Som ung kvinnlig toppledare är man i minoritet och exponerad 360 grader året runt och därför är det viktigt att vi skapar ett forum där de kan få träffa andra i samma situation i lugn och ro.

Efter workshopen var det vip-mingel och sen drog galan igång, som vanligt under Jenny Östergrens ledning. Det var så högtidligt och jag blev faktiskt rejält rörd när alla namn vi lyft upp under de här fem åren rullade fram på väggen. Jag vet ju att vi gör skillnad. Vi får in fler och fler nomineringar för varje år. Organisationerna som har ledare på listan blir stoltare och stoltare för varje år. Och listan får större och större genomslag för varje år. Men nu kändes den där skillnaden vi gör i hela kroppen.

Det var också en mäktig känsla när våra galagäster Birgitta Ohlsson, Nour el Refai, Lina Thomsgård och Anna Serner i all sin prakt från på scenen lyfte fram det som vi också tycker är viktigt. Att unga kvinnliga ledare måste synliggöras och att ett medvetet genusperspektiv på ledarskap behövs för att vi väl rustade ska kunna möta morgondagens utmaningar.

Birgitta Ohlsson fullkomligt vräkte ur sig one-liners som ”Cash is queen” och ”Män kommer och går – akademiska poäng består”. Nour el Refai gav ”goda råd” till framtidens kvinnliga ledare som ”Tala bara EN gång per kväll, annars blir du sedd som en gapig subba”. Anna Serner och Lina Thomsgård pratade om vikten av att tacka ja. Men bara till det som är fett och att för varje sak man tackar ja till så ska man säga nej till en ofet. Bra minnesregel tycker jag.

Så var det slutligen dags att kora årets vinnare. Karin Molin Klingeman och jag var så malliga när vi stod där uppe på scenen och delade ut priser  så det fanns inga gränser. Vilken magnifik lista vi tagit fram!

Årets etta Linda Jansdotter Larsson personifierar verkligen framtidens ledarskap. Hon arbetar med dialog och inkludering, hon är autentisk och transparent och hon lyfter fram hur viktigt det är att våga misslyckas för att utvecklas och lära nytt. Hon är en riktigt bra förebild för oss alla.

När alla ledarna på listan till sist vällde upp på scenen för årets fotosession och blixtrarna small så kände jag att nu kan jag nöjd gå hem och sova (och blogga) efter ännu en bra dag på jobbet. Tusen tack till alla som var med!

Läs mer om vinnaren och listan och se mingelbilder på www.framtidenskvinnligaledare.se

/0 Kommentarer/av