Arkiv för månad: juli, 2010

Årets politiker (tillika PR) jippo är över här i Almedalen. Återstår några enstaka evenemang men efter en veckas, lyssnande, debatterande, diskuterande, minglande och visitkortskrämande, så märks att luften gått ur besökarna och säkert även Gotlänningarna själv . Men när jag nu tittar i backspegeln så funderar jag över vissa fenomen.

Medan seminarierna i början var välbesökta har jag idag stött på fyra seminarier som ställts in av någon outgrundlig anledning. Samtliga berörde jämställdhetsfrågor på olika sätt. Den direkta frågan som inställer sig är om det beror på:
a) dåligt underlag
b) ointressanta teman

Jag skulle sätta mina slantar på b, för är det en sak som jag noterar så är det att många av jämställdhetsseminarierna tenderar att bli karbonkopior på varandra. De som är i Almedalen är inte födda igår och har vid det här laget förstått att föräldrafrågan är ett gissel i arbetslivet. Vi vet också att det finns ett kvardröjande lönegap mellan könen på arbetsmarknaden men att hela tiden behöva höra problembeskrivningen om och om igen är både tidskrävande och enerverande. Missförstå mig rätt. Frågan är extremt viktigt men jag har i snart åtta års tid gått på sådana seminarier, träffat samma människor men hör sällan något nytt. Sådana seminarier kräver något nytt och dessa fanns tidigare i veckan. Kvotering har diskuterat flitigt, inte minst av oss på Ledarna. Själva och frågan har gått från politiskt självmord till politiskt rumsren. Det är inte längre kvoteringsivrarna som får stå i skamvrån utan motståndarna, vars argument smulas sönder en efter en, till och med av näringslivsrepresentanter själva.

En annan reflektion som jag gör är att Almedalen är PR-byråernas Mecka som man absolut måste vallfärda till. Bästa PR-jippot vinner dessutom pris men utan problemet ventilerats ordentligt. Det är liksom inte intressant. Det intressant vara bara att få utrymme i gammelmedia. Jag tänker självklart på Gudruns (FI´s) pengarbränning som på något lustigt sätt skulle illustrerar lönegapet mellan kvinnor och män. Grädden på moset är att FI´s jippo dessutom fick pris som ”hetast i Almedalen”. Visst, bra, men var det någon som hörde lösningen på problemet? Jag snappade upp det och blev inte imponerat. Lösningen stavas nämligen höjning av arbetsgivaravgifter och statliga subventioner. Slantarna slussas sedan direkt till de offentligt anställda. Kvinnorna i privata sektorn får förlita sig på något annat. Exakt vad uppfattade jag aldrig men lösningen kändes både populistiskt och ogenomtänkt då det definitivt kommer leda till kompensationskrav från andra och rent av till löneglidningar och inflation.

Så med nyss fyllda 40 kan jag unna mig lite grinighet och säga – tack, men nej tack till dessa lösningar. Själv måste städa ur rummet och säga – hasta la vista Almedalen.

jaime

De sista Gotland runt båtarna har passerat och Almedalen lider mot sitt slut, men först ska Ledarna hålla sitt sista seminarium ”Lönesättning och ledarskap”.

Diskussionen om kollektivavtalens innehåll handlar idag mycket om centralt eller lokalt. Det som avses är var och av vem som krontalen ska fastslås.

Det vore bättre att nyansera diskussionen, och tala om var process och metod ska bestämmas respektive var det individuella utfallet för dig ska fastslås.

Utfallet i kronor för dig som individ är jag säker på att du har bäst kontroll på själv, med givna och goda förutsättningar och verktyg. Enda anledningen till att hålla kontrollen och makten över utfallet för individen på en systemövergripande nivå är möjligheten för parterna att ta ansvar och hålla kontroll över totalkostnaden. Detta betyder som jag ser det att de som egentligen borde vara förespråkare för centrala utfallsavtal är staten och arbetsgivarna. Det är något som regeringen Reinfeldt, eller åtminstone merparten av den, har upptäckt.

För den som istället är intresserade av bra, välmotiverade lönehöjningar som är begripliga för dig själv borde de centrala överenskommelserna utvecklas till starka, tydliga verktyg för individerna att driva sina löneförhandlingar med. Medan utfallet i kronor för dig hanteras av den som kan det bäst och som ska sprätta lönekuvertet och förstå vad som finns i det – du!

Antagligen är alltför många centrala makthavare ännu så länge alltför berusade av sin egen vikt och position för att detta skulle bli möjligt för de breda lagren löntagare. Utvecklingen har dock redan startat, och människor vill i allt högre utsträckning ha makt över sin egen situation. Det gäller inte minst den egna lönen.

Ledarnas seminarium ”Lönesättning och ledarskap”
Fredag 9 juli kl. 13.30-14.30, Almedalens Hotell

Jag lyssnade idag på två debattörer som diskuterade utvecklingen av den svenska organisationsgraden. Det visade sig framförallt vara en semantisk/teknisk fråga dem emellan. Vi andra kan lätt se att den svenska organisationsgraden sjunker. Och att antalet företag med kollektivavtal minskar. Dessutom får organisationerna på arbetsmarknaden allt svårare att hitta förtroendevalda som är beredda att engagera sig.

Segregeringen mellan företag med hög organisationsgrad, kollektivavtal och engagerade förtroendevalda och de som inte har något av detta blir allt tydligare i takt med att de senare blir fler. Vi håller på att få en arbetsmarknad som är uppdelad mellan de traditionella företag där det fungerar ”som det alltid gjort” och det växande antal företag som saknar viktiga komponenter för att systemet ska fungera.

Någonstans blir det här problemet så stort att man måste byta strategi, precis som med problemet Sverigedemokraterna. Någonstans blir problemet så stort att man inte längre har råd att ignorera det.

Arbetsmarknadsparterna har i den här frågan huvudsakligen valt en av tre vägar.

Den första är den traditionalistiska och symboliseras bäst av en del LO-förbund. Den är rakryggad, enkel och tydlig: ”alla SKA ha kollektivavtal, alla SKA vara med i ett fackförbund och vi tror fortfarande att vi kan påverka verkligheten och ändra utvecklingen i vår riktning.”

Den andra är den pragmatiska och symboliseras bäst av en del TCO-förbund. Den är lite mer komplex och svårkommunicerad: ”vi tycker att alla BORDE ha kollektivavtal och att alla BORDE vara med i ett fackförbund, men vi ser inte hur vi ska kunna åstadkomma det så vi gör några reklamfilmer, och sen struntar vi i de företag och medlemmar som hamnar utanför systemet eftersom de är varnade och får skylla sig själva.”

Den tredje är den utvecklande vägen. Den försöker hitta nya tekniker, produkter och system som företag, medlemmar och makthavare efterfrågar och den är inte rädd för omställningsprocesser: ”vi kan inte fortsätta att bara erbjuda ett system och en produkt som allt färre vill ha. Tillslut är det så urholkat att det inte längre fyller någon funktion. Det gäller att börja bygga det nya innan det gamla ligger i ruiner.”

Invändningen mot den utvecklande vägen brukar vara att man bidrar till att de gamla systemen snabbare bryts upp. Till viss del kan den invändningen vara relevant. Skulle man t ex hitta andra sätt att erbjuda anställda kunskap, verktyg och utveckling än genom ett medlemskap så kanske några färre blir medlemmar, och i stället välja det nya erbjudandet. Men än sen då? Det viktiga är väl resultatet? Och alternativet är ju att man helt lämnar dem och deras företag och låtsas som om de inte finns. Att man helt struntar i dem.

Vi kan inte bromsa utvecklingen. Vi kan inte vrida tillbaka klockan. Vi ska inte bromsa utvecklingen. Vi ska inte vrida tillbaka klockan. Vi är demokratiska organisationer och ska då lyssna till vad medlemmar, anställda och företag vill ha. Vi ska fortsätta att utvecklas!

Har just varit på ett seminarium där KDs kvinnoförbund bjudit in till en diskussion om kvotering till bolagsstyrelser. Förutom att den avlånga lokalen påminde om ett litet mysigt församlingshem med sina moderna kristallkronor, bröstpanel på väggarna och färjade glas i fönstren, så bjöds det på kaffe och en hisnande nära-Sarah Palin-upplevelse.

Men det som var mest slående för mig som man var att lokalen var fullpackad med kvinnor som satt och diskuterade om kvinnor skulle vara med och bestämma eller inte. Om kvinnor ska ta ansvar och makt eller inte. Om kvinnor ska ha inflytande eller inte.

Jag kan inte påminna mig om att jag befunnit mig i en liknande situation där män har suttit och diskuterat om de ska, eller inte ska, vara med och ta plats i styrelser eller några andra av samhällets viktiga funktioner. Eller diskuterat om de ska ta makt och ansvar eller inte.

Kvinnorna är halva befolkningen. Det är dags att det börjar synas på fler områden. I dessa dagar kan man inte heller låta bli att tänka på att kvinnorna också är halva väljarkåren.

Annika Elias samtalar med Camilla Wagner från Veckans Affärer Kvinna och Marit Hoel från Center for Corporate Diversity i Norge.