Varför vågar inte Sverige?

,

Just hemkommen till Sverige efter möte med Confédération Européenne des Cadres -Europas chefsorganisation – läser jag ett helt uppslag i dagens SvD om kvinnors ställning på den svenska arbetsmarknaden. Huvudrubriken är ”Kvinnors kompetens syns inte”. Utgångspunkten är Allbrightrapporten som kom i veckan och som än en gång belyser det sorgliga tillståndet i Sverige att vi fortfarande slösar bort ofattbara mängder mänskliga resurser genom att tillåta att fördomar och vanföreställningar att styra rekrytering till chefspositioner och styrelser.

För mig känns det extra konstigt, efter att i flera dagar ha umgåtts med chefer från Italien, Spanien och Tyskland, länder som vi uppfattar som väsentligt mer konservativa i jämställdhetsfrågor. Men där finns antingen lagstiftning på plats, eller aktiva diskussioner om styrelsekvotering. Medan vi i Sverige duckar för frågan, eller som en av de intervjuade i SvD säger ” Det är en stor attitydförändring som måste till, inte kvotering”. Men man missar poängen. Kvotering är just en väg till att snabba på attitydförändringen, genom att  enkelt visa att kompetensen inte sitter i könet!

Uppenbarligen har många i Sverige mer tålamod än jag har. För jag tycker inte att det är ok att vi ska vänta i all evighet på att det ska gå upp en talgdank hos ägare, företagsledare och politiker, att välutbildade och meriterade kvinnor kanske skulle kunna göra nytta i näringsliv och offentlig sektor. Medan andra länder i Europa springer förbi oss och blir mer konkurrenskraftiga.

Det man diskuterar just nu i Europa är hur man kan öka tillgången på ”high skilled labour”, det vill säga personer som också kan tänkas ta chefsjobb. Det mest uppenbara är reserven av ”welleducated housewifes” som finns i de flesta europeeiska länder. I Sverige ser det annorlunda ut, men vi använder inte längre det försprång vi en gång haft genom att män och kvinnors förvärvsfrekvens blivit alltmer lika. Vi har tillåtit utvecklingen att stanna upp och accepterar att kompetenta och engagerade kvinnor ställs utanför ledningsgrupper och styrelserum.

Det var längesedan Sverige var Europas mest framgångsrika land, och tyvärr känns det som att vår egen inskränkthet och någras maktbegär kommer hindra oss från att återta den platsen på mycket lång tid.

/2 Kommentarer/av

Fyra gubbs och ingen Coca-Carola

Som enda arbetsmarknadsorganisation (på såväl arbetstagar- som arbetsgivarsidan) fattade Ledarna på kongressen 2010 beslut om att ställa sig bakom kravet på en lagreglerad könskvotering till börsbolagens styrelser.

Vissa år går det visserligen åt rätt håll, men andra år backar utvecklingen. Helt säkert är att det kommer att ta mycket, mycket lång tid innan vi på allvar rekryterar de bäst lämpade ur hela befolkningen.

I lördags vann fyra erfarna herrar i övre medelåldern en av deltävlingarna i melodifestivalen. Ingen sextonårig Carola så långt ögat nådde. Ingen Pirelli. Ingen Nicole. Inte ens en Amy Diamond.

På vinnarscenen stod istället inte mindre än nio herrar från medelåldern och uppåt. Det såg ut som vilken börsbolagsstyrelse som helst. Med västar och allt.

Denna utveckling i kombination med unga kvinnors allt högre utbildning får mig att undra: håller schlagervärlden på att åstadkomma det skifte som varken näringsliv eller regering klarar av? Jag ser en framtid! Om femton år ser ni mig i paljettopp vinna deltävlingen i Bollnäs långt bort från alla styrelserum.

Läs mer om Ledarnas ideologiska program.

Tyck gärna till om Ledarna och våra frågor på vår idésida.

Tomas Oskarsson

www.twitter.com/tomasoskarsson

 

/1 Kommentar/av

Mångfald vid fågelbordet

,

Spekulationerna kring Telia Soneras nya styrelse har pågått alltsedan den gamla styrelseordföranden och VDn fick lämna under dystra omständigheter då bolagets sjaskiga affärer blev offentliga. Vem skulle vara beredd att göra upp med det förflutna och ta avstamp i en ny affärsmoral? Vi var nog många som, luttrade och prövade, förväntade oss att se samma trötta gäng fast i ny skepnad.

Men valberedningen verkar äntligen har insett att homogena grupper med samma kompetens och erfarenhet inte nödvändigtvis garanterar transparens, mod och god affärsetik. Istället ser vi nu i dagens SVd presentation av en styrelse med hyfsad könsbalans, olika yrkesbakgrund och engagemang i hållbarhetsfrågor. Och en kvinna som styrelseordförande vilket innebär en storslagen ökning av just den kvoten!

Homogena kulturer är farliga, oavsett var de finns. Grupper som sätts samman av likasinnade förkväver individerna och gör det svårt att höja sin röst. Hittills har svenska bolagsstyrelser hämtats ur en och samma grupp av ett femtiotal äldre svenska män. Jag vill inte påstå att de speciellt utmärker sig för ohederlighet eller oetiskt beteende, men faktum är att det är väldigt svårt att simma mot strömmen om hela flocken drar iväg åt ett annat håll.

Nu kan vi bara hoppas att fler valberedningar följer Telia Soneras exempel och väljer styrelse efter kompetens och inte efter fjäderdräkt.

 

 

 

/0 Kommentarer/av

LO och cheferna, del 2

En gång om året riktar LO strålkastaren mot inkomstskillnaderna i samhället genom att peka på inkomsterna  hos några av de som tjänar mest och en genomsnittlig industriarbetarlön. Intressant att notera är att man inte tar med välbetalda artister, fotbollsspelare eller kungahuset – de har fribrev i LOs undersökning.

Fjärran vore det mig att förneka LOs rätt att slåss för sina medlemmar. I själva verket är det deras uppdrag, och det som medlemmarna i LOs förbund betalar sin avgift för. Men genom den årliga maktelitrapporten bidrar LO till att späda på det chefsförakt som finns i många delar av samhället idag. Det förakt som inte bara drabbar de som kanske är värda det, enstaka chefer som ljuger, skor sig och är allmänt giriga och ohederliga. För sådana finns.

Nej det drabbar den stora massan av chefer, de 500.000 som går till jobbet för att göra ett gott dagsverke på sina företag eller offentliga förvaltningar. Jag vet själv hur det känns i magen att titta ut genom fönstret från spårvagnen på väg till mitt roliga men ganska dåliga avlönade chefsjobb i Göteborgs kommun och läsa kvällstidningarnas svarta rubriker om chefer som ohederliga girigbukar. När det man ägnar sin dag åt är att peppa och stödja medarbetare och kollegor till att tillsammans göra ett bra resultat för medborgarnas bästa.

I början av 2000-talet hade Kommunal en kampanj som hette ”Heja chefen”. Den handlade om det som alla egentligen vet: Att chefer och medarbetare tillsammans är de som gör skillnad. Att en närvarande, kompetent och engagerad chef kan vara skillnaden mellan en dålig och bra arbetsplats. Formellt var Kommunal min motpart på jobbet under många år, men i verkligheten var de lokala ombuden många gånger min samarbetspartner och mitt bollplank.

Motsättningar och konflikter finns, på samhällsnivå och på arbetsplatserna. Men genom att utmåla chefer som en del av det dåliga och inte tydligt göra klart att alla vinner på ett gott och effektivt ledarskap skadar LO den svenska modellen för samverkan på jobbet. Lyssna på Kommunal, som just nu framstår som LOs mest moderna förbund både i synen på lön och ledarskap och sluta upp med att lägga  sten på bördan hos många, många vanliga chefer som bara går till jobbet och inte alls känner sig som en del av makteliten!

/1 Kommentar/av

Maktelit – men hur är det med makten över lönen LO?

,

Blodtrycket stiger snabbt inför en rubrik i SvD idag: ”Chefernas inkomster drog ifrån”.

1. Det är inte sant. Det är inte lönerna för sveriges 500.000 chefer som beskrivs i LOs nya maktelitrapport som också presenteras på DN Debatt idag. Det är de 200 högst betalda svenskarnas. Där ingår bolagsvd:ar, men också regerings och riksdagsledamöter, organisationstoppar och en del andra. Medianlönen för en svensk chef var förra året drygt 38.000 enligt Ledarnas cheflönestatistik och de kommer inte att ha dragit ifrån när 2013 års statistik presenteras om ett par veckor. Det kan jag sätta min hatt på.

2. Det finns annat att uppröras över. Till exempel att de flesta svenskar som jobbar i helt vanliga arbeten; lärare. undersköterskor eller t.o.m. LOs omhuldade industriarbetare, inte kan öka sin lön hur mycket man än anstränger sig. Att lönespridningen i de flesta yrken bara är några tusenlappar från medianlön till topp lön enligt Ledarnas lönekarriärbarometer. Det innebär att oavsett hur mycket du satsar på fortbildning, hur mycket ansvar du tar på dig och hur engagerad du är på jobbet så kommer du ändå stå kvar i ett löneträsk tillsammans med alla andra som finns inom yrket.

Och din chef får varje år med rodnande kinder berätta att trots alla lovord över din arbetsinsats så kan hon inte visa det med lönen.

Förlåt LO, men jag blir inte jätteupprörd över att 200 svenskar tjänar mycket pengar. Men jag blir upprörd över att vi har en gammaldags, stelbent lönebildning i Sverige som går på tvärs emot hur människorna vill ha det, som vrider ett viktigt redskap för ledarskap ur händerna på cheferna och som hämmar företagens utveckling. Vi har det därför att vissa organisationer på arbetsmarknaden inte är beredda att släppa från sig makten över människors lön.

Kanske dags att ge begreppet maktelit en ny innebörd?

 

/1 Kommentar/av

Chef+lön=sant?

,

Varför är lön en så viktig chefsfråga? Vore det inte skönt för chefer att slippa sätta lön på sina medarbetare, de har ju så mycket annat att pyssla med?

På Ledarna har vi i tjugo år drivit frågan om att chefers lön ska sättas utifrån individuell prestation och spegla deras bidrag till företagets utveckling och resultat. Men många chefer som ringer till oss vill inte prata om sin egen lön, utan är frustrerade över dålig lönebildning för sina medarbetare. Kollektivavtal med generella löneökningar som gör det omöjligt att belöna särskilt goda prestationer, omöjlig arbetsbörda – vem klarar av att ha bra lönesamtal med 52 medarbetare? – eller så känner de sig helt enkelt själva okunniga och osäkra i rollen som lönesättare.

Men man ringer till oss eftersom man samtidigt känner sig övertygad om att en bra löneprocess är en av nycklarna till framgångrika verksamheter.

Genom att tillsammans med sin egen arbetsgrupp diskutera verksamhetens innehåll, fastställa mål och kriterier  som ska gälla vid lönesättningen skapar man en kraft i ledarskapet som inte kan ersättas av något annat. Man får en äkta delaktighet och medarbetarna kan ta kontrollen över sin eget bidrag och sin egen löneutveckling.

Många arbetsgivare älskar att säga att lönen inte är allt. Det stämmer att inte bara kronor styr människans engagemang på jobbet. Men löneprocessen handlar inte bara om pengar, den handlar om återkoppling på utfört arbete, om att bygga förtroende och skapa arbetsglädje.

Idag fungerar inte den individuella lönebildningen i Sverige. Ledarnas lönekarriärbarometer är ett tydligt tecken på det. I en debattartikel i gårdagens SvD beskriver vi problemen och vad som behöver göras.

Sveriges chefer och medarbetare har rätt att få en lönebildning som fungerar!

/0 Kommentarer/av

Ledare vs chef?

Igår hamnade jag i ett spännande samtal om titlar, mandat och associationer. Vi pratade om att kallas för chef eller ledare när du har ett uppdrag att leda en verksamhet.

Någon berättade att en del företag börjat ta bort begreppet chef och istället använder ordet ledare för att skapa en lättare, mer modern känsla inför uppdraget. Någon annan förklarade att unga människor hellre kan tänka sig att ta ett uppdrag om det heter ledare än om det heter chef. ”Chef” har en negativ klang för många unga (vilket Ledarnas senaste rapport också visar), och man vill inte förknippas med auktoritet och hierarkier utan kunna tillämpa ett mer personligt och uppdaterat ledarskap.

Jag har stor förståelse för detta och tror att en del av orsaken till reaktionerna står att finna i den föråldrade chefsnorm vi har i Sverige idag. Många decennier efter det att kvinnor och män har fått likvärdig utbildning, välutbildade människor från andra länder sökt sig hit och människor med funktionsnedsättningar på andra sätt självklart integreras i samhället, så är chefsnormen fortfarande full av stereotyper. På höga positioner i näringsliv och förvaltningar är chefen fortfarande man, medelålders och svenskfödd med alla kroppsdelar intakta. Det är en norm som är föråldrad, otidsenlig och dåligt fungerande i dagens komplexa samhälle.

Mot den bakgrunden är det naturligt att man vill välja en titel som signalerar något annat.

Men jag tror ändå inte att det är så enkelt som att byta namn. Det kan verka frestande att kalla sig ledare och med det tro att man får utrymme att ”bara” leda, utan det formellla ansvar som kommer med ett chefsuppdrag. Som chef måste du fatta beslut – ibland impopulära- du måste leverera resultat och du måste foga in din verksamhet i företagets övergripande mål. Att göra det utan ett tydligt uppdrag, med klara mandat och befogenheter kommer bara leda till att du får svårare att utöva ditt ledarskap. Och ännu värre om du är ung, och det är ditt första chefskap!

Nej, utmaningen ligger i att våga kliva in i chefsrollen fullt ut och fylla den med bra innehåll. Att visa att en chef också kan vara en bra, modern ledare utan belastningar av en gammal förlegad chefsnorm.

/0 Kommentarer/av