Olika chefsvillkor för mammor och pappor

, ,

I en ovanlig ledare i söndagens SvD bubblar Ivar Arpi över av föräldralycka och uppmanar oss alla att skaffa så många barn vi vill, eftersom ”det aldrig har varit lättare att ha barn än nu”. Han fortsätter sedan med att peka på de många politiska reformer och den välståndsökning som gjort Sverige till ett bra land att vara förälder i. Det är en mycket sympatisk, ja nästan rar, ledare – men också naiv, och i ett avseende blind, presentation av familjebildningens verklighet i Sverige på 2000-talet.

För verkligheten för föräldrar ser helt olika ut beroende på om du är man eller kvinna.

I samband med familjebildning minskar kvinnors arbetstid medan männens ökar. Männens löneutveckling tar fart medan kvinnans står och stampar. Kvinnor tar ut 75 procent av föräldraledigheten och inleder därmed ett större ansvarstagande för familj och barn. Kvinnors chefskarriär påverkas av det ojämna uttaget av föräldraledighet så att vi fortfarande, år 2017, bara har 16 procent kvinnor på den högsta toppen i våra företag.

Jag håller med Ivar Arpi om att Sverige är ett bra land att förena föräldraskap och familjeliv i, i alla fall om man jämför med väldigt många andra länder. Men för att ett land är mer jämställt än andra innebär inte det att det är jämställt, och vi har en bit kvar att gå.

En undersökning bland ”millenials” som Ledarna presenterade förra veckan visar att unga män och kvinnor lever i parallella världar när det gäller insikt och kunskap om hur bristande jämställdhet påverkar arbetslivet. Resultatet tar effektivt död på teorin om att jämställdheten kommer lösa sig av sig självt med nästa generation.

Ett första steg mot att män och kvinnor ska kunna arbeta och göra karriär på lika villkor är en individualisering av föräldraförsäkringen. Delar man lika på hemarbetet och ansvaret  kommer ingen att bli betraktad som ett riskobjekt i chefskarriären, och kompetens blir det som avgör nästa steg.

Sverige kommer få ännu bättre chefer, och ingen behöver avstå från att skaffa så många barn man vill för att det blir ett hinder i karriären!

/0 Kommentarer/av

När du är ensam som chef

, ,

Det vanligaste sättet att få sitt första chefsjobb är att bli tillfrågad av den arbetsgivare du redan arbetar hos. Det är ett tecken på att du har stort förtroende hos din arbetsgivare och att de ser något hos dig som gör att de vill ge dig ett större ansvar och utökat mandat.

Att bli tillfrågad är både roligt och smickrande. Och att bli chef i en organisation du redan känner har sina fördelar, men också en del utmaningar. En fördel är att du redan är väl insatt i verksamheten och vet vem som ansvarar för vad. Utmaningen kan var att ta sig an sin nya roll och upptäcka att tidigare relationer nu förändras. De behöver inte bli sämre, men de blir annorlunda.

Många chefer jag möter berättar om att de ibland känner sig ensamma, särskilt de som blivit chefer över sina tidigare kollegor. Det finns saker chefer varken bör eller kan prata med sina medarbetare om. Särskilt tydligt blir det i bistra tider när jobb kan vara i farozonen. Men chefer behöver precis som alla andra ha sina forum för att ventilera frågor och få ta del av andras erfarenheter och perspektiv.

Om du tillhör de chefer som saknar kollegor du kan prata med, har en ansträngd relation till din egen chef eller svårt att hitta tid då ni kan ses, behöver du hitta andra sammanhang att dryfta frågor som är angelägna för dig. Du kan alltid söka dig till externa nätverk med andra chefer eller skaffa dig en mentor för förtroendefulla samtal. Är du medlem hos oss på Ledarna finns alltid våra chefsrådgivare eller chefscoacher tillhands för att stärka och stötta dig.

Nu öppnar vi upp för ännu ett forum som riktar sig till dig som chef, vare sig du är medlem i Ledarna eller inte. I podden Chefsrådgivarna får du tips och råd från våra rådgivare kring vanliga frågor som chefer ställer. Varje avsnitt gästas också av en chef som delar med sig av sina erfarenheter.

Och oavsett hur länge du varit chef, uppstår alltid nya situationer och sammanhang där du inte är helt säker på hur du bör agera för att nå bästa resultat. Då kan det vara skönt att ta del av andras erfarenheter, misstag och framgångar för att låta sig inspireras och peppas.

Så med detta sagt vill jag gärna dela med mig av mitt tips, nämligen att lyssna på Chefsrådgivarna. Ny avsnitt släpps löpande under våren och du har möjlighet att skicka in just din fråga.

Vem pratar du med när det gäller utmaningar i din chefsroll?

Lyssnartips

Den 15 maj släpper vi tredje poddavsnittet av Chefsrådgivarna och det handlar om hur du rustar dig för svåra samtal – uppsägningar. I Morgonpasset i P3 i veckan var jag inbjuden för att svara på frågor om uppsägningar respektive avsked. Lyssna 40 minuter in i programmet »

/0 Kommentarer/av

Anställ en av framtidens kvinnliga ledare

,

För elva år sedan uppmärksammade Ledarna för första gången 75 kvinnor som utmärkt sig i sin roll som chef. De var Framtidens kvinnliga ledare (FKL). När vi instiftade listan över Framtidens kvinnliga ledare var drivkraften att sätta ljuset på att chefskompetensen naturligtvis även finns hos kvinnor, inte bara män.

Det är dessvärre fortfarande högaktuellt och viktigt att utmana begreppet kompetens och de starka normerna kring vem som är och kan vara chef. Normen är fortfarande alldeles för snäv både vad gäller bilden av vilken kompetens en chef ska ha, hur en chefskarriär ser ut och vilket ledarskap som premieras. Idag behövs många olika sorters kompetens och perspektiv för att möta utmaningarna i dagens och morgondagens samhälle och arbetsliv, det finns inte en rätt kompetens.

En avgörande samtida utmaning i alla sektorer och organisationer är bidraget till hållbar utveckling, en utveckling som är positiv och inkluderande för människa och miljö och som är ekonomiskt bärkraftig. Hållbar utveckling är en process som kräver samverkan, kontextuell förståelse och förmågan att hantera komplexitet. Ledarkompetenser som är högaktuella idag. Deltagarna på FKL listan bedöms utifrån kriterierna kompetens, resultat och potential. Under 2016 har kriterierna arbetats om och bland annat fått en tydlig del som rör hållbar utveckling under ”Potential”. Nytt är också att kandidaterna får en direkt fråga som ingår i materialet för urval, hur de ser på sitt eget samt sin organisations ansvar för hållbar utveckling. På så sätt breddar vi utnämningen ytterligare och riktar ljuset mot chefer som har en strävan mot en hållbar utveckling. Chefer som vill bidra till andra värden än ekonomiska, de som vill ta ett utvidgat ansvar och stödja sina medarbetare att göra detsamma.

Samtiden är komplex, det vill säga, svårförutsägbar och oöverskådlig, det kan vara lätt att glömma bort att vi skapar framtiden, den är ännu oskriven, inget är givet. Det finns just nu tendenser i samhället som vill motverka jämställdhet, mångfald och inkludering, som säger att klimatförändringarna är en bluff och där den etiska kompassen är dåligt kalibrerad. Men det är en återvändsgränd och inget långsiktigt framgångsrecept vare sig för organisation eller samhälle.

Sedan 2015 finns 17 hållbarhetsmål, antagna av världssamfundet, som ska vara förverkligade år 2030, i Sverige kallad Agenda 2030. I vilken utsträckning de globala målen uppnås beror i mycket hög utsträckning på engagemanget från oss alla i näringsliv, offentlig sektor, fackliga organisationer, akademi och frivilligorganisationer. För att målen ska uppnås måste vi alla bidra och visa det mod som krävs för att göra skillnad. Chefer i kraft av sitt mandat och sina befogenheter har en central roll utifrån sina möjligheter att göra skillnad och fatta beslut som präglas av hållbarhet.

Den 10 maj sker utnämningen av Framtidens kvinnliga ledare och då blir alla listans 75 namn offentliga. Är du smart använder du listan som en rekryteringsbas när du letar efter en riktigt bra chef, som åstadkommer goda resultat och bidrar till fler dimensioner av värdeskapande. Som kan hantera komplexitet, samverkan och har den kontextuella förståelse som krävs. Framtidens ledare helt enkelt!

 

Av: Ellen Landberg & Erika Svensson

 

/1 Kommentar/av

Framtidens arbetsmarknad under lupp

, , , , ,

Den 25 april 2017 hade tankesmedjan Ratio årsmöte och ordnade i samband med det ett seminarium på temat ”framtidens lönebildning”. För Ledarna var det en möjlighet att berätta om våra erfarenheter av individuella löner och sifferlösa avtal, samt vårt nya initiativ om en arbetsmarknadsdialog för framtiden.

Under seminariet hölls flera presentationer som på olika sätt berörde lönebildningen. Själv deltog jag i ett panelsamtal med Eva Glückman, förhandlingschef på TMF och Grafiska Företagen, och Einar Humlin, förhandlingschef på Tele2.

I mitt inledningsanförande konstaterade jag att en av de stora utmaningarna för framtidens lönebildning är att den svenska modellen är satt under allt mer press. Globalisering, digitalisering och andra megatrender påverkar arbetsmarknad och samhälle i stort. Tonläget mellan parterna är många gånger högt och konflikter verkar ständigt stå för dörren. Frilansar, egenanställda och bemanningskonsulter passar inte in inarbetade system. Och när allt fler svenskar arbetar i utländska eller multinationella företag, vars huvudkontor kan finnas i New York, Hong Kong eller Tel Aviv, är det inte längre självklart att tala om en ”svensk” arbetsmarknad.

Gamla sanningar ställs på huvudet när samhället och näringslivet utvecklas. Industrin är inte längre den dominerande arbetsgivaren i Sverige och befolkningen är inte lika homogen som när Saltsjöbadsavtalet undertecknades för snart 80 år sedan. Från att tidigare varit en konkurrensfördel lockar den svenska modellen inte längre lika självklart investeringar.

En ny arbetsmarknad växer fram där allt fler har tillfälliga uppdrag eller på andra sätt jobbar annorlunda än förr. Många fackförbund och arbetsgivarorganisationer har hittills haft svårt att förhålla sig till detta. En växande grupp omfattas därmed inte av de trygghetssystem som utgår ifrån en arbetsmarknad från en annan tid. Individer får svagare ställning och riskerar att missa försäkringar, arbetslöshetsersättning och regelbundna pensionsinbetalningar, samtidigt som arbetsmarknadens parter får svårare att upprätthålla heltäckande trygghetssystem. Med allt lägre anslutningsgrad förlorar den svenska modellen sin legitimitet.

Ledarna menar att parterna här måste ta sitt ansvar och blicka framåt. Som Sveriges chefsorganisation har vi en lite speciell roll i det svenska partssystemet, och våra medlemmar – som både är anställda och många gånger arbetsgivarens röst i relation till kollegorna – märker väldigt tydligt av de förändringar som pågår och som kan förändra förutsättningarna för den svenska modellen i grunden.

Därför har Ledarna tagit initiativ till en förutsättningslös diskussion om hur arbetsmarknadsdialogen ska fungera i framtiden. Och i det utgår vi inte bara ifrån vår verklighet, utan öppnar för många olika perspektiv. Som ett första steg låter Ledarna en – helt fristående – grupp erfarna och kunniga personer utreda hur partsrelationerna kan fungera framöver och kollektivavtal vara långsiktigt hållbara. Vi kallar den för Arbetsmarknadsdialog för framtiden – En utredning om den svenska modellen. Utredningen består av Laura Hartman, Allan Larsson, Jonas Milton, Maria Wetterstrand och Andreas Bergh. Utredningens fokus ligger på probleminventering snarare än detaljerade lösningsförslag. Vi välkomnar tankar för att så många som möjligt på den svenska arbetsmarknaden ska omfattas av de sociala trygghetssystemen som i dag är kopplade till kollektivavtal och medlemskap i arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer. Uppdraget ska redovisas senast juni 2018.

Utöver denna utredning välkomnar vi samarbete om arbetsmarknadens utmaningar och planerar att såväl själva som tillsammans med andra ordna seminarier och andra aktiviteter med start i Almedalen till sommaren.

Ledarnas initiativ väckte stort intresse på seminariet och jag hoppas att många kommer att följa vårt arbete och kanske till och med själva vilja medverka. Är du intresserad? Maila oss på adressen dialog@ledarna.se

/0 Kommentarer/av

Chef – du behöver inte ha alla svaren

Många chefer upplever att de inte har tid att göra det de brinner för – att leda – utan lägger tid på så mycket annat. Till exempel på att uppdatera information i olika system istället för att ägna sig åt innehållet i arbetet tillsammans med medarbetare eller kollegor. Det verkar finnas ett spänningsfält mellan de krav som chefer behöver leva upp till och de stöpta former vi använder för att driva verksamheter. På individnivå försöker vi ofta hantera gapet med att ta i lite mer, lägga på ett kol och hoppas att det ska räcka. På verksamhetsnivå organiserar vi om och hoppas att en ny struktur ska ge oss det vi behöver.

Men det räcker sällan. Upplevelsen av att ägna sig åt fel saker leder till en känsla av förlorad mening, som får oss att längta efter ett grönare gräs i en annan organisation. Enligt amerikanska rekryterare tillhör hela 75 procent av alla anställda gruppen passiva arbetssökande och hälften av LinkedIn:s 400 miljoner användare vill byta jobb. Det krig om talanger som utmålats sedan i slutet av 1990-talet har istället blivit ett krig mot talanger – eller kompetens.

Ett sätt att skapa förutsättningar för engagemang beskrivs i boken Kunskapsintegration: om kollektiv intelligens i organisationer. Författarna Runsten och Waer menar att i takt med att komplexiteten ökar blir organisationer mer ostyrbara, vilket gör att vi blir beroende av vår individuella förmåga att sammanföra kunskap. Det blir alltmer omöjligt för en centralt placerad ledning att förstå, förutse, planera, designa, instruera, följa upp och anpassa en komplex verksamhet och istället behöver små enheter som dagligen genomför verksamheten öka sin intelligens.

Dagens organisationer är i regel väl genomlysta när det gäller strukturer, regler och rutiner, medan den kunskapsintegration som sker mellan individer fått mindre uppmärksamhet. Den individuella intelligensen i en grupp kan vara hög, medan den kollektiva intelligensen, det vill säga kvaliteten i förmågan att använda vår egen och andras tillgängliga kunskap är låg.

En väl utbredd missuppfattning verkar vara att vi inte behöver varandra för att förstå omvärlden och att vi tror att vi måste ha svaren själva. Speciellt i chefsrollen. Men tiden är förbi för det sättet att leda. Om vi tror att vi kan styra mot det rätta svaret blir det dåliga vardagsmöten med låg kollektiv intelligens som leder till att vi tappar engagemang och riktning. Kan det vara så att när vi har tid att prata med varandra så vet vi inte hur vi tillvaratar olika perspektiv för att sammanföra kunskap? Om vi upplever att vi inte är bra på att skapa något gemensamt så återvänder vi till att lita till vår egen förmåga, frustrerade av de gemensamma bristerna?

Bristerna och längtan efter något mer finns på många nivåer. I intervjuer med amerikanska vd:ar berättar många att de lätt hamnar i ”goda-nyheter-bubblan”: att anställda berättar det som de tror att vd vill höra och undviker att berätta sådant de tror att vd inte vill höra. Det gäller inte endast högsta ledningen. För att kunna ta bra beslut behöver chefer tillgång till ifrågasättande och många olika perspektiv, men om avgörande budskap inte når in i bubblan ökar avståndet mellan ledning och övriga och det är de sistnämnda som har direktkontakt med kunder, patienter och medlemmar. En strategi för flera av de intervjuade cheferna är att de aktivt tystar ner sig själva. De ser till att ställa frågor och lyssna på den andre noga istället för att låta sina egna förutfattade meningar skapa en välbekant historia i sitt huvud.

Så istället för att förenkla världen omkring oss verkar vi behöva uppgradera hur vi samarbetar och hur vi ser på varandra. Ju snabbare det går desto mer behöver vi lyssna för att förstå och för att ge varandra den bekräftelse vi behöver för att uppleva engagemang.  Eller vad tror du? Hur agerar du i din chefsroll?

Lästips

 

/2 Kommentarer/av