Chefer måste få belöna!

Nej, det är inte slut än. DN fortsätter sin granskning av verk och myndigheter som ägnar sig åt ”intern representation”. Ett fint ord för att man bjuder varandra på kalas.

Senast ut är SÄPO, som dragit löje över sig genom att ordna en fest med James Bond tema, och bekräftat det många av oss länge anat att hela myndigheten lever i en fantasivärld. Och igår stod SVTs kommunikationschef och förklarade nervöst i nyhetssändning varför just deras medarbetare var värda en miljonfest som betalas med licenspengar.

Det är bra att slöseri beivras och att man ifrågasätter all verksamhet som sker planslöst och utan tydliga mål. Offentlig verksamhet ska ha en hög svansföring och vara noga med sina pengar  och det är rätt att ställa höga krav på cheferna.

Men det är en helt annan oro som drabbat mig de senaste dagarna, och det är att denna räfst ska få till konsekvensen att man inom offentlig verksamhet inte vågar låta cheferna belöna och uppmuntra sina medarbetare alls!

Jag har jobbat som chef i olika delar av offentlig sektor i mer än tjugofem år. Under den tiden har jag mycket sällan kunnat ge medarbetarna en julklapp (om jag inte betalat den själv -vilket har hänt) , än mindre bjudit på julbord eller annan middag ( om det inte skett hemma i mitt eget kök) och aldrig själv deltagit som gäst på en fest i min förvaltning. Tvärtom har dessa år kantats av många du får inte och uttalade förbud mot alla slags belöningar. En almanacka med kommunens tryck har varit den mest vanligt förekommande julklappen. Och detta oavsett om verksamhetsåret varit dåligt eller slutat med ett lysande resultat!

Så snälla, låt inte moralpaniken slå mot medarbetare och chefer i offentlig verksamhet. De allra flesta arbetar hårt i tuff miljö och kommer aldrig i närheten av Grands vinterträdgård  och Blå Hallen. Men uppmuntran till medarbetarna och gemensamma upplevelser till rimlig kostnad är en viktig del i chefens verktygslåda. Av sådant behövs det mer och inte mindre!

/0 Kommentarer/av

Expert vs. ledare

Chefer ska vara experter inom och ha erfarenhet av organisationens kärnverksamhet för att företagen ska prestera goda resultat (såsom läkare, mekaniker etc). Att ”enbart” vara skicklig chef och ledare är inte tillräckligt. Detta slår nu en grupp brittiska forskare fast.

Vi på Ledarna menar att ledarskap är en profession i sig. En profession som ständigt kräver utveckling och träning som vilket yrke som helst. Oavsett vilken verksamhet du är satt att leda är det självklart att du behöver grundläggande kunskap och förståelse för kärnverksamheten för att kunna ta rätt beslut och leda verksamheten framåt. Men att hävda att chefen, oavsett verksamhet, också bör vara expert tycker jag är ett förenklat resonemang.

I kunskapsintensiva organisationer och företag, som är bemannade med specialiser med olika inriktning, är det knappast rimligt att chefen är den mest erfarne och kunnige. Chefens roll är snarare att skapa förutsättningar för att medarbetarnas kunskaper ska tas tillvara och gynna verksamheten.  Det i sig kräver andra förmågor än ämnesexpertens.  Å andra sidan är det ofta lättare för expertchefen att uppfattas som trovärdig, åtminstone inom vissa yrkesgrupper.

I företag som ägnar sig åt verksamhet som är mindre komplex och mindre kunskapsintensiv är jag helt övertygad om att det ”räcker” att vara en skicklig ledare. I det lägger jag naturligtvis förmågan att förstå verksamheten, dess processer, kultur och omvärld.

Att i en och samma person hitta både experten och den skickliga ledaren är naturligtvis en fullträff, under förutsättning att han eller hon förstått sin nya roll och är villig att lämna expertfunktionen bakom sig.

I mitt yrkesliv har jag sett exempel på hur duktiga specialister ”belönats” genom att bli utsedda till chefer med förödande resultat. Både för dem själva och för verksamheten. Att tro att det med någon sorts gudomlig automatik skapas goda chefer och ledare på detta sätt är minst sagt naivt.

Om du måste välja: Är din chef i första hand expert eller ledare?

/1 Kommentar/av

Hur kunde det hända?

Det är något konstigt med det som hänt på Tillväxtverket. Hur kan en till synes normal person med lång dokumenterad chefskarriär gå så helt vilse? Och varför har alla andra hållit tyst?

Förstå mig rätt, också jag tycker att det är upprörande och oetiskt att slösa med skattemedel och att använda våra gemensamma resurser utan att bry sig om om de kommer till nytta. Jag har heller  inga synpunkter på att högsta chefen får gå , en hög position ställer med all rätt höga krav.

Det som bekymrar mig är hur sådant här kan uppstå, och jag tror inte att det kan vara bara en persons verk. Det brukar heta att kulturen, och särskilt negativ kultur, sitter i väggarna. Men Tillväxtverket är bara några år gammalt och kan inte ha någon gammal slöserikultur att förhålla sig till. Och varför har alla andra tigit still, för det finns ju en hel drös med andra chefer och även medarbetare som borde kunnat ha höjt sina röster?

Nej ,att höga chefer som inte sköter sina jobb får lämna uppdraget är en sak, men det löser inte problemet. Den verkligt stora risken ligger i att vi skapar arbetsplatser som är alltför homogena och tysta. Brist på mångfald och rädsla för att bryta mot koden, skapar möjligheter till osunda vanor och dålig insyn.

Den bästa chefen är inte den som omger sig med välutbildade, kompetenta och likartade medarbetare. Den bästa garantin för att inte gå vilse är att omge  sig med personer med olika bakgrund och erfarenhet och utifrån det bygga en kultur som gör det ok för alla att ifrågasätta och öppet kritisera och inte behöva smyga bakvägen till pressen när man får ont i magen.

Och det är ibland det svåraste av chefens alla uppdrag…

 

 

/2 Kommentarer/av