I dagens SvD skriver Roland Poirier Martinsson en krönika med efterdyningar efter Almedalsveckan. Huvudbudskapet är att det är en tillställning med risk för mer eller mindre korrupta samarbeten där otydliga roller skapar grogrund för osunda relationer. Och allt sker till ackompanjemang av ”gourmetmat och vin” . En ”tivolivariant av demokratiskt samtal”.

Ursäkta men vad pratar han om? Har vi varit i Visby samma vecka?

Jag, Ledarna och de flesta andra Almedalsdeltagare kan se tillbaka på en vecka av hårt slit, dålig mat och ännu sämre sängar. Nästan ingen jag pratar med har tillgång till hotellrum utan bor inhysta i flerbäddsrum, lunchen består av en macka i flykten och mingelmaten är i bästa fall ätbar.

Men vi kommer hem fyllda med spännande intryck, oväntade möten och nya kunskaper. Trötta men glada i förvissningen om att det demokratiska samtalet, som Martinsson fnyser åt, är starkt och levande.

De som är där är alla oerhört angelägna om att vara tydliga med identitet och budskap – det är liksom själva poängen med veckan- och de samtal jag deltar i bygger på tydliga spelregler och en vilja att skapa dynamik mellan olika intressenter och åsikter.

Men för den som har till ambition att ”vandra runt bland försäljningsbås och bardiskar” och möjligtvis, misstanken smyger sig på mig, inte ges den uppmärksamhet som journalister brukar förvänta sig, kanske inte veckan tillför så stort värde.

Almedalsveckan blir nämligen, som så mycket annat, precis vad du gör den till. För egen del kan jag bara beklaga att samtalet och engagemanget inte är lika öppet och fritt i samhället resten av året.

Årets Almedalsvecka har passerat och ett tema som har återkommit i flera seminarier är utmaningen att få göra sitt jobb. Utmaningen att minimera merarbete som slukar tid som egentligen bör ägnas åt att utöva själva professionen. Merarbete kan vara krånglande datasystem, administrativt arbete som tidigare utförts av andra funktioner i organisationen eller uppföljningsarbete som inte skapar värde.

Intressant nog dök temat upp i en diskussion om chefers förutsättningar för att leda hållbart och i debatten om hur framtidens välfärd behöver se ut för att yrkesgrupper som läkare och lärare ska ges möjlighet att utföra sina jobb. I slutändan handlar det om hur vi skapar större värde för kunder, klienter eller patienter. Det handlar också om att chefer och medarbetare vill utföra ett meningsfullt arbete – och inte enbart redovisa det.

Frågan om att utöva chefskap på sätt som skapar värde innehåller självklart många delar. En väsentlig del är arbetet med att utforma och följa upp mål. Mål är avgörande för att det ska vara möjligt att styra i någon riktning och för att utvärdera arbetet. Utan mål blir det svårt att gemensamt fokusera framåt och att blicka tillbaka mot horisonten och dra slutsatser om prestation och lärande.

Det finns ett växande missnöje med målstyrningsprocesser. Om mål ska fungera som ett styrmedel behöver det finnas en koppling till de principer som är väsentliga för verksamheten, i annat fall förlorar de sin kraft. Ibland gör vi det för enkelt och mäter det som är enkelt att mäta. Då får vi också medarbetare som gör det enkelt för sig och ser till att uppfylla mål som ger utdelning men inte skapar värde i verksamheten. Måluppföljning omvandlas till merarbete eftersom målen upplevs som irrelevanta och mäter fel saker.

Detta har lett till motreaktioner i näringsliv och offentlig verksamhet mot alltför omfattande och ytligt användande av mål. En del talar om att vi har kommit till en bortre gräns och är inne i slutet av det så kallade mätbarhetsparadigmet där det har uppstått ”fleromättade organisationer”. Med detta uttryck menas verksamheter i vilka det förekommer en överanvändning av mål som inte har någon koppling till det unika som skapar värde i en verksamhet.

Men att arbeta med mål är något i grunden bra. Det innebär att upptäcka vad som är viktigt i verksamheten. Att upptäcka och att utveckla verksamheten.

Kanske är det därför vi bör tala om målutveckling – eller prestationsutveckling – istället för målstyrning? I en tid med krav på maximal flexibilitet i turbofart sker utveckling och styrning parallellt och målen som vi satte i början av året är inte relevanta i slutet. Då behövs kontinuerliga målsamtal, där mål sätts även på kortare basis och följs upp, så att de hålls aktuella och därmed blir värdeskapande. Läs mer: http://agilhr.se/bytautperformancemanagement/.

För att komma åt det som gör skillnad i förhållande till kunder och patienter behöver vi också formulera kvalitativa mål och kriterier. Kanske kan följande citat vara en tröst i detta sammanhang: ”Hellre ungefär rätt än exakt fel.”  (”Affärsstödjande lönebildning – individuell lönesättning i praktiken”, Anders Palm, Ekerlids förlag, 2000). Det viktiga är återigen att ha fokus på rätt mål – kvalitativa och kvantitativa – inte att målen ska vara perfekta.

Det är svårt att tro att höstens verksamhetsplanering snart drar igång, för många det enda tillfället under året som de arbetar med att formulera nya mål.

Hur kommer du att arbeta med mål och målutveckling? Vilka samtal har du idag med dina medarbetare kring mål och vilka samtal skulle du behöva ha?

 

När Robert Falck, Head of process & system på Volvo, fick redogöra för hur han kommit dit han kommit, i en av våra paneldebatter i Almedalen i veckan, berättade han att han fått möjlighet att misslyckas mycket under sin karriär. Han är en av många som beskriver sin framgång med just att ha fått utrymme att testa och misslyckas och han berättade även att han flertalet gånger vågat tagit på sig lite för ”stora skor” för att kunna växa och utvecklas.

När jag kollar igenom vår enkätundersökning från 2012 där vi vände oss till chefer under 35år, var ett återkommande ord just utveckling när cheferna pratade om sin roll och sina drivkrafter. Utveckling för mig handlar om en strävan att bli mer än det du är idag och att vara uppdaterad på omvärlden för att ständigt vara relevant. För det är ju så att det som inte utvecklas kommer till slut att behöva avvecklas.

Så frågan är då: Hur stora är skorna du har på dig just nu? Är de tillräckligt stora för att du ska kunna utvecklas och bli mer än det du är idag? Eller går du fortfarande runt i ett par supertrånga sneakers från 98′?

Vi måste våga testa nya saker i denna snabbt föränderliga värld, våga ta på oss ett par större skor eller kanske helt nya. Chefer, ledare, företag och organisationer bör ha en vilja att vara relevanta och aktuella även imorgon. Men att göra något man inte gjort förut innebär också att du behöver ta en risk, en risk att kanske misslyckas. Och här handlar det om att mentalt ändra bilden av risk till ordet möjlighet, precis som Robert med många andra just gjort och då ge dig själv möjligheten att misslyckas för att kunna växa och utvecklas.

Karin Nolke Gubbström, Generalsekreterare på Scouterna, konstaterade under samma seminarium som ovan att ”ju mer du får misslyckas och lära om dig själv, desto bättre ledare blir du”. Du som chef har ett ansvar att ge dina medarbetare utrymme för risktagande och då också eventuella misslyckanden om de som person och ni som företag ska kunna utvecklas. Likväl som att du behöver samma utrymme för att själv utvecklas och bli en bättre ledare.

Unna dig själv ett par större skor och njut av utvecklingen!

20130705-125305.jpg

Jag har just på ett seminarium i Almedalen sålt in Sveriges chefer som möjliggörare för hållbarhet. Ni är den trojanska hästen som behövs för att klara hållbarhetsutmaningen. Det är ett stort ansvar, ett roligt ansvar och grymt utvecklande.

Almedalsveckan har i år inte mindre än 2 300 evenemang, av dessa är ca 620 gröna evenemang. Det är bra men symptomatiskt. Hållbarhetsfrågan ligger fortfarande utanpå eller vid sidan av våra dagliga aktiviteter, processer och beslut. Grönt har blivit färgen som får symbolisera hållbarhetfrågan som ju är så mycket mera än miljö, även om miljön är basen för all ekonomi och utveckling. Jag vet inte hur många som sagt ”There is no business on a dead planet” under dessa dagar.

Jag har lyssnat på flera av dessa gröna arrangemang i två dagar nu.

Gång på gång upprepas budskapen om den ohållbara inriktning som vi slagit in på, att ”Business as usual” är en återvändsgränd. Det går inte längre, vi måste ställa om. Många nämner att morgondagens ledare måste ha hållbarhet i ryggmärgen. Det räcker inte säger jag, dagens ledare måste ha hållbarhet i ryggmärgen, vi har ingen tid att förlora. Ju fortare vi ställer om desto bättre för Sverige och svenska företag. Men vem ska göra något, och vad ska man göra? Svaret är enkelt. Alla måste bidra men du som chef och ledare ska bidra lite mera.

Som chef har du ansvaret för att möjliggöra att organisationen du jobbar i ställer om till en hållbar utveckling och att detta genomsyrar alla de beslut som fattas. Och det innebär inte nödvändigtvis begränsningar och återhållsamhet, istället innebär det utveckling, innovation och förbättringar. Det är bland annat en pedagogisk och kommunikativ utmaning att klara detta. Det klarar man inte själv, det kräver samarbete inom organisationen och inte minst utanför organisationen och mellan sektorer.

När ni berättar vad ni behöver för att kunna arbeta med hållbarhetsfrågor i era organisationer säger ni kunskap och tid. Jag är övertygad om att hållbarhet är ett ramverk som bidrar till förenklingar och förbättringar, som på så sätt spar tid och bidrar till bra utveckling.

Jag vet också att det som driver och motiverar dig som chef är vad som behövs för att klara hållbarhetsutmaningarna. På topp tre-listan över vad som motiverar chefen finns:

Att kunna påverka
Hållbarhet handlar ju om förändring och inte minst förbättring och för det krävs makt och inflytande.

Att arbeta med människor
Hållbarhet kräver samverkan mellan människor och upplevs som meningsfullt vilket är motiverande inte bara för dig som chef utan också för dina medarbetare.

Att nå resultat – få verksamheten att fungera bra
Alla chefer vill driva framgångsrika verksamheter och hållbarhet är en framgångs- och konkurrensfaktor i alla verksamheter.

Jag tror på dig som chef som möjliggörare för hållbarhet. Ledarna vill stödja dig för att du ska anta hållbarhetsutmaningen. Berätta gärna för oss vad du behöver.

Så är vi igång på allvar, Almedalsveckan. Började morgonen med att bara strosa runt och känna Visby på pulsen. Vid Donners plats talar Gudrun Schyman för Fi. Hon säger: det krävs mod att vara feminist.

Överallt ser du företrädare för politiska partier och allsköns organisationer. Själv förbereder jag mig mentalt för att medverka i KD:s seminarium med rubriken Hållbart arbetsliv – hur ska det se ut?

Vi är fyra i panelen, Li Jansson, nationalekonom Svenskt Näringsliv; Lars-Anders Häggström, ordf Handels; Anders Sellström, riksdagsledamot KD. Så är det jag . Mitt uppdrag: gör chefens röst hörd i Almedalen. Förstår att det kan betyda att vara lite högljudd. Det är många som vill säga sitt.

Nåväl, tycker jag klarar mitt uppdrag rätt bra i det samtal som följer. Mest befinner vi oss på makronivå, men jag tror jag lyckades förmedla vilken betydelse chefer har för ett hållbart arbetsliv, men framför allt att chefen behöver förutsättningar för att hantera alla olika roller och förväntningar.

Ska prata mycket mer hållbara chefer de närmaste dagarna, med ett större organisations- och individperspektiv. Vad vill du som chef att jag ska förmedla?

Då är den igång – årets Almedalsvecka. I år är det över 2000 evenemang, 900 arrangörer och 500 ackrediterade journalister på plats.

Ledarna är på plats för att göra chefens röst hörd i alla möjliga olika frågor. Ett område som vi bevakar är jämställdhetsområdet, bland annat genom egna seminarier. Men självklart täcker vi också in området genom att besöka andras evenemang.

Jag kommer just från ett seminarium om praktiska strategier för att kvinnor ska få fler maktpositioner i arrangemang av Maktsalongen och Green Forum. I panelen deltog Coura Mbaye, Green Forum, Birgitta Ohlsson, EU- och demokratiminister och Kristina Ljungros, partiordförande RFSU.
Samtalet, som leddes av Camilla Wagner tog upp frågor som de dubbla måttstockar som kvinnor bedöms utifrån, det vill säga inte endast utifrån kompetens, utan även hur de ser ut och hur de är som mammor. Om det helt annorlunda sätt som kvinnor blir bemötta och bedömda jämfört med män. Birgitta Ohlsson berättade bland annat om den kritik som hon fick från många olika håll när hon tackade ja till en ministerpost samtidigt som hon väntade barn.
Paneldeltagarna återkom också till vikten att skapa nätverk, att stå stadigt i sin egen bas så man inte förts fram som en marionettdocka i någon annans intresse – för då kan det bli skakigt på toppen.

Eftersom det var ett samtal om praktiska strategier fick paneldeltagarena också ge tips till de som vill nå en högre maktposition innan de gick av scenen.

Birgitta Ohlsson, som var bestämd på att hon skulle jobba för FN i framtiden och även drömde om att arbeta med utrikespolitik i regeringen som sina kommande maktpositioner, sa följande:
* Ha en vilja att ta makten och säga ja!
* Utöva en gerillakrigsföring där man ser till att ha ett nätverk av kloka kvinnor och män omkring sig.
* Se till att skaffa möjlighet att verka i de fora där ditt engagemang finns.

Kristina Ljungros, som upplevde att hon mött mer motstånd kring sin ålder än sitt kön i sin karriär inom ideell sektor gav följande råd:
* Ha kul!
* Ta hjälp av andra med mer erfarenhet och skaffa kunskap.
* Gå med i en organisation, där är strukturerna överlag snabbare och enklare än i näringsliv och politik.

Coura Mbaye, som förutom Green Forum också är engagerad i Miljöpartiet påtalade att hon ständigt får tjata för att vara synlig och på så sätt komma ifråga till uppdrag. Hon la till två tips:
* Tro på dig själv och din egen förmåga.
* Nätverka!

Och apropå argumentet att det är många kvinnor som säger nej när de får frågan om en högre position, så kommer Camilla Wagner med ett bra tips; När de säger nej, fråga dig själv hur du ställde frågan. Kanske rätt fråga är: Vad skulle du behöva för att säga ja?

Det var ett ovanligt konkret seminarie, något jag alltid uppskattar när det kommer till de här frågorna. Annars är det vanligt att man pratar om VAD men inte om HUR.

Naturligtvis är det här framförallt en fråga om att förändra strukturer, och det är en fråga för alla, inte bara kvinnor. Det handlar om vilket sorts samhälle vi vill ha, om attitydförändringar, om att de som har makt ska lämna ifrån sig makt till de som inte har. Men innan vi har ett jämställt och jämlikt samhälle kan vi själva i bästa fall skapa ett större handlingsutrymme, bland annat genom att agera inom den ram vi har.

Lycka till på din väg mot makten!

Med en lätt travesti på ett citat som jag glömt vad jag fått ifrån, kan man uttrycka vår tids stora dilemma när det gäller chefsförsörjning. Först när pappor och mammor blir föräldrar i samma omfattning i näringslivets och samhällets ögon kommer vi nå jämställdhet bland chefer och en bra chefsförsörning för framtiden.
Förra veckan deltog jag i en europeisk konferens om behovet av fler kvinnor som anställda och som chefer i kemi industrin. En smal sektor men med problem och behov som kan appliceras generellt på Europas arbetsmarknad. Alltför få högutbildade som finns till förfogande för att bygga och utveckla företagen. Så att vi kan ta upp konkurrensen med omvärlden och skapa fler jobb.
I många europeiska länder är problemet att de grundläggande förutsättningarna för kvinnors karriär saknas. De tvingas välja mellan arbete och familj med påföljd att födelsetalen går ner, och avacerad utbildning slösas bort.
I Sverige där all nödvändig samhällsservice finns på plats borde det funka. Övriga deltagare satt med gapande munnar när jag visade upp våra skämmiga siffror på kvinnors deltagande i högre chefspositioner.
Attityder, värderingar och förhållningssätt till chefsrollen! Chefens chef är fortfarande en man.

När kvinnor blir mammor börjar de jobba deltid, när män blir pappor ökar de timmarna på jobbet. 75% av all föräldraledighet tas ut av kvinnor, endast en av tio delar lika med sin partner. Och det är könet som avgör vem som ska vara hemma, inte lönenivån som vi tidigare trott enligt en rapport från försäkringskassan förra veckan.

Europa har förvisso en längre resa än oss att göra när det gäller praktiska förutsättningar. Men när det gäller chefsrollen och föräldraskap har vi en lång väg att gå även i Sverige!