Chefens ansvar utifrån ett maktperspektiv

Häxjakten av den amerikanske dramatikern Arthur Miller spelas just nu på Dramatens scen Elverket i Stockholm. En pjäs som känns oroande aktuell och får mig att fundera över chefer och ledares ansvar när alla går åt ett håll, alltså när drevet går.

Pjäsen gestaltar en historisk händelse i USA:s häxprocesser i Salem i delstaten Massachusetts på 1600-talet. Pjäsen skrevs på 50-talet och tolkades som en bild av McCarthyismen som leddes av senatorn med samma namn. Man brännmärkte alla som kunde misstänkas ha ”röda” kopplingar i USA. Människor förföljdes, de förlorade sina jobb och anseende och familjers ekonomi slogs sönder.

Häxjakten i pjäsen byggs upp av religiös dogmatism och legitimerar jakten på påstådd trolldom. Till synes kloka människor tappar sitt sunda förnuft, rädslan tar över och angiveriet växer som en böld på samhällskroppen.

Domaren – trovärdigt gestaltad av Gerhard Hoberstorfer – följer lagboken. Han kan inte backa. Hur skulle det se ut? Han skulle framstå som en svag och oberäknelig ledare. Hans oförmåga att lyssna på sanningssägare, motståndet att ta in den motsatta bilden, leder till en katastrof.

När alla ropar åt ett och samma håll måste chefen och ledaren våga ställa frågan: finns det ett annat sätt att tänka? Ett annat sätt att lösa frågan. Helt enkelt att inte låta sig förblindas av en kollektiv rädsla som ropar på enkla lösningar.

Arthur Miller belyser maktens enorma kraft. Makt kommer alltid att finnas, frågan är vad vi gör med den. Den som besitter en maktposition har ett stort ansvar att bruka sin makt väl. Den senaste tiden har teaterns roll i samhället diskuterats på landets kultursidor. Den här kvällen på Elverket tvekar inte någon i publiken över teaterns betydelse. Starkt berörda står vi upp och applåderar ensemblen samtidigt som vi fått mycket att reflektera över som människor i vårt gemensamma samhälle.

 

/0 Kommentarer/av

Individualiserad föräldraförsäkring ger bättre chefer

, ,

I Svenska Dagbladet skriver flera debattörer att oviljan att dela föräldraförsäkringen jämställt gör att Sverige halkar efter nordiska grannländer i jämställdhetsligan. Det här sätter fingret på en kritik även Ledarna fört fram; att föräldraförsäkringens nuvarande utformning, uttag och effekter är en starkt bidragande faktor till att arbetsmarknaden är ojämställd. Läs mer

/0 Kommentarer/av

Långt kvar innan ”varannan damernas” i styrelserummen

, , ,

I dag, den 7 oktober, är det 25 år sedan Ingvar Carlsson presenterade en regering efter modellen “varannan damernas” med lika många kvinnor som män. Dessvärre går fortfarande utvecklingen mot mer jämställda styrelserum i börsbolagen långsamt.

Regeringsbildningen 1994 var världens första numerärt jämställda och kom att förändra normerna för könssammansättningar i styrande församlingar. Numera ställs styrelser allt oftare till svars om de inte kan uppvisa rimlig könsbalans.

Men i näringslivet går det fortfarande trögt med jämställdheten. För några veckor sedan rapporterades att det blir färre kvinnor på ledande poster i svenska storbolag, vilket bryter en långvarig positiv – om än långsam – trend. Och tidigare i höst framkom att av Stockholmsbörsens 332 bolag hade endast 30 kvinnor som vd, det vill säga var knappt en av tio börsbolags-vd:ar kvinnor.

Mot den bakgrunden är det glädjande att en färsk rapport från Allbright visar att fastighetsbranschen nu är först i Sverige att nå 40 procent kvinnor i sina ledningsgrupper och 25 procent på VD-posterna. Detta efter år av uthålligt jämställdhetsarbete. Även inom industrin börjar det röra på sig åt rätt håll.

Dessa framgångar till trots ökar andelen kvinnor totalt bland börsbolagens styrelser med torftiga en procentenhet och är nu uppe i 24 procent. Som Allbrights VD Amanda Lundeteg kommenterar det: ”Mindre framsteg än en procentenhet går knappt att mäta”.

Och det samtidigt som, enligt den ansedda forskartidskriften Harvard Business Review, företagsledare världen över i 17 av 19 egenskapskategorier rankar kvinnor som chefer högre än män. Studier, bland annat från SNS, har också visat att effekten av principen om ”varannan damernas” i politiken höjde kompetensnivån bland männen medan kvinnornas kompetens antingen förblev oförändrad eller höjdes.

Det är mot den här bakgrunden Ledarna driver frågan om öppen och lagstiftad kvotering, i kontrast till den outtalade kvotering av män som nu sker, för jämnare könsfördelning bland ledamöterna i börsbolagens styrelser. Utan mer jämställda högsta ledningar riskerar chefsrekryteringar att fortsätta befästa strukturer där män väljer män till ledande poster efter potential – snarare än kvinnor utifrån prestation.

Rätten att bedömas utifrån sin kompetens är i grunden en rättvisefråga. Samtidigt är det en fråga om verksamheters effektivitet, produktivitet, innovationsförmåga och arbetsmiljö. Ska Sverige få världens bästa chefer så måste rekryteringsunderlaget breddas. Därför förespråkar vi kvotering som metod; för att öppna ögonen hos valberedningar och rekryterare, och för att ge kvinnor som aspirerar på chefsroller tydliga förebilder.

/0 Kommentarer/av

Ska den skickligaste kirurgen vara chef?

,

Att vara chef är en profession i sig. Den synen har vi på Ledarna, men även Sveriges kommuner och landsting (SKL) formulerar sig på det sättet, vilket framgår av rapporten Sveriges viktigaste chefsjobb. Ledarna skrev så sent som i november 2018 en debattreplik på temat.

Att vara chef i kunskapsintensiva verksamheter, med uppdrag att leda många specialister och experter är inte ovanligt, inte minst inom sjukvården. En sådan chef kan rimligen inte ha den expertkunskap som varje enskild medarbetare besitter. Istället handlar det om att i grunden förstå verksamheten och att skapa förutsättningar för att läkare, sjuksköterskor och alla andra inom vården kan göra sitt arbete, utifrån sin profession med patienten i fokus. Det kräver naturligtvis en nära samverkan för att hämta in synpunkter och erfarenheter från de olika professionerna.

Frågan är om det är resurseffektivt att den skickligaste kirurgen ska vara chef? Vi vet att det råder stor brist på både läkare och sjuksköterskor. Flera landsting och regioner är beroende av inhyrd personal.

Men en majoritet av läkarna själva föredrar en läkare som chef. Det framgår av Läkarförbundets undersökning bland sina medlemmar, Läkares attityder till chefskap. Läkarförbundet menar att det är ett bekymmer att endast cirka 13 procent av cheferna i hälso- och sjukvården är läkare, samtidigt som hälften av förbundets medlemmar svarar ja på frågan om de vill bli chef. Ett hinder som dock anges är ökade möjlighet för chefer till klinisk deltid.

Det här väcker många frågor hos mig:

  • Är det chefs- och ledarskapet som är läkares drivkraft, eller är det den kliniska vården?
  • Är önskan att bli chef ett uttryck för att det är den enda möjliga karriärvägen för läkare?
  • Är viljan att bli chef ett symptom på bristande inflytande ur läkarens perspektiv?

I övrigt instämmer jag i mycket av det Läkarförbundet skriver när det gäller chefsuppdragets förutsättningar i stort. De menar att chefskapet måste innebära en rimlig arbetsbörda, ökade påverkansmöjligheter, förbättrad arbetsmiljö och att chefer får mer stödjande administration. Något som från mitt perspektiv bör gälla chefer, oavsett verksamhet.

Hur resonerar du: Går det att vara chef inom sjukvården, utan att vara läkare och utan att besitta den högsta medicinska kompetensen?

Tips: Om du besöker Kvalitetsmässan i Göteborg den 13 november så passa på att anmäla dig till Ledarnas seminarium ”Experten som chef” där vi pratar om just detta ämne.

/0 Kommentarer/av