Självmedkänsla – det nya svarta?

, ,

Att det går trender i ledarskap är ingen nyhet, inte minst gäller det chefer själva. Genom alla tider har chefsidealen växlat och olika egenskaper har höjts till skyarna. Ofta speglar trenderna samtiden och de krav och förutsättningar som just nu gäller i arbetslivet. Chefer ska coacha, visionera, styra genom mål, effektivisera med Lean, vara förändringsagenter, skapa delaktighet etcetera. En del av idealen är svårare än andra att anamma för den trendtrogne chefen.

Mitt tips är att självmedkänsla nu kan ta en plats som chefens ”nya svarta”. Självmedkänsla (compassion på engelska) är ett begrepp under uppsegling som nu tar allt mer plats i media, forskning och litteratur.

Bland annat vid Stockholms Universitet där forskning bedrivs kring det föränderliga arbetslivet och hur detta påverkar chefer och deras situation. I en artikel i tidningen Arbetsliv för en tid sedan kunde man läsa att: ”Personer som har medkänsla med sig själva är bättre rustade att möta pressade situationer, har tidigare forskning visat. I de nya preliminära resultaten ser forskarna att självmedkänsla är tydligt kopplat till exempelvis hälsa, välbefinnande och viljan att fortsätta som chef.”

Om det här nu är eller blir en trend så är fördelen att den definitivt är till gagn för chefers hållbarhet och hälsa på längre sikt. Det handlar kort och gott om att vara lite snäll mot sig själv och mer lyhörd för sina egna behov. Självmedkänsla är något som vi alla säkert skulle må bra av, inte bara chefer. Men chefer som grupp tenderar att prioritera andra före sig själva för att hinna med. Kortsiktigt effektivt och lönsamt, men med stora risker för chefen själv. Och vi behöver chefer som mår bra och trivs med sitt jobb för att i sin tur vara en tillgång för verksamhet och medarbetare.

Att självmedkänsla nu seglar upp som det nya svarta för chefen är inte en slump. Att ha förmåga till självmedkänsla gör oss bättre rustade för stress, att möta motgångar, hantera förändringar som ofta leder till otrygghet. En tillvaro som säkert många känner igen från dagens arbetsliv.

Men hur sjutton blir man bättre på självmedkänsla i vardagen som chef? Kanske handlar det om att sätta gränser, att ibland vara nöjd med att det är bra nog, att ta sig tid att reflektera över sådant som faktiskt fungerar bra, att inte alltid behöva vara tillgänglig.

Vilka tips har du för att öka din självmedkänsla som chef?

 

 

/3 Kommentarer/av

Vilken värld vill vi leva i?

, ,

Tomas Carlsson i Stockholm har svårt att få jobb. Trots att han har ett späckat cv och att arbetsmarknaden just nu skriker efter kunniga medarbetare. En rad jobbintervjuer där det mesta har stämt, har ändå slutat med ett artigt avböjande. ”Du har inte rätt image för företaget”.

Situationen är inte ovanlig. Det finns många berättelser från personer med utmärkt kompetens som aldrig får chans på ett jobb, därför att man i utseende eller uppförande på något sätt avviker från den trånga norm som den aktuelle arbetsgivaren satt upp. Många kommer inte ens på intervju – om det vittnar många med utlandsklingande namn – andra, som Tomas blir avvisade efter det att man träffats. Jag upplever att normen för vem som duger blir allt smalare. Inte bara ska du kunna prestera till 100 procent, ditt utseende och personliga liv ska också kunna visas upp som en del av ett företags strömlinjeformade yttre.

Tomas Carlsson är transsexuell och kan som sådan räknas in i en av de grupper som enligt diskrimineringslagen har rätt till ett särskilt skydd. Lagen är oerhört viktig och markerar samhällets syn på allas lika värde och lika rättigheter.

Men egentligen är frågan större än så. Den handlar om att personer med vilja, kompetens och engagemang nekas möjligheten att bidra i arbetslivet. Att vi tvingar personer med långa kvalificerade utbildningar bli bidragstagare istället för att som vi andra försörja sig själva. Och att vi skapar ett samhälle där bara en viss sorts människor upplever att de duger. Samtidigt väljer vi bort några av de skarpaste och bästa, eftersom intelligens och förmåga är jämt fördelad i befolkningen och inte påverkas av vare sig sexuell läggning, fysiska hinder eller etnisk bakgrund.

Men vill vi verkligen ha ett sådant samhälle?

I Ledarnas mångfaldsrapport ”Ovanligt bra chefer sökes” som publicerades i somras, undersökte vi allmänhetens inställning till mångfald bland chefer. Ett entydigt resultat visade att chefskåren inte uppfattas spegla samhället i stort och att de flesta ansåg att mångfalden måste öka

Det är hög tid att ta itu med de omedvetna – eller medvetna – fördomar som tillåts påverka arbetsmarknaden och hindra arbetssökanden som Tomas Carlsson från att få jobb. Fördomar som i anställningsintervjun tillåts ta över rationella överväganden kring kompetens och lämplighet. Vi har inte råd att kasta bort engagemanget hos de tusentals chefer och medarbetare som faller utanför en snål och fördomsfull ram. Ett samhälle där alla tillåts bidra blir mer framgångsrikt, roligt och utvecklande för oss alla.

 

/0 Kommentarer/av

Finns det verkligen ett svenskt ledarskap?

, ,

Vi gillar att slå oss för bröstet över det vi kallar ”det svenska ledarskapet” och en del hävdar till och med att det är trendsättande, och att svenska chefer är högt efterfrågade utomlands. Men kan vi verkligen tro på, att i en värld där mer än 99 procent av människorna inte är svenskar, så är det vi som hittat lösningen på alla ledarskapsproblem? Och vad är i så fall den unika komponenten, den som inte chefer i andra länder använder sig av?

Frågorna blev högst aktuella för mig idag när Ledarna drog igång vårt första introduktionsprogram för invandrade chefer och ledare. Vi har kallat det Managers´Express, eftersom syftet är att påskynda vägen mellan ankomst och chefsjobb.

Sverige behöver chefer. Vi behöver chefer med kunskap, engagemang och gärna lite erfarenhet. Vi behöver också chefer som kan hantera komplexiteten på en modern arbetsmarknad, där människor med olika kultur, bakgrund och förutsättningar ska samarbeta för att prestera och leverera varor och tjänster med hög kvalitet och relevans. Svenska arbetsplatser är redan nu fulla av medarbetare med de mest skilda bakgrunder – men cheferna är nästan alltid svenska.

Att som invandrare få jobb som chef, även om du kommer med ett cv som är nedlusat av fina utbildningar och långvarig erfarenhet, är i stort sett omöjligt. De flesta företag och offentliga verksamheter ser med stor skepsis på kompetens som förvärvats i ett annat land. Och samtidigt som det finns branscher som skriker efter chefer – finns det många bland de som kommit till Sverige de senaste åren som inget hellre vill än att få bidra med sitt kunnande och sin arbetsglädje som chefer.

Jag tror att vi har målat in oss i ett hörn med vår stolthet över ”det svenska ledarskapet”. Visst finns det delar i ledarskapet som är kulturellt präglat, som synen på hierarkier och på ålder till exempel. Det finns givetvis också lagar, regler och föreskrifter som är unika för ett land och relevanta för chefens uppdrag. Men allt det kan man lära sig på ganska kort tid, och allra bäst lär man sig det genom att få arbeta.

Det mesta i ”det svenska ledarskapet” är generellt. Förmågan till kommunikation, att kunna entusiasmera medarbetare och locka fram det bästa ur dem, att kunna arbeta strategiskt, målmedvetet och långsiktigt – det är komponenter i ledarskapet som inte är unikt svenska utan finns hos kompetenta chefer oavsett var de kommer ifrån.

Så låt oss fortsätta att vara lite stolta över oss själva och det vi har, men samtidigt öppna dörren lite vidare och släppa in människor som förutom att vara duktiga chefer också kan berika oss med andra perspektiv och erfarenheter. Och göra Sverige och vårt ledarskap ännu lite bättre.

/0 Kommentarer/av

Chefen som höll fast i sin moraliska övertygelse

Samtalet skulle ske i en kyrka. Mitt i Almedalsveckan, från Hästgatans trängsel klev vi in i kyrkorummet. Det var fullt med folk som drack kaffe och pratade. Stämningen var hög och förväntansfull. Vi hade tur som fick de två platserna längst fram och innan samtalet började sjöng en man visor om livet. Så började Anders Kompass och Marika Griehsel att samtala.

Anders Kompass var en av Almedalens superstjärnor det här året. Han var med i en rad seminarier, samtal och föreläsningar. Rakryggad och lugn stod han i olika sammanhang och berättade sin historia om hur han 2014, som han själv uttryckte det, ”bara gjorde sitt jobb”, när han gick vidare med en rapport om hur soldater under FN-flagg begått sexuella övergrepp på barn i Centralafrikanska republiken. Han var då en högt uppsatt chef på FN:s kontor för mänskliga rättigheter.

Men istället för att agera på rapporten, hemligstämplades den av FN och Anders Kompass stängdes av från sin tjänst och sattes under utredning. Samtalet handlade om att våga hålla fast vid sin inre moraliska övertygelse trots kompakt motstånd.

Under sommaren har jag läst boken ”Etik. Människa Moral Mening” av Ann Heberlein. Det är en introduktion till ämnet etik och behandlar frågor som ansvar, moral, mänskliga rättigheter och vad det är att vara människa.

Det som Anders Kompass talade om handlar om moral, alltså det praktiska agerandet (etik är själva teorin, reflektionen och ställningstagandet) men på sitt sätt också om mening. För vad är det som skapar mening i livet? För Anders Kompass är det tydligt att det handlar om att värna de mänskliga rättigheterna oavsett konsekvenser. Nu fick han till slut upprättelse, och tidigare i år valde han att säga upp sig från FN och är nu anställd på Utrikesdepartementet.

Frågor om etik och moral och behovet av en tydlig inre etisk kompass är något som allt oftare kopplas till ledarskap. Chefens agerande kan sättas på prov i det dagliga arbetet såväl som i längre processer som hållbarhetsarbete. Det kan handla om att säkerställa leverantörskedjor eller avsluta en anställning på ett etiskt sätt, det kan röra organisationens grundläggande värderingar och skapandet av en inkluderande kultur, men också diskriminering, trakasserier eller att rapportera oegentligheter i organisationen.

Det ställs med andra ord höga krav på chefen utifrån en mängd olika etiska ställningstaganden. Och om inte chefen, i det här fallet Anders Kompass, hade agerat – vem skulle då ha gjort det? Som chef har du ofta makt och med makt kommer ansvar.

”Jag lärde mig av min mamma att man måste kunna vakna på morgonen och se sig själv i spegeln. Man ska veta att man har gjort rätt även när andra säger att man gjort fel. Och även när man får betala ett högt pris för det.”

Vad sägs om att börja hösten med den strävan?

Lyssna gärna på ”Sommar i P1” med Anders Kompass och kolla in Ledarnas chefsguide om etik, antikorruption och mutor.

/0 Kommentarer/av

Det politiska ledarskapets utmaningar

, ,

Kraven på politiker är stora. De ska vara välförankrade i sina partier, men också ha erfarenhet från ”verkligheten”. De ska vara som folk är mest, men absolut inte ha några skelett i garderoben. De ska ha visioner, men måste också vara praktiskt lagda pragmatiker. Läs mer

/0 Kommentarer/av