Ingen har missat budskapet de senast veckorna från Greta Thunberg och hennes generation – ta klimatfrågan på allvar, följ Parisavtalet och lyssna på vetenskapen! Det är en uppfordrande uppmaning som kräver uthålliga och modiga chefer och ledare. Vi har inget val om vi ska kunna se kommande generationer i ögonen.

Fridays For Futures globala klimatvecka avslutas idag och FN:s extrainsatta toppmöte i början av veckan har lett till olika löften om förändringar och satsningar. Det är nu arbetet ska fortsätta ute på företag, verksamheter och organisationer. Vi står inför stora förändringar. Delar av dagens arbetssätt och produktion inom flera sektorer kommer behöva förändras i grunden. Jobb kommer att försvinna och nya kommer att skapas, och det är begripligt att det kommer leda till oro.

Här har chefer och ledare en viktig uppgift att beskriva möjlighetsbilden av vad ett hållbart samhälle innebär. Vi får inte fastna i sorgeberättelsen, utan ta oss vidare in i framtiden. Inse att hållbarhetsarbetet också handlar om att vara en attraktiv arbetsgivare och skapa ett varumärke som bidrar till framtiden. De som demonstrerar nu på gatorna ska snart jobba i ditt företag eller din organisation. Vi i vuxenvärlden, i synnerhet chefer och ledare, har ett ansvar att lyssna på de ungas engagemang och ilska. Vi kan ta vara på kraften och energin för att leda ett positivt förändringsarbete.

När vi tittar på svensk historia har vi som tillhör arbetsmarknadens parter tillsammans gjort historiskt omvälvande förflyttningar av samhället. Vi har till exempel klarat varvs- och bilfabriksnedläggningar. Det har byggt på en förståelse av att det finns olika intressen och att dessa intressen måste få spelrum, och på insikten om att vi måste lösa utmaningarna tillsammans. Vi brukar kalla det för den svenska modellen.

Jag noterar att ledare inom stora industrier som Volvo, Scania och Stora Enso nu förstår att de måste gå i bräschen för att ställa om till ett fossilfritt samhälle. Det är inspirerande, och det gäller nu att chefer håller i och tar en aktiv roll i den här utvecklingen.

I Ledarnas förbundspolitiska program, Ledarskapets värde, talar vi om det goda ledarskapet och om ledaren som samhällsbärare. De två begreppen är enligt mig helt avgörande inför den oundvikliga förändring samhället står inför. Genom att jobba med inkludering och förankring kan chefer få med medarbetarna på resan. Det gäller att som chef vara nyfiken och öppen för nya perspektiv. Ta vara på den kollektiva intelligensen i gruppen! Tillsammans bär varje chef och medarbetare på en berättelse om vart vi är på väg. I det arbetet ska chefer och ledare skapa ramar och staka ut visionen.

För mig är detta att verkligen vara med och bygga samhället och bidra till det som är långsiktigt hållbart. För Ledarna har arbetet bara börjat, nu håller vi i och skapar de bästa förutsättningarna för Sveriges chefer att delta i en livsavgörande förändring av vårt samhälle.

I årets upplaga av Academic Works undersökning, Young Professional Attraction Index, som mäter vad unga akademiker anser vara viktigt när de väljer arbetsgivare, visar det sig att ”Bra chef och ledarskap” har halkat ned från en första till en fjärdeplats från föregående år. Högst rankas istället trevliga kollegor och en bra arbetsmiljö (62 procent). Med en bra arbetsmiljö avses i detta sammanhang den sociala och det är relationer som står i fokus.

Min erfarenhet är att chefer och vilket ledarskap chefen utövar har mycket stor påverkan på medarbetares vardag, hur vi relaterar till varandra och vilka utvecklingsmöjligheter som står till buds. Så jag är nog benägen att tro att chefen även fortsättningsvis kommer att spela en stor roll för om arbetsgivare och arbetsplatser uppfattas som attraktiva eller ej. Chefen är i allra högsta grad en del av relationerna på arbetsplatsen. Det här har Ledarna och Almega skrivit en del om tillsammans i rapporten Framtidens ledarskap där företagen särskilt betonar det relationella ledarskapet.

En intressant nykomling på listan är ”Trygg anställning” som landar på sjätte plats (37 procent). Intressant i perspektivet att många pekar på trenden med allt fler egenanställda och det som benämns gig-ekonomi.

Jag är personligen lite tveksam till det här med gig-ekonomi. För personer med åtråvärd kompetens, som företag och organisationer skriker efter, så finns stora möjligheter till hög flexibilitet och att styra sin egen vardag. Men baksidan är de individer som av nödvändighet ”giggar” av anledningen att de står utanför den ordinarie arbetsmarknaden och i värsta fall utnyttjas i sin utsatthet.

Du har säkert unga personer i början av sin karriär som medarbetare. Vad är din erfarenhet av vad de betonar som viktigt i jobbet?