Bara förlorare när finansförbundet säger upp avtalet

I dagens DI får vi veta att Finansförbundet är så missnöjda med hur lönebildningen fungerat under de två år som de arbetat med sifferlöst avtal att de säger upp avtalet i förtid. ”Avtalet var fantastiskt, men bankerna har inte levt upp till intentionerna”, säger Ulrika Boëthius.”

I detta skeende finns bara förlorare.

Chefer och medarbetare på bankerna som inte får arbeta med en modell för lönesättning som ger energi och engagemang till individ och arbetsplats.

Finansförbundet, som varit modiga och framsynta och satsat sitt goda namn på att utveckla kollektivavtalen till något som håller också i morgondagens arbetsliv.

Men mest av allt arbetsgivarna, som återigen måste se på när löneökningar smetas ut över alla medarbetare istället för att hamna hos dem som på bästa sätt bidragit till verksamhetens lönsamhet och utveckling.

Jag har dock väldigt svårt  att tycka synd om bankerna. Återigen ser vi hur man kastar bort embryot till ett förtroendefullt samarbete mellan fack och arbetsgivare på lokal nivå. Dåliga lönesamtal, nonchalans mot fackliga företrädare och osakliga löneskillnader.

När ska alla arbetsgivare som får till stånd det sifferlösa avtal de så hett drömmer om inse att det är också ett avtal! Med två parter och en överenskommelse som ska hålla. Det är inte fritt fram att sätta lön efter eget gottfinnande!

Jag önskar verkligen att Finansförbundet hade orkat att kämpa på. Men jag har svårt att klandra att de ger upp.

 

/1 Kommentar/av

Äntligen diskussion om lönebildning!

Unionens Philippe Fernström bloggade igår och nämnde två seminarier som jag anordnade i Almedalen – det gör mig lite stolt – att det Unionen väljer att ta med sig från Almedalens 2300 seminarier var just dessa två.

Philippe döpte sin blogg till ”Modernt är inte synonymt med bra”. Jag har varit med i avtalsförhandlingar i över 10 år och även jag har hunnit tröttna på epitetet ”moderna avtal” eftersom att det i min synvinkel händer väldigt lite av modern karaktär under förhandlingarna. Det vet Unionen och det vet vi. Det är därför tråkigt att av allt det som Unionen skulle kunna tänka sig blir frustrerade över under Almedalen är det att Almega, Ledarna och Akademikerna väljer att diskutera hur vi skulle vilja modernisera avtalen. När jag inför seminariet i somras frågade folk på stan om de hade kollektivavtal på sin arbetsplats eller vad de trodde att ett kollektivavtal innehöll så var det inte många som kunde svara. Så vi kan väl vara rätt överens om att samtliga parter på svensk arbetsmarknad har misslyckats med att kommunicera vad det är vi åstadkommer i avtalsrörelsen – vare sig det är moderna eller omoderna kollektivavtal som vi förhandlar fram.

Philippe nämner också frågan om märket som han ställde mig i Ledarnas paneldebatt ”Ursäkta, vem satt min lön?” Jag kommer ihåg frågan eftersom att Unionen ställde  samma fråga, genom olika bulvaner, på samtliga seminarier jag befann mig på under Almedalen. Till skillnad från Phillippe kommer jag också ihåg svaret. Jag sa att det alltid kommer att finnas ett märke för vilken löneökning som samhället kommer att tåla även i framtiden men jag vet inte om det är så att siffran ska präglas in i de centrala avtalen. Det finns andra aktörer som har kompetens att räkna ut vad samhället tål i totala löneökningar än industrins parter.

Men det jag tar med mig från Almedalen är att jag är så glad att diskussionen kring lönebildning äntligen har kommit igång ordentligt – jag tror att vi kan göra något riktigt bra av den!

 

/0 Kommentarer/av

Vi måste prata om avtalen

Unionen har sent omsider begått en blogg om ett seminarium i Almedalen där enligt skribenten ”inget nytt framkom”. Man kan tycka att det är ett konstigt val för en bloggpost.

När man dessutom tar med i beräkningen att seminariet berörde ett ämne som Unionen av olika skäl absolut inte vill diskutera – modernare, mer accepterade kollektivavtal – ja, då blir posten än mer obegriplig.

Vi som däremot vill diskutera hur man kan utveckla kollektivavtalen så att företag vill binda sig till dem och anställda vill bli medlemmar i facket, vi blir ändå glada över att olika aktörer reagerar.

Vad jag inte förstår är den panikartade, sektliknande rädslan över att diskutera alternativ till det sk ”märket” och industrins lönebestämmande roll? Diskussioner om utveckling kan aldrig vara farliga. De är tvärtom nödvändiga. Fackföreningar brukade vara bra på att driva sådana diskussioner. En gång i tiden.

När sedan fackförbundet Unionens enda argument för ”märket” är att det är nödvändigt för att ”se till att produktionskostnaderna…inte blir för höga” då förstår jag ännu mindre. Innebär det att Unionen motiverar sin existens och sitt uppdrag med att man är till för att hålla lönerna nere? Säg det på nästa kongress.

Genom att vara fientligt inställd mot utvecklingsdiskussioner och motverka löneökningar låter man nu som SAF på sjuttiotalet. Jag förstår inte.

Att Unionen inte tycker att ”modernt” är bra, det har vi redan förstått.

Tomas Oskarsson

www.twitter.com/tomasoskarsson

 

/0 Kommentarer/av

Avsättning framför öppen ridå

,

Över helgen har vi i de flesta medier kunnat följa dramat på Arbetsförmedlingen. Ett kammarspel i tre akter, och med tre aktörer. Regeringen, styrelsen och generaldirektören.

I första akten fick vi veta att styrelsen för Arbetsförmedlingen saknar förtroende för sin generaldirektör. Höga telefonräkningar grävdes fram, men begravdes raskt igen när det visade sig finnas andra, och större problem bakom det bristande förtroendet. I akt två steg generaldirektören fram med högburet huvud och förklarade att hon minsann inte tänkte avgå, det dåliga förtroendet var ömsesidigt och hon antydde vagt att kanske styrelsen borde avgå. Oerhört! Dramatiken stegras! Så i akt tre – som i en grekisk tragedi – stiger gudarna (regeringen) ner från himlen och avkunnar sin dom: Generaldirektören måste sluta. Ridå.

Tack och lov sker chefsavsättningar ganska sällan framför en stor publik, som i detta fallet. I de flesta fall sker det hela mer diskret, även om dramatik på höga chefsnivåer alltid tilldrar sig viss uppmärksamhet. I dagens DI kommenteras för första gången Stefan Jacobys avsked förra året. När chefer behöver lämna sina uppdrag under turbulenta former är det inte bara den enskilde chefen som drabbas utan i lika hög grad arbetsgivare, kollegor och medarbetare. Givetvis handlar chefens uppdrag om att leverera resultat och räkna hem vinst åt sina uppdragsgivare. Men det handlar också om ledarskap, vars innersta kärna är att bygga relationer.

När en chef måste lämna mot sin vilja står också arbetsgivare och medarbetare kvar med en känsla av misslyckande. Det förtroende som relationen byggt på övergår i en känsla av osäkerhet och misstroende. En hög chef har också varit verksamhetens ansikte utåt och därigenom lånat sitt personliga varumärke till att företräda arbetsgivaren. Men ett varumärke kan inte rivas av som en klisterlapp och därför är hanteringen efteråt extra viktig.

Genom att på ett bra sätt hantera den svåra situation som uppstår i ett publikt och plötsligt avsked kan man återfå respekt för verksamheten. Så länge som det inte rör sig om direkt brottsliga gärningar kan man nog utgå från att varje chef agerar efter bästa förmåga, trots att slutet blivit snöpligt.

Om det saknas förtroende för en chef ska man avsluta uppdraget oavsett nivå. Men det ska göras med respekt, och helst bakom fälld ridå.

 

/0 Kommentarer/av

Glöm inte det omätbara

,

Tillhör du dem som brukar kämpa hårt med att formulera mål som är användbara för din enhet och dina medarbetare – och när du följande år tittar tillbaka så känns det som att ni missade det väsentliga?

Det finns säkert flera orsaker till varför situationen uppstått, frågan är hur du undviker att det blir ett återkommande mönster.

Ett sätt att närma sig svaret är att undersöka vad som händer med det som ni inte mäter. Kan det vara så att ni i ivern att uppnå ett visst resultat har gjort avsteg från era värderingar?  Har ni uppvisat beteenden som inte är önskvärda för att leverera i tid? I så fall kan ni ha påverkat själva grundvalarna för att lyckas utan att det syns i måluppföljningen.

Det räcker därför inte att belöna efter prestation och resultat. I värsta fall förstärker det en kultur som uppmuntrar till att sätta låga mål för att uppnå måluppfyllnad och bestraffar den som vill sätta höga mål. Du behöver även belöna efter hur ni lever värderingarna. Då fångar du det som direkt påverkar kunder, klienter och patienter och som avgör på vilket sätt ni når era mål. En topprestation som innebär både prestation och beteende förstärker en kultur som uppmuntrar till förnyelse. En kultur som gör det möjligt att förstå vad som gör att ni når och vad som gör att ni inte når mål.

Ett annat sätt att närma sig svaret är att fundera på hur ofta ni fokuserar på målen. Hur ofta pratar ni om målen? Hur ofta arbetar ni med målen och hur ofta ändrar ni? Om du vill att något ska vara i fokus behöver du prata om det och om mål är viktigt behövs kontinuerligt fokus.

Det räcker därför inte att prata om målen under verksamhetsplaneringen en gång om året. Du behöver ett ständigt pågående samtal om vilka hinder som finns och hur dessa kan undanröjas, vilka nya möjligheter som öppnar sig och vad som behöver ändras.

Hur ska du få tid att stämma av så ofta? Kanske behöver du tänka i nya banor, framför allt om du har många medarbetare i arbetsgruppen: http://agilhr.se/15-5/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=15-5  .

Har du några tips på hur det går att integrera målarbete i vardagen?

/0 Kommentarer/av

Lönespridning genom lönekarriär

Att arbetslösheten är oroväckande hög är nästan alla överens om. Vad man ska göra åt den råder däremot lika stor oenighet om.

En som kastar sig in i den debatten är professor Lars Calmfors, som i Affärsvärlden hävdar att ökad lönespridning är ett av de verksamma medlen. Sveriges sammanpressade lönestruktur, särskilt i den nedre halvan, bär ansvar för att det inte skapas tillräckligt med jobb för att komma åt arbetslösheten. Någon väg att hantera problemet ger han inte, förutom att det är arbetsmarknadens parter som har bollen när det gäller lönebildning.

Den enda vägen att skapa verklig lönespridning går via sifferlösa kollektivavtal och rätt tillämpad individuell lönesättning. Först när alla, även den som flippar hamburgare eller städar i sjukhuskorridoren, får lön utifrån hur väl hon utför sitt jobb, kommer vi få fart på Sveriges ekonomi och skapa nya jobb.

Möjligheten att betala en låg, men anständig, lön ökar om det finns en möjlighet till reell lönekarriär även i enkla jobb. Föreställningen att inte jobben i den lägre halvan av lönestegen också utförs av individer som bidrar till verksamhetens och företagets lönsamhet i olika grad är djupt provocerande, om man som jag varit aktiv i låglönebranscher hela mitt liv.

Vi behöver en ny syn på lön i Sverige. Idag har de flesta tjänstemän lön som sätts utifrån prestation, medan LO-grupperna lever kvar med centrala överenskommelser som leder till höga ingångslöner men ingen lönekarriär alls, oavsett hur hårt du jobbar. Knappast en modell som kommer sätta fart på hjulen igen.

/0 Kommentarer/av

Lika mån om hur du spenderar du din tid som dina pengar?

,

Vi ser i Ledarnas omvärldsspaning och i undersökningar att den upplevda pressen på chefer ökar. Allt fler vill skapa ett hållbart liv i vårt allt mer gränslösa samhälle. Efter att ha läst söndagens DN ser vi att det finns ett viktigt behov för chefer att få bättre översikt över vad de faktiskt gör och vad som skapar värde. Kanske än större behov än vad vi trodde då vi utvecklade appen Chefsflow.”Vissa chefer tyckte att de ägnade så mycket som 40 procent av sin tid till återkoppling medan det i själva verket för det mesta låg någonstans mellan 0 och 2 procent”.

40 procent är en otrolig ambitionsnivå för hur mycket av din tid du kanske vill lägga på återkoppling till dina kollegor och medarbetare. Och jag personligen tycker att du bör vara ambitiös och framförallt mån om hur du spenderar din tid, minst lika mån om det som hur du spenderar dina pengar.

Ledarnas undersökning från juni 2013 visar att var femte chef dagligen utför uppgifter som borde kunna göras av någon annan. Undersökningen Chefen och konjunkturen visar att 63 procent av cheferna i Sverige känner att kraven på chefer har skärpts ytterligare de senaste åren. Och när vi i vintras intervjuade chefer om deras utmaningar i livet och rollen som chef berättade fler att de bland annat hade en utmaning i att hitta ”balans i livet”.

När Ledarna skapade Chefsflow var vår ambition att hjälpa Sveriges chefer att uppnå än större självinsikt och reflektion kring hur de spenderar sin tid och vad som är mest värdefullt, både för dem själva och för företaget de arbetar på. Det är när vi når självinsikt som vi kan förändra vårt beteende och göra mer aktiva val i hur vi faktiskt vill och bör spendera vår tid. Många gånger handlar det också om att våga ta tid för det som verkligen skapar förändring och värde. Våga tänka om, tänka nytt och ifrågasätta varför du eller ni gör vissa saker på ett visst sätt. Risken finns att ni är ”sju apor i buren, ingen äter bananer och ingen vet egentligen varför” (3,13min in i klippet)

 

 

/0 Kommentarer/av

Verklig förändring sker inte bara i toppen.

Per Schlingmann har skrivit en bok om ledarskap och förändring, och om nödvändigheten att utvecklas. Som väntat har han redan i förväg fått mycket uppmärksamhet, och idag kan man läsa hans egen programförklaring i dagens DI.

Det är lätt att hålla med i bokens grundteser, som att gott ledarskap inte enbart är kommunikation, utan måste leda till verklig förändring för att företag och organisationer ska överleva. Eller att ledarskap i stor utsträckning handlar om mod. ”Modet att stå för och leva  förändring, att våga fatta beslut om förändring, ta risker och att också våga låta intuitionen styra beslutsfattandet.” Per Schlingmann skriver väl i DI om vad ledningen måste göra för att ta sitt företag in i framtiden.

Men jag skulle önska att han lät sina visioner omfatta alla chefer, och inte bara företagsledningen. För förändring och innovation skapas  i hela ledningsstrukturen och framgång förutsätter inte bara modiga företagsledare utan fri-modiga chefer och medarbetare och ett öppet arbetsklimat. Alltför ofta blir ledningens visionära proklamationer en tumme, eftersom det viktigaste modet saknas, det att med förtroende delegera förfärdigandet av vanten till sina mellanchefer.

Att få lov att göra misstag, pröva på nytt och gå vidare är förutsättningen för en kreativ arbetsplats. För chefer handlar det om att kunna ge ett odelat stöd till nyfikna och visionära medarbetare, i trygg förvissning att du som chef har full uppbackning av ditt företag.

Per Schlingmann har naturligtvis rätt, det farligaste som finns för ett företag är att stå stilla. Men lika farligt är det att som företagsledning skjuta före som en raket och upptäcka att chefer och medarbetare sitter kvar och håller sig i skrivbordskanten.

 

/0 Kommentarer/av

Lön efter prestation eller planekonomi?

,

I ett ledarstick i lördagens tidning ger sig Aftonbladets Ingvar Persson in i debatten om sifferlösa avtal eller centralt fastställda löner, en debatt som förts mellan Ledarna och Anders Ferbe från Metall i Arbetet.Ingvar Persson stödjer helt Metalls uppfattning att gamla beprövade modeller som utarbetats på 70-talet fungerar bäst även 40 år senare, och vägrar inse att samhället utvecklats och människorna ändrats.

Vad är det då som har hänt, och som ställer krav på en annan lönesättning? För det första har utbildningsnivån och kompetensen ökat kraftigt i hela samhället , inte minst inom industrin. Krav på kunskap, engagemang och ansvarstagande är numera självklart även för LOs grupper.  För det andra har skolsystemet och samhällets värdeförskjutning skapat individer, vana vid att styra mot mål och ta ansvar för sin egen prestation. Redan i förskolan hålls utvecklingssamtal, inriktade på att göra det bästa av varje individs förutsättningar.

När dessa individer sedan landar på arbetsplatser där det inte spelar någon större roll om du satsar fullt ut på jobbet eller om du passar så mycket som möjligt,  blir skillnaden mellan dagens värderingar och attityder och gårdagens kollektivavtal uppenbar. För LO har det resulterat i stora medlemstapp de senaste åren, en utveckling som på lång sikt hotar den värdefulla svenska modellen med starka och moderna parter på arbetsmarknaden.

Slutligen måste jag fundera på när Ingvar Persson senast besökte en vanlig arbetsplats? Han talar om individuell lönesättning som ett medel att skapa starka maktfullkomliga chefer och lydiga medarbetare.

Chefens uppdrag är att utveckla och driva verksamheten så att företaget blir konkurrenskraftigt, kan växa och skapa fler jobb. Chefer behöver förfoga över den individuella lönesättningen för att kunna leda bra. Med centrala löneavtal blir chefen  en lame duck, som i utvecklingssamtal och måldialoger kan uppmuntra och ge feedback till medarbetare som ger sitt yttersta på jobbet, men sedan tvingas se på när alla medarbetare oavsett prestation får i stort sett samma löneökning.

Det handlar inte om lydnad, det handlar inte om människovärde, det handlar om att den som ger det bästa bidraget till företagets resultat ska kunna se det också på lönen. Sveriges ekonomi är helt beroende av att vi har duktiga människor i våra företag och förvaltningar, som vill utvecklas och satsa på sitt jobb. Centrala löneavtal motverkar det.

/0 Kommentarer/av