Avtalsrörelsen är i full gång. Har du märkt något av det?

Inte? Vad konstigt!

För det är just dina villkor på jobbet som de pratar om i Stockholm, några män och kvinnor som säger sig företräda dig och dina kompisar. Vartannat eller var tredje år stänger de in sig och  pratar om dig fast de inte kan ha någon aning om vare sig hur det ser ut på ditt jobb, eller vad ditt bidrag till verksamheten är.

Utgångspunkten är nämligen att oavsett om du jobbar på ett litet teknikföretag i Svalöv, eller den stora bilfabriken i Göteborg, så behöver du samma förutsättningar på jobbet. Och om du är undersköterska på ett äldreboende i Norrlands inland eller köksbiträde i ett storkök i Stockholm, så har de också koll på det.

Du ska ha samma lönerevision, oavsett om ditt företag hankar sig fram dag för dag eller seglar med vind i seglen och stora orderstockar, och oavsett hur ditt eget bidrag ser ut.

Men i själva verket vet både du och jag att de enda som kan ha en uppfattning om vilken lön du ska ha, är du själv och din chef. Ni har det därför att ni  har satt upp individuella mål sedan förra årets lönerevision, och därför att ni vet vilken situation ert företag befinner sig i.

Lönen är kvittot på din insats på jobbet och du vill att det ska synas om du har ansträngt dig. Chefen vill också att lönen ska spegla ditt bidrag till verksamheten, som den  konkreta belöningen för ett bra jobb.

Avtalsrörelsen är omodern och otidsenlig och sker högt över huvudet på de flesta av oss! I alla andra sammanhang uppmanas vi att ta ett eget ansvar och göra  egna val i livet, men på arbetsplatsen blir man omyndigförklarad.

 Därför uppmanar Ledarna  i en debattartikel i Aftonbladet idag, övriga parter på arbetsmarknaden, fack och arbetsgivare i lika mån, att sluta göra upp om lönerna långt bort från dem det berör och istället börja stödja en lönebildning som innebär att varje individ får en lön som kopplas till den egna prestationen.

Enligt en ny undersökning, osäkert vilken, menar 50 procent att chefen är inkompetent. Det framgår av ett inslag i morgonens TV4-program. Anders Wahlberg, psykolog och en av författarna till boken Jäkla människa!, kommenterar resultaten och förklarar varför det ser ut på det här sättet. Han menar att orsakerna är flera, bland annat att vi är lite av gnällspikar, att vi överlag är dåliga att säga ifrån och genom att gnälla på andra blir vi lite bättre själva.

Andra orsaker som tas upp är att rekryteringen av chefer brister och att chefen drar sig för att ingå i teamet.

Nu tappar jag luften helt och kan inte låta bli att kommentera den dialog som förs mellan Steffo Törnqvist och Wahlberg.

Synnovate Temo genomförde 2007 en undersökning bland 620 förvärvsarbetande på Ledarnas uppdrag. Av dessa uppger 9 av 10 (89 procent) att de har förtroende för sin närmaste chef. En helt fantastisk siffra som visar på ett stort förtroendekapital bland Sveriges chefer.  Som synes två undersökningar som visar på helt olika resultat.

Att chefen drar sig för att till fullo ingå i teamet av medarbetare ter sig helt rätt och sunt enligt min uppfattning. Som chef kan du aldrig ingå i teamet på samma villkor som övriga anställda. Det som särskiljer chefen är uppdraget som innebär att du är arbetsgivarens företrädare och förlängda arm i verksamheten. Ditt ansvar och uppdrag skiljer sig därför i jämförelse med övriga medarbetares.

Men det är klart att det finns chefer som inte har förtroende och kanske upplevs inkompetenta. Men många gånger handlar det om att det saknas vettiga förutsättningar att utföra sitt chefsuppdrag.  Det har också forskaren Annika Härenstam tagit fasta på. Hon citeras i skriften Om organisation och ledarskap som givits ut av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap.  ”-Det finns så mycket forskning som sätter fokus på frågan ’Hur ska en bra chef vara?’. Vi frågar istället ’Hur ska en organisation se ut som man kan vara en bra chef i?’”

Kloka ord tycker jag. För utan rätt förutsättningar spelar det liten roll hur ambitiös, duktig och kompetent du är som chef.

Det har nu gått så lång tid sedan det hände att jag kan tänka på det utan att rodna av genans. Året var 1997.  Jag gick min första termin på Kaospiloterna i Århus och höll just på att lära mig förstå danska. Vi hade en undervisningsmodul som handlade om idéutveckling och fick lära oss en massa kreativa verktyg för att utveckla och implementera  idéer.  (Det här var långt innan man började använda ordet innovation. )

Det fiffiga med Kaospiloterna är att man hela tiden provar av de verktyg man lär sig i skarpt läge. Man kan ju inte lära sig att leda kreativa processer om man inte får testa det på någon. Vi hade därför en kund till vårt förfogande.  Det var Legos utvecklingsavdelning. So far so good.

Veckorna innan Lego skulle komma till Århus var det febril grupprocess på skolan. Nu skulle vi i en process utveckla den process som vi sedan skulle leda våra tilldelade Legomedarbetare igenom.

Min grupps koncept handlade om att ”viske tavlen ren” som man säger på danska. Att sudda bort allt som stod på tavlan, börja om på ett nytt vitt papper, glömma alla hinder och gamla sanningar för att utveckla helt nya idéer.

Dagen D kom. Vår grupp mötte upp Legomedarbetarna i vita overaller och ledde dem ner i en källare under en av Århus mer bohemiska barer. Legofolket fick också sätta på sig vita overaller, dörren låstes och så började vi processa. Jag minns inte i detalj vad vi gjorde men när vi kom upp ur källaren två dygn senare hade vi två nya Legokoncept att presentera i plenum.  Åtminstone ett av dem blev  senare  en produkt på marknaden och just nu kliver väl någon stackars pappa på en legobit tillhörande något av koncepten.

Feedbacken vi fick från vår Legogisslan var att de hade förväntat sig något mycket mer utspejsat av ett gäng Kaospilotstuderande än att bli instängda i en källare under en bar i Århus. Så all kredd till dem.

Man kan väl säga att den här metoden påminner lite om hur de flesta arbetsgrupper då och då beger sig ut på någon konferensanläggning för att kunna tänka utanför boxen och öppna upp för nya idéer. Men det är definitivt inte särskilt mycket open innovation*  över den.  Så don’t try this at home.

Klara Adolphson

*Open innovation är ett begrepp som enligt wikipedia ”myntades 2003 av Henry Chesbrough, professor på Center for open innovation vid University of California. Han definierar Open Innovation som ett medvetet in- och utflöde av kunskap för att accelerera intern innovation och att expandera marknader för externt användande av interna innovationer.”

På Sveriges viktigaste debattsida, DN-debatt, breder  idag en professor ut sig med budskapet att Sverige kommer vara ett jämställt land redan under 2020-talet. Han belägger det med att dra ut strecken i två diagram som visar statistik på hur hemarbetet och förvärvsarbetet för män respektive kvinnor förhåller sig till varandra, samt samma streck i ett diagram som beskriver föräldraledigheten.

Så var det klart! Alla rödstrumpor kan byta till blått och alla börsbolagsstyrelser kan andas ut!

Han erkänner visserligen att de stora strukturellt betingade löneskillnaderna mellan män och kvinnor sannolikt inte kommer ändras, men nämner inte med ett ord hur vi ska gå från lite över 20% till 50 % kvinnliga chefer i privat näringsliv  på tio år. Eller hur vi ska få fler än fyra kvinnliga VDar i börsbolagen. Eller för den delen hur vi ska få bolagsstyrelser som är sammansatta av både män och kvinnor.

Det är väl fint att någon förmår att glädja sig åt hypotetiska framsteg.

Vi andra får fortsätta att oroa oss över hur framtiden för våra söner och döttrar kommer se ut i ett land som tycker sig ha råd att kasta bort hälften av all tillgänglig komptens

Kanske inte den första associationen man får när man tänker på sina egna chefer – en lång rad medelålders, grå, lätt lönnfeta och trötta män och kvinnor. Eller för den delen när man ser sin spegelbild på morgonen.

Eller finns det likheter? Nu handlar DNs artikel i gårdagens tidning visserligen om Steve Jobs och Richard Branson, personer som de flesta chefer känner sig rätt långt borta från, men parallellen är inte helt utan sina poänger.

För alla chefer har makt, mer eller mindre. Och makt är spännande och sexigt.

Chefer är ensamma, du kanske har ditt band bakom ryggen, men det är du som står längst fram. Och recensionen av ditt arbete beror på hur bra du själv jobbar, men också på om du fått de andra att spela i samma takt och repa in nya låtar till nästa konsert.

Och chefer står på scenen varje dag, om inte alltid på så stora scener och med strålkastare, så dock på scenen inför sina medarbetare.

Så om Steve Jobs och Richard Branson har samma valör som Mick Jagger och Prince så kanske enhetschefen på Södersjukhuset eller produktionschefen på Nisses plåt åtminstone kan jämföras med Kurt-Sunes.

Inte så mycket rock&roll och kanske inte alltid stjärnstatus. Men alla chefer är åtminstone vokalist i ett dansband.

Igår såg jag en diskmaskinsannons från en stor norsk-svensk elektronikkedja. Var det framtidens kvinnliga ledare som avbildades? Nej, inte riktigt. Snarare en bild av ett svunnet 50-tal. Eller? Åt vilket håll drivs utvecklingen av jämställdheten idag? Döm själv.

Lönespridningen minskar skriver tre SACO-företrädare på DI debatt idag. I centrum för engagemanget står att man på SACO ser nya oroande tecken på att högre utbildning inte lönar sig, särskilt i ett livslångt perspektiv.

Det är ett intressant och väslskrivet debattinlägg med mycket fin statistik i välkänd SACO-anda, men det har en brist: Man talar inte om hur vägen till en bättre lönespridning ser ut!

Men på Ledarna vet vi att vägen dit heter individuell lönesättning. Fullt ut, inga procentsatser och potter och inga individgarantier.

En god lönespridning kommer skapas när det bidrag som individen lämnar till verksamheten värdesätts vid varje lönerevision. Det finns inga genvägar som handlar om kollektiva värderingar av utbildning och lönestrukturer. Det som räknas är ditt eget bidrag till kvalitet, utveckling och effektivitet vare sig du jobbar på ett företag eller en offentlig förvaltning.

Det låter enkelt men vägen dit har visat sig vara svår. Både för många fackliga organisationer, som ängsligt klamrar sig fast vid individgarantier med det dubbla syftet att säkerställa att lönedelen av den totala kakan inte minskar och att alla medlemmar känner att de har ett värde av sitt fackliga medlemskap. Men också för arbetsgivarna som i teorin förordar såväl individuell lönesättning som lönespridning, men inte lyckas få företagen att lämna sina gamla vanor och fullt ut satsa på en individualiserad löneprocess.

Ökad lönespridning är bara en av de positiva faktorer som kommer ”på köpet” med en lokal, individuell lönebildning. Därutöver får man nöjda medarbetare, effektiva chefer och en god utväxling på lönekostnaden. Inte så illa!

Lägenhetsaffären med Håkan Juholt i huvudrollen fortsätter. Det jag skrev tidigare i veckan är om möjligt än mer aktuellt: Jag vill ha politiker och företagsledare som är ärliga, öppna och hederliga. Som lever fullt ut i samhället med de normer och beteenden som är grunden för vårt gemensamma samhällskontrakt och som gäller lika för alla.

Chefer och politiker lever och verkar i ett samhälle som kräver transparens och öppenhet. Dagens partiledardebatt i riksdagen visade med smärtsam tydlighet att det ledarskap som landets oppositionsledare Håkan Juholt bedriver andas allt annat än modernitet.

Idag fick jag anledning att ta bladet ur munnen och förklara mig på svt.se:s debattsida.     

En chef och ledare behöver inte vara helgon men man ska kunna vara en förebild. Annars förtjänar man inte sitt förtroende.

Annika Elias

Fast anställning eller visstidsanställning är en fråga som är högaktuell i årets avtalsrörelse inom kommun och landsting. I första hand är det  Kommunal som driver frågan, mot bakgrund av att de visstidsantällda på området ökat från 25% till 28%. Allt enligt en artikel i dagens SvD. Problemet finns även i det privata näringslivet, men gömmer sig där bakom bemanningsföretag och konsultbyråer som erbjuder marginellt större trygghet.Formerna för visstidsanställning varierar, alltifrån den helt slumpartade timanställningen till långa vikariat där man blir en del av arbetsgruppen och ofta fastanställd till sist.

Som chef vill du ha trygga medarbetare. Medarbetare som kan fungera i laget, som kan utveckla sin kompetens och vill satsa på jobbet, eftersom de vet att de kan räkna på fortsatt anställning under en tid framöver.

Men, som chef behöver du också flexibiliteten, att kunna ringa in en vikarie för att fylla ett plötsligt uppkommet tomrum eller ersätta en studieledig medarbetare utan att få ett livslångt arbetsgivaransvar för vikarien. Och som chef behöver du också ha möjligheten att förnya kompetensen i laget genom nyrekrytering vilket förutsätter en rimlig personalomsättning.

Arbetsmarknaden behöver rörlighet och flexibilitet, inte stagnation. Vi måste hitta ett sätt att arbeta med olika typer av anställningsformer, där trygghet balanseras mot frihet för individen, och där behovet av flexibilitet balanseras mot ekonomi för arbetsgivaren.

Utvecklingen av LAS står helt stilla och det är cheferna som får hantera konsekvenserna. I valet mellan otrygga medarbetare eller för höga personalkostnader finns chefens dilemma.

Allt är inte svart eller vitt och en kombination av anställningsformer kommer vara nödvändig även i framtiden.

Ånej! Ser till min förskräckelse att Sverige har utsetts till världens mest kreativa land.  Och vi som verkligen behöver skärpa till oss och bli kreativa och innovativa på riktigt!

Ska vi nu behöva dras med den här sanningen på samma sätt som vi dragits med sanningen att vi är världens mest jämställda land? Det är ju så otroligt stor skillnad mellan att vara världens mest jämställda land och att vara ett jämställt land.

Eller hur?!