Bäst i världen på omställning

På lördagkväll den 28 mars är det Earth Hour. En tradition sedan några år tillbaka då det är tänkt att släcka ner våra normala aktiviteter under en timme för att reflektera över vår klimatpåverkan och manifestera kring hållbarhet.

I år är ett mycket annorlunda år. Mycket är redan nedsläckt.

Virussmittan Covid-19 tvingar oss just nu till åtgärder som för några veckor sedan var helt otänkbara. Både smittan i sig och de konsekvenser den medför skapar oro i samhället och på våra arbetsplatser. Chefer och ledare kommer att ställas inför stora förändringar. Vår partsgemensamma omställningsorganisation TRR ser just nu varsel i samma takt som under finanskrisen 2008. Många företag kommer att gå omkull och många människor kommer att förlora sina jobb, tillfälligt eller mera varaktigt.

Det har inte hänt så mycket med utsläppen av växthusgaser sedan första gången Earth Hour hölls. Under dessa år har tvärtom CO2-utsläppen ökat. Nu har vi plötsligt tvingats vidta åtgärder, visserligen av helt andra orsaker, som direkt får effekter på utsläppen. Fabriker stängs, bilresandet minskar kraftigt och flygresandet upphör nästan helt till exempel. Satellitbilder över både Italien och Kina visar att utsläppen sjunkit dramatiskt. Jag vet att det är tillfälligt och jag vet att det är till priset av en lågkonjunktur och en minskad tillväxt. För att inte tala om mänskligt lidande. Men det tydliggör ändå konsekvenserna av vårt handlande. Och på det sättet visar det även på möjligheterna.

I flera år nu har det talats om den snabbt ökande digitaliseringen. Men i ärlighetens namn: hur mycket har det ändrat för oss i vardagen? Vi har fortsatt att åka till stormarknaden och storhandla, resa till föreläsningssalar för undervisning och att ta flyget Stockholm-Göteborg för ett möte på några timmar. Men inte nu. Digitaliseringen av vardagen genomgår en revolution i och med viruskrisen. Köerna till e-handelns hemkörning är veckolånga, mötessystem som Skype, Teams, Discord och Zoom går heta och digitaliserar i rask takt även den äldre delen av befolkningen som inte har ansetts vara eller själva ville vara målgruppen för digitalisering. Något som i sin tur kan vara effektivt när Sverige kommit ut ur krisen för såväl olika samhällstjänster som för handel och företagande.

Det är här Sveriges nästan hundra år gamla experterfarenhet av samarbete och effektiv omställning kan briljera.

Det svenska systemet med starka arbetsmarknadsparter som skapar och tar ansvar för ett verkligen fungerande och effektivt regelsystem har gjort oss bäst i världen på omställning. Genom kollektivavtal har vi skapat trygghetssystem och omställningskompetens. Den svenska arbetsmarknadens olika trygghetsorganisationer är det tydligaste exemplet på den effektivitet och flexibilitet som det unika svenska partssystemet skapar.

Det är många som nu befinner sig i en mycket svår situation, antingen till följd av smittan eller de ekonomiska konsekvenserna av den. Men det finns ändå hopp om vi också kan se möjligheterna i den kris vi nu befinner oss i. Självklart så ligger nu mycket hårt arbete och en hel del svårigheter framför oss de närmaste månaderna, men efter det så kommer vi att ladda om och skapa nya framgångar.

När det gäller klimat- och hållbarhetsfrågorna så pekar många på att effekterna av den svåra situation världen nu hamnat i borde tas tillvara för att skapa nya förutsättningar för ett hållbart samhälle. Sverige bör ta tillfället i akt och använda vår starka omställningskompetens till att visa vägen i en sådan omställning.

Nu präglas vardagen av oro och osäkerhet. Många drabbas hårt av coronavirusets framfart. Chefer och ledare sätts på svåra prov. Men vi kommer att klara de här omställningarna. Vi är bra på det här!

/0 Kommentarer/av

Mediechefer mitt i stormens öga

Den pandemikris vi står inför har ingen av oss som nu är verksamma som chefer och ledare tidigare hanterat. Det är en ny situation. Det som blir så tydligt är hur globalt sammanflätade och ömsesidigt beroende av varandra våra samhällen är.

I min nuvarande roll har jag kontakt med chefer och ledare i alla samhällssektorer och hör hur samtliga påverkas av krisen och hur de gör enorma insatser för att hantera situationen. Innan jag blev förbundsordförande för Ledarna jobbade jag 28 år i mediebranschen och sista 16 åren som ansvarig utgivare på Sveriges Radio. Det blir också tydligt att mina tidigare chefskollegor inom media bär ett stort och viktigt ansvar i coronatider.

Det är nu som den oberoende seriösa journalistiken ska upp till bevis. I kristider som dessa vänder sig läsare och tittare till de etablerade medierna. Flera dagstidningar har valt att inte lägga coronanyheter bakom betalvägg för att nå så många som möjligt. Jag ser public service-chefer som i sociala medier hyllar sina redaktioner och kryddar det med information om höjda lyssnar- och tittarsiffror. Att arbeta på nyhetsredaktioner i kristider rymmer paradoxen att när det är som värst i samhället är det som mest meningsfullt på jobbet. Jag minns 11 september 2001 och terrorattacken på Drottninggatan 2017. Sammanhållningen och känslan av att vi gjorde något viktigt de där dygnen var ytterst påtaglig. Viljan att berätta och vara först med nyheterna är en stark drivkraft för alla redaktioner och här finns också en stor fara. Det är lätt att tappa perspektivet och helhetsbilden. Överlag har medierna i Sverige skött sig bra även om det finns exempel på motsatsen. Men frågan måste ändå ställas – hur blir den helhetsbild som möter nyhetskonsumenterna?

Chefer i alla verksamheter har ett stort ansvar att skapa sig en lägesbild för att kunna fatta ansvarfulla beslut. Det gäller att som chef vara källkritisk. Det behövs trovärdiga medier som inte sprider fake news i en tid där sociala medier svämmar över av rena villfarelser. Journalistik handlar om att ge en så sann bild av verkligheten som möjligt som ger medborgarna fakta och möjlighet att fatta egna beslut. Mediernas roll i en kris ska inte underskattas, det är därför det är så oerhört viktigt med balansen och relevansen i all rapportering. Mediechefers roll är att se till att utbudet blir balanserat och leder till upplysning och inte bara spär på människors oro. I rollen som ansvarig utgivare gäller det att ge sig själv tid att ta ett steg tillbaka mitt i en kris för att analysera helheten. Är vår rapportering proportionerlig? Ger vi fakta eller skapar vi mer oro? Är det viktigast att vara först eller är det viktigast med faktakollen? Vilka bilder väljer vi? Har vi rätt perspektiv på krisen? Mediechefer har en särskild roll i att värna en vidsträckt yttrandefrihet. Och det åligger mediechefer och oss alla att inse att en vidsträckt yttrandefrihet rymmer lika mycket ansvar som frihet.

Mediechefer ska samtidigt som de ska se till att klara balansen i utgivningen också hantera en svår ekonomisk verklighet för den egna verksamheten. En situation de delar just nu med många chefer i olika verksamheter. Kampen på annonsmarknaden har varit stenhård under flera år inte minst på grund av  Facebook och Google. Nu förstärks krisen på annonsmarknaden när lokala, nationella och internationella bolag går på knäna. I en tid som denna behöver vi starka oberoende medier både inom public service och kommersiella medier. Kanske kan den här krisen leda till att vi ser betydelsen av kvalitetsjournalistik, lokalt, nationellt och internationellt för att motverka desinformation. Seriösa medier behöver trogna prenumeranter och stabila inkomster. Mediechefsuppdraget är viktigare än på mycket länge och cheferna behöver rätt förutsättningar för att utföra sitt uppdrag. För nu mer än någonsin behövs ett omdömesgillt och lyhört publicistiskt ledarskap på Sveriges medieredaktioner som tar ansvar för helheten. Allt för att värna våra demokratiska fri- och rättigheter i ett öppet samhälle. Inser vi värdet av kvalitetsjournalistik i kristider måste vi även betala för det i goda tider.

/0 Kommentarer/av

Kommer något gott ur krisen?

,

I gårdagens Rapport på SVT reagerade jag särskilt på ett inslag. Det var ett reportage från USA där man rapporterade att ovanligt många nu köper vapen som en följd av pandemin i landet. Svenska folkets tidigare hamstring av toapapper, i relation till detta, känns väldigt oförargligt i sammanhanget. Ja, mycket är upp och ner i dessa dagar och beteenden vi kanske inte förväntat oss visar sig – både positiva sådana och några mindre sympatiska.

Men frågan är vad vi lär oss under pågående kris och om det långsiktigt kommer att förändra hur vi fortsätter våra liv när vi är ur corona-pandemin. Det kanske är svårt att se när vi befinner oss mitt i krisen men något lär vi oss alltid.

I helgen passade jag på att ta en långpromenad och njuta av solen. Jag satt en stund på ett utomhuscafé vid en marina. Vid bordet närmast mig, dock på behörigt avstånd, satt ett större sällskap och jag överhörde deras samtal. Jag förstod att samtliga vuxna runt bordet arbetade hemifrån och att de tyckte det fungerade förvånansvärt bra under rådande omständigheter. Men det som kanske var mest intressant var att höra deras tankar om de positiva effekter de upplevde. Någon, som jag förstod var gruppchef, uttryckte att det inte gick att arbeta i samma höga tempo som tidigare och att hen och medarbetarna upplevdes lugnare. Flera andra instämde och tyckte att de stressade betydligt mindre och hoppades att de kunde fortsätta på det viset.

För andra är det antagligen precis omvänt. Inom hälso- och sjukvården är det knappast någon som idag kan luta sig tillbaka och ta det lugnare.

Det har också funnits rapporter som visar på att klimatet gynnas. När resor och konsumtion begränsas minskar också skadliga utsläpp. Men i andra vågskålen ligger naturligtvis andra negativa konsekvenser för de företag som kämpar för sin överlevnad.

Jag funderar en del på vilka förändringar som kommer att bli bestående och vilka vi glömmer bort igen när tillvaron återgår till det normala.

Alla erfarenheter, goda som dåliga, genererar ny kunskap. Kanske har vi blivit mer krismedvetna och har större beredskap den dag det är dags igen?

Har du som chef några positiva erfarenheter och lärdomar som du tror gynnar dig, dina medarbetare och din verksamhet även efter den pågående corona-pandemi?

 

 

 

/2 Kommentarer/av

Lyssna på de sakkunniga

, , ,

Utvecklingen av corona-pandemin har gått i en rasande takt de senaste två veckorna. Informationen och uppdateringarna om coronavirusets spridning duggar tätt. Uppdateringar om nya drabbade, nya patienter som vårdas inom intensivvården, nya dödsfall. Flera länder är satta i karantän, bland annat Italien och Spanien. Flygstopp till USA, skolor, fabriker och andra verksamheter stängs ner. Igår kom beskedet att Volvo stänger sin fabrik i Tuve i Göteborg till följd av virusets spridning. Scania ser ut att följa efter. EU:s stats- och regeringschefer har enats om att stoppa alla icke nödvändiga resor till EU under 30 dagar. Vi har sett kraftiga börsfall världen över och de ekonomiska konsekvenserna av pandemin kommer att bli betydande och är i dagsläget svåra att överblicka.

I de flesta länder införs i rask takt kraftiga inskränkningar i människors frihet att resa och samlas. I media har det framförts kritik att svenska myndigheter och ansvariga politiker inte gör tillräckligt. Ett exempel är DN:s Peter Wolodarski som i en söndagskrönika den 9 mars skriver: ”Fakta och vetenskap måste alltid vara grunden för viktiga beslut. Men när omständigheterna snabbt skiftar krävs också beredskap och förmåga till omedelbar anpassning. Politikerns ansvar är bredare än professorns. Ingen statsminister kan outsourca ledarskapet i en nationell kris till en statsepidemiolog, chefsekonom eller överbefälhavare.” Han följer upp budskapet om vad han uppfattar som senfärdigt politiskt agerande i en artikel den 13 mars.  Även Svenska Dagbladets ledarsida har lyft fram liknande kritik.

Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin vid Karolinska institutet, svarade med en artikel i Svenska Dagbladet som en direkt kommentar till Peter Wolodarskis artiklar. Han kritiserade Wolodarski för att i ”drastiska och polariserande ordalag och på synnerligen vag evidens ifrågasätta den kunskap, forskning och expertis som finns”. Han skrev vidare att: ”Kriser behöver tydligt ledarskap byggt på erfarenhet och kunskap, men jag ser ett alltmer utbrett förakt för kunskap, forskning och expertis breda ut sig i omvärlden. Jag ser det i USA, i Ungern, i Ryssland och jag har aldrig sett det så tydligt i Sverige som nu.”

Människors rädsla kan mobiliseras till en mäktig och destruktiv politisk kraft. Oron över en process som inte riktigt kan kontrolleras kan skapa en stark opinion att vidta drastiska åtgärder, en efterfrågan på att politiker ska visa dådkraft och därigenom skapa en känsla av kontroll. Det är en viktig uppgift för det politiska ledarskapet att möta människors oro och så långt som möjligt skapa trygghet, men det är minst lika viktigt att beslut om att inskränka människors fri- och rättigheter inte sker lättvindigt och i all hast. Sådana kraftfulla åtgärder kan krävas, och ska vidtas i krislägen, men då ska besluten fattas av kloka politiker på sakliga grunder utifrån bedömningar som görs av experter och sakkunniga på området. I Sverige har vi en förvaltningstradition att vara stolta över som vi inte ska kasta över bord. Drastiska beslut ska definitivt inte grundas på oro och rädsla som piskas upp av spekulationer i media och på sociala medier.

I kören av röster är det viktigt att aktivt välja vem man ska lyssna till, inte minst som chef. Utöver att hålla händerna rena med tvål och vatten gäller det också att hålla huvudet kallt och blicken klar. Om rädsla och oro ges för stort utrymme försvinner förmågan till rationellt beslutsfattande och balanserad eftertanke. Risken är då stor att det fattas felaktiga beslut vid fel tillfälle, vilket kan ha svåra konsekvenser för verksamheten.

Så till dig som är chef – lyssna på de sakkunniga, inte de som skriker högst. Var källkritisk och sålla bort desinformationen från larmet. Kriser går över, det kommer även den här att göra. Ju bättre information du baserar dina beslut på, desto större chans att verksamheten kommer väl ut på andra sidan.

 

/0 Kommentarer/av

Kollektivavtalets dag

, ,

Får jag mitt i coronatider påminna om att det idag är kollektivavtalets dag. Det är 82 år sedan Saltsjöbadsavtalet träffades, det första stora, övergripande kollektivavtalet på svensk arbetsmarknad. Vi har alltså genom kollektivavtal under mer än 80 år reglerat villkoren på svensk arbetsmarknad. Kollektivavtalen har fört arbetsgivare och fack till återkommande förhandlingar för att genom kollektivavtal balansera olika intressen och gemensamt utveckla svensk arbetsmarknad. Den här traditionen har lett till att fack och arbetsgivare har upparbetade relationer där man kan tala med varandra. Detta är inte minst viktigt i en extraordinär händelse som den vi befinner oss i nu. Det finns en gemensam förståelse av att jobb och sysselsättning måste värnas så långt det är möjligt. Genom att det finns etablerade kontaktytor och samarbetsformer blir startsträckan för att hitta gemensamma lösningar mycket kortare.

Kollektivavtalen har skapat en förutsägbarhet på svensk arbetsmarknad och en fredsplikt som lett till framgångsrika företag och verksamheter. Samtidigt som det finns möjligheter att ta hänsyn till de skillnader som finns i olika branscher och mellan olika individer. Genom kollektivavtalen har parterna reglerat systemet för hur löner och villkor bestäms. Kanske tänker du inte dagligdags på att din tjänstepension är kollektivavtalsreglerad. Kanske inte heller att kollektivavtalen ger dig möjlighet till stöd vid omställning, via Trygghetsrådet och andra omställningsorganisationer, om det blir aktuellt. Kanske är det lite som vattnet i kranen, vi tar det för givet. Den här modellen vill parterna värna. Det är därför fack och arbetsgivare i Sverige inte vill att EU ska lagstifta om europeiska minimilöner för då bryts en väl fungerande modell för reglering av löner och villkor. Vår modell har lett till drägliga löner för det absoluta flertalet.

Vi ska samtidigt inte blunda för de utmaningar som kollektivavtalsmodellen står inför. Allt fler arbetar inom sektorer som saknar kollektivavtal särskilt bland nya företag som växer fram inom gig-ekonomin. Vi som värnar kollektivavtalsmodellen måste våga tänka nytt. Vi måste förstå att kollektivavtalen måste anpassas mer till olika individers behov och önskemål. Ledarna var det första fackförbundet som förhandlade fram sifferlösa avtal i början 90-talet. Vi menar att lön ska sättas utifrån individens bidrag till verksamhetens utveckling och resultat och utgå från verksamhetens förutsättningar. Vi tror på den individuella löneprocessen. Lika aktuellt idag som då. Men vad blir 20-talets modernisering av kollektivavtalen?

Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark aviserade i agenda den 24 februari att hon vill bjuda in parterna till samtal om hur man kan inlemma gig-ekonomin i den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Ledarna vill delta i det samtalet för att skapa moderniserade kollektivavtal som kan balansera framtidens olika behov hos arbetsgivare och arbetstagare. Ledarna har en god tradition av att ligga i framkant när det gäller att utveckla kollektivavtalen och deras funktion. Kollektivavtalsmodellen lever och är ytterst viktig, så viktig att den också måste utvecklas för framtida behov.

/0 Kommentarer/av

När oro och ängslan vänds till ilska mot chefen

, ,

Det är minst sagt en märklig tid just nu – Coronatider. Själv sitter jag hemma och arbetar på distans, liksom många av mina kollegor den här veckan. Vi tillhör dem, som tack vare tekniken, kan sköta större delen av vårt arbete från andra platser än kontoret. Men långt ifrån alla har det så väl förspänt.

Mina tankar går särskilt till dem inom vård- och omsorgsyrken, som många sätter sin tillit till i dessa dagar. En av mina bästa vänner är verksam inom just sjukvården i Stockholm. Hon berättar om den oro och alla obesvarade frågor som finns hos många i personalen, en oro som ofta vänds till ilska mot de närmaste cheferna. Chefer som i sin tur saknar många svar då vi befinner oss i en situation vi inte har tidigare erfarenhet av.

I oroliga tider har chefer en ännu viktigare funktion än under normala förhållanden. Det är nu chefer måste mäkta med att härbärgera medarbetares oro, ängslan och ilska samtidigt som verksamheten är under stor press. Detta trots att cheferna själva kan känna sig minst lika oroade och ha lika många frågor. Jag vet att första linjens chefer inom vård- och omsorg även under normala förhållanden har tuffa och krävande förutsättningar. Trycket och förväntningarna på verksamheten är högt, samtidigt som resurserna ofta är knappa.

Jag hoppas att vi kan visa förståelse för varandras roller och vara öppna med att just nu är det sannolikt ingen som sitter på alla svar vi så gärna vill ha. Och till dig som är chef: Se till att du i din tur har någon du kan tala med i förtroende där du kan ventilera alla dina funderingar och frågor.

Var hittar du kraft för att ta dig an dagens utmaningar som chef?

 

 

/0 Kommentarer/av

Att leda i tider av oro

Vi lever just nu i tider av oro och osäkerhet. Om det är utmanande att vara chef och ledare under relativt normala förhållanden så är det desto mer så när det känns som om grunden sviktar och det vi till vardags tar förgivet inte längre är självklart, det är nu som ledarskapet på alla nivåer prövas. Nu är det viktigt att du som chef och ledare är synlig och tydlig.

När jag skriver detta har regeringen och samarbetspartierna precis presenterat flera åtgärder som kan ge chefer och ledare fler verktyg för att hantera den rådande situationen. Möjligheten till korttidsarbete, som införs från och med 1 maj, ger chefer och ledare en möjlighet att tillsammans med facken skapa bättre förutsättningar för företag att överleva i ett mycket kärvt ekonomiskt läge. Det här är inte en åtgärd vi förespråkar under mer normala förhållanden men i rådande situation är det rimligt. Även företag som erbjuder fullt ut konkurrenskraftiga varor eller tjänster kan drabbas hårt av exceptionella händelser som denna. Karensdagen slopas från och med 11 mars och till slutet av april och kan komma att förlängas. I det läge som nu råder är det bra om ingen går till jobbet på grund av ett eventuellt inkomstbortfall.

Ledarna har ett stort antal chefer inom vård och omsorg som nu står inför stora utmaningar. Regeringens besked att kommuner och regioner får extra stöd för merkostnader på grund av coronaviruset kan skapa bättre förutsättningar för chefer inom kommuner och regioner.

Vi som är chefer och ledare är arbetsgivarens förlängda arm. Vi har ett ansvar att både förutse och hantera kriser. Vi vet ännu inte omfattningen av den kris som coronaviruset skapar. Att det kommer att påverka vården och samhällsekonomin är klart, men frågan är i vilken omfattning och hur långvarig effekten blir.

Men det vi vet med säkerhet är att viruset skapar oro och rädsla ute på arbetsplatserna och hos allmänheten. Och det är skäl nog för att börja agera. Den nu rådande situationen kräver ett situationsanpassat ledarskap. Läget och åtgärderna kan snabbt förändras på grund av händelseutvecklingen. Vanligtvis vill man som chef samla alla medarbetare, men vid en kris lik den vi nu bevittnar är det inte givet. Det gäller då att nyttja den digitala tekniken för att skapa delaktighet och ett bra informationsflöde till alla berörda. Det här kan vara en utmaning men också en bra möjlighet att utveckla digitala mötesformer.

Min erfarenhet i alla typer av kriser är att kommunikationen är helt central. Kommunikation bygger också på att lyssna. Vad finns det för oro och frågeställningar bland medarbetarna och allmänheten? Chefer behöver fundera över om chefsgruppen har rätt sammansättning i den aktuella situationen för att skapa den bästa möjliga lägesbild. Det ligger ett stort ansvar på chefer att vara inkännande och hitta lösningar som fungerar, men också ha is i magen och inte agera för snabbt. Det är en svår balansgång. Jag är dock övertygad om att Sveriges chefer är väl rustade att klara den här balansgången tillsammans med kloka chefskollegor och medarbetare.

/0 Kommentarer/av

Men i Sverige är det väl bra…?

Idag, den 8 mars, infaller Internationella kvinnodagen. En dag som har sitt ursprung från 1910 för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. Hur man uppmärksammar den här dagen skiljer sig åt mellan länder. Några firar och uttrycker sin kärlek till kvinnan medan andra fokuserar på kvinnors kamp för lika rättigheter.

Jag vet inte hur insatt du är i frågor som rör jämställdhet. Jag är själv ingen expert på området, men är högst medveten om att det finns mycket kvar att göra. Jag får ofta höra, också i min närmaste krets när frågan kommer på tal, att i Sverige är det väl bra – här är vi ju jämställda.

Nej, så är det faktiskt inte. Det finns naturligtvis andra länder som inte är i närheten av där vi befinner oss. Men trots att Sverige hamnar på första plats som mest jämställt EU-land, ska vi inte tro att arbetet för lika rättigheter för både män och kvinnor är slutfört.

Några exempel:

  • Andel kvinnor som är vd är 11 procent och styrelseordförande 10 procent.
  • Förra året var första gången någonsin som en hel bransch lyckats uppnå jämställda ledningsgrupper, nämligen fastighetsbranschen. I rapporten ”Fastighet först i mål” från Allbright skriver vd Amanda Lundeteg att ”en historisk milstolpe är ett faktum”.
  • Kvinnor utgör hälften av alla studenter, doktorander och lektorer vid Sveriges universitet och högskolor. Trots det är tre av fyra professorer män.
  • Medlingssinstitutets statistik från 2018 visar att kvinnors lön i genomsnitt är 89,3 procent av männens.
  • När barnen är sjuka tas 70% av dagarna för vård av sjukt barn ut av kvinnor.

Som sagt, det beror ju på vem vi jämför oss med. Men inte har vi nått hela vägen fram. För att göra det behöver vi vara medvetna om och synliggöra ojämställdhet. Inte bara i dag, utan alla årets dagar.

Håller du med om att det finns mer kvar att göra?

/0 Kommentarer/av

Är ”världens bästa föräldraförsäkring” bara bra?

, ,

Föräldraförsäkringen, såsom den är utformad i Sverige, ses ofta som såväl mammornas som pappornas som barnens bästa vän. En vanlig uppfattning är att ”Vi har världens bästa föräldraförsäkring”. Det kanske vi har men är den bara bra?

Jag tänker be dig ta ställning till följande två påståenden – stämmer de eller stämmer de inte?

Det första påståendet är att de flesta arbetsgivare föredrar att de anställda är närvarande på jobbet framför att de är frånvarande.

Frånvaro kostar i form av produktionsstörningar. Och chefer får pussla med att hitta vikarier. Såvida inte den anställde är ett rejält arbetsmiljöproblem föredrar arbetsgivaren att hon eller han är närvarande på jobbet. Inte frånvarande.

Det andra påståendet är att det är omöjligt för arbetsgivare att ha fullständig information om den framtida frånvaron för varje individ som denne funderar på att anställa eller befordra.

Säg att en 30-årig kvinna får frågan om hon tänker skaffa barn. Vad vet hon säkert om det? Hon kanske väldigt gärna vill ha barn men sedan visar det sig att hon har svårt att bli gravid. Eller så säger hon att hon inte vill ha barn, i alla fall inte under de närmaste åren men så bli hon gravid och ändrar uppfattning. Eller så säger hon att hon gärna vill ha barn och att hon och hennes partner ska dela lika på föräldraledigheten. När hon blivit gravid ändrar hon uppfattning och vill själv ta ut den största delen av ledigheten, vilket hennes partner går med på.

Inget av detta kommer man åt genom att förbjuda arbetsgivaren att fråga om någon vill skaffa barn. Det viktiga är att även om arbetsgivaren hade all rätt i världen att ställa frågor (och fortfarande ses som politiskt korrekt) så skulle denne inte kunna veta säkert. Och det handlar inte om att den intervjuade personen ljuger. Vi vet faktiskt inte särskilt mycket om vad som kommer att hända i våra framtida liv.

Det finns alltså mycket som talar för att dessa båda påståenden stämmer. Vad får detta för konsekvenser?

Kvinnor blir högrisk och män blir lågrisk att anställa eller befordra

Eftersom arbetsgivaren inte säkert kan veta hur en enskild person kommer att bete sig blir det helt rationellt för denne att utgå från hur kvinnor och män i genomsnitt beter sig vad gäller uttag av föräldraledighet och att gå ner i arbetstid för vård av barn, med lagstadgad rätt till längre arbetstid så småningom. Det är inte illasinnad diskriminering från arbetsgivarens sida. Det är rationellt.

I genomsnitt är kvinnor föräldralediga mycket längre än män. Vi har alltså två grupper, en med hög risk och en med låg risk för frånvaro. Att en kvinna i fertil ålder automatiskt ses som mer riskabel att anställa eller befordra än en man sker oberoende av om hon har barn eller inte och oberoende av hur duktig hon är på jobbet. Hon själv kan inte påverka detta.

Den undanstuvade målkonflikten

Men de allra flesta föräldrar är nöjda med nuvarande ordning. Så varför ska en klåfingrig stat lägga sig i och kvotera föräldraförsäkringen ytterligare? Svaret på den frågan beror på hur viktig man tycker föräldrars möjligheter att själva fördela uttaget sinsemellan av föräldraledigheten är, jämfört med kvinnors rätt till samma chanser som män på arbetsmarknaden. Här finns två mål som kommer i konflikt med varandra. Då måste man välja vilket av de två målen som är det viktigare.

Men varför måste man prioritera? Räcker det inte med anti-diskrimineringslagar och LAS-förstärkningar? Nej, att använda sådana metoder som huvudstrategi är inte någon effektiv åtgärd för att motverka negativa effekter på kvinnors möjligheter. Då ökar risken, sett ur arbetsgivarnas ögon, med att anställa kvinnor i stället för män. Och ekonomiska incitament, som den numera övergivna jämställdhetsbonusen, verkar inte ha kunnat förändra frånvaromönstret.

En effektivare väg är att skapa regler i föräldraförsäkringen som sprider frånvaroriskerna mer jämnt mellan kvinnor och män. Den enskilt viktigaste insatsen för att öka kvinnors möjlighet till karriär, inte minst chefskarriär, är ett jämnare uttag av föräldraledighet. Detta styrs i dag av föråldrade normer och strukturer. Därför förespråkar Ledarna en fullt ut individualiserad föräldraförsäkring – 50/50 – mellan vårdnadshavarna.

Men barnen då?

Men barnen då, var tog de vägen? Ska inte föräldraförsäkringen främst se till barnets bästa? Jo, det håller jag med om. Men givet nuvarande system med en lång föräldraledighet anser jag att valfrihet inte är en garant för barnets bästa. Däremot tycker jag inte att man, när föräldraförsäkringen infördes 1974, och föräldraledigheten endast var sex månader, skulle ha kvoterat ledigheten. Den var för kort för det.

Varför ser jag inte valfrihet som en garant för barnets bästa nu, när föräldraförsäkringen är betydligt längre, mer än dubbelt så lång som när den infördes? Efter det att ”pappamånaderna” stegvis införts (1995, 2002, 2016) ser vi att andelen pappor som tar ut föräldraledighet, i samma omfattning som pappamånaderna, ökar. Så fler barn får längre tid hemma med sin pappa, ju fler dagar som reserverats för vardera föräldern. Sammantaget, är det så dåligt?

/0 Kommentarer/av

Visa tillit, var rak och tydlig – då är du en önskechef

En undersökning som Talentsoft låtit göra bland medarbetare, visar vilka egenskaper som är mest önskvärda hos chefen. På topp tre av tio egenskaper ligger 1) frihet under ansvar – visar tillit, 2) rak och tydlig samt 3) vågar ta beslut.

Att vara lyhörd återfinns på sjätte plats, en egenskap som när jag frågar andra om vad som kännetecknar en bra chef, brukar nämnas väldigt snabbt.

Jag tycker att listan väl speglar det som diskuteras kring ledarskap idag. Medarbetarskap, självledarskap handlar mycket om eget ansvar där tillit är en förutsättning. Samtidigt behöver verksamheter gå i takt och medarbetare sträva i samma riktning. Då krävs naturligtvis tydliga mål och ramar att förhålla sig till.

I veckan hade jag förtroendet att vara samtalsledare vid ett av Altingets nätverk. Gäst vid träffen var Amelia Adamo, Sveriges mesta tidningsdrottning. Hon bjöd frikostigt på egna erfarenheter från sitt ledarskap, misstag och framgång under sina många år i mediebranschen. Hon beskrev själv sitt ledarskap som ”munter diktatur”, en stil som hon för övrigt inte tror riktigt skulle fungera idag. Och jag misstänker att hon har rätt, mot bakgrund av listan.

Som chef har du ytterst ansvar för verksamheten. Hur balanserar du mellan att ge frihet och ha tillräcklig insyn i vad som händer?

/0 Kommentarer/av