Vem griljerar julskinkan?

Jag sitter länge på tunnelbanan och tittar på bilden av Michael Bublés julalbum. Den väcker något i mig. En längtan efter att få strosa sådär nyduschad och obekymrad genom ett snöigt New York med en vackert inslagen julklapp i handen.

Han är så välklädd, så utsövd och så tydligt på väg till något trevligt. En dörr ska öppnas och ut ska strömma julmusik och underbara dofter.  Han ska stiga in i värmen och några rara barn i glänsande inneskor ska kasta sig om hans hals. Han ska få god mat, gott att dricka, stimulerande samtal och kärleksfull samvaro.

Det är bilden av 50-talsmannens jul. Frank Sinatra-mannens. En executive som jobbar hårt men också vilar hårt när det väl blir ledigt. Med en wisky i läderfåtöljen framför eldstaden.

Ställ den här mannen mot alla bilder av julpyntande Pernilla Wahlgren-kvinnor med glada barn i famnen som fullkomligt väller över oss i december. Kvinnan som fyller rummen i huset som Bublé firar jul i med julmys. En bild som precis som den här ovan minner om en tid då hemmafrun och icke-existensen av kvinnliga chefer var ett faktum.

De här bilderna säljer. De säljer för att vi drömmer om att livet ska vara så här.

Och är det så konstigt? Inte för den som dan före dopparedan brukar stå i en blingpyntad galleria och svettas med stirrig blick, tummande på en av handsvett fuktig inköpslista och panikångesten på ingång. Som skickar det sista jobbmejlet natten före jualfton men sätter timern på 14 januari för att inte medarbetarna ska förstå att chefen inte är hållbar. Eller som går upp tre kilo i vikt före jul för att konsultgodiskorgarna som dignat i fikarummet hela december varit enda sättet att hålla energin uppe under julruschen.

TCO gjorde en undersökning inför sommarens ledighet som visade att nästan tre av fyra kvinnor ansåg sig ta huvudansvaret för hushållet under semesterveckorna mot knappt var tredje man. Istället sa sig tre av fyra män stå framför grillen mot knappt var femte kvinna.

Undrar just vem som får hedersuppdraget att griljera julskinkan? Michael Bublé kanske?

Klara Adolphson

/0 Kommentarer/av

Finnes: Väldigt många kompetenta kvinnor

”Det finns inga kvinnor.” Vi har hört det till leda. Nu senast från Sveriges Ingenjörer som inför sitt jubileumsseminarium inte kunde vaska fram en enda talare som var ingenjör och kvinna. Inte ens när de fick en lista på 100 kvinnor varav många innehar toppositioner i samhället tog de in en i programmet. Och vet ni vad som hände då? Jo, moderatorn, Tomas Frostberg på Sydsvenskan, hoppade av. För han har i en krönika tidigare i år ”lovat att aldrig mer moderera arrangemang där panelsammansättningen helt saknar jämställdhetsfokus.” Och sedan skrev han den här krönikan.

Det här är ju faktiskt en väldigt enkel sak att göra. Att inte tacka ja till uppdrag där homosocialitet, ryggdunk och förlegade idéer om kompetens får styra fritt. Tomas Frostberg har fattat att riktig förändring bara sker om man ändrar sitt beteende. Det räcker inte att prata. Man måste göra.

Klara Adolphson

/0 Kommentarer/av

Må bättre som chef med konst(ig) metod

Nu är det bevisat enligt konstens alla regler: Chefer mår fysiskt bättre om ledarskapsutbildningen innehåller konstnärliga inslag. Allt dettta enligt en artikel i senaste numret av tidningen Arbetsliv.

Två slumpmässigt utvalda grupper av chefer fick delta i ledarskapsutbildning. En grupp genomgick vad vi kan kalla en traditionell sådan, medan den andra gruppen fått ta del av en teaterföreställning med musik och uppläsning av litterära texter.

De chefer som varit med vid föreställningen uppvisar att både de själva och deras medarbetare efter avslutad utbildning har ett större skydd mot skadlig stress i blodet i jämförelse med den andra gruppen. Häpnadsväckande, inte sant?

Att konst och kultur tillföra stora värden för många är ingen nyhet, men själv har jag aldrig tidigare stött på en liknande studie som riktat sig till chefer.

Forskaren Julia Romanowska vid Karolinska instistutet, som ligger bakom studien, menar att genom konsten hittar vi till våra djupare känslor och får oss att ompröva gamla föreställningar och sanningar.

Från Ledarnas sidan kan jag nöjt konstatera att när vi i en av våra kurser läser upp en dikt, så måste det betyda att vi ligger helt rätt i förhållande till forskningen och bidrar till att våra medlemmar mår lite bättre.

/1 Kommentar/av

Chefen viktig när vi byter jobb

Hög lön (89 procent) och duktig chef (74 procent) ligger högst på listan bland tjänstemän när de ska söka nytt jobb. Det här framgår av Poolias Kompetensindikator. Men det arbetsgivarna lockar potentiella medarbetare med är en god arbetsmiljö. Bara två procent av arbetsgivarna framhåller särskilt det goda ledarskapet.

För mig är inte det här något motsägelsefullt, tvärtom. Chefen är en mycket viktig del av arbetsmiljön. Chefen sätter i många fall normerna på arbetsplatsen – hur vi förhåller oss till varandra och vad som accepteras eller inte accepteras.

Vad som däremot kan anses vara förvånande är möjligen att många arbetsgivare ger sina chefer bristande förutsättningar för att faktiskt vara en god ledare och duktig chef. Särskilt med tanke på hur viktiga de är för att attrahera rätt förmågor till verksamheten. Som exempel kan nämnas att en stor andel chefer upplever att det de har minst tid till är just ledarskapet.

En annan fundering är naturligtvis vad man i undersökningen avser med en duktig chef. Önskelistan kring chefers förmågor och egenskaper kan bli minst lika lång som Kinesiska Muren.

Men visst är det glädjande, inte minst för oss på Ledarna, att åter få en bekräftelse på chefens betydelse på arbetsmarknaden.

/0 Kommentarer/av

Hjärnsläpp i Göteborg!

Björn, Gunnar, Måns och Bengt. Trevliga namn på trevliga män som ska bygga staden Göteborg under kommande år. Vem ska de bygga för? Får också Fatima, Pentti, Linda, Hassan och Oscar plats där?

I  Göteborg bygger  man upp en helt ny enhet för att hantera tillväxt och utveckling i rikets andra stad. Det är ett unikt tillfälle att tänka fritt och modigt och skapa en avdelning som åtminstone i någon mån speglar det samhälle man ska planera för. Ändå faller man i fällan att rekrytera fyra medelålders svenska män, som alla härstammar från Göteborg och alla är utbildade på Chalmers. En av dem har visserligen den djärva meriten att för tillfället arbeta i Eskilstuna, men längre än så sträcker sig inte modet. 

Som vanligt hävdar den som rekryterat att det handlar om kompetens och att att få kvinnor sökt. Låter egendomligt i mina öron eftersom det sedan många år finns en stor kvinnodominans bland arkitekter och planarkitekter på det kommunala området. Nej, jag tror helt enkelt att det är den gamla lika-söker-lika principen som slagit till.

Man kan också ställa sig frågan i vilken buske Göteborgs HR-avdelning valt att stoppa huvudet denna gången? Staden som på hemsidan stolt proklamerar att man ”försöker integrera jämställdhets och mångfaldsfrågorna i alla verksamheter.”

Mångfald i ledningsfunktioner har ett alldeles eget värde. Genom att bredda kompetensen får vi en kreativ och innovativ miljö med god chans till ett helhetstänkande. Men därutöver har politiskt styrda verksamheter ett särskilt ansvar att leva upp till de värderingar som är grundläggande i vårt samhälle. Det går inte att försvara att en grupp med så stort inflytande över medborgarnas framtid består av människor av samma kön, samma ålder och samma ursprung. Det är helt enkelt omodernt, gubbigt och farligt!

Och som Göteborgare skäms jag.

/4 Kommentarer/av

En lön är en lön är – ett presentkort?

Ledarna förlorade i dagarna ett mål i arbetsdomstolen. En chef inom handeln  hade fått sparken för att han delat ut presentkort till sina medarbetare när han tyckte att de var värda lite extra uppskattning. Detta skriver LO-tidningen om. Ingen stor sak kanske (utom för den enskilde förstås), chefer som förlorat arbetsgivarens förtroende genom att bryta mot företagets regelverk kan inte förvänta sig att ha kvar jobbet.

Men det finns en riktigt knepig komplikation i just det här ärendet.

Chefen säger nämligen mycket tydligt att han använt presentkorten för att belöna medarbetare som han inte kunnat ge den lön de förtjänar. I åtminstone ett fall har han begärt att få höja lönen för en person som gjort stora insatser på jobbet, men fått nej från företaget.

Att han då tagit saken i egna händer kanske inte kan försvaras men väl förstås. Här har vi en chef som insett att lön och belöning, rätt använt, är motiverande och stimulerande för företagets utveckling och medarbetarnas engagemang. Och ett företag, som vägrat att ge honom det mandat han som chef behöver för att utöva sitt ledarskap och skapa bästa resultat för sin grupp.

Man kan ifrågasätta chefens metoder men knappast hans motiv.

/1 Kommentar/av