Delat ledarskap – dröm eller verklighet

Under senare år har begreppet delat ledarskap lyfts fram som en möjlig väg för chefer att dela, det ofta komplexa och omfattande, chefsansvaret. Det har skrivits böcker och artiklar i ämnet. konsulter har entusiastiskt pratat om det, men frågan är hur vanligt förekommande det är på arbetsmarknaden.

I en artikel kommenterar Marianne Döös att så många som 41 procent av cheferna använder sig av delat ledarskap, men ändå tycks begreppet relativt obekant. Själv blir jag förvånad över att så många som 4 av 10 chefer delar sitt ledarskap. Varje år träffar jag ett stort antal chefer, men jag stöter i ärlighetens namn mycket sällan på chefer som uppger att de delar sitt ledarskap.

Jag tror att det är möjligt med ett delat ledarskap, men det kommer inte på beställning. Jag tror att det kan fungera under förutsättning att det naturligt växer fram. Ett fungerande delat ledarskap bygger på att det är två chefer som kommer mycket väl överens, har samsyn och inte minst gemensamma värderingar. Det här tror inte jag är något man rekryterar chefer till, utan det får helt enkelt hända.

Min egen erfarenhet av delat ledarskap är inte särskilt positiv. Men det beror mest på att det var en felaktig lösning på ett problem i en organisation jag tidigare arbetade i. Här fanns en chef som var fantastiskt duktig inom sitt sakområde, men bristerna var stora i ledarskapet. Han ville ha avdelningschefsjobbet, men inte ansvara för sin personal. ”Lösningen” blev att han fick verksamhetsansvaret medan personalansvaret för hans medarbetare lades på en annan person. Ja, du förstår säkert att det inte var en lyckad lösning i längden.

Jag kan mycket väl förstå att chefer har behov av avlastning. Chefsjobbet idag kräver betydligt mer av chefen än vad det gjorde för bara tio år sedan. Men kanske kan vi hitta andra lösningar att avlasta chefen. Dagens chefer upplever att de ägnar oerhört mycket tid åt administration på bekostnad av ledarskapet. Varför inte återbesätta de administrativa funktionerna? Jag tror att det är mer kostnadseffektiv att använda skickliga administratörer än chefer till många uppgifter som idag görs av chefen själv.

Har du egen erfarenhet av delat ledarskap, positivt eller negativt? Jag vill gärna ha din berättelse.

/1 Kommentar/av

Det finns hopp!

”Frågan om jämställdhet och mångfald är inget som hanteras en gång i månaden, det ska finnas med i varje moment. För mig är det en fråga om lönsamhet och affärsnytta.”

Orden, som jag ska sätta upp på mitt kylskåp till uppmuntran och stöd en dålig jämställdhetsdag, är Håkan Buskhes.

Håkan Bushke är ny vd för den manliga bastionen Saab, försvarsgrenen och yttrandet fälls i en intervju i Veckans Affärer. Just så måste företag och förvaltningar lära sig att se på frågan om mångfald och jämställdhet, som en grundläggande förutsättning för verksamhetens konkurrenskraft och utveckling!

/0 Kommentarer/av

Vem vill ha Sveriges viktigaste chefsjobb?

Chefer är viktiga personer. En bra chef kan göra skillnaden mellan en bra och dålig arbetsplats, och skillnaden mellan goda resultat eller sämre. Av det följer att om man vill försäkra sig om goda resultat så ska man satsa på chefen. Så sker också på väldigt många ställen, men med ett undantag: Den svenska skolan!

Många av Sveriges rektorer har under en rad år fått se sina uppdrag överlastade och beskurna på nödvändiga kringresurser. En rektor har till uppdrag att leda en eller flera skolor och förskolor. Rektorn har ansvar för en stor personalgrupp, ofta en rejäl – om än otillräcklig – budget, skolans pedagogiska innehåll och dessutom  hundratals elever. Ovanpå detta kommer kontakter med alla föräldrar och sociala instanser inom samhället. Ett fantastiskt spännande och utmanande chefsuppdrag. Om det hade haft rimliga förutsättningar.

Inom kort går en stor del av Sveriges rektorer i pension och återväxten är klen. Av alla utlysta chefspositioner i landet är rektorsuppdragen de som lockar minst, med bara två sökanden per tjänst. Detta är något som borde oroa våra politiker mer än allt annat inom skolans område!

I en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet skriver professor Mats Alvesson att skolan måste styras med nya grepp, med fokus på resultat. Det verkar rimligt, styrning mot uppsatta mål tillämpas inom all verksamhet, så varför inte inom skolan. Men det Mats Alvesson missar är att det snart inte finns någon inom skolan som har utrymme att arbeta med dessa frågor. Utan engagerade rektorer med förutsättningar för att utföra sitt uppdrag faller alla reformer platt till marken.

Så den första prioriteten måste vara att göra skolans chefsuppdrag attraktiva och lockande för nya duktiga chefer. För är det rimligt att Sveriges viktigaste chefsuppdrag är så dåligt utformade att ingen vill ha dem?

/1 Kommentar/av

Välkomna till jobbet!

Kan man ha vem som helst på jobbet? Måste inte alla som är där kunna prestera och leverera fullt ut ? Nej det tycker inte vår nya arbetsmarknadsminsister, Hillevi Engström i en artikel i gårdagens DI. Där, och i andra sammanhang, lyfter hon fram sin viktigaste fråga: att vi måste skapa en inkluderande arbetsmarknad och acceptera att vi har olika förutsättningar att bidra på jobbet.

När jag började som chef i storkök för trettiofem år sedan var det vanligt att det fanns några anställda med funktionsnedsättningar i varierande grad. Det var inom offentlig sektor, och vi ansågs ha uppdraget att ta hand om människor som presterade lite mindre på jobbet, eftersom vi inte hade några lönsamhetskrav. Detta har ändrats sedan dess och verksamheter i offentlig sektor har nu samma effektivitetskrav och utsätts för konkurrens precis som andra.

Och människor med funktionsnedsättningar står mer utanför arbetsmarknaden än någonsin förr.

Att ha medarbetare och kollegor som har andra förutsättningar än du själv är utvecklande och berikande. Det skapar förståelse för att vi alla är lite olika och att människor kan prestera och bidra på väldigt många olika sätt. Arbetsplatsen blir mänsklig och i kontakt med resten av samhället, där inte alla är högutbildade och högpresterande.

För chefen ger det en unik möjlighet att arbeta med gemensamma värderingar, tolerans och respekt om inte alla medarbetare är stöpta i samma form.

I detta spelet finns bara vinnare.

Chefer som får hjälp att skapa mänskliga arbetsplatser, kollegor som berikas av olikheter och den enskilda personen som får gemenskap och tillhörighet utifrån sina förutsättningar.

/0 Kommentarer/av

Bra budskap – begagnad bild

Kära Salong K,

Vad roligt att ni skriver om Ledarnas senaste Chefsbarometer som bland annat handlar om att unga chefer värdesätter kreativa och idérika personer med hög social kompetens. Samtidigt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt bildvalet. Tydligen ska dessa tre unga män illustrera unga chefer. Är det så ni tänkt? Okej, då tror jag att ni behöver lite hjälp. Gå in på www.framtidenskvinnligaledare.se, där hittar ni mängder av unga chefer. De ser kanske inte riktigt ut som den gängse bilden av en chef, men jag lovar, deras cv:n är sådana som man får gåshud av. Lycka till!

Vänligen,

Klara Adolphson

(Foto: All over press)

/0 Kommentarer/av

Varför är LAS så viktig för chefen?

Varför är LAS en så viktig fråga för chefer? Ja inte för att de är rädda för att bli av med jobbet, Ledarnas nyss släppta chefsbarometer visar att cheferna känner sig väldigt trygga med att kunna behålla sitt uppdrag och många av dem siktar dessutom på att fortsätta som chef ända till pensionen.

Nej, engagemanget i frågan kommer av att chefen i sitt uppdrag är den som praktiskt måste hantera konsekvenserna av LAS.

Ledarskapet gynnas av att medarbetarna känner sig trygga på jobbet. Men trygghet innebär inte självklart en rättighet att stanna på samma plats på samma företag resten av yrkeslivet. Trygghet kan också vara att veta vilka spelregler som verkligen gäller, en kombination av anställningstid och kompetenskrav, samt en på förhand överenskommen avgångsersättning om anställningen upphör.
Jag har träffat chefer som varit förtvivlade när de ska driva en produktionenhet vidare med en medarbetargrupp som är resultat av stenhård tillämpning av turordningsregler och inget annat. Medarbetare som inte har kompetens eller engagemang för uppgiften utan befinner sig där bara för att företag och fackliga organisationer inte kunnat komma överens om en gemensam lösning.

I chefens uppdrag ingår att avveckla ,utveckla och organisera arbetet så att företaget får bästa resultat och medarbetarna trivs och utvecklas. För att kunna utöva sitt ledarskap på ett sätt som gynnar både företag och medarbetare behövs lagar och regelverk som motsvarar tidens krav.

 En lag om anställningstrygghet som bygger på förutsättningar från 40 år tillbaka i tiden, är inte tillräckligt bra i dagens kompetensorienterade samhälle.

/1 Kommentar/av

Cheferna är de nya tjänstemännen.

I Dagens Nyheter uttrycker den nyblivna arbetsmarknadsministern Hillevi Engström att hon anser att vi är arbetare allihop och att exempelvis polisen ”är ett riktigt arbetaryrke, fast det klassificeras som tjänsteman.” Intervjuande Cecilia Jacobsson hänger på med en spekulation om att det kanske vore något att ta upp med LO och TCO.

Lite historielöst av dem bägge kan man först tycka, men tänker man efter så inser man att de har träffat mitt i prick.

När tjänstemannaorganisationerna bildades en gång runt 1900-talets början så var det för att man som tjänsteman inte ansågs passa in i arbetarnas föreningar och avtal. Man ansågs vara arbetsgivarens förlängda arm och att man därför hade en särställning.

Denna särställning hos tjänstemännen finns inte kvar idag. Att med det som grund dela på arbetare och tjänstemän och sortera dem i olika kollektivavtal och i olika organisationer blir idag ganska obegripligt. Fråga vilken nybakad student som helst.

De som idag har en särställning i partsförhållandet är cheferna. Övriga anställda skulle mycket väl kunna gå på samma ”medarbetaravtal”. Två avtalslösningar på arbetsmarknaden är fullt tillräckligt även i framtiden, men då inte längre sorterat på arbetare och tjänstemän. Utan på medarbetare och chefer. Hillevi och Cecilia är något på spåret. Chefernas unika särställning gör att de är de nya tjänstemännen.

Tomas Oskarsson

/0 Kommentarer/av

Skolan tusen gånger starkare som förebild för livet

Jag började nästan gråta när jag skulle läsa upp det här för pappa, säger min tonåriga dotter till mig vid middagsbordet apropå vårt samtal om att se filmen Tusen gånger starkare som väckt liv i jämställdhetsdebatten de senaste dagarna.

Jag studsade till för det är inte ofta jag hör sådana ord ur min dotters mun. Hon berättade om en sekvens ur boken som ligger till grund för filmen. En skolklass spelar brännboll och det är en av tjejernas tur att slå. Precis när hon greppat slagträet och gör sig beredd att slå hör hon en pappas röst ropa ”gå fram – det här blir inte ett långt slag”. Moloken går hon därifrån efter att ha missat på alla tre försöken. Nästa person att slå är en pojke. Denna gång ropar en mansröst ”gå bakåt – nu kommer ett långt slag”.

Jag minns det som det var igår (det är 35 år sen). Det var precis därför jag, liksom min dotter idag, hatade brännboll. Och jag hade inte ens särskilt dåliga förutsättningar för brännboll och idrott, elitgymnast som jag var…..

Så vad har det här med ledarskap och chefer att göra? Massor! För vad är en lärare om inte en ledare för sin klass. Kanske inte en chef i formell ordning men väl en ledare för våra barn och ungdomar. En ledare vars värderingar påverkar morgondagens vuxna.

Men att skolan har goda ledare handlar inte bara om värderingar. Liksom i arbetslivet handlar det också om resultat. Svårt att bevisa men ibland kan man skönja tecken. Som när SKL kommenterar i Svenska Dagbladet idag varför just Lomma i Skåne, Danderyd i Stockholm och Tranemo i Västra Götaland har gymnasieskolor med elever som klarar sig allra bäst i landet. Så olika och ändå något gemensamt.

Sannolikt ett gott ledarskap, enligt Håkan Sörman på SKL:

– När vi tidigare analyserat grundskolorna såg vi att det var de kommuner som jobbade systematiskt med uppföljning av eleverna, ställde krav på alla elever och hade goda relationer mellan olika personalgrupper och politiker som lyckades bäst.

Jag har bloggat om det förut men det tål att upprepas: Bra chefer gör skillnad i alla sammanhang. Inse betydelsen av ett bra ledarskap, från utbildningsdepartementet hela vägen till skolledning, rektorer, lärare, elever och föräldrar! En rektor som leder påverkar hela skolan. En bra lärare blir en förebild resten av livet.

Monica Berling

/0 Kommentarer/av

Chefspolitik: ett steg framåt och ett bakåt

En ny regering är på plats och vi kan konstatera att arbetslinjen kvarstår. På en punkt är den förstärkt genom att integrationsfrågorna får flytta in i arbetsmarknadsdepartementet. Det kan jag hålla med Sanna Rayman om är positivt. Och det applåderar vi på Ledarna för ska Sverige klara generationsväxlingen, inte minst bland cheferna, så måste vi bättre klara av att ta tillvara kompetens bland invandrargrupperna. Andelen chefer med utländsk bakgrund är pinsamt liten. Ledarna uppskattar den till några få procent av de 500 000 personer som idag har någon form av chefstjänst. Att jämföra med att ca 14 procent av befolkningen är födda utomlands.

På en annan punkt innebär den nya regeringssammansättningen tvärtom ett bakslag. Det gäller jämställdheten som flyttar in i utbildningsdepartementet. Folkpartisten Nyamko Sabuni behåller ministerposten för jämställdhetsfrågorna men får en försvagad ställning när hon släpper integrationspolitiken och blir underställd utbildningsministern. Sverige har de senaste åren halkat ned i jämställdhetsligan i världen. Andelen kvinnliga chefer ökar inte – står och stampar kring 20 procent. Staten har visat sig föregå med gott exempel och har idag en jämn könsfördelning på de statliga toppositionerna. Men näringslivet låter sig inte inspireras. Svenskt Näringsliv anser jämställdhet på chefsnivå vara en fråga som löses helt naturligt.

”Kvinnor äger mindre, styr mindre och tjänar mindre”, förklarade den moderate förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin innan han avgick och krävde könskvotering till börsbolagens styrelser.

Låt vara att jämställdhet också behöver genomsyra de unga genom skolans värderingar. Men det är knappast bland de unga som ojämställdheten är som störst. Och det är inte genom att fokusera på skolan som vi snabbast möjligt kan se en förändring i hur makten och chefskompetensen får lov att se ut.

Då får vi istället sätta vårt hopp till nye arbetsmarknadsministern Hillevi Engström (M) som på Ledarnas seminarium om jämställt ledarskap i Almedalen i somras var tydlig med att lagstiftning kan bli aktuellt om inte näringslivet självt kommer till rätta med det ojämställda ledarskapet.

Monica Berling

/0 Kommentarer/av

Fel recept Schyman!

Gudrun Schyman efterlyser initiativ för att rättställa de strukturella löneskillnaderna mellan mäns och kvinnors arbete. Det deklarerar hon ånyo i en artikel i Sydsvenska Dagbladet på måndagen. Även Eva Nordmark, ordförande för SKTF och Anna-Karin Eklund, Vårdförbundet, framhåller detta som ett stort problem, och vill att regeringen ska ta sig an frågan. Schymans recept är, som vi vet sedan tidigare, jämställdhetsfonder som byggs upp med bidrag både från staten och företagen och sedan används för att utjämna löneskillnaderna mellan branscherna.

Det är lätt att känna sympati för deras åsikter. Jag har tillbringat mitt yrkesliv som chef inom en kvinnodominerad servicebransch och jag har många gånger känt ilska och vanmakt över att allt hårt arbete inte gett någon utdelning i plånboken så länge jag blivit min bransch trogen. Att kvinnor och män tjänar olika är en orättvisa som är svår att överse med i Sverige år 2010.

Men även om patienten är sjuk så är receptet fel!

Gudrun Schyman vill undanta arbetsmarknaden från det samhällssystem vi har i Sverige, nämligen att alla samhällets aktiviteter sker på en marknad med fri konkurrens. Så länge det finns kvinnor (och män) med tillräcklig kompetens som är beredda att arbeta som sjuksköterskor, förskollärare eller köksbiträden för den lön som erbjuds, så länge kommer lönen ligga där. Den dagen det blir varaktig brist på arbetskraft kommer lönen att stiga.

Konkurrens mellan alternativa arbetsgivare kommer lösa en del, men inte hela problemet.

Grundproblemet är den segregerade arbetsmarknaden, att män och kvinnor i så hög utsträckning väljer att utbilda sig och arbeta inom olika branscher, utan andra orsaker än tradition och fördomar. Därför måste vi sätta in all kraft på att få barn och unga människor att tidigt i livet välj yrkesbana efter egna förutsättningar och egen lust och inte efter några ”unkna fördomar från 1950-talet”.

Men det finns ytterligare problem med Gudrun Schymans ordination.

Lön är inte en kollektiv fråga! Lön handlar om att du som individ ska få betalt för det bidrag som du lämnar till verksamhetens utveckling och lönsamhet. Lön ska inte bestämmas över huvudet på individen, vare sig det handlar om centrala avtal med lönepotter och individgarantier mellan fack och arbetsgivare eller statliga ingripanden.

Jag förstår fullt ut den vrede som anas bakom dessa initiativ. Men lösningen ligger inte i planekonomiska åtgärder eller politiska ingripanden på en fri arbetsmarknad. Lösningen ligger i att stärka unga människors möjligheter att göra fria yrkesval och att därtill etablera en lönemodell som gör lön till något begripligt och rationellt för individen!

/0 Kommentarer/av