Offentliga chefer smartare

I dagens nyhetsskörd hittar jag artikeln med just den rubriken i Dagens Medicin. Genom att jämföra resultat från knappt 600 begåvnings- och personlighetstester, har HR-konsultföretaget Source kommit fram till att chefer inom offentlig sektor har bättre resultat när det gäller generell begåvning. Det betyder, enligt artikeln, en mer utvecklad förmåga till logiska resonemang, induktiv slutledningsförmåga och förmåga till abstrakt tänkande.

Arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är naturligtvis stolta över resultatet av undersökningen. Det är ingen nyhet för vare sig dem eller Ledarna att en större andel chefer inom offentlig sektor har längre utbildning i jämförelse med kollegor inom det privata näringslivet. Och det som definieras som generell begåvning är just sådant vi tränas i vid högre utbildningar.

Det här väcker dock en mängd frågor hos mig. Varför har chefer i offentlig sektor genomgående sämre förutsättningar att axla sin chefsroll än kollegorna på privatsidan? Varför är den gängse bilden av chefsjobbet i offentlig sektor mindre attraktivt än inom privat sektor? Om, och i så fall hur, påverkar generell begåvning förmågan till ett framgångsrikt ledarskap?

Sämre förutsättningar

Ledarna genomför sedan flera år chefsundersökningar i syfte att belysa chefers situation och förutsättningar för sitt uppdrag. År efter år visar det sig att chefer i offentlig sektor på så gott som alla punkter upplever sämre förutsättningar i jämförelse med chefer i privat sektor. Det rör allt från storleken på personalgrupper, handlingsfrihet och påverkan i jobbet till lön och annan ersättning. Detta är något Ledarna belyst bland annat i rapporterna ”Tuffa chefsvillkor – värdefulla uppdrag” (2007) och ”Jakten på cheferna till välfärdssektorn” (2008). Det här aktualiseras inte minst i den debatt om den omöjliga rektorsrollen som just nu pågår i media.

Hur kommer det sig att offentlig sektors arbetsgivare inte skapar bättre förutsättningar och villkor för sina chefer? Hur ska offentlig sektor lyckas hitta nya, unga chefsförmågor då 40-talisterna lämnar yrkeslivet?

Bilden av offentligchefen

År 2007 frågade Ledarna yrkesverksamma upp till 35 år inom vilken sektor de skulle vilja arbeta som chef. För 28 procent spelade det ingen roll, 55 procent skulle välja privat sektor och för 15 procent föll valet i första hand på offentlig sektor. Bland dessa var en majoritet kvinnor.

Den verksamhet som bedrivs inom offentlig sektor är otroligt viktig för ett fungerande samhälle. Viktiga jobb således, men tyvärr tycks bilden av offentlig sektor inte lika lockande som den privata. Rörligheten bland chefer visar också att man gärna håller sig till en och samma sektor hela chefskarriären. Många gånger tror jag att det beror på att vi tror att det är så annorlunda ”på andra sidan”. Ett citat från en chef inom privat sektor, som deltagit i ett chefsprogram under ett år tillsammans med offentliga chefer, tycker jag belyser det här på ett både roligt men kanske också skrämmande sätt:

”Det har vänt upp och ner på en hel del av mina fördomar. Innan hade jag fördomar om att kommuner och landsting består av grå och beiga människor som går omkring i grå och beiga korridorer.

Det tar lång tid och det är tråkigt. Människorna där är de som inte fått jobb någon annanstans. Sedan träffar jag de här otroligt kompetenta, kreativa, dynamiska människorna. Så det var verkligen en fördom som har vänts tvärsom för mig. Det känns roligt.”

Vad har generell begåvning för betydelse för ledarskapet?

Oavsett sektor, är chefer nyckelpersoner för verksamheters framgång och utveckling.Har chefer med högre generell begåvning bättre förutsättningar att vara goda ledare? Nej, så enkelt är det nog inte. Ett framgångsrikt ledarskap bygger på en balans mellan att hantera resultat och relationer. Att kommunicera, bygga relationer, viljan att nå resultat och ha visioner, känna lust att leda, självinsikt och personlig mognad är egenskaper och förmågor chefen kan besitta oavsett utbildningsnivå. Sedan är det ju självklart så att varje chefsuppdrag har sina unika krav beroende av uppdragets natur. Vissa chefer måste kunna hantera otroligt komplexa situationer, medan andra behöver en helt annan, mer praktisk inriktning. I slutändan handlar det som vanligt om att ha rätt person på rätt plats.

Jag vet att det finns fantastiskt engagerade och begåvade chefer över hela arbetsmarknaden. Men visst vore det önskvärt om chefer i offentlighetens tjänst blir uppmärksammade och får samma förutsättningar som näringslivets chefer, oavsett begåvningsnivå. Det är ju resultat och prestation som ska belönas, vare sig det gäller privat eller offentlig sektor.

Har du fördomar om ” den andra” sektorn som du vill dela med dig av?

/3 Kommentarer/av

Ge oss chef 2.0 nu!

Dagens chefer formligen dränks i möten, administration och rapportering. Samtidigt har man policies och ledarprogram som trumpetar ut kravet på att möta människor, skapa team och leda… Det påstår Magnus Dalsvall och Kjell Lindström i en debatt på chef.se.

Chefsrollen är inte utformad för att möta den moderna organisationens krav. Det gör situationen för chefer ohållbar menar de.

Med stöd i Ledarnas kontinuerligt genomförda Chefsbarometer och genom att ta del av aktuell ledarskapsforskning kan jag inte annat än hålla med. Sorgligt nog.

Lyssna till exempel på Mats Tyrstrup, ledarskapsforskare vid Handelshögskolan i Stockholm, som vi filmade när han pratade på vår konferens om morgondagens utmaningar tidigare i höstas (han kommer några minuter in i filmen).

Han säger bland annat så här:   

”Det ledarskap och det sätt vi har att leda organisationer är i väsentligt något vi tänkte ut i början av 1900-talet, som hade det klassiska industriföretaget i åtanke.”

Vi har för länge sedan lämnat industrisamhället. I ett kunskapssamhälle är det varje medarbetares kunskaper, engagemang och driv som är skillnaden mellan att vinna eller försvinna. Då behövs bra chefer och en modern syn på ledarskap.

Det är dags att uppgradera synen på chefskap.

/0 Kommentarer/av

Lobbyister ger näring till demokratin.

Till mörka illustrationer av marionettdockor beskriver Dagens Nyheter idag hur politiker låter sig ”styras” av ljusskygga organisationer. Bara i Sverige ses politikernas kontakter med experter och sakkunniga organisationer som något otillbörligt.

Jag var i Bryssel för ett par veckor sedan och hade förmånen att träffa ett antal europaparlamentariker från olika politiska läger. Samtliga beskrev vikten av kontakter med olika lobbygrupper.

– Hur skulle vi annars kunna skaffa oss kunskap? sa de och beskrev målande sina arbetsdagar med slottider för möten med lobbyister i olika sakfrågor.

Om någon politiker skulle bygga ett resonemang eller en motion på Annika Elias resonemang på SvD´s Brännpunkt idag när det gäller ledarskapet i de svenska skolorna, så är väl det okej. Så länge den politikern verkligen själv står för uppfattningen, tar på sig ansvaret för sin uppfattning och inte på något sätt kan anses vara ”köpt” av någon. Men korruption är något helt annat, som dessutom är ordentligt lagreglerat.

Jag förutsätter att våra makthavare tar intryck av och hämtar kunskap hos engagerade och kunniga expertorganisationer. Tvärt emot Maria Crofts analys i DN med den fåniga rubriken ”Det som i skolan kallas fusk är okej i riksdagen”, så ser jag det som demokratiskt viktigt att medborgare kan bilda organisationer för att plocka fram material, kunskap och argument för att påverka samhällets utveckling. Bara i Sverige görs detta till något fult.

Tomas Oskarsson

/1 Kommentar/av

För högt varvtal chefen

Varva ner! Jo, det är lätt att säga men kanske ett större behov än vi vill fatta. ”70-talisterna är på väg mot en hälsokatastrof!” Det säger Tomas Danielsson, konsult i stresshantering, i en intressant artikel i GP.

”Vi går på för högt varvtal i hela samhället”, säger han. ”Om vi inte gör något åt det snarast, så riskerar en hel generation att drabbas av ohälsa om några år. Varje vecka träffar jag 37-åringar som brister i gråt bara jag frågar dem hur de mår.”

Hans ord till chefer är: ”I dag agerar vi ensamma därför att vi är konkurrensrädda. Det är en rädsla arbetsgivare och chefer måste arbeta emot, inte uppmuntra. Rädda människor levererar, men bara kortsiktigt och till en viss gräns.”

Ledarna har precis gått ut med färska siffror om hur Sveriges chefer ser livet som chef. Det finns ett fåtal saker som alla 500 000 chefer är mer överens om än något annat: Vi jobbar för mycket. Det skriver Dagens Industri med fler medier om idag och refererar till våra siffror.

Sju av tio chefer jobbar regelbundet 6-dagarsvecka. Månad efter månad. År efter år.

”Om man jobbar sex dagar i veckan så kan man fundera över hur man får ihop det med familj och fritid. Det är svårt att få hållbara chefer om de jobbar så mycket över en längre tidsperiod”, säger Johan Frisö, ledarskapkonsult på Ledarna, till Dagens Industri.

För att inte tala om hur vi får hållbara medarbetare. Chefer är förebilder på arbetsplatsen. Det måste börja med cheferna.

Risken är inte bara ohälsa. Så som chefsrollen är präglad av äldre generationer vill yngre inte längre ställa upp på. I en undersökning som talangnätverket Nova Networks genomfört bland toppstudenter från landets universitet är det bara 31 procent som ser en tjänst som hög chef som en drivkraft i karriären. Över hälften av dem anser att en bra balans i livet är en viktigare drivkraft.

Jag tror vi ska vara glada över de yngres krav på balans i livet. De verkar ha en sundare inställning än vi andra. Det måste gå att förena ett intressant yrkesliv i ledande ställning med ett sunt och givande privatliv. 

Monica Berling

/0 Kommentarer/av

Inte för sent för en kvinna som högste chef i år

Läser i DN att allt fler vill att kungen abdikerar till förmån för kronprinsessan Victoria. Oavsett man är rojalist eller ej är detta en lysande idé! Även en och annan republikan skulle kunna blidkas.

I senaste riksdagsvalet visade svenskarna skepsis till en kvinnlig statsminister. Personligen anser jag att det faktum att Socialdemokraterna kandiderade med en kvinna som statsministerkandidat är ett av skälen till deras misslyckande.

Nu har kungen chansen att göra en samhällsinsats. Genom att släppa fram sin dotter, en ung kvinna som lyckats vinna folkets hjärta, och låta henne bli landets statschef kan vi få en viktig förebild för en modern chef. På så sätt kan vi träna oss på att se en kvinna på en hög chefstjänst. Och vänja oss vid att så kan en chef också se ut. Utan kvotering kan vi bryta mark på denna djupfrusna tundra.

Alla delar inte min syn på att det är dags för kungen att lämna över. Det är gulligt att höra hur intervjuade i DN:s reportage tycker att Victoria bör få ha sitt äktenskap och barnafödande i fred några år till innan hon kliver upp på tronen. Hon ska inte behöva ha ytterligare en arbetsbörda utöver att vara förälder.

Förebild för unga

Även där kan kungen göra en samhällsinsats. Unga människor i Sverige idag vill inte bli chefer. Inte ens de smartaste hjärnor som vi utbildar vid landets universitet är särskilt sugna på en chefsroll. De vill ha både ett aktivt yrkesliv och ett aktivt privatliv. Och de ser inte att det går att få i en chefskarriär. Så som den är utformad av 40-talister och har ärvts av oss 60-talister.

Att vara chef är ett yrke. Vad är det som säger att i just det yrket behöver man jobba mer än en normal arbetsvecka? Det finns i princip en enda sak som alla Sveriges chefer är överens om: att jobba mindre.

Så, Hans Majestät Konungen, s’il vous plaît: låt Victoria kliva upp på tronen och ge henne rimliga förutsättningar att både sköta jobbet som statschef och ha ett privatliv. Och bli en moderniserad förebild för hur en chef kan se ut och arbeta. Konungen har ju förståelse för betydelsen av ett ungt ledarskap genom sin stiftelse.

För Sverige i tiden.

Monica Berling

/1 Kommentar/av

Lysande framtid för chefer och ledarskap?

Vi måste lyckas integrera unga invandrare och etniska svenskar som idag står utanför arbetsmarknaden skriver Anders Carlberg (FP) på GP Debatt idag. Inte minst om vi ska klara av att försörja arbetsmarknaden med tillräcklig arbetskraft. Enligt Arbetsförmedlingens hisnande rapport om effekterna av generationsväxlingen kommer vi behöva dammsuga marknaden på arbetskraft.  

Den senaste tiden har debatten handlat en hel del om en av arbetsmarknadens största utmaningar: den demografiska jordbävningen. Några kallar ordvalet en överdrift. Andra menar att jordbävning bara är förnamnet på den stundande arbetskraftsbrist som hela västvärlden står inför. När rekordgenerationen 40-talisterna lämnat arbetsmarknaden alltså.

Svenskt Näringsliv bidrog i debatten genom att ordna en intressant konferens på temat kompetensförsörjning. Näringslivet har ju redan börjat känna av att det inte kan växa eftersom specifik kompetens i vissa fall saknas.

Det som förvånade oss från Ledarna mest var nog att inte ett ord sades om chefer och ledarskap. Eller i samhällsdebatten heller för den delen.

Om kompetent arbetskraft är den trånga sektorn för tillväxt och välfärd de kommande decennierna, då spår jag en lysande framtid för landets chefer och ledarskapets betydelse.

För vem, om inte chefen, ska annars vårda, utveckla och motivera verksamhetens mest kritiska tillgång; medarbetarna?

Vem ska fördomsfritt hitta talangerna i rekryteringen av nya medarbetare?

Och hur ska chefer lyckas om de inte får möjlighet att leda på ett sådant sätt att potentialen i var och en av medarbetarna tas till vara?

Förutsatt att vi lyckas hitta lämpliga kandidater till de vakanta chefsjobben förstås.

Monica Berling

/0 Kommentarer/av

Rätt från början

I dag presenterar TCO en ny rapport och ett förslag om en utbildningsgaranti på DN-debatt. TCO föreslår en särskild ungdomsgaranti som ger unga rätten att fullfölja en gymnasieexamen innan man fyllt 25 år. Utbildningsgarantin ska finansieras med ett särskilt statsbidrag.

 Varje år lämnar 30 000 ungdomar gymnasieskolan utan att ha uppnått målen med gymnasieutbildningen, vilket sätter deras framtida möjligheter till arbete och försörjning på spel.  Det är allvarligt att så många ungdomar riskerar utanförskap. Men jag är övertygad om att många av ungdomarna hade kunnat klara sin utbildning om skolorna i allmänhet hade bättre förutsättningar att nå de nationella målen.

Många av skolans problem idag handlar om bristande ledarskap. Det handlar bland annat om förutsättningarna för rektorsuppdragen som jag skriver om i ett tidigare inlägg.  

Senast i helgen publicerades uppgifter om att ledande skolnationers rektorer ägnar uppemot 80 procent av sin tid till ett närvarande ledarskap – i Sverige är siffran 5 procent. Enligt skollagen har rektor som pedagogisk ledare och chef för lärarna och övrig personal i skolan det övergripande ansvaret för att verksamheten som helhet inriktas på att nå de nationella målen.

Utan kapabla rektorer når inte de enskilda skolorna sina mål, vilket innebär att eleverna inte får likvärdiga möjligheter. Därmed klarar inte heller den svenska skolan sin uppgift i stort. Att ge alla elever en likvärdig skolgång.Att rektorerna inte har tid att leda, att förutsättningarna för ledarskap i utbildningssektorn är urusla, hotar elevernas rätt till likvärdig skolgång och i slutändan kompetensförsörjningen i hela samhället.

 Den svenska skolan halkar ner i internationella jämförelser när det kommer till kvalitet och resultat. Det beror på att ledningsarbetet inte prioriteras, att rektorerna inte har förutsättningar att leda. Alla reformer och förändringar kräver ledarskap. Utan ledarskap faller alla reformer platt till marken.

Annika Elias, ordförande Ledarna

/0 Kommentarer/av

Inget fokus på lön i Svenskt Näringsliv

Kenneth Bengtsson, ordförande i Svenskt Näringsliv, är på turné i landet för att sprida budskapet om vad svenska företag behöver för att växa och utvecklas. Överst på listan står skattereformer, regelförenklingar och en förändring av arbetsrätten. Vackert så. Den önskelistan har vi sett flera jular.

Men det som verkligen skulle göra en skillnad, och som svenska företag i hög grad själva förfogar över, är ett nytt förhållningssätt till lön!

Kenneth Bengtsson talar i gårdagens GP om att minska kostnadstrycket på företagen, men det handlar också om att se till att kostnaderna används på ett sätt som utvecklar företagets produktivitet och konkurrenskraft. Idag pytsar de flesta företag ut ofantliga lönesummor utan att kunna – eller ens vilja – se till att de används där de gör mest nytta för företagen.

Lön och belöning som incitament för att öka den enskilde medarbetarens engagemang och prestation är oöverträffat. Kompetensutveckling, delaktighet och roliga arbetsuppgifter är viktigt, men det är i lönerevisionen som den enskilde får ett kvitto på vad just hennes bidrag betytt för företagets framgång. Om då rumskamraten genom att dra benen efter sig får precis lika mycket, är hela lönerevisionen pengar i sjön.

Ledaravtalet har i snart tjugo år erbjudit företagen möjlighet att gå före med gott exempel och låta chefernas lön spegla deras prestation i förhållande till mål. Tyvärr ser vi att okunskap, ovilja och ren lättja hindrar många företag att förverkliga den lönemodell som skulle göra skillnad, inte bara för chefen, utan för hela företaget.

Det är trist att Svenskt Näringsliv som arbetsgivarorganisation inte driver frågan hårdare i opinionsbildningen och i sitt inre arbete. En retorik om värdet av lokal, individuell lönebildning som plockas fram till varje avtalsrörelse, men som inte genererar någon handling däremellan, klingar falskt och ihåligt.

Det finns många sätt att förbättra villkoren för svenska företag, men det är inte klädsamt att enbart lägga ansvaret för förbättringar på staten och motparterna. Det finns en hel del att göra på hemmaplan Kenneth Bengtsson!

/5 Kommentarer/av

Så vet du om chefen ljuger

Satt hemma och jobbade en dag i förra veckan. Den här eftermiddagen var det MixMegapol med Charlotte Lauterbach som stod för radioskvalet i bakgrunden. Uppfattade att temat var hur vi ljuger.

Enligt programledaren ljuger män i genomsnitt tre gånger per dag och främst i syfte att förbättra bilden av sig själva. Kvinnor nöjer sig med två lögner per dag och motivet är oftast att de vill vara snälla.

Sedan lyssnar jag extra noga, nämligen när hon säger att snart ska hon avslöja hur du vet om din chef ljuger. Självklart blir jag nyfiken. Skiljer sig chefer på något sätt från befolkningen i övrigt? Det finns en halv miljon chefer i Sverige. Har man verkligen hittat specifika kännetecken för hur just den yrkeskåren ljuger? Hon drar ut på spänningen i det oändliga, men så kommer det stora avslöjandet:

Chefer som ljuger påpekar hur ärliga de är och använder gärna synonymer till ärlighet. De säger dessutom ofta vi eller oss, istället för jag och mig.

Sedan kom det inget mer, men Charlotte Lauterbach lovar att lägga ut detta i sin blogg senare, vilket hon också gör. Här hänvisar hon till experter. Vilka de är uppfattade jag aldrig.

Ytterligare en, i det här fallet, ganska underhållande schabloniserad bild av chefen. Självklart finns det chefer som ljuger, precis som det finns programledare, sjuksköterskor, renhållningsarbetare och många, många fler som drar till med en lögn då och då.

Men nu vet du som är chef alltså hur du ska dölja en eventuell lögn. Tala inte om ärlighet och tänk på att säga jag och mig. Tänk en sådan källa till kunskap man med lite tur kan dricka ur en helt vanligt eftermiddag mellan Tina Turner och Lady Gaga.

/3 Kommentarer/av

Framgångsrika företag fokuserar på kompetens, inte på kön.

McKinsey har presenterat en stor rapport som visar att företag som också har kvinnor i ledningen är mer lönsamma. Jaha. Är någon förvånad?

Vad rapporten, som presenteras på ett stort uppslag i torsdagens DI egentligen säger är att om företag väljer att anställa de absolut bästa man kan få, oavsett kön, så syns det på företagets resultat.

Det verkligen förvånande resultatet är att bara 8 procent av företagen tycker att detta är en viktig strategisk fråga. De andra väljer att köra på i gamla hjulspår, trots att det finns en ganska stor medvetenhet om konsekvensen.

Under de senaste veckorna har nya siffror som handlar om den demografiska utvecklingen publicerats. Av dem framgår det att vi inom bara några få år kommer ha akut arbetskraftsbrist i många branscher och därmed hård konkurrens om toppkrafterna.

I det läget väljer alltså 92 procent av företagen att betrakta det som en mindre viktig fråga att rekrytera sina chefer i hela befolkningen. Man tar sig för pannan!

Hur länge ska ägare till stora bolag acceptera att ledningen avstår från att vidta åtgärder som på kort tid kan påverka företagets resultat positivt och på lång sikt vara avgörande för utveckling, konkurrenskraft och överlevnad?

/2 Kommentarer/av