Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila?

Det blir allt tydligare att den stora drabbningen på arbetsmarknaden de närmaste åren inte kommer vara avtalsrörelser mellan parterna. Avtalsrörelserna kontrolleras i nuläget ganska statiskt och effektivt av några dominerande aktörer.

Istället seglar en batalj på arbetsmarknaden upp mellan traditionalister och utvecklare – på båda sidor om partsgränsen. En batalj om hur framtidens avtal ska utformas. Den ena sidan tar en tydlig utgångspunkt i att ”skydda de utsatta anställda”, i företrädarskapet och att bära medlemmarnas bördor åt dem. Utvecklarna bejakar just utvecklingen och kraften i den ökande individuella självständigheten i det moderna samhället.

När SACO-S tecknar avtal som ger individen ett större inflytande över sin situation på det sätt som Edel Karlsson Håål beskriver på SvD brännpunkt idag, så är det att bejaka utvecklingen.

Att vilja skydda utsatta anställda är både hedervärt och tilltalande, men vad händer när de utsatta inte vill se sig som utsatta och inte tycker att de bär några bördor? Åtminstone inte några som de vill lämna över till någon annan att lösa? Utan anser att de har kapacitet att ta hand om sig själva?

Då urholkas det traditionella systemet. Om man inte tänker nytt. Innan systemet urholkas, och vi lever i en vilda-västern/Dog-eat-dog arbetsmarknad, behöver vi bejaka utvecklingen, erkänna att människor vill ha ett större inflytande över sin egen situation och hitta nya lösningar för en ny tid. Men det kommer att bli ett hårt arbete med tuffa angrepp från de som fortfarande tror att ”skyddsperspektivet” och det faderliga företrädarskapet är möjligt.

Tomas Oskarsson

/0 Kommentarer/av

SACO-S tar täten!

I dagens SvD brännpunkt gör Edel Karlsson Håål, ordförande för SACOs förbund för statligt anställda akademiker, ett inlägg som får mig att jubla!

På punkt efter punkt beskriver hon den förnyelse som måste ske för att de fackliga organisationerna, och därmed den svenska modellen på arbetsmarknaden, ska överleva.

Utgångspunkten är det avtal som Saco-S i höstas tecknade med  Arbetsgivarverket och som bygger på att den enskilde kan påverka sina anställningsvillkor – utifrån den självklara inställningen att människor är olika och därmed behöver också villkoren vara olika.

Därav följer att fackets roll måste förändras. Från att vara den snälla och starka mamman som avtalar om de villkor som hon vet är bäst för alla, till att vara den kloka och kunniga kamraten som ger råd och kunskap men inte lägger sig i enskilda val. Från insidan av den fackliga världen är detta en revolution, där många, många anställda måste förändra sin roll och sitt sätt att se på medlemmarna. Det innebär att man på allvar tillägnar sig ett kund-tänkande, där medlemmens behov och önskemål styr.

Att detta är rätt förhållningssätt visar inte minst Ledarnas starka medlemstillväxt sedan vi slog in på den vägen i början av 2000-talet.

Men det finns fler vinnare i Saco-S resonemang. Arbetsgivarverket, och de statliga myndigheterna, har nu möjlighet att visa framfötterna när det gäller att konkurrera om de allra bästa medarbetarna och cheferna.

Genom att erbjuda moderna avtal, och ett samtalsklimat där den enskildes prestation står i centrum  kan staten ta ett stort kliv framåt som attraktiv arbetsgivare för nästa generation. Genom att cheferna förfogar över den individuella lönebildningen i samtal med medarbetarna skapas drivkraft i verksamheten. Genom att lön och belöning kan utformas efter individuella behov och önskemål, med koppling till uppdrag och mål, skapas den win-win situation som Edel Karlsson Håål nämner i sin artikel.

Inlägget i SvD ger hopp om utveckling inom den fackliga världen! En utveckling som kommer gynna alla: företag och myndigheter, fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer och framförallt Sveriges alla anställda och chefer.

/4 Kommentarer/av

Starka chefer och svaga politiker.

I Sverige har vi en stor offentlig sektor vars verksamhet dagligen påverkar oss alla.   Många chefer arbetar hela livet igenom i kommuner och landsting och lär sig hantera och parera svängningar som förorsakas av att den politiska majoriteten skiftar. Ibland kanske alltför bra, så att man sätter det politiska styret åt sidan och arbetar efter det som man själv definierar som professionella kriterier.

Detta är temat för en doktorsavhandling vid Örebro universitet, skriven av Ann-Sofie Lennqvist Lindén. Hennes teori är att professionaliseringen av chefer i offentlig verksamhet och det ökade fokuset på effektivitet och god ekonomi, kan leda till att den demokratiska styrningen försvagas. Cheferna sätter sig helt enkelt över de politiska besluten och därmed medborgarnas vilja. Ibland motiverar man det med politikernas okunskap i sakfrågan, vilket enligt Ann-Sofie Lennqvist Lindén inte heller stämmer med verkligheten.

Att vara chef i politiskt styrd verksamhet är att leva med alla de lagar och förordningar som finns i den privata sfären. Ovanpå det är många styrda av särlagstiftning inom just deras område och sköter dessutom ofta myndighetsutövning. Chefer i stat, kommun och landsting arbetar  i offentlighetens ljus, där varje medborgare eller journalist omedelbart kan få ta del av allt deras arbetsmaterial. Slutligen ska cheferna genomföra den politiska målsättning som för tillfället råder, där det inte alls är ovanligt med helt motstridiga krav på ökad kvalitet och sänkta kostnader, precis som på vilket företag som helst.

Det är kort sagt tufft – men också väldigt roligt och utmanande att arbeta som chef i offentlig sektor.

För sådär trettio år sedan, när jag började min chefskarriär ansågs det allmänt att arbetet i offentlig sektor kunde bedrivas med lägre effektivitet. Och om inte budgeten hölls så kom det nya pengar.Men i takt med att många verksamheter konkurrensutsattes och de offentliga finanserna försvagades kom krav på att även offentliga arbetsplatser skulle drivas enligt moderna principer med fokus på effektivitet och kvalitet. För att genomföra detta blev det nödvändigt att satsa på en kunnig och – just det – professionell chefskår.

Det är lätt att gå fel i tanken och uppfatta  arbetsplatser med offentliga arbetsgivare som spelplaner för demokratin. Men på arbetsplatsen är du anställd i första hand och inte medborgare. Politiker är ägarnas representanter och ska sätta mål, följa upp och kontrollera att de uppnås. Kompetenta chefer ska verkställa uppdragen och se till att man når resultat. Med en tydlig rollfördelning behåller man både respekten för demokratin och en effektiv verksamhet.

Att ställa chefernas skicklighet i motsats till respekt för demokratiska principer tror jag är farligt och felaktigt. Istället är det ett ökat samspel vi behöver, där politiker måste öka sin förmåga att styra mot tydliga mål med väl utarbetade strategier och cheferna måste bli bättre på att föra en dialog och stämma av så att verksamheten följer de politiska intentionerna.

När Ledarna i somras frågade cheferna vilken egenskap man satte högst hos politiker blev svaret ”tydlighet”. Det är inte svagare chefer vi behöver utan starkare politiker!

/3 Kommentarer/av

#prataomdet på jobbet

För drygt en vecka sedan låg jag hemma på soffan och tittade på tv. Då och då gick jag in på Twitter via min mobiltelefon och kollade om det var någon som skrivit något intressant. Samtidigt, på en annan soffa, någonstans i stan, låg Johanna Koljonen och ”slötwittrade” som hon själv utryckte det, kring de senaste turerna i Assange-fallet. Jag följer Koljonen på Twitter och plötsligt hajjade jag till. Hon började nämligen skriva meddelanden, eller tweets som det kallas på Twitter, som handlade om hennes egna personliga upplevelser av att hamna i gråzonen vad gäller sexuell diskriminering.

Jag hajjade till eftersom det hon skrev var så privat och modigt och fullständigt gränsöverskridande för vad man normalt berättar om sig själv rakt ut i offentligheten. Flera personer följde Koljonens exempel och dagen efter var hashtagen #prataomdet igång. Det var tydligt att det fanns ett enormt uppdämt behov av att få dela med sig av berättelser kring sexuell diskriminering och sexuella övergrepp. Berättelserna handlade om svårigheten att sätta gränser, men kanske framförallt om svårigheten att känna både sina egna och andras gränser. Själv beskrev jag det som just då hände på Twitter för mina kompisar på Facebook som en feministisk revolution som pågick, helt stilla.

Jag är skakad av de berättelser som fortfarande väller fram i twitterflödet och som nu en vecka senare även tagit sig till morgonsoffor, tv-debatter och press såväl inom som utanför Sveriges gränser.

Men jag är också gripen av det som The Guardian kallar den andra sexuella revolutionen, där framstående kvinnliga (och ett par manliga) svenska journalister och aktivister försöker sig på att nyansera en komplex fråga som vi tidigare inte vågat prata om och därför har för få ord för.

Många, alltför många, av berättelserna handlar om övergrepp som skett på jobbet, i sammanhang som borde vara, men som alltför ofta inte är, professionella. Väldigt ofta handlar det om någon som utnyttjar sin makt eller status gentemot någon som är rädd för att karriären ska bli lidande om man säger nej.

När jag på fikat berättade för mina kollegor om #prataomdet så började vi direkt att dela med oss av våra personliga berättelser. Vi började helt enkelt att #prataomdet. Jag hoppas att den här revolutionen når även din arbetsplats.

Läs mer om #prataomdet:

Nu pratar hela världen om det i dagens Svd

Dags att prata om det  Johanna Koljonens egen berättelse

Prata om det har en egen webbplats med massor av länkar och berättelser

/0 Kommentarer/av

Turordningsregler med bäst-före-datum.

Förra veckan var jag inbjuden till ett samtal med politiker, företag och en av våra motparter. Temat var aktuella arbetsmarknadsfrågor och som vanligt hamnade vi i diskussioner om LAS och turordningsregler. Min ingång var den Chefsbarometer som Ledarna gjorde i höstas, precis innan valet, där cheferna rankade LAS som den viktigaste politiska frågan som påverkar chefens förutsättningar att göra ett bra jobb.

Men vi vet alla hur det ser ut: Å ena sidan ställningskrig emellan parterna, visserligen med ett vänligt tonfall men med oförsonliga argument. Å andra sidan en nästan total förnekelse från politiken att erkänna att detta kan vara ett område för reformer. LAS turordningsregler har fått ställning som en symbolfråga när det  i grund botten är ett praktiskt problem.

Lagen  kom till i sista delen av industrisamhällets arbetsorganisation och därav dess skrivning kring anställningstid och ”tillräcklig kompetens”.  Lagen, och parternas tillämpning,  bygger på ett statiskt synsätt på kunskap och kompetens som något helt mätbart och jämförbart, istället för något som är kopplat till personen. I ett kunskapssamhälle, där människor inte längre är utbytbara i något avseende, måste hela personens värde för företaget bedömas. Det ska inte sättas i motsats till trygghet!

En av de deltagande företagsrepresentanterna berättade om sin kamp för att bygga så effektiva och kreativa grupper som det är möjligt för att uppnå högsta effektivitet och trivsel på jobbet. Hon ställde också, den i mitt tycke kloka frågan: om jag använder fem tydliga och genomarbetade kriterier för att anställa en person och samma kriterier används vid lönesättning och lönerevision, och dessa kriterier uttrycker vilka medarbetare som behövs i vår verksamhet, varför ska jag då inte kunna använda de samma när det blir tal om avveckling?

För chefen är LAS turordningsregler i hög grad ett praktiskt problem. Chefen ska verkställa de omorganisationer och avvecklingar som företaget beslutar om men hon eller han  har också ansvaret för att driva verksamheten vidare mot bästa möjliga resultat. Det kräver i sin tur att chefen har ett inflytande över arbetsgruppens sammansättning.

Chefer vill ha trygga och kompetenta medarbetare som vet vilka spelregler som gäller. Men det innebär inte nödvändigtvis att de spelreglerna måste vara samma som för fyrtio år sedan. Ledarna välkomnar en förutsättningslös och konstruktiv dialog kring ny lagstiftning på arbetsrättens område där också chefens röst får höras.

/0 Kommentarer/av

Stoppa karusellen – jag mår illa!

I många länder finns det stora vackra karuseller för barn (och vuxna) att åka på. Där kan man sitta på drakar och hästar, pirater och prinsessor och en mångfald av andra figurer och drömma sig bort.

I Sverige har vi chefskaruseller. I både DN och SvD igår används just det begreppet för att beskriva den snabba och plötsliga omflyttningen på VD-stolen på några av våra allra största företag.

Men det är något konstigt med den karusellen. Alla figurer är till förväxling och förblandning lika varandra!

Alla har kort hår, skjorta, slips och kostym. Alla är blågula. Inte minsta lilla mustasch eller skägg så att man kunde misstänka en pirat under kostymen. Nej, detta är figurer stöpta i samma form. Det är kanske så att vi i Sverige bara har en enda fabrik, med filialer, där de tillverkar figurer till VD-karusellen?

Men om karusellen är toppen på svenska företag finns det anledning att inte bara skoja, utan att faktiskt på allvar oroa sig. Undersökningar som gjorts visar att svenska företag leds, styrs och ägs av en liten grupp homogena personer, i högre utsträckning än vad som sker i andra länder. Många år efter CH Hermanssons bok om de 15 svenska familjerna i topp av näringslivet har i praktiken inte mycket ändrat sig. I artiklarna talas om att bytet på VD-stolarna handlar om att skapa förnyelse och förändring, men hur ska det åstadkommas om man envist väljer precis samma personer med samma mindset att leda företagen?

Homogenitet och likriktning gynnar inte innovation och förändringskraft. Utan nytt blod bland VD:ar och styrelseledamöter riskerar den svenska karusellen att sakta farten och stanna helt. Det är dags att bemanna karusellen med en mångfald av olika figurer som tillsammans kan skapa en lysande helhet!

/0 Kommentarer/av

Snygga kvinnor och kompetenta män

Var inte för snygg om du är kvinna, det kan kosta dig karriären. Är du man däremot, går det bättre för dig om du ser bra ut. Detta har forskarna Bradley Ruffle och Zeev Shtudiner kommit fram till i en studie som DN Ekonomi skrev om den 13 december. 

 Man har skickat cv till arbetsgivare med foton på snygga män och kvinnor och med foton på mer alldagliga män och kvinnor och kommit fram till att de snygga männen är de som får komma på flest intervjuer. De som sållas bort är de snygga kvinnorna. Man har olika förklaringar till detta. En skulle vara att det mestadels är kvinnor som tar emot cv:n och att det därmed är de som på grund av avundsjuka sållar bort snygga kvinnor och favoriserar snygga män. Men låter inte det som något vi brukar höra? Att det är kvinnors fel att kvinnor diskrimineras.

Jag tror det här har att göra med hur vi ser på kompetens. Vem anses vara kompetent? Kan en snygg kvinna vara kompetent? Vad säger ni?

I min bok Leda Jämt som kom 2006 illustrerade Syster Diesel problematiken så här:

/0 Kommentarer/av

Vill du ha högre lön?

Jag har ännu aldrig träffat någon som säger att man inte vill ha högre lön, eller tackar nej till ett erbjudande om löneförhöjning. Lönen är viktig för människor, som ett kvitto på värdet man har på den egendomliga marknad som kallas arbetsmarknaden och framförallt som en erkänsla för den prestation du gör för din arbetsgivare.

I en artikel i söndagens SvD höjs nu åter röster för att lönen inte har någon betydelse. Själv har jag hört det som ett mantra under många år från min dåvarande arbetsgivare, Sveriges kommuner och landsting, som hävdar att deras medarbetare är nöjda med sina låga löner eftersom de har så otroligt intressanta arbetsuppgifter. I SvD är det den nye Electroluxchefens lön på 75 MKr per år som står i centrum, men resonemanget är detsamma: Lönen har ingen betydelse för prestationen.

Stöd hämtar man i 50 år gammal psykologisk grundforskning på apor.

Ingen har hävdat att lönen är det enda viktiga för människor, men att därav dra slutsatsen att man på en öppen marknad inte behöver använda lön för att locka till sig de bästa krafterna blir bara fånigt.

Två frågor inställer sig hos mig:

Varför är det bara företagsledare som ska vara ödmjuka och ta ansvar för att jobba för lägre lön än man kan få? Varför höjer ingen på ögonbrynen när Real Madrid betalar 100 MKr om året till sin nye tränare José Mourinho, en person som på sin höjd kan tillföra världen lite underhållningsvärde. Eller över Lady GaGas årsinkomst på mer än 350 MKr? Inte ens vår egen supersvensk Zlatan får sin inkomst ifrågasatt av svenska experter. Han kanske hade gjort ännu fler mål med lite lägre ersättning och större arbetsglädje?

Den andra frågan är varför alla vi svenska medborgare överhuvudtaget behöver ha en synpunkt? Uppenbarligen tycker Electrolux ägare, via sin styrelse, att McLoughlin är värd sin jättelön. Och jag tror inte alls att det är enbart av godhet, man räknar säkert med att han ska få företaget att betala tillbaka mångdubbelt mer.

Avunden är en stark drivkraft hos oss svenskar, förmågan att glädjas åt andras framgångar är det sämre med.

Lönen ska spegla ditt bidrag till företaget, eller vid nyanställning ditt förväntade bidrag. Den ska sättas lokalt och individuellt. I det avseendet är Keith McLoughlins lön föredömlig.

/3 Kommentarer/av

Dags för byte i loket?

När vi rullar ut från Göteborg hörs lokförarens röst ”Välkommen till SJ och X2000. Vi hoppas att allt ska gå bra denna morgonen och att vi ska vara i Sthlm på vår ankomsttid 11:50” Hoppas? Vid ankomsten till Sthlm en timme sena och med alla goda förhoppningar grusade hörs ytterligare en röst, denna gång tågvärdens ”Tack för att ni åkte med SJ. Vi beklagar förseningen och hoppas att ni ska våga välja oss igen”

När de anställda i ett företag släpper all lojalitet och börjar öppet ironisera över sin egen verksamhet inför kunderna, då handlar det om ett företag i fritt fall. Fallet beror på dåligt ledarskap i många led.

Sveriges regering, nuvarande och tidigare står för ett uselt politiskt ledarskap och  svek mot SJs kunder och medarbetare. Genom att ideologiskt verka för en kraftigt ökad rörlighet och förorda tåget som det bästa färdsättet ur miljösynpunkt, men inte låtit det åtföljas av motsvarande satsning på infrastrukturen har man lurat hela svenska folket och abdikerat från sitt ansvar. Många företag som i sin miljöpolicy skrivit in, och även upphandlat, SJ som sin reseleverantör, står nu med lång näsa och många värdefulla medarbetartimmar förlorade.

SJs VD och ledning står för ett lika undermånligt ledarskap. Det är fullt möjligt att förutsättningarna för att driva SJ inte finns, men lösningen på det är inte att springa och gömma sig och låta medarbetarna ta skiten när det stormar.

Ett bra ledarskap är som ett äktenskap, det ska hålla i nöd och i lust. Under den senaste krisen såg vi flera exempel på dugliga företagsledare som trots svåra omständigheter stod upp för sitt företag och sina medarbetare. Det är chefer som förstått att uppdraget visserligen kommer uppifrån, men mandatet att leda måste förtjänas. Det är inte ok att som högste ansvarig stå på podiet och sola sig i glansen av fina resultat men ducka när det går dåligt. Antingen lämnar man sitt uppdrag eller fortsätter, men man skickar inte fram medarbetarna.

SJ har en särställning i Sverige. Det är navet i ett samhälle som satsar på tillväxt och rörlighet men som vill göra det med hållbarheten i fokus. SJ behöver en ledning som kan axla det ansvaret.

/1 Kommentar/av

En ointressant undersökning

I förra veckan publicerades en undersökning från Handelshögskolan i DN som visar att av de som lämnat skolan upplever var fjärde kvinna att män och kvinnor inte har samma förutsättningar att avancera i sitt företag. Motsvarande siffra för männen är 7 procent.

Männen trodde i mycket högre utsträckning än kvinnorna att bristen på jämställdhet skulle rätta till sig av sig självt och professor Richard Wahlund, som analyserat resultaten av undersökningen, hade fått mejl från män som tyckte den var ointressant.

Det finns två slutsatser att dra: Dels att diskriminering är osynlig för den grupp som inte diskrimineras. Dels att Handelshögskolan har misslyckats radikalt med att få sina studenter att analysera och förstå arbetsmarknaden ur ett genusperspektiv.

I DN-artikeln uppmanar Professor Richard Wahlund kvinnorna att visa framfötterna och ta för sig, en klassiker i jämställdhetssammanhang. Det sägs inte ett ord om hur Handelshögskolan ska angripa problemet eller hur de ser sin egen roll för återskapande av kultur och normer i näringslivet.

Tjejerna och killarna som går ut Handelshögskolan förväntas ta ledande roller i näringslivet. Det finns idag sju kvinnliga vd:ar på Stockholmsbörsen. Handelshögskolan har en viktig roll här. Frågan är om man fortfarande anser sig utbilda framtidens ledare eller tänker nöja sig med att bara utbilda framtidens manliga ledare.

/2 Kommentarer/av