Inlägg

En lista för att bryta de manliga maktstrukturerna

Under de fem år som vi gjort listan Framtidens kvinnliga ledare har vi fått en och annan kommentar kring de kriterier vi har för att välja vem som platsar på listan.  Nu har den diskussionen blossat upp igen, bland annat skriver Seher Yilmaz,  fd ordförande på LSU och numera konsult på pr-byrån Prime, i sin blogg idag att hon tycker att vi fokuserar för mycket på näringslivet och på formella chefspositioner, på om man sitter med i ledningsgruppen, på hur stor budget man har  och på hur många man har under sig. Som ansvarig för juryn för Framtidens kvinnliga ledare vill jag därför koppla tillbaka till listans ursprungliga syfte.

Syftet med Framtidens kvinnliga ledare är att bryta mansdominansen på chefsmarknaden. Listan är en direkt konsekvens av att näringslivet gång på gång ropar att det inte finns några kvinnor att rekrytera till toppositionerna, medan vi ser hur kvinnor varje dag väljs bort på grund av föråldrade föreställningar om vad ledarskap, chefskap och kompetens är och bör vara.

Med Framtidens kvinnliga ledare vill vi komma åt de maktstrukturer som gör att vi fortfarande bara har 34procent kvinnliga chefer i Sverige idag. Vi vill bryta de manliga maktstrukturerna och då är det det formella chefskapet som behöver förändras, det är den arenan som kvinnor hålls utanför.

Vi vet att det finns massor av unga kvinnor därute  som kommer att kunna ta de här positionerna. Många av dem finns i offentlig och ideell sektor och många finns inom kultur och politik. Vi har rätt bra koll på dem och vi vet att de många gånger är formidabla ledare. Vi vill inget hellre än att se dem som chefer inom några år. Problemet är att om vi inte förändrar maktstrukturerna så kommer de inte att släppas in.

Därför gör vi den här listan. För att peka på de fantastiskt kompetenta unga kvinnor som redan har tagit sig in och upp till toppchefsjobben och för att visa för andra unga kvinnor och resten av världen att framtidens ledare och chef inte per definition är en vit, medelålders, heterosexuell man som pekar med hela handen.

Seher Yilmaz, vi vill se dig på listan om några år, så Prime, se nu till att ge henne en formell chefsposition snabbt som attan så hon hinner få den makt hon behöver för att platsa innan hon fyller 35.

/2 Kommentarer/av

Bli landstingschef och skyll dig själv

I Arbetarbladet hittar jag artikeln ”Ekonomin har ’knäckt’ ett tiotal chefer”.  Det handlar om landstingschefer som fått sparken eller hoppat av för att de inte klarat ekonomin eller inte orkat fortsätta spara.

Journalisten avslutar artikeln med att ställa frågan till landstingsdirektör Svante Lönnbark om han anser att pressen är rimlig. Han svarar att: ”Det är ett relativt begrepp. Ingen beordrar någon att bli verksamhetschef utan det är ett jobb man söker sig till”.

Känns lite som skyll dig själv om du är galen nog att hoppa på uppdraget. Vore det inte bättre om dessa chefers uppdrag istället vore realistiska att genomföra?

Den här bilden hjälper knappast till att attrahera chefer till offentlig sektor. Chefer som inte minst kommuner och landsting är i stort behov av.

I Ledarnas senaste chefsbarometer får vi tyvärr ytterligare belägg för att lockelsen att bli chef i offentlig sektor är låg. Var fjärde chef i offentlig sektor skulle hellre arbeta i privat sektor. Det omvända är däremot sällsynt – bara två procent av de privatanställda cheferna vill hellre ha en offentlig chefstjänst.

Jag tycker det är ledsamt, särskilt mot bakgrund av vilken oerhörd betydelse det har att vi har en väl fungerande verksamhet inom exempelvis vård och omsorg.

Mer glädjande är en rapport från SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) som tas upp i tidningen Vision. Här framgår att medarbetare inom kommuner och landsting är de mest engagerade på arbetsmarknaden. De anser att deras arbete är meningsfullt – och vem kan argumentera mot det?

/0 Kommentarer/av

Finnes: Väldigt många kompetenta kvinnor

”Det finns inga kvinnor.” Vi har hört det till leda. Nu senast från Sveriges Ingenjörer som inför sitt jubileumsseminarium inte kunde vaska fram en enda talare som var ingenjör och kvinna. Inte ens när de fick en lista på 100 kvinnor varav många innehar toppositioner i samhället tog de in en i programmet. Och vet ni vad som hände då? Jo, moderatorn, Tomas Frostberg på Sydsvenskan, hoppade av. För han har i en krönika tidigare i år ”lovat att aldrig mer moderera arrangemang där panelsammansättningen helt saknar jämställdhetsfokus.” Och sedan skrev han den här krönikan.

Det här är ju faktiskt en väldigt enkel sak att göra. Att inte tacka ja till uppdrag där homosocialitet, ryggdunk och förlegade idéer om kompetens får styra fritt. Tomas Frostberg har fattat att riktig förändring bara sker om man ändrar sitt beteende. Det räcker inte att prata. Man måste göra.

Klara Adolphson

/0 Kommentarer/av

Chefen viktig när vi byter jobb

Hög lön (89 procent) och duktig chef (74 procent) ligger högst på listan bland tjänstemän när de ska söka nytt jobb. Det här framgår av Poolias Kompetensindikator. Men det arbetsgivarna lockar potentiella medarbetare med är en god arbetsmiljö. Bara två procent av arbetsgivarna framhåller särskilt det goda ledarskapet.

För mig är inte det här något motsägelsefullt, tvärtom. Chefen är en mycket viktig del av arbetsmiljön. Chefen sätter i många fall normerna på arbetsplatsen – hur vi förhåller oss till varandra och vad som accepteras eller inte accepteras.

Vad som däremot kan anses vara förvånande är möjligen att många arbetsgivare ger sina chefer bristande förutsättningar för att faktiskt vara en god ledare och duktig chef. Särskilt med tanke på hur viktiga de är för att attrahera rätt förmågor till verksamheten. Som exempel kan nämnas att en stor andel chefer upplever att det de har minst tid till är just ledarskapet.

En annan fundering är naturligtvis vad man i undersökningen avser med en duktig chef. Önskelistan kring chefers förmågor och egenskaper kan bli minst lika lång som Kinesiska Muren.

Men visst är det glädjande, inte minst för oss på Ledarna, att åter få en bekräftelse på chefens betydelse på arbetsmarknaden.

/0 Kommentarer/av

Krama en chef

Tänkte jag skulle starta en kampanj. Krama en chef skulle den heta. Jag tänker på alla chefer jag träffar som med glödande kinder och glittrande ögon efter ett par timmars samvaro med andra chefer lyckliga utbrister ”Tänk vad det betyder mycket att få träffa andra i samma situation!” .

Vi vet ju det på Ledarna, att chefer behöver träffa varandra. För att dela erfarenheter, peppa varandra när det är tufft, garva åt eländet och fira framgångarna, de personliga och medarbetarnas. Att det inte spelar så stor roll om du är första linjens chef i en bilfabrik eller verksamhetschef på ett sjukhus, ledarskapsutmaningarna är universella.

Vi vet att en stor gemensam nämnare för chefer är att man inte har så många runtomkring sig i vardagen att prata ledarskap med. Att man arbetar på dag ut och dag in utan att få särskilt mycket bekräftelse på att det man gör är rätt, att man är en bra chef. För vem ska säga det, liksom? Medarbetarna? Chefens chef? Partnern därhemma? Barnen? Mamma?

Många chefer lever i ett ständigt bekräftelseunderskott. De har sällan utvecklingssamtal med sin egen chef. Trots att de själva kanske håller 54 utvecklingssamtal per år. Hur ska de fylla på? Hur ska de hålla?

På sin höjd får chefen en gilla-tumme. Därför vill jag starta den här kampanjen. Man behöver kanske inte krama sin chef. Kan ju kännas lite konstigt. Det räcker med att man kramar en chef. Eller krama förresten, det kanske räcker med att man bara visar att man ser chefen, ser de bra grejer som chefen faktiskt gör. Vad tror ni? Ska jag dra igång en sån kampanj eller? Hjälper ni till att kramas då?

Klara Adolphson

PS. Jag började lite på twitter för att testa. Ni kan gå in på www.twitter.com/klaraadolphson och kolla reaktionerna om ni har lust.

/2 Kommentarer/av

Nu gillar de flesta sin chef

Statistik är fantastiskt! Härom dagen bloggade jag om en undersökning som visar att hälften av de förvärvsarbetande anser att den närmaste chefen är inkompetent. Nu sitter jag med en ny undersökning på mitt bord som redovisar helt andra resultat.

Novus har fått svar om chefen från drygt 500 förvärvsarbetande personer. Av dem är det bara en av sex som inte anser att chefen är kompetent, lyssnar och har samarbetsförmåga. Jag undrar precis som Hoola Bandola Band på sin tid: ”Vem i hela världen kan man lita på?”.

Med risk för att stöta mig med min statistik-kollega (förlåt Krister), måste jag säga att jag just nu upplever statistik som ett högst förvirrande område. Men jag tror jag gör som många andra, jag tar helst till mig den statistik som ligger i linje med min egen övertygelse. Med andra ord, jag väljer att slå fast att Novus undersökning är trovärdig. Ett starkt argument för detta är att jag fortfarande inte har en aning om var den undersökning som presenterades i TV4 egentligen kommer ifrån. Är det någon som vet?

/1 Kommentar/av

Halva befolkningen tycker chefen är inkompetent

Enligt en ny undersökning, osäkert vilken, menar 50 procent att chefen är inkompetent. Det framgår av ett inslag i morgonens TV4-program. Anders Wahlberg, psykolog och en av författarna till boken Jäkla människa!, kommenterar resultaten och förklarar varför det ser ut på det här sättet. Han menar att orsakerna är flera, bland annat att vi är lite av gnällspikar, att vi överlag är dåliga att säga ifrån och genom att gnälla på andra blir vi lite bättre själva.

Andra orsaker som tas upp är att rekryteringen av chefer brister och att chefen drar sig för att ingå i teamet.

Nu tappar jag luften helt och kan inte låta bli att kommentera den dialog som förs mellan Steffo Törnqvist och Wahlberg.

Synnovate Temo genomförde 2007 en undersökning bland 620 förvärvsarbetande på Ledarnas uppdrag. Av dessa uppger 9 av 10 (89 procent) att de har förtroende för sin närmaste chef. En helt fantastisk siffra som visar på ett stort förtroendekapital bland Sveriges chefer.  Som synes två undersökningar som visar på helt olika resultat.

Att chefen drar sig för att till fullo ingå i teamet av medarbetare ter sig helt rätt och sunt enligt min uppfattning. Som chef kan du aldrig ingå i teamet på samma villkor som övriga anställda. Det som särskiljer chefen är uppdraget som innebär att du är arbetsgivarens företrädare och förlängda arm i verksamheten. Ditt ansvar och uppdrag skiljer sig därför i jämförelse med övriga medarbetares.

Men det är klart att det finns chefer som inte har förtroende och kanske upplevs inkompetenta. Men många gånger handlar det om att det saknas vettiga förutsättningar att utföra sitt chefsuppdrag.  Det har också forskaren Annika Härenstam tagit fasta på. Hon citeras i skriften Om organisation och ledarskap som givits ut av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap.  ”-Det finns så mycket forskning som sätter fokus på frågan ’Hur ska en bra chef vara?’. Vi frågar istället ’Hur ska en organisation se ut som man kan vara en bra chef i?’”

Kloka ord tycker jag. För utan rätt förutsättningar spelar det liten roll hur ambitiös, duktig och kompetent du är som chef.

/3 Kommentarer/av

God lönespridning är inte allt!

Lönespridningen minskar skriver tre SACO-företrädare på DI debatt idag. I centrum för engagemanget står att man på SACO ser nya oroande tecken på att högre utbildning inte lönar sig, särskilt i ett livslångt perspektiv.

Det är ett intressant och väslskrivet debattinlägg med mycket fin statistik i välkänd SACO-anda, men det har en brist: Man talar inte om hur vägen till en bättre lönespridning ser ut!

Men på Ledarna vet vi att vägen dit heter individuell lönesättning. Fullt ut, inga procentsatser och potter och inga individgarantier.

En god lönespridning kommer skapas när det bidrag som individen lämnar till verksamheten värdesätts vid varje lönerevision. Det finns inga genvägar som handlar om kollektiva värderingar av utbildning och lönestrukturer. Det som räknas är ditt eget bidrag till kvalitet, utveckling och effektivitet vare sig du jobbar på ett företag eller en offentlig förvaltning.

Det låter enkelt men vägen dit har visat sig vara svår. Både för många fackliga organisationer, som ängsligt klamrar sig fast vid individgarantier med det dubbla syftet att säkerställa att lönedelen av den totala kakan inte minskar och att alla medlemmar känner att de har ett värde av sitt fackliga medlemskap. Men också för arbetsgivarna som i teorin förordar såväl individuell lönesättning som lönespridning, men inte lyckas få företagen att lämna sina gamla vanor och fullt ut satsa på en individualiserad löneprocess.

Ökad lönespridning är bara en av de positiva faktorer som kommer ”på köpet” med en lokal, individuell lönebildning. Därutöver får man nöjda medarbetare, effektiva chefer och en god utväxling på lönekostnaden. Inte så illa!

/1 Kommentar/av

Chefen i möten halva tiden

Chefer ägnar nästan hälften av sin arbetstid åt möten (21 timmar per vecka). Det visar en undersökning genomförd av vår systerorganisation, danska Lederne. Liknande resultat har tidigare presenterats för Sveriges chefer.

Jag tycker mig skönja en underton av förfäran när den här typen av resultat redovisas. Men varför då? Jag tvivlar på att någon blir upprörd om vi får läsa att en säljare ägnar större delen av sin tid att tala i telefon med kunder. Vad jag vill säga är att möten är en nödvändig och självklar del av chefens jobb. Det är genom interna och externa möten som chefen planerar, informerar, kommunicerar, utvecklar verksamhet och medarbetare etc, etc. Jag är också rätt säker på att mötesomfattningen skiljer sig en del åt beroende på inom vilken verksamhet och på vilken nivå chefen är verksam. Om chefer isolerar sig är det i princip omöjligt att bidra till företagens/organisationernas utveckling.

Skulle den tid chefer ägnar åt möten upplevas som problem av chefer själva, så tror jag snarare att det är kvalitén på mötena som ska ifrågasättas. Jag vet att jag tjatat om det här förr, men det tål att upprepas, oavsett om det är du som kallar eller kallas till ett möte. För att möten ska bli meningsfulla, effektiva och möjligöra för deltagarna att planera sin tid ska det alltid vara tydligt:

  1. vad som är syftet med mötet
  2. vem eller vilka som nödvändigtvis måste närvara och vilken roll de har
  3. när mötet börjar och slutar
  4. vad deltagarna behöver förbereda
  5. vilka punkter som ska avhandlas enligt agendan

Kort och gott: Fortsätt att delta i möten så länge de är meningsfulla och för utvecklingen framåt.

Hur många timmar per vecka tillbringar du i mötesrummen? Är det ett problem eller inte?

/2 Kommentarer/av

Halvfullt glas eller kanske heltomt?

Dagens Industri slår i måndagsnumret på trumman för att unga kvinnliga chefer i Storbritannien tjänar mer än unga manliga chefer för samma jobb. Under en fet rubrik ”Kvinnorna går om”, med undertexten ”Männen är förlorarna i den i brittiska lönematchen” försöker författaren framställa de brittiska chefslönerna som ett genombrott i jämställdhetsarbetet.

Jo pyttsan!

För lite längre ner i artikeln framgår det att manliga chefer i Storbritannien tjänar i snitt 100.000 mer än kvinnor som är chefer och att det med nuvarande förändringstakt kommer ta 98 år innan kvinnorna är i kapp! Företrädare för CMI, som gjort undersökningen, bekräftar att tillståndet skadar brittiskt näringsliv och att det är ett tecken på uselt ledarskap att betala chefer efter kön och inte efter vad de presterar.

Så varför presenterar då DI detta som en positiv nyhet? Är det en fråga om att man tolkar glaset som halvfullt hellre än halvtomt och gärna vill lyfta fram positiva tendenser, om än aldrig så svaga?

Faktum är att sveriges näringsliv, och dess informella språkrör DI, inte vill se det vansinniga slöseri på kompetens, som uppstår när man arbetar för att bevara privilegier för en grupp, istället för att se till den enskildes förmåga och engagemang. Dag efter dag kan vi på DIs sidor se enfalden i sveriges företag där chefer och VDar alltjämt rekryteras ur en liten smal grupp av män(niskor), med till förblandning lika bakgrund och utbildning.  Genom sin rubriksättning bidrar DI till att bevara känslan av att utvecklingen är på rätt väg och att bara vi har tålamod så kommer jämställdheten bland chefer lösa sig utan otäckheter som kvotering eller positiv särbehandling.

Men vi har inte 98 år på oss! Varken i Sverige eller Storbritannien. Tillståndet i västvärldens ekonomi visar oss tydligare än någonsin att det handlar om att använda all tillgänglig kompetens, att lyfta fram de bästa och mest innovativa cheferna och att betala dem vad de är värda oavsett kön.

/0 Kommentarer/av