Inlägg

Det räcker med några dagar utomlands för att man ska se med lätt förundrade ögon på vissa företeelser i det svenska samhället. Som t.ex att vi tycker att det är helt ok att en liten minoritet bestämmer över majoriteten. Även om vi låtsas något helt annat.

Det jag närmast syftar på är att Sveriges Byggindustrier (BI) valt en ny styrelse, bestående av idel svenska medelålders män, en grupp i stark minoritet i Sveriges befolkning. Denna lilla grupp anses sitta inne med sanningen om svenska folkets behov och önskemål om bostäder och andra lokaler. 12 vänliga män, varav två Anders och två Mats, ska förverkliga visionen om ett ”Hållbart samhällsbygge i världsklass” för oss alla.

Och tro inte att det har saknats andra kandidater, nej två gånger rad har det nominerats kompetenta kvinnor till styrelsen som kunnat komplettera grabbgänget i åtminstone ett avseende. I en artikel i SvD berättar Jessica Löfström om sitt arbete för att påverka valberedningen. Men man väljer att markera att byggnation är en samhällsfråga som bäst sköts av män.

Bygg branschen har stora problem med att rekrytera chefer. Man har också stora problem med arbetsplatskulturen, etik och kriminalitet o form av svartjobb. Sådana problem frodas i slutna homogena grupper, tajta nätverk där alla så småningom är beroende av varandra.

Det är svårt att ta klagomålen på allvar. Hur kan man tro att duktiga kvinnor eller människor med annan etnisk bakgrund skulle vilja satsa på en chefskarriär inom byggvärlden, när arbetsgivarorganisationen så tydligt visar något annat.

I toppen är det bara Anders eller Mats som duger!

Sitter i en liten trädgård i Sóller på Mallorca tillsammans med Anna Wahl och Karin Olofgörs som jag hållit utbildningen Medvetet Ledarskap med i fem dagar. Jag har just från en vinglig stege plockat mitt livs första aprikoser.

Vi har vinkat av deltagarna och har nu ett par dagar på oss att landa och planera vad som ska hända i september när utbildningen fortsätter i Stockholm.

Att hålla ledarskapsutbildning med fokus på makt och kön är en spännande resa. Insikt kommer gradvis och deltagarna går från klarhet till klarhet. När medvetenheten är ett faktum är det hallelujamoment och man blir som utbildare stolt både över deltagarna, sina kollegor och sig själv.

Anna, som till vardags är professor i genus, organisation och ledning på KTH har föreläst och Karin, som är organisationskonsult och psykoterapeut och jag har processat all den nya teorin och kopplat ihop det med deltagarnas egna erfarenheter av att vara kvinna och chef.

Vi har under veckan ägnat mycket tid åt att se ledarskap som en social konstruktion, att vända upp och ned på sanningar och att synliggöra det osynliggjorda. Anna har levererat guldkorn efter guldkorn av exempel ur sin egen forskning. Ett mycket minnesvärt sådant var kvinnan som i Annas doktorsavhandling beskrev sin situation på jobbet: ”När ingenting annat fungerat så provar man att lyfta fram mig”. Jag tycker det är en bra bild av hur det kan vara att avvika från normen och hur avvikaren har ett kön medan normens kön osynliggörs. Den kvinnliga chefen blir ett komplement till de ”vanliga” cheferna. ”Normens privilegium är att bara gå runt och vara människa”, som Anna beskrev det.

Det ligger i sakens natur att det kan vara svårt att få syn på något som osynliggjorts. Det är därför en utbildning som Medvetet Ledarskap är så viktig. Så att vi kan få syn på strukturer och normer som vi tar för givna och bryta dem.

Det kan vara jobbigt att upptäcka hur vi alla mer eller mindre omedvetet är med och återskapar könsordningen. Därför är det tur att man också kan garva åt eländet. Vi ramlade till exempel nästan av stolarna av skratt när Anna kom denna enkla uppmaning: ”Män är också kön. Skriv upp det nu så att ni inte glömmer det.”

Adios amigos!

Medvetet Ledarskap på Mallorca

Författaren Per Grankvist kommer tillsammans med Novare och Bonniers starta en utbildning om hållbart företagande kopplat till lönsamhet och innovation. Ingen nyhet i sig kanske , men det nya är att denna utbildningen vänder sig till företagens toppchefer på ledningsnivå. Och det är det som kommer göra skillnad!

Reportern i dagens SvD avslöjar nämligen en alltför vanlig orsak till varför önskade förändringar inte blir verklighet i företagen när hon ställer frågan: ”Varför är det viktigt för toppcheferna att lära sig detta, det finns ju ofta csr-ansvariga?”

På Ledarna har vi under flera år frågat cheferna om hur det står till på deras arbetsplatser. Arbetar man med mångfald och jämställdhet? Driver man utvecklingen mot ett mer hållbart arbetsliv? Och genomförs företagens intentioner mot en individuell lönesättning? Ofta får vi svaren att  besluten finns men arbetet prioriteras inte, och effekten uteblir. Orsaken som anges är nästan alltid densamma. Det finns ingen tydligt uttalad styrning från högsta ledningen och därmed lämnas fältet fritt för egna beslut.

 Ingen verksamhet kan idag undkomma frågan om hur vi ska arbeta för ett hållbart samhälle, företagande och arbetsliv. Och det är på ledningsnivå som man måste se till att det blir verklighet. Uppdrag kan delegeras, men inte ansvar för resultatet.

Inför en föreläsning på Wiminvests talangprogram  tänkte jag ta tillfället i akt och damma av min ppt och fylla på med lite ny fräsch jämställdhetsstatistik.

Ni kanske tycker att jag verkar köra på autopilot när jag haft ungefär samma ppt i fem år. Men faktum är att jag följer vartenda litet siffersläpp som kommer. Det är bara det att jag hittills inte har behövt göra några egentliga ändringar. Anledningen? Det har nästan inte hänt någonting på jämställdhetsfronten de senaste fem åren. Ja, det skulle i så fall vara att vi nu har åtta kvinnliga börs vd:ar mot fyra för ett år sedan. Och att vanligaste namnet på en börs vd, enligt Veckans Affärer, är Johan, mot Anders förra året.

Men nu tänkte jag alltså för säkerhets skull uppdatera mina siffror. Det kunde ju ha smugit sig in någon liten decimal som jag hade missat. När jag suttit ett par timmar hade jag egentligen tänkt att ge upp och gå hem, jag hittade ju inget som behövde ändras. Men så tänkte jag att jag skulle kolla upp Juseks gamla siffra från 2006 om att unga kvinnor får 1500 kronor mindre i lön än unga män redan på första jobbet. Detta fast unga kvinnor generellt har högre avgångsbetyg från högskolan. Det måste ju ändå ha förändrats, tänkte jag, unga kvinnor är ju så mycket tuffare på att löneförhandla idag.

Et voila! Jag hittade en förändring som jag faktiskt hade missat. Löneskillnaden mellan könen på första jobbet hade vuxit från 1500 kronor 2006 till 2600 kronor 2009. Jag som inte hade förväntat mig en förändring alls eller möjligtvis en förändring till det bättre, hittade alltså en förändring till det sämre.

Även Ledarnas egen rykande färska lönestatistik, som kom för ett par veckor sedan, bekräftar den här tillbakagången. 2009 tjänade kvinnliga chefer 1200 kronor mindre i månaden än manliga chefer. 2011 tjänar kvinnliga chefer 1700 kronor mindre. Lönegapet har alltså ökat från 3,5% till 4,5%.

Vem var det som sa att nästa generation kommer att fixa det här med jämställdheten?

Klara Adolphson

Igår kom en undersökning från Wiminvest och TNS Sifo som pekar på det som vi länge har befarat, att unga kvinnor inte vill bli chefer. I alla fall inte så som chefsrollen ser ut idag. Det är framförallt tre skäl som talar emot chefskarriären:

  1. Ökad arbetsbelastning
  2. Tvivel på den egna förmågan att klara kraven.
  3. Hierarkisk och trög organisation.

Sofia Falk, grundare och vd på Wiminvest säger i en intervju till Affärsvärlden:

– Det blir katastrof för svensk tillväxt om inte storföretagen lär sig att attrahera och behålla unga.

Ett företag som verkar börja fatta det här är Accenture. Jag och Christina Franzén från Näringslivets Ledarskapsakademi  föreläste på en rekryteringsträff för Nova Pro-talanger för ett par veckor sedan. Många av deltagarna var grymt skeptiska till chefsrollen. Som en ung kvinna sa:

– Du säger att chefers största drivkraft är att få vara med och påverka. Jag är specialist och har massor att säga till om. Jag sitter till och med i ledningsgruppen. Men jag slipper vara chef och hålla på och rådda med medarbetare hela dagarna, jag kan göra det jag tycker är kul.

Jag förstår dem. Inte ens dagens chefer tycker ju att chefsrollen känns optimalt utformad som den är idag. Vi måste pronto ta den här trenden på allvar och visa att ett ledarskap imorgon är något annat än ett ledarskap idag. Annars ligger vi pyrt till.

Fatta att jag därför blev lycklig när en ung kvinna kom fram till mig efter föreläsningen och berättade att hon just haft utvecklingssamtal med sin chef och satt upp som mål att 1. bli chef och 2. komma med på Ledarnas och Shortcuts lista över Framtidens kvinnliga ledare.

Skillnaden som gör skillnaden är att den här unga kvinnan upplevde sin organisation som nytänkande och flexibel med en modern syn på ledarskap. Dessutom hade hon en chef som såg hennes kompetens och helt var med på att stötta henne att nå sina mål och kanske till och med rucka på några unkna gamla strukturer och principer som ligger ivägen för henne.

Jag undrar bara, hur svårt kan det vara?

Klara Adolphson

Nu har det kört igång. Skyttegravskriget som så småningom kommer leda till att fack och arbetsgivare gör upp om vilka löner som Sveriges anställda är värda – helt oavsett deras prestation och företagets betalningsförmåga.

Men innan avtalen tecknas någonstans i höst handlar det om att visa muskler och brösta upp sig för varandra.Tanken på en tuppfäktning ligger nära till hands. Främst handlar det om vem som får avtalsrörelsens pris för allmänt ansvarstagande.  För några dagar sedan talade Stefan Lövfén för Industrifacken om att det var skördetid för deras medlemmar som tagit stort ansvar under krisen. Nu är det arbetsgivarna som på DN debatt berättar om att det inte heller i år finns några stora löneutrymmen i svenska företag om man tar ansvar för Sveriges ekonomi.

Jag tänker inte ha någon uppfattning om nivåer. Det är helt ointressant.

Det som däremot är intressant är att ingen av parterna tar ansvar för att utveckla och modernisera synen på lön, så att vi får engagerade och  motiverade medarbetare  på alla delar av arbetsmarknaden som får betalt för sin prestation. Så att cheferna kan använda lön och belöning som styrmedel i sitt ledarskap. Och så att Sveriges företag och offentliga förvaltningar kan utveckla och stärka sin konkurrenskraft. En lönebildning värdig 2011!

Det skulle vara en intressant tävling i ansvarstagande!

Det finns två sätt att arbeta med lön:

1 Någon, på en plats långt borta, bestämmer att i år ska alla anställda för vissa arbetsuppgifter i en viss bransch , få x procent i löneökning. Det gäller oavsett om du är engagerad och kompetent för jobbet, om du lärt dig nya arbetsuppgifter under året och tar ett stort ansvar – eller om du tillhör dem som hänger av dig huvudet på hatthyllan när du kommer till jobbet och ägnar dagen åt att längta därifrån.

Någon annan, på samma avlägsna plats, bestämmer att det företag där du arbetar, har råd att betala x procent i ökade lönekostnader. Detta oavsett om ditt företag gått bra och utvecklats, har en stor orderstock för kommande år – eller om ni knappt har näsan över vattenytan.

Eller:

2. Du och din chef sätter er tillsammans och utvärderar din insats på jobbet det gångna året. Grunden har ni företagets lönepolicy och lönekriterier och i det föregående lönesamtalet, då ni också satte mål för detta året. Ni diskuterar din prestation, företagets ekonomiska situation och din enhets arbete framöver.  Du är medveten om att du har kollegor som tjänar både mer och mindre än du själv, och får nya mål som ska hjälpa dig att påverka din lön till nästa års revision.Du går därifrån nöjd med att ha fått feedback och motiverad till att göra ett ännu bättre jobb nästa år.

Vilket system kommer att ge mest nöjda medarbetare? Vilket system ger företagen utväxling för sina lönekronor och bidrar till företagets tillväxt? Vilket system stimulerar människor till ökat ansvarstagande och vilja att utvecklas?

Och:

Vilket system ger cheferna på företaget ett redskap för att styra verksamheten mot en bättre lönsamhet?

Idag är det dags för Ledarna att berätta vad Sveriges chefer tjänar. För det är vi, och inte kvällstidningarna, som sitter på sanningen om priset på ledarskap och ansvarstagande.

Det är roligt att vara chef och det är tur, för annars skulle vi aldrig få någon att ta chefsjobben. Det lönar sig nämligen dåligt.

 Det står ett skimmer kring begreppet chef, ett skimmer av makt och inflytande, av höga löner och fina villkor. Men verkligheten är långt därifrån. Medianlönen för svenska chefer är 36.500 kronor. Inte så pjåkigt tycker kanske någon, men då ska man komma ihåg att begreppet median innebär att hälften av Sveriges chefer tjänar mindre!

Många, många chefer i alla branscher går till jobbet och tar ansvar för medarbetare, arbetsmiljö och verksamhetsutveckling utan att få mer än ett par tusenlappar i månaden extra  för det. Både företag och offentlig sektor vittnar om att de får allt svårare att rekrytera chefer, framförallt på låg- och mellannivå. Kraven på chefer i de positionerna är stora, framförallt på ständig tillgänglighet och på förmåga att leda medarbetarna till högre prestationer. I ett hårdnande samhällsklimat, där varje person förväntas göra sitt yttersta på jobbet, är det chefen som ska fånga upp och coacha de medarbetare som sackar efter. Och avsluta anställningen när det inte går längre.

Många chefer med stora personalgrupper, inom offentlig sektor, inom handeln och servicenäringen vittnar om att närheten till de många medarbetarna är det som gör jobbet roligt och spännande. Men det är också det som gör att man inte orkar i längden utan till sist kliver av sitt chefsuppdrag.

Ett gott ledarskap har ett stort värde för alla verksamheter. Men det har också ett värde för samhället, ett värde som syns i att människor mår bra och trivs på sina jobb. Det värdet ska synas i chefernas löner. Priset på gott ledarskap är alldeles för lågt i Sverige!

Nu sätts våra löner! Våra löner? För så vitt jag vet har jag bara ansvar för en lön, min egen.

Och vem sätter ”våra” löner?

Rubriken, på en artikel i dagens DN provocerar mig gränslöst! Artikeln handlar om Vårdförbundet, och om avtalsrörelsen som drar igång, där lönerna för Sveriges arbetande befolkning ska göras upp. Långt ifrån arbetsplatser, chefer och medarbetare.

För en dryg månad sedan debatterade jag med Sture Nord, ordförande för TCO, där Vårdförbundet ingår. Han försökte få mig, och övriga som lyssnade på debatten, att svälja sin uppfattning om att det inte alls är så att lönerna görs upp av centrala parter, utan att alla tjänstemän har en fullt ut individuell lönesättning.

En lögn, eller kanske bara ett sätt att frisera sanningen, för att få TCO-förbunden att framstå som moderna fackförbund där man insett att lön, det är en fråga mellan individen och arbetsgivaren. Och att ”våra löner” ska sättas i en dialog mellan varje individ och varje arbetsgivare, en dialog där individens prestation och bidrag sätts i relation till verksamhetens mål. Inte i ett förhandlingsrum i Stockholm!

Det är nämligen en väsensskillnad i att förfoga över fördelningen  av en förutbestämd pott, där utrymmet efter diverse centrala och lokala satsningar bara är ett par hundralappar. Där lönesamtalen handlar om någon slags rättvisa och individens prestation inte sätts i förhållande till företagets mål, utan i förhållande till alla andra på arbetsplatsen.

Tro mig, jag har själv som chef suttit i den situationen åtskilliga gånger, och med förtvivlan sett mina möjligheter att belöna duktiga medarbetare försvinna efter fackens och arbetsgivarens fördelningstänk.

Det är hög tid att förändra förhållningssättet till lön. Låt årets omoderna centrala avtalsrörelse bli den sista!

Den här veckan har på ledarskapsfronten dominerats av Kompetensgalan. Glitter och glamour! Pompa och ståt! Kändisar och mingel! Allt med syftet att lyfta betydelsen av det goda ledarskapet och hylla alla kompetenta chefer som finns i det här landet. Vi på Ledarna är medarrangörer och delar ut pris till Årets Ledarskapsutvecklare som i år vanns av killerkombon Kaspra Burns och Patrik Hedljung, projektledare för utbildningen Värdebaserat ledarskap på Scouterna.

Dagen efter själva galan bjöds det på brunch och tillfälle att under lite mer eftertänksamma former lyssna på vinnarnas tankar om sitt ledarskap. ”Vinnarmyset” leddes av Annika Dopping som inledde med att fråga alla vinnarna hur de var som barn, var de ledare redan då? Det gemensamma svaret blev ”Nja, jag var inte en traditionell ledare, snarare en som gick min egen väg”. När lärare och andra vuxna ändå tidigt identifierat dem som ledare och uppmuntrat dem att ta ledarskap var det flera som blivit förvånade. Den som de uppfattade som den självklara ledaren var ju den där populära personen i klassen som värderingsmässigt låg i mittfåran och plöjde och som alla okritiskt följde. Inte förrän de blivit äldre hade de förstått att det ledarskap som de själva stod för som gick ut på att plöja ny mark faktiskt var det som var det vinnande.

Att uppmuntra de ledare som vågar gå sin egen väg, som inte ta sanningar för givna, som har ett undersökande förhållningssätt och gör saker på nya sätt, det är vad som behövs för att innovera framtidens ledarskap. Det är roligt, men ingen slump, att dessa egenskaper var den gemensamma nämnaren för vinnarna på Kompetensgalan 2011.

Det vara bara en sak som jag blev lite bekymrad över. På frågan ”Hur ska du fira att du vann?” svarade alla undantagslöst ”Fredagsfika med kollegorna”.  Alltså, kom igen! Toppen att ni ska fira med kollegorna och fint att det inte måste vara alkohol inblandat, men banbrytande och innovativt, det är det inte. Framtidens ledare måste lära sig att fira sina framgångar. Där har vi lite jobb kvar att göra.

Klara Adolphson