Som chef är du en viktig kugge i arbetsplatsens mångfaldsarbete, kanske den viktigaste rent av. Din kunskap och ditt engagemang är avgörande för hur väl din arbetsplats kommer att lyckas med sina mångfaldssatsningar. Men har du fel inställning till frågan så hjälper inga jämställdhetsplaner, policydokument eller konsulter i världen. Så vilken chefstyp är du, eller snarare vilken chefstyp vill du inte vara?

Småpåven – Står mitt i karriären och bevakar sin karriär som en påve bevakar sitt påvedöme. Ett enda litet misstag från dig och du faller i onåd hos ledning eller styrelsen. Att chansa på att anställa någon utanför normen finns inte på kartan. Misslyckas de riskerar småpåvens karriär att snabbt ta slut.

Politikern – Har ett munläder som får vilket politiskt parti som helst att dregla av avund. Politikern vet vad som ska sägas, hur det ska sägas och när det ska sägas. Påtalar gärna vikten av mångfald och hur det står i motsatsförhållandet till enfald. Men när talet är över så är det ”business as usual” som gäller.

Hjälparbetaren – Har ett hjärta lika stort som Afrika.  Talar gärna och varmt om likabehandling, och demokrati men drivs mer av barmhärtighetssträvan än rättvisa. Insatserna tenderar att övergå i det närmaste till överdrift än utifrån verkliga behov. Risken finns att den chefen går över gränsen för vad som är juridiskt möjligt.  På så sätt står hjälparbetaren i stark kontrast till juristen.

Juristen –  Gör det som ska göras för att lagen kräver det men inget extra. För juristchefen är det viktigare med jämställdhetsplaner och lönekartläggningar än det faktiska resultatet.

Entreprenören – Ser en affär överallt. Alla ska med så länge man kan tjäna en hacka på de! Jobbet görs utifrån argument som vinst, nya kunder, nya marknadsandelar och goodwill framför etiska eller moraliska ställningstagande.

Filosofen – Har blivit upplyst och medvetandegjort. Men lärt sig att mångfaldens väg är lång, krokig och tålamodsprövande. Har oftast rätt inställning men tenderar att vara lite lätt uppgiven.

Vagabonden – Vis av erfarenhet genom livets och jobbets hårda skola har chefen insett att kompetens är ett begrepp som ligger i betraktarens ögon. Normer och föreställningar styr rekryteringsprocesser och karriärvägar. Rätt man på rätt plats är ofta liktydigt med rätt vit, medelålders, frisk, heterosexuell man på rätt plats.

jaime

Jag cyklar en hel del. Såväl i stan som på landsvägen och i skogen. Som cyklist är man inte direkt älskad av alla. Det är liksom okej att skälla på och tycka illa om cyklister. 

Under det senaste halvåret har jag fått känslan av att det samma nu gäller för Sveriges chefer. Liksom cyklisterna har cheferna blivit lovligt villebråd för populistiska utspel från politiker, media och på svenska kräftskivor.

Det senaste inslaget är att t o m styrelser offentligt hänger ut sina anställda chefer, som i efterdyningarna efter FI s likvidation av HQ bank. Ynkligt.

Kanske är det ett mänskligt behov att måla upp minoriteter som fiender och på det sättet hitta ett yttre hot. Historien har allt för många exempel på detta. Men det är i det här fallet en mycket farlig utveckling för både välfärd, samhälle och ekonomisk utveckling.

Vi står inför en stor generationsväxling på många områden. Inte minst kommer det att behövas många nya chefer och ledare inom de närmaste åren. Men vilka ungdomar kommer att vilja söka sig till chefsuppdrag om det är accepterat att offentligt smutskasta dem? Jag skulle vilja säga att antingen måste samhället byta attityd eller så kommer vi att behöva betala framtidens chefer extremt bra löner om man ska behöva ha livvakter för att man tar ett chefsjobb.

På motsvarande sätt kommer fler att behöva ta cykeln till jobbet i framtiden. Men vem vågar göra det när man ständigt blir prejad, utskälld och smutskastad.

Det är dags att fler än Ledarna jobbar för en attitydförändring om vi ska kunna möta de krav som framtiden ställer på oss!