Men om man inte gillar vetekransar då?

Demokrati är svårt. Och blir bara svårare. Inte minst i organisationer som sedan århundraden bygger på traditionen att människor ska engagera sig och bidra med sin dyrbara tid till en representativ demokratisk struktur som med dagens mått ibland kan verka ganska byråkratisk.

Jag tror att efter fyrtio- och femtiotalisterna så kommer det att bli allt svårare att hitta människor som vill lämna sina jobb och familjer och kliva ner i en föreningslokal i någon källarvåning och sitta och fatta viktiga beslut runt en vetekrans. Både tidsandan och tekniken har liksom sprungit ifrån sånt.

Hur ska då en organisation göra, som vill vara demokratisk och bygga på medlemmarnas vilja?

Jag tror att engagemang och vilja finns kvar även i framtiden. Det vi måste jobba med är formerna. Formerna och strukturerna kring hur vi möts och fattar beslut. Det är ingen tillfällighet att Ung Pirat är Sveriges största politiska ungdomsförbund.

Vi står inför en utmaning där de gamla systemen inte räcker till. Att hitta förtroendevalda att bygga representativa system kring blir allt svårare. Det gäller att våga. Att våga ifrågasätta invanda mönster som tas för heliga. Här ska Ledarna vara ledande. Våra medlemmar har lite tid och många intressen, men ni är också utbildade och vana att fatta beslut.

Hur vi tillsammans ska forma inflytandet i det framtida Ledarna behöver jag dock hjälp med. Har du några idéer eller exempel så hör av dig! Eller skriv på vår Facebooksida! Eller så får vi träffas runt en vetekrans.

Tomas

tomas.oskarsson@ledarna.se

/0 Kommentarer/av

Skrota trevligheten!

Med ett lätt provokativt tonfall har Manpower i en bred annonskampanj de senaste veckorna belyst chefens och medarbetarnas samspel för att skapa en bra arbetsmiljö. Budskapet är att man väljer varandra och ansvaret finns hos båda parter. Tänkvärt, men tyvärr tror jag inte att särskilt många medarbetare uppfattar det så.

Ett mer seriöst anslag finns i dagens DI, på jobbsidorna, i en artikel med titeln ”Komplex chef slår charmig”. Utgångspunkten är internationell forskning som belyser att chefens förmåga att klara komplexa sammanhang och se riktigt långsiktigt på verksamheten är den viktigaste egenskapen på högre chefsposter. Om chefen klarar att balansera mellan olika frågeområden och  skapa trygghet i att hon har koll på den långsiktiga strategin, kan medarbetarna utveckla sina specialistområden i större frihet.

Forskningen handlar också om att det redan vid rekryteringen är viktigt att fundera över vilken planeringshorisont cheferna på de olika nivåerna har. Finns man i första linjen i produktionen är det inte lika nödvändigt med förmågan att se långt fram, där behövs kanske ett mer coachande förhållningssätt som chef för att nå verksamhetens resultat.

Men det är nog fler än jag som drar en lättnadens suck över att vi kan skrota trevlighetsmyten  med den framgångsrika företagsledaren som coachande, peppande och i ständigt samspråk med alla. Ideal som i stor utsträckning hämtats från idrottsrörelsen, där målen är enkla och kortsiktiga. Idealbilden har varit den ständigt lyssnande, fikande och ryggdunkande chefen. Fler än jag har nog funderat över när själva arbetet ska utföras?

Jag menar inte att chefer kan klara sig utan en bra förmåga till kommunikation och ett rimligt engagemang i sina medarbetare, men det kan inte vara chefens främsta uppgift att skapa trivsel. En upprättelse av komplexiteten i stora chefsuppdrag skapar förståelse för våra respektive roller och kan på sikt leda till att både medarbetare och chefer väljer varandra med realistiska förväntningar.

/0 Kommentarer/av

Salary Success – prepare tonight and get your best pay tomorrow!

Man kan saga vad man vill om jänkarna men man kan inte göra något annat än att älska de. De är sanslöst fantastiska på att hitta på säljande boktitlar. Smaka på dessa titlar bara; Next day salary negotiation – prepare tonight to get your best pay tomorrow. En annan personlig favorit är; Salary success – know what you´re worth and get it! Det är bara att blunda och föreställa sig en nyhetspresentatör  i stil med – ”THIS IS CNN”, som presenterar böckerna. Vem köper inte en bok som utlovar en framgångsrik löneförhandling eller böcker som med minimal med tid och förberedelser utlovar den bästa löneökningen redan i morgon?

Först när helvetet fryser till is kommer jag skriva sådana böcker eller ge sådana råd till Ledarnas medlemmar. Sannolikheten är stor att dessa ”bästa tips” genomskådas av lönesättande chefen och snarare riskerar att få motsatt effekt i lönesamtalet. Mycket riktigt så visar sig att, av drygt 200 sidor text endast 60 sidor handla om lön. Resten är sida upp och sida ned lönestatistik från alla världens hörn och alla möjliga befattningar. Jag menar jag kan inte komma dragandes med en ”Respiratory Therapist´s” lön från Kansas till min egen löneförhandling, eller?

Jag räknar mig själv vara en lösningsorienterad människa men även jag drar gränsen här. Det går inte att skriva böcker som mer eller mindre garanterar stora löneökningar bara man följer författarens råd. Lön är en komplicerad fråga som närmast kan liknas ett plockepin spel. Alla faktorer påverkar lönen på olika sätt och rör man i den ena endan så får det effekter i den andra.

Den person som tror att det bara är att gå in och kräva och stå på sig för att få en högre lön har oftast….fel. För i våra uppblåsta egons lilla värld är vi alltid världsbäst, unika och oersättliga, medan självinsikt alltför ofta är en bristvara på arbetsmarknaden. Som löneexpert tror folk i min närhet att jag besitter några magiska formler som jag kan lära ut som garanterar ett positivt utfall. Men om sanningen ska fram är jag nog mer en strukturerad analytiker som kan tala om vilken pinne som sitter ihop med vilken. Sorry, mer än så kan jag inte, men jag tror och hoppas att jag är en förbaskat bra och unik sådan åtminstone.

Jaime som går med håven idag

/0 Kommentarer/av

Välj chef och stanna kvar på jobbet

Läste på Ledarnas facebook-sida http://www.facebook.com/Ledarna att 8 av 10 anställda uppger att främsta skälet till att de vill byta jobb är en dålig chef.  Det visar onekligen på hur oerhört betydelsefull rollen som chef är.  Goda chefer och ledare är en konkurrensfördel för företag och förvaltningar som vill behålla och rekrytera de främsta talangerna.  Vi på Ledarna brukar ofta framhålla hur viktigt det är att inte bara söka jobb, utan också söka rätt chef.

Men den som upplevs som en dålig chef för mig, kanske är helt rätt för dig? Vi har alla olika förväntningar på och behov av vår närmaste chef.  Så varför inte leka med idén en stund, att du som anställd själv väljer vilken av cheferna du vill tillhöra på jobbet.

Du gillar ditt jobb och tror på den verksamhet som bedrivs, men saknar egenskaper hos din nuvarande chef som är viktiga för just dig för att göra, inte bara ett bra jobb, utan en suverän insats. Du vet att den typ av chef som du behöver finns inom räckhåll i en annan del av verksamheten.  Vore det då möjligt att helt enkelt byta chef, men behålla sina arbetsuppgifter?

Spännande tanke, eller hur? Kanske invänder du att några chefer skulle ha en kö av anställda, medan andra helt sakna medarbetare? Eller hur sjutton ska cheferna kunna samordna verksamheten när anställda med liknande uppgifter är utspridda i olika delar i organisationen?

Hmmm… Jag säger som en välkänd Sundbybergsprofil: – Tänkte inte på det!

/0 Kommentarer/av

Att korsa Atlanten efter ledarskap

Partiledardebatten om skolpolitik liknade mer ett teparty än ett skyttegravskrig skriver ledaren i Sydsvenskan idag. Även DN:s ledare efterfrågar mer av skolpolitikerna.
Inte konstigt alls med tanke på de undermåliga resultat från den svenska skolan som vi kontinuerligt matas med.  Att den svenska skolan borde hålla världsklass är ju en hjärtefråga för de flesta.

Men tänk om den riktigt stora framgångsfaktorn för den svenska skolan finns på ett helt annat plan än där våra politiker just nu rör sig. Tänk om det handlar om något mycket mer grundläggande och självklart….

Michael Fullan heter en kanadensisk professor och expert på skolreformer som av DN idag beskrivs som en av världens främsta. Igår gästtalade han på Berns salonger i en debatt om krisen i den svenska skolan och hur den behöver reformeras för att bli i världsklass. Och vad lyfte han fram? Nya forskningsrön om betygssystemets utformning? Icke. Friskolornas betydelse? Nej, Vetenskapliga bevis för pedagogisk utveckling? Inte alls.  Han lyfte fram ledarskapets betydelse! Sveriges egen paradgren!

Jag citerar direkt ur DN:s ledare idag: ”När styrningen uppifrån varit mycket stark har den lokala initiativkraften kvävts. Lärarna har känt sig ifrågasatta och hunsade. Framgångsrika skolreformer har, hävdade Fullan, haft ett fåtal tydliga mål och drivits med tydligt stöd från den högsta ledningen. Men de har inte varit ensidigt toppstyrda utan i hög grad byggt på att rektorer och lärare varit medskapare av det nya.”
Varför korsa Atlanten efter lärdomar när vi har den här hemma tänker jag. Den svenska ledarstilen anses hålla världsklass. Den bygger på just de principer som Fullan pekar på; delaktighet, tydlighet och dialog. Svenska chefer kan det här. Sverige kan det här minst lika bra som kanadensarna. Svenskt ledarskap har varit med och byggt svenska flaggskepp som ABB, H&M och Ericsson. Ett bra ledarskap är grunden för framgång i all typ av verksamhet.

Skolan behöver inte gå över ån efter vatten. Ibland är lösningarna närmare till hands än man tror. Bra chefer gör skillnad i alla sammanhang. Inse betydelsen av ett bra ledarskap, från utbildningsdepartementet hela vägen till skolledning, rektorer, lärare, elever och föräldrar! En rektor som leder påverkar hela skolan. En bra lärare blir en förebild resten av livet.
Monica Berling

/1 Kommentar/av

SACO-s på fel spår om lön

Avtalsrörelsen för de statligt anställda är inne i sin slutfas och arbetsgivarverket har lämnat sitt bud om ett sifferlöst avtal. Modellen med lokal och individuell lönebildning har haft stor framgång inom staten, där nu nästan hälften av alla chefer har lönesamtal med sina anställda.
Men SACO-s är beredda att skrota modellen.  I en intervju i dagens DN säger SACO-s ordförande att ”Lönesamtal ger inget extra”.
 Men då har SACO-s missat poängen. Individuell lönerevision och lönesamtal har inget med löneutrymmet att göra och ger inte automatiskt högre lön. Den summa som en arbetsgivare kan använda till att höja lönerna för sina anställda styrs av helt andra faktorer, i statens fall av det budgetutrymme som finns i statsfinanserna, för privata näringslivet av företagets lönsamhet. Dessutom kan givetvis utrymmet på båda ställen påverkas av de anställdas och ledningens effektivitet och kompetens.

Men vinsten med individuell och lokal lönerevision ligger inte i att utrymmet blir större utan att fördelningen sätts i relation till den enskildes insats. Givetvis är det enklare att få nöjda medarbetare om utrymmet är stort, men en skicklig chef kan motivera och förklara även mindre löneökningar. Chefens styrka finns inte i att kunna dela ut mycket pengar utan i att kunna förklara lönerevisionen i förhållande till medarbetarens prestation.

Man kan lätt förstå SACO-s besvikelse över att högutbildade och kompetenta statsanställda fortfarande släpar efter i lönejämförelse. Men om man trott att modellen med individuella lönerevisioner kan rättställa det som upplevs som samhälleliga orättvisor mellan grupper så har man tänkt fel.

Individuell och lokal lönebildning är det enda vettiga eftersom det tar sin utgångspunkt i individens prestation och inte i andra ovidkommande faktorer . Det är ett sätt att ge direkt och snabb återkoppling på arbetsinsatsen, att stimulera alla medarbetare att göra sitt bästa och koppla lön och belöning till verksamhetens uppdrag.

Det vore synd om det goda arbete som inletts på statens område skulle gå om intet. Ledarnas erfarenheter visar att det krävs uthållighet och kompetensutveckling både av chefer och medarbetare för att få modellen att fungera bra. Men det är det enda system som möter moderna människors önskemål om att få ta ansvar för sin egen löneutveckling och få tydlig feedback på sitt arbete.

/2 Kommentarer/av

Drömmen om hemmafrulivet

Jag har haft ett mantra sedan höstterminen drog igång. Hela vägen till dagis, på den fullsmockade tunnelbanan, genom jobbdagen och hem igen har jag muttrat: ”jag vill bli hemmafru, jag vill bli hemmafru, jag vill bli hemmafru”. Jag vet att jag inte är ensam. Många, inte minst chefer, drömmer om ett annat liv där man inte behöver slitas mellan ansvaret i yrkeslivet och ansvaret i privatlivet.

Man drömmer kanske om att köpa en hälsingegård och starta ett surdegsbrödsbageri. Måla en tavla. Skriva en bok. Utveckla kursverksamhet på hälsingegården. Plötsligt är drömmen ett heltidsjobb. Man har blivit chef igen och är tillbaka i livspusslandet.

Men så finns det de som hoppar av på riktigt. Som verkligen blir hemmafruar. Svd har just nu en artikelserie om fenomenet och trenden med hemmafruar. Och det blir så tydligt att kvinnors inträde på arbetsmarknaden inte har följts av mäns inträde i hemmet. Vi kan ha hur mycket Rut-avdrag och Linas matkassar som helst. Men så länge det fortfarande är kvinnorna som är familjens projektledare och håller koll på barnens klädstorlekar och svärmors födelsedagar så kommer jämställdhetsekvationen inte att gå ihop.

Runt millennieskiftet hade vi en våg av utbrända unga yrkeskvinnor. Nu har de här kvinnorna blivit mammor och chefer och drömmer om att bli hemmafruar. Är det ett fritt val? Eller tecken på något annat? Konkret nu alla politiker, exakt vad ska vi göra för att behålla kvinnors kompetens på arbetsmarknaden och inte slarva bort den i något hemmafruprojekt?

/3 Kommentarer/av

Kvinna! Flytta på dig!

Läste i Metro häromdagen att antalet kvinnor på vd poster ökat med 60 procent. Glädjande nyheter i allra högsta grad för alla oss som vill att kompetens ska styra rekryteringsprocesserna runt om på arbetsmarknaden. Läs mer

/0 Kommentarer/av

När generation generös får bestämma

I finanskrisens kölvatten har Sverige genom HQ Bank fått uppleva ännu en het mediedebatt om chefers girighet. Diskussionen om etik och moral i näringslivet är fortsatt viktig. Läser därför Emma Stenströms krönika i Dagens Industri i torsdags med en känsla av framtidshopp. ”Årets kull av studenter på Handelshögskolan i Stockholm satte rekord direkt. På en timme lyckades de samla in närmare 50 000 kr till Röda Korsets ungdomsförbund i det årliga så kallade välgörenhetsracet som ingår i första veckans introduktion.” Så skriver ekonomie doktor Emma Stenström och summerar att snart tar generation generös över. Globalt sett för trenden går att hitta i hela världen.

80- och 90-talister är de nya stora generationerna som chefer redan idag leder och kommer att leda i allt högre utsträckning. Många chefer vittnar om att det är utmanande att leda de yngre. De har andra krav och förväntningar. De resonerar i andra banor.

Men va’ bra att vi som är födda före 80-talet får en kraft i rätt riktning! Vi vill ju åt samma håll! Unga människor har ofta en naturlig kraft och inspiration som det gäller för oss lite äldre och lite mer luttrade att ta vara på. Med ett bra ledarskap. Vi behöver släppa fram och låta oss påverkas. Utmana oss själva och klara av att ta hjälp av de yngre för att förändras. I takt med att världen förändras.

Morgondagens talanger ser lite annorlunda ut och tänker på ett annat sätt än vi som har varit med ett tag nu. Är du chef och ska rekrytera, så fundera på var de unga vill jobba. Vilka värderingar attraherar dem? Vilket ledarskap vill de se? Vilka arbetsgivare lockar generation generös?

Kanske är morgondagens vinnare de företag där etik och moral är grundmurade delar av affärsidén och som aldrig darrar på manschetten i de frågorna i alla fall.

Monica Berling

/0 Kommentarer/av

Är föräldrar bättre chefer?

Det finns de som hävdar att de som är föräldrar också är bättre chefer. Om du vänder på resonemanget så innebär det att barnlösa (frivilligt eller ofrivilligt) skulle ha sämre förutsättningar att vara chef. Nej, jag är skeptisk.

Däremot vet jag att det anses positivt att vara man, chef och förälder, medan det omvända ofta gäller för kvinnor i chefsyrket.

Nåväl, vad är det då som skulle tala för att just föräldrar har ett försprång?  Att få barn är omvälvande och leder sannolikt till att man värderar saker annorlunda. Arbetet lär inte längre ha högsta prioritet och det finns gränser för hur långa arbetsdagar som är möjliga, vilket är en sund inställning. Jag är också övertygad om att det sker ett språng i den personliga utvecklingen och mognaden för den som blir förälder. Att vara tydlig, konsekvent och ha en ängels tålamod är andra nödvändiga färdigheter. Inte minst utvecklas den logistiska förmågan för att hålla hela familjen på rätt köl.

Alla dessa egenskaper är giltiga också för ett sunt ledarskap. Men jag är övertygad om att du kan tillgodogöra dig dessa oavsett om du har barn eller inte.

Jag har haft flera chefer som också varit småbarnsföräldrar. De har varit allt från toppenchefer, till mindre lämpliga. Enligt min tolkning har det haft väldigt lite att göra med huruvida de haft barn eller inte. Ett gemensamt drag har ändå funnits där, nämligen stressen och det dåliga samvetet för att inte riktigt hinna med.

Varför funderar jag på detta just nu? Jo, läser en rapport skriven av en grupp amerikanska forskare som föreslår att Maslow’s klassiska behovspyramid bör uppdateras Renovating the Pyramid of Needs.  Maslow’s modell för människans hierarki av behov har varit giltig i 70 år, så visst kan det finns skäl att ifrågasätta om den ännu är aktuell. Vad dessa forskare föreslår reagerar jag däremot på. Maslow menar att det högsta behovet är självförverkligande. Det kan ske först när andra basala behov är tillgodosedda, som till exempel säkerhet, mat, trygghet och social tillhörighet. Vad forskarna föreslår är en uppdelning av Maslow’s topp av pyramiden. Det yttersta uttrycket för självförverkligande bör enligt dem vara föräldraskap. Det är säkert så för en stor del av mänskligheten. Men visst finns det andra sätt att förverkliga sig själv på?

Du har säkert gissat det vid det här laget. Jag har inte några egna barn. Så kanske är jag inte helt opartisk i frågan. Men utifrån min egen erfarenhet finns det mängder av sätt att förverkliga sig själv på. Och tro det eller ej, alla vill faktiskt inte ens ha barn.

Vad tror du? Är föräldrar bättre rustade att axla chefsrollen?

/1 Kommentar/av