Inlägg

Ikväll är det Kompetensfestival på Rektorsakademien. Runt 250 rektorer och skolledare kommer och temat för kvällen är projektet Framtidskompetenser. Jag har blivit inbjuden att tala om vikten av ett innovativt ledarskap. Inbjuden är också Richard Gerver, som framgångsrikt jobbat med ledarskap inom den brittiska skolvärlden.

En av de viktiga framtidskompetenser som man lyfter fram i Rektorsakademiens projekt är normbrytande. Normbrytande är alltså en kompetens som skolbarnen av idag ska tränas i.

Är det inte fantastiskt?! Att vi har en skola i Sverige idag, där barnen ska uppmuntras att bryta normer!  Om det blev verklighet skulle ju mitt jobb med att vända upp och ned på tillväxthämmande föreställningar om kompetens, ledarskap och kön bli så otroligt mycket lättare.

Men hur sjutton ska det gå till? Hela det traditionella skolsystemet är ju uppbyggt utifrån att eleverna inte ska ifrågasätta. Och för att den moderna, slimmade skolan ska fungera måste eleverna anpassa sig, kunna fungera strömlinjeformade i grupp, vara lugna och tysta. Och snällt lära sig saker enligt logiken naivt barn vs. klok vuxen.

För visst är det så att skolans värld fortfarande ligger och balanserar på den där paradigmeggen mellan en traditionell och en postmodern syn på lärande?

Jag tänker att skolan rimligtvis kämpar med ungefär samma saker som alla andra institutioner idag. Att spana så långt in i framtiden som det går och samtidigt värna om det som redan fungerar och göra mer av det. Vad är det som säger att skolan skulle vara förskonad från komplexiteten i kunskapssamhället, bara för att man sysslar med kunskap?

Men vad krävs det för ledarskap för att få en gigantisk organisation som skolan att flytta sig? Vad ska jag säga till de här rektorerna och skolledarna ikväll, som kan få dem att se utmaningarna och våga göra förändringar inte bara av första, utan av andra ordningen? Förändringar som inte bara är förbättringar utan som förändrar hela systemet, så att det verkligen blir möjligt att på riktigt skapa normbrytande kompetenser hos eleverna?

Det fins ett citat av regissören Josef Fares som jag tycker är ett bra exempel på ett normbrytande ledarskap:

”Om någon frågar mig ”vad ska vi göra nu?” så vågar jag svara ”ingen aning!”.”

Att inte vara för snabb på svaret. Att våga befinna sig i okunskap. Att bjuda in organisationen, lärarna, eleverna och föräldrarna för att skapa det nya ihop. Det är att bryta normen för ledarskap, det är att innovera ledarskap och samtidigt att skapa förutsättningar för innovation i sin organisation.

Innovationsforskarna är överens om att radikal innovation bara kan skapas om man kan stå ut med att inte veta och orkar se sin egen inkompetens. Men ni hör ju själva, ”att våga befinna sig i okunskap”. Det är kanske inte det största fokuset i en kunskapsproducerande verksamhet. Det utmanar ju verkligen den traditionella bilden av rektorn/ledaren/läraren där yrkesidentiteten ofta är uppbyggd utifrån att jag har svaret. Att jag har en aning.

Att bryta den normen är tufft för en ledare. Kanske ännu tuffare för en lärare. Och vad ska kunderna/föräldrarna säga?

Ja, vad ska föräldrarna säga? Kanske säger de: Vi vill att våra barn ska bli ordentligt rustade av skolan för att skapa det bästa samhället att leva i. Ett samhälle där inga gamla sanningar ska styra, där alla har rätt till sin åsikt och där en rektor inte nödvändigtvis är en vit, heterosexuell, medelålders man som har alla svaren. Där kompetens kommer i nya former. Och där vi är förändringskompetenta nog att känna igen den nya kompetensen när den kliver in genom dörren.

Hejja, rektorerna, vi vet att det är tufft, men vi finns här för er!

Klara Adolphson

Det är en cirkus som utspelar sig för våra ögon där många artister balanserar på slak lina och jonglerar med det som för närvarande finns till hands. Cirkusdirektören heter Viktor Muller och hans långa piska är av på så många ställen att den inte längre går att svänga med.

Det är en cirkus – men den är inte alls lustig att se.

Processen runt SAAB har för länge sedan förlorat all värdighet och när man nu för tredje gången har deklarerat att man inte har pengar till lönerna är det dags att sänka ridån.  Oavsett om det kan bli en fortsättning i någon annan form och med en annan ägare så har den här ledningen förbrukat allt förtroende hos SAABs chefer och medarbetare. De sista veckorna har varit en uppvisning i uselt ledarskap på mycket hög nivå.

Ett företag bygger hela verksamheten på att det finns en stabil ledningsstruktur med tydlig kommunikation mellan medarbetare, chefer och företagsledning. Cheferna är företagets förlängda arm och har i den egenskapen rätt att få information och vara delaktiga före alla utomstående. Detta havererade redan i samband med den förra krisen på SAAB, innan Spyker Cars gick in som ägare. En av cheferna, med ett förtroendeuppdrag, berättade för ett par år sedan med sorg i rösten att man alltid varit van vid föra en förtrolig dialog med företagsledningen  men att det försvunnit i samband med att utländska ägare tagit över.

Om det var sant, och om det är något specifikt för SAAB eller om det är en allmän utveckling när företagens ägare hamnar längre bort från verksamheten, det vet jag inte. Men jag vet att ett företag som ska blomstra och utvecklas, eller för den delen ta sig ur en svår kris, måste ha ett ömsesidigt förtroende mellan cheferna och företagsledningen. De krav som ställs på cheferna måste kopplas till öppenhet och tillgänglighet från företagsledningen. Alla chefer på ett företag ska i varje stund kunna bära företagets budskap.

Den gränsen är sedan länge passerad på SAAB. Man har förverkat chefernas förtroende.

En blond norsk terrorist har vållat mänskligheten något av det mest vidriga som går att föreställa sig. Det norska ledarskapet med Stoltenberg i spetsen hyllas för sitt agerande medan vår egen statsministers ledarförmåga får kritik.

Det kan kännas futtigt och mycket tidigt att diskutera ledarskap kopplat till detta ofattbara.  Men det är samtidigt just i krisen som allt ledarskap ställs på sin spets och dess betydelse blir som mest tydlig. Det gäller såväl företagsspecifika kriser som lokala och nationella.

Därför är den mediedebatt om politiskt ledarskap som pågår i både DN och Sveriges Radio angelägen och viktig.

Peter Wolodarski är chef på DN:s ledarredaktion och skriver initierat om vårt behov av ledarskap i tider av kris. Han menar att statsminister Reinfeldt varit alltför frånvarande i en situation då ett nationellt ledarskap behövs för att visa att demokratin lever och inte på något sätt slagits ned av onda krafter. För att dämpa den oro, rädsla och chock som finns även i Sverige.

Han får mothugg från Timbro-ledaren Roland Poirier Martinsson som förstår om Reinfeldt valt en låg profil för att inte framstå som någon som plockar poäng för egen vinning. Poirier Martinsson menar att vi i Sverige ändå klarat av att sluta upp bakom norrmännen och ge dem vårt stöd.

Personligen tror jag mer på Wolodarskis linje. Det symboliska värdet av den högste chefens närvaro i stunder av allvar är något ingen ledare har råd att abdikera från. Ett skickligt ledarskap har byggt många av det svenska näringslivets stora internationella framgångar men det tas alltför ofta för givet eller viftas bort som nån form av ”mjukt” ämne.  

Statsministrars och andra offentliga ledares agerande är normerande för allt annat ledarskap. Vilken linje man tror på är inte det viktigaste. Det är diskussionen om vad bra chefer och ett gott ledarskap kan göra för skillnad som det behövs mer av.

Monica Berling

I måndags var jag och lyssnade på en debatt här i Visby som anordnades av talesmannens referensgrupp för jämställdhet. Det man debatterade var huruvida valet av partiledare är en fråga om kön.

Statsvetaren Jenny Madestam, en imponerande politisk kommentator, samtalade med de två f.d. partiledarna Ingvar Carlsson och Lars Leijonborg samt chefen för Utbildningsradion Erik Fichtelius.

Madestam lyfte hur hon i sin forskning ser att partiledaridealet påverkas starkt av en manlig norm. Hon gjorde många bra poänger och pekade bland annat på hur det inom Socialdemokraterna ställs paradoxala förväntningar på partiledaren. Man ska både vara lyssnande, följande och demokratisk och samtidigt kunna peka med hela handen. Kompetenser som traditionellt tillskrivs kvinnor respektive män och som får konsekvenser när vi ska bedöma partiledarens insats.

När det stormade som mest i höstas kring Socialdemokraternas val av ny partiledare blev jag av Aftonbladet ombedd att skriva en debattartikel utifrån min roll som ledarskaps- och jämställdhetsexpert. Jag kommenterade också partiledarvalet i Godmorgon, världen i P1. Den analys jag då gjorde ligger mycket nära Jenny Madestams.

Kärnan handlar om att vi måste fundera tre varv till på hur vi bemöter de kvinnor som väljer att kliva fram och bli partiledare. Bedömer vi kvinnors ledarskap på samma sätt som vi bedömer mäns ledarskap? Låter vi kvinnor visa att de vill ha makt och låter vi kvinnor konkurrera på samma villkor som män?

Tack och lov hade Jenny Madestam och många i publiken redan funderat de där tre varven. Tyvärr, måste man dock konstatera, så var Madestam i tanken därmed ljusår före de tre herrar hon debatterade med. Och de märkte inget. 

Igår lyssnade jag på premiärtalet – i dubbel bemärkelse – av Miljöpartiets nya språkrör som inledde politikerveckan i Almedalen. De uppehöll sig nästan hela talet vid utbildningsfrågor och problemen i skolan. Det som engagerade var framförallt lärarnas försämrade status och lärarlönerna.  Partiet vill också förbättra möjligheterna till en andra studiechans för de elever som av olika skäl misslyckats i gymnasiet.

Men inte med ett ord berördes ett av de allra största orosmolnen i skolans värld: Det faktum att ingen vill bli rektor eller skolchef! Arbetsförmedlingens statistik som Ledarna sammanställt visar att färre en en person, dvs i många fall ingen, söker chefsjobben inom skolan.

Skälen är naturligtvis flera, men en viktig åtgärd är att titta på vilka förutsättningar du har som chef i skolans värld. Som alla chefer i offentlig verksamhet arbetar du i full öppenhet inför alla och ditt jobb kan när som helst bli granskat. Du har ofta stora personalgrupper, med kompetenta och krävande medarbetare, många hundra elever och deras föräldrar som du ska kommunicera med. Ovanpå detta kommer tajta ekonomiska ramar och juridiska krav på myndighetsutövning. Och en lön som inte motsvarar varken arbetsinsats eller ansvar.

Är det då så konstigt att ingen vill ha jobben?

Men för att vi ska kunna återskapa en bra skola, med goda studieresultat och elever och medarbetare som trivs, räcker det inte med höjda lärarlöner och bättre ekonomi.

Det måste finnas engagerade , kompetenta och motiverade chefer i skolan som kan driva utvecklingen!

Jag fick ett brev igår. Från en chef på SAAB  Trollhättan.

Vi är många som med hjärtat i halsgropen följer turerna kring SAABs framtid. Vi oroar oss för jobben, inte bara för de tusentals anställda vid SAAB-fabriken, utan också för de många som arbetar hos underleverantörer och i lokalsamhället i den lilla staden vid Vänern. Några bekymrar sig också om ett stolt varumärke som hotar att för alltid försvinna från Sveriges industriella karta. 

Men det som stod i mitt brev har det inte pratats så mycket om, nämligen särställningen hos SAABs alla chefer i samband med hot om konkurs och nedläggning.

Naturligtvis oroar de sig, precis som alla andra, för sitt eget jobb, sin framtid och sin karriär. Men de bär också på medarbetarnas oro. Som chef kommer du nära dina medarbetare och vet många gånger mer än du egentligen skulle vilja om deras privata situation, ekonomiska bekymmer, familjeliv och hälsa.

Cheferna står också nära företaget. Det starka ledarskapet hos SAABs chefer har inte ifrågasatts av någon. Med stort engagemang, vilja och förtroende har man följt utveckling av affärsplaner, satsning på ny forskning och utveckling. Cheferna är de som förmedlar ägarnas framtidshopp och mål och skapar en samhörighet på företaget.

I den bemärkelsen är cheferna på SAAB just nu dubbelt belastade. Chefer är vana vid att inte föra sin egen synpunkt till torgs. Eller som en av Ledarnas medlemmar sade till mig tidigare ” Vi säger inget annat än det företaget säger. Så länge jag är chef står jag bakom de uttalanden som görs”.

Men i den situation som nu råder är det svårt att stå fast vid det. När reaktionen på att lönen betalas ut är lättnad och förvåning, när den  information som ges till cheferna är den vi alla kan läsa om i tidningen och när  hela bolagsstyrelsen avgått, ja då känns det som att man närmar sig gränsen för vad de lojala SAAB-cheferna ska behöva utstå.

En tydlig trend de senaste åren har varit det näst intill ohälsosamma konsumerandet, för att inte säga knarkandet, av tv-serieboxar. Jag gör det. Och jag känner många andra som gör det.

Man ser två avsnitt när barnen somnat, gör tjugo armhävningar, och så ger man sig själv tillåtelse att se ett avsnitt till innan man går och lägger sig.

Jag har först och främst knarkat Mad Men. Helt uppslukad har jag följt huvudpersonen Donald Draper från och till jobbet som creative director på Madison Avenue. Mad Men har allt. Iallafall om man som jag är intresserad av hur vi gör kön, ledarskap och innovationer i organisationer.

Jag förundras över hur denna skildring av en reklambyrå på Madison Avenue i New York på 60-talet kan påminna så mycket om dagens organisationer. Visst finns det stora skillnader, i alla fall på ytan. Det röks och dricks friskt på kontoret, racismen och sexismen är helt explicit, kvinnor och män hålls i princip helt åtskilda vad gäller roll och position, hemmafrun lever och frodas (eller i alla fall bilden av henne).

Ledarskapet representeras av medelålders, vita, heterosexuella män med en maktfullkomlig och cynisk syn på sin roll. Roger Sterling, en av delägarna, klämmer ur sig ett typiskt Mad Men citat när han får i uppgift att berätta att företaget har gått i konkurs: ”Well, I gotta go learn a bunch of people’s names before I fire them.”

Det är lätt att tänka att vi har kommit så mycket längre.

Jenny Lanz, forskare på Handelshögskolan i Stockholm, har gjort en analys av Mad Men på sin blogg. Där citerar hon den amerikanska sociologen Ervin Goffman som hade sin glansperiod just under tiden som serien utspelar sig:

”Similarly, executives often project an air of competency and general grasp of the situation, blinding themselves and others to the fact that they hold their jobs partly because they look like executives, not because they can work like executives.” (Goffman, Presentation of Self in Everyday life, 1959, s. 47)

Jag tolkar det här citatet som att bilden av chefen är viktigare för identitetsskapandet än det som chefen faktiskt gör. ”Jag ser ut som en chef, alltså är jag en chef. Jag ser kompetent ut, alltså är jag kompetent.”

Mina tankar går till dagens mansdominerade styrelser och ledningsgrupper och bilden vi har av att den kompetens de sitter på är fullständigt oersättlig och ouppnåelig. Är den verkligen det?

Det skapas utan tvivel ett moment 22 när de som sitter på makten också har tolkningsföreträde att definiera vad som är kompetens och vem som är kompetent nog att tilldelas makt.

Mad Men gör det tydligt att vi är i ett akut behov av att rucka på den här världsordningen som dröjer sig kvar likt gammal inpyrd cigarettrök.

Och jag håller absolut med Donald Draper när han säger “If you don’t like what’s being said, change the conversation.” Men man får inte glömma att det också krävs makt att ändra en konversation.

PS. Om du bara ska ha med dig en ledarskapsbok på semestern, låt det bli Mad Men-boxen. (Ja, jag vet att det inte är en bok.)

Klara Adolphson

Har du hört det förut? Uttrycket som stundtals kan upplevas som en klyscha som företag och dess ledningar tar till för att betona att de värdesätter sina anställda. Dessa ord sätts på pränt i verksamhetsberättelser och årsredovisningar. Men det är ju faktiskt så det är – ingen personal ingen verksamhet. För vem eller vilka ska annars leda verksamheten, leverera kundnytta, utveckla idéer eller producera varor?

Läste en artikel om ett företag som tagit denna devis till en helt ny nivå. HCL Technologies sätter i realiteten personalen i främsta rummet. Men det var inte alla som uppskattade när deras VD, Vineet Nayar, vid en kundkonferens deklarerade att ”personalen kommer först, kunderna sedan”. Han vände helt enkelt upp och ner på hela företagspyramiden. Enligt hans modell som också finns beskriven i boken Employees first, customers second är det de anställda som skapar värde för kunderna och därmed bör ha mest inflytande och makt.

Spännande tanke, men jag måste erkänna att det skulle kännas lite ovant och obekvämt att säga anställda först sedan medlemmarna här på Ledarna. Men visst ligger det mycket i Nayars tankar. För även här hos oss på Ledarna är det ju faktiskt anställda och förtroendevalda som möter medlemmarna och skapar medlemsnytta.

HCL Technologies arbetar också med total öppenhet via sitt intranät. Här delar anställda med sig av synpunkter och idéer. Inte minst viktigt är att deras VD är noga med att ta del av detta. Lite mer vågat är att cheferna i företaget också får feedback på intranät från de anställda. Omdömen som är tillgängliga för alla 80.000 anställda runt om i världen. Alla chefer har inte vågat ta det steget, men fler och fler ansluter sig. Nåväl, rätt eller fel, HCL Technologies tycks ha hittat rätt framgångsfaktorer.

Att som chef få återkoppling på sitt ledarskap är otroligt viktigt för lärande och utveckling. Trots det så uppger hela 37 procent av Sveriges chefer att deras ledarskap inte utvärderas. Får du återkoppling på ditt ledarskap och hur skulle du uppleva att omdömen om dig kan läsas av alla på jobbet?

Om bloggens uppgång och fall skriver Hanna Dunér i dagens SvD. Bloggen, som fick alla att jubla över ett nytt  kommunikationsredskap, har visat sig falla i popularitet och attraktivitet, till fördel för snabbare kanaler som Facebook och Twitter.

Det är säkert sant till vissa delar, men det finns ett område där jag är övertygad om att bloggarna kommit för att stanna: Som redskap för chefer och ledare som har behov av att nå ut brett och snabbt till många. Det skrivna ordet har sina brister och kan inte ersätta de fysiska mötena helt, men för den som är Vd i ett stort företag, kommunchef eller för den delen bara verksamhetschef över ett hyfsat stort område inom offentlig sektor, är fysiska möten med alla medarbetare bara något att drömma om.

I det läget är bloggen ett fantastiskt instrument. Den gör det möjligt att någorlunda frekvent kommentera och analysera aktuella händelser, och att fördjupa ett resonemang bortom ren information. Den är tillgänglig för alla samtidigt och förhindrar att budskapet förvanskas på vägen.

 Dessutom är bloggen en möjlighet att sprida företagets kultur och värderingar, något som annars lätt blir till meningar på ett dammigt papper i en låda efter den årliga personalkonferensen. Med bloggen får ledningen enchans att hålla liv i frågorna under hela året, och kan i bästa fall utveckla den till en dialog med medarbetarna via chatt och kommentarer.

Först på lite sikt ser man vad som blir kvar av alla modeflugor. Bloggen kräver arbete och engagemang – som allt annat ledarskap av god kvalitet. Men det ger den som är chef och ledare i stora verksamheter möjlighet att på ett personligt sätt informera, och i bästa fall kommunicera, med sina medarbetare.

I maj 2010 var jag på en lunch med Mona Sahlin och sq2540, ett nätverk för unga yrkesverksamma socialdemokratiska storstadskvinnor, även kallade ”Sex and the city-sossarna”. Mona Sahlin ville tacka nätverket för det stöd de gav henne under valkampanjen och samtidigt pejla läget och hooka lite med de här kvinnorna inför valet.

Jag var inbjuden som tack för att jag föreläst om Framtidens kvinnliga ledare på en av nätverkets träffar under våren.

När Mona Sahlin satt sig vid det stora ovala mötesbordet så föreslog hon att vi skulle göra en presentationsrunda.

– Hej, jag heter Malin, började den första kvinnan, som hade en bebis i famnen.

– Jag heter Anna, sa nästa.

– Och jag heter Karin, sa den tredje.

När vi kommit så långt avbröt Mona Sahlin.

– Men hörrni. Jag har ju bjudit in er för att jag vill veta vilka ni är. Nu börjar vi om från början och så får ni presentera er ordentligt med förnamn, efternamn, vad ni arbetar med och var. Okej?

Det skrattades lite generat men lättat runt bordet. Sen fick vi en helt fantastisk presentationsrunda med supertunga titlar och massor av kompetens. Mona Sahlin var imponerad. Det var vi alla. Av oss själva. Och av Mona Sahlin. Tack vare att hon tog ledarskap och visade oss vilken kompetens som satt runt bordet så fick vi syn på den. Hon synliggjorde det osynliggjorda. Hon gjorde ledarskap på ett nytt sätt. Och hon lärde oss hur man gör.

Jag kom att tänka på den här situationen när Anna Serner, blivande vd på Svenska Filminstitutet, i förra veckan höll sin inspirationsföreläsning på den exklusiva workshop som vi gör varje år för de som är med på listan över Framtidens kvinnliga ledare.

Anna Serner sa bland annat att om man är nyfiken på det nya så kommer man automatiskt att knyta kontakter med unga människor som vill göra skillnad. Det är de som är framtidens makthavare. Och det är de du ska lyssna på och bygga nätverk med för att ligga steget före.

Det är inte så många inom dagens etablissemang som har fattat det. Att de behöver vara förändringskompetenta. De har så mycket med sig själva att de inte klarar att ta in det nya. Men en dag kommer morgondagens makthavare att vara dagens och dagens att vara gårdagens. Rätt logiskt egentligen om ni frågar mig.