Inlägg

Skicka medarbetarna på lönekurs

I DN Ekonomi idag kan man läsa om spelföretaget Dice som inte ser utbildning i ledarskap som något som de bara skickar cheferna på. Alla leder. Delaktighet, coachning och feedback är viktiga ingredienser i det dagliga arbetet.

Ligger det en uppenbart värdefull och outnyttjad potential i det här synsättet?

Företag och verksamheter behöver jobba lika mycket med medarbetarskapet som med chefskapet och ledarskapet. Som chef brukar man få höra att man måste ha självinsikt och jobba med det personliga ledarskapet. Hur ska man kunna leda andra om man inte kan leda sig själv. Men vem behöver inte kunna leda sig själv?

Jag associerar till en tanke som dröjt sig kvar hos mig efter förra veckans idéseminarium arrangerad av nystartade Institutet för lön och belöning. Seminariet handlade om hur chefer kan använda lönen för att leda verksamhet och medarbetare mot växande resultat och stigande lönsamhet. Något som borde vara en självklarhet i det privata näringslivet. Men som knappast är det.

Tanken som dröjt sig kvar är: Många företag missar att utbilda medarbetarna i lönesättning. De skickar bara cheferna på kurs. It takes two to tango. Orden är Tommy Hellströms, grundare av institutet.

Lönesättningen i Sverige lämnar mycket övrigt att önska. För att låna Tommy Hellströms ord igen så menar han att företagen är som dopade av kollektivavtalen. Han menar att företagen blivit bortskämda med att någon annan, utanför företaget, tagit ansvar för lön och löneutveckling. Det är den över 100-åriga svenska traditionen med parter på arbetsmarknaden som man gömmer sig bakom för att förklara för den anställde varför lönen inte blev högre.

Visst behöver partsmodellen moderniseras. Därom råder inga tvivel. Men utmaningen är större än så. Det behövs ett paradigmskifte även bland företagen själva. Annars kommer heller inte partsmodellen att bli moderniserad.

Om idén att skicka medarbetarna på kurs i lönesättning är effektiv eller ej vet jag inte. Men håll med om att den gör rockad med den traditionella synen på den lönesättande chefen och på lön som resultat av maktkamp och som en kostnadspost.

Och att den istället öppnar upp för att se lönen som ett incitament för tillväxt och lönsamhet.

/0 Kommentarer/av

Det går inte att backa in i framtiden!

Så har det hänt igen. En facklig organisation hotar ett företag med blockad om de inte tecknar kollektivavtal, trots att facket inte har några medlemmar på företaget. Expressen skriver idag en ledare om ett företag i måleribranschen på Gotland som hotas med sanktioner om man inte tecknar ett avtal som uppenbarligen ingen på företaget vill ha. Facket motiverar sitt agerande med att man värnar ett samhällsintresse, dvs att så många som möjligt ska vara anslutna till kollektivavtal och därigenom skydda ”den svenska modellen”.

Men något är fel här! Måste man inte först fråga sig varför företaget eller deras tre anställda inte vill ha kollektivavtal istället för att slå dem i skallen och säga att det är bäst – i samhällets intresse? Och kanske vore det klädsamt att ställa sig frågan varför de anställda på företaget valt att ställa sig utanför det aktuella facket? Kan det vara så att det som idag erbjuds företag och arbetstagare inte passar deras intressen, helt enkelt inte är i takt med tiden?

Ledarna värnar också kollektivavtalen. Vi tycker att det är en bra modell, som rätt använd tjänar båda parters intressen. Och med part menar jag då företagen och deras anställda. Organisationerna, vare sig på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan, har inget annat värde än det de skapar för sina medlemmar efter medlemmarnas behov.

Ledarna värnar kollektivavtalen, men vi gör det genom att utveckla dem, inte genom att blicka bakåt och med maktmedel försöka permanenta något som ingen vill ha. I dagens kunskapssamhälle och globaliserade näringsliv kan inte regelverk som utformades för sjuttio år sedan gälla för alltid. Det är dags att inse att företag och anställda själva måste få ett inflytande både över kollektivavtal och lönebildning så att det passar deras behov.

Det är hög tid för en modern arbetsmarknad!

/4 Kommentarer/av

SACO-S tar täten!

I dagens SvD brännpunkt gör Edel Karlsson Håål, ordförande för SACOs förbund för statligt anställda akademiker, ett inlägg som får mig att jubla!

På punkt efter punkt beskriver hon den förnyelse som måste ske för att de fackliga organisationerna, och därmed den svenska modellen på arbetsmarknaden, ska överleva.

Utgångspunkten är det avtal som Saco-S i höstas tecknade med  Arbetsgivarverket och som bygger på att den enskilde kan påverka sina anställningsvillkor – utifrån den självklara inställningen att människor är olika och därmed behöver också villkoren vara olika.

Därav följer att fackets roll måste förändras. Från att vara den snälla och starka mamman som avtalar om de villkor som hon vet är bäst för alla, till att vara den kloka och kunniga kamraten som ger råd och kunskap men inte lägger sig i enskilda val. Från insidan av den fackliga världen är detta en revolution, där många, många anställda måste förändra sin roll och sitt sätt att se på medlemmarna. Det innebär att man på allvar tillägnar sig ett kund-tänkande, där medlemmens behov och önskemål styr.

Att detta är rätt förhållningssätt visar inte minst Ledarnas starka medlemstillväxt sedan vi slog in på den vägen i början av 2000-talet.

Men det finns fler vinnare i Saco-S resonemang. Arbetsgivarverket, och de statliga myndigheterna, har nu möjlighet att visa framfötterna när det gäller att konkurrera om de allra bästa medarbetarna och cheferna.

Genom att erbjuda moderna avtal, och ett samtalsklimat där den enskildes prestation står i centrum  kan staten ta ett stort kliv framåt som attraktiv arbetsgivare för nästa generation. Genom att cheferna förfogar över den individuella lönebildningen i samtal med medarbetarna skapas drivkraft i verksamheten. Genom att lön och belöning kan utformas efter individuella behov och önskemål, med koppling till uppdrag och mål, skapas den win-win situation som Edel Karlsson Håål nämner i sin artikel.

Inlägget i SvD ger hopp om utveckling inom den fackliga världen! En utveckling som kommer gynna alla: företag och myndigheter, fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer och framförallt Sveriges alla anställda och chefer.

/4 Kommentarer/av

Cheferna är de nya tjänstemännen.

I Dagens Nyheter uttrycker den nyblivna arbetsmarknadsministern Hillevi Engström att hon anser att vi är arbetare allihop och att exempelvis polisen ”är ett riktigt arbetaryrke, fast det klassificeras som tjänsteman.” Intervjuande Cecilia Jacobsson hänger på med en spekulation om att det kanske vore något att ta upp med LO och TCO.

Lite historielöst av dem bägge kan man först tycka, men tänker man efter så inser man att de har träffat mitt i prick.

När tjänstemannaorganisationerna bildades en gång runt 1900-talets början så var det för att man som tjänsteman inte ansågs passa in i arbetarnas föreningar och avtal. Man ansågs vara arbetsgivarens förlängda arm och att man därför hade en särställning.

Denna särställning hos tjänstemännen finns inte kvar idag. Att med det som grund dela på arbetare och tjänstemän och sortera dem i olika kollektivavtal och i olika organisationer blir idag ganska obegripligt. Fråga vilken nybakad student som helst.

De som idag har en särställning i partsförhållandet är cheferna. Övriga anställda skulle mycket väl kunna gå på samma ”medarbetaravtal”. Två avtalslösningar på arbetsmarknaden är fullt tillräckligt även i framtiden, men då inte längre sorterat på arbetare och tjänstemän. Utan på medarbetare och chefer. Hillevi och Cecilia är något på spåret. Chefernas unika särställning gör att de är de nya tjänstemännen.

Tomas Oskarsson

/0 Kommentarer/av

Den viktigaste affären

Att alla säljer något är en klyscha man ibland hör. Och visst kan jag stämma in i att de flesta anställda säljer, även de som inte är i direktkontakt med någon kund.

Men det finns något annat som vi alla säljer på precis samma sätt: Vår kompetens och arbetstid. Vad är ett anställningsavtal om inte ett köpekontrakt mellan säljaren – den anställde – och köparen – arbetsgivaren.

Rimliga förutsättningar

Anställningsavtal och kollektivavtal handlar om att ha rimliga förutsättningar att kunna leverera det arbetsgivaren vill köpa till det pris man kommit överens om. En av de viktigaste förutsättningarna är att uppleva att affären lönar sig dvs att lönen är rätt och satt i relation till det arbete jag utför.

Det är av dessa skäl som avtalsrörelsen är så förlegad. För varför skulle människor i världens mest individualiserade land vilja anlita nån annan för att göra upp den allra viktigaste affären i deras liv? Affären om den egna kompetensen och den egna arbetstiden.

Utbud och efterfrågan

Den svenska modellen, kollektivavtal och avtalsrörelsen handlar om att köpa och sälja arbetskraft. Utbud och efterfrågan. Priset sätts i förhållande till vad någon är beredd att ge och någon beredd att få.

När modellen skapades på 30-talet var det fredsplikt som stod högst upp på önskelistan för arbetsgivarna. Vilda strejker hade kostat direktörerna skjortan eller kanske en bit också av kostymen. Kollektivavtal kom till på arbetsgivarorganisationernas begäran som ett sätt att köpa sig fri från strejk – fredsplikt.

Förändrade värderingar

Med dåtidens värderingar och maktförhållanden var det självklart att gå samman och förhandla kollektivt. Både för arbetsgivare och arbetstagare. 80 år senare har både samhällets värderingar – alltså de många människornas värderingar – och maktförhållanden förändrats.

Som chef kan jag inte se att mina medarbetare är maktlösa. För att citera Pontus Schultz krönika i VA där han intervjuat LO-basen Wanja Lundby-Wedin: ”Företagen behöver de anställda mer än de anställda behöver företagen”. Det är att erkänna att maktbalansen förändrats.

Vem sätter lönen?

Så, för att återgå till avtalsrörelse och hur löner sätts på dagens arbetsmarknad. Vad är det som får de fackliga organisationerna att envist bita sig fast vid idén om att den viktigaste affären i människors liv ska göras upp kollektivt och långt över ”affärsfolkets” egna huvuden? Vilka säljare skulle gå med på att låta någon annan argumentera för deras egen vara? Att uppleva att det lönar sig att arbeta är självklart.

Lika självklart behöver det bli att uppleva att det lönar sig att arbeta bra och bättre. Att utvecklas, anstränga sig och vara mer än nödvändigt engagerad i mitt jobb.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Vi har modellen!

Avtalsrörelsen har startat. Positioneringen är i full gång och skyttegravarna grävs djupa på båda sidor om linjen.I detta krig kommer alla att vara förlorare, oberoende av nivån på löneökningarna. Problemet är nämligen inte i grunden hur stora löneökningarna ska vara utan det föråldrade synsätt som säger att det finns en ”riktig” nivå för alla branscher, alla företag och alla medarbetare oavsett verksamhetens lönsamhet och oavsett individuella prestationer.
Ännu en gång bevittnar vi en otidsenlig – och samhällsfarlig – avtalsrörelse, där löner görs upp över huvuden på de enskilda företagen och deras medarbetare. Det vi ser är en uppvisning i centralt maktutövning över huvudet på företagen i Svenskt Näringsliv och över huvudet på alla medlemmarna i arbetstagarorganisationerna.

Malin Siwe skriver i dagens Dn att det finns ett undantag från denna modellen – Ledaravtalet. Men hon pekar också på ett viktigt problem i sammanhanget, nämligen att sifferlösa, lokala avtal kräver engagemang på företagsnivå och en vilja att använda lönen som styrmedel för utveckling av verksamhet och individ.
I detta brister det alltför ofta hos företagen.

Vidarutvecklingen av den svenska modellen och kollektivavtalen kräver att vi kliver upp ur skyttegravarna och vågar se vad svenska företag och deras anställda efterfrågar. Att makten över lönen flyttas från de centrala organisationerna ut till den plats där kunskapen finns: Hos företaget och deras medarbetare!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Uppmaning till facket: Våga möta framtiden!

Det är risk för att ännu en förlegad avtalsrörelse står för dörren. Upptrappningen har börjat. Båda sidor skramlar på central nivå och hot om nollbud och centrala potter yr genom luften.

Ledarna har sedan länge vågat driva utvecklingen av moderna kollektivavtal där individen och företaget står i centrum. Därför är det trist att se att de enda bundsförvanterna verkar finnas på arbetsgivarsidan.

I Svenska Dagbladet den 10e september fanns en intressant artikel där Almega sätter fingret på varför löneprocessen måste ändras. Sveriges näringsliv och Sveriges arbetskraft ser inte länge ut som det gjorde för femtio år sedan när den modell vi nu lever med utformades.

Strukturen på näringslivet har förändrats drastiskt. Från ett fåtal dominerande svenska industriföretag, till dagens förhållanden med en växande tjänsteproduktion, en mångfald av mindre företag och en hög grad av utländskt ägande.

Utbildningsnivå, kompetens och inte minst värderingar hos Sveriges alla anställda har gått från ett homogent, kollektivt perspektiv till individualism och entreprenörsanda.

I det läget är det dystert att se att så många av arbetstagarorganisationerna snarast retirerar ett par decennier i sitt förhållningssätt istället för att våga möta framtiden.

Utvecklingen av lönebildningen i Sverige måste följa den väg som Ledarna redan för femton år sedan pekade ut. Lokal lönebildning på företagsnivå och individuell lönesättning kopplad till mål och resultat. Vi backar inte. Istället kommer vi fullfölja våra tankar med att ta fram ett nytt kollektivavtal för chefer där möjligheten att anpassa villkoren för chefsuppdraget på individuell grund ökar.

Länk till artikeln i Svenska Dagbladet

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av