Inlägg

Kollektivavtal eller Individavtal?

Smaka på orden i rubriken.

Vilket ord tror du lockar en ung hungrig civilingenjör med stora planer för framtiden? Som slitit i sitt anletes svett under fem år för att  gå ut med bra resultat och nu står beredd att sälja sin kunskap och sitt arbete till högstbjudande.

Eller låt oss ta den servitör som är beredd att ge järnet på en restaurang under sommarsäsongen för att samla ihop en så stor slant som möjligt för att kunna resa hela vintern?

Eller för den delen en nybliven pappa som vill få tid att lära känna sitt första barn och ta vara på den tid som aldrig kommer tillbaka?

Vi måste erkänna fakta, människor på dagens arbetsmarknad har olika förutsättningar och vill olika med sitt liv. Att vissa frågor lämpar sig för stora gemensamma lösningar, som  trygghetsavtal, pensionssystem och arbetsmiljöfrågor, innebär inte att allt annat också måste vara avtalat på gruppnivå.

I en artikel i TCO-tidningen menar Jonas Milton från Almega att vi måste återuppta arbetet med att utveckla kollektivavtalen. Han nämner lönesättning och diskussioner kring arbetstiden där det är närmast självklart att överenskommelser på individnivå är framtidens modell. Men jag skulle gärna vilja gå ett steg längre och låta det mesta i anställningsavtalet vara en fråga för den enskilde individen och arbetsgivaren. Men under det paraply som arbetsrätten medger.

För vem kan egentligen veta bättre än du själv vilka villkor som får dig att ticka, vilken uppmuntran du värdesätter och hur du vill planera ditt liv?

Den svenska modellen med kollektivavtal och starka parter som gemensamt löser frågorna på arbetsmarknaden har tjänat oss väl och väcker avund i resten av Europa. Men låt oss inte fastna i självbelåtenhet utan inse att även väl fungerande system måste utvecklas för att inte stagnera. Kanske vi har en väg att gå tills vi har fungerande Individavtal, men om vi aldrig börjar i den riktningen kommer vi aldrig fram!

 

/0 Kommentarer/av

Äntligen diskussion om lönebildning!

Unionens Philippe Fernström bloggade igår och nämnde två seminarier som jag anordnade i Almedalen – det gör mig lite stolt – att det Unionen väljer att ta med sig från Almedalens 2300 seminarier var just dessa två.

Philippe döpte sin blogg till ”Modernt är inte synonymt med bra”. Jag har varit med i avtalsförhandlingar i över 10 år och även jag har hunnit tröttna på epitetet ”moderna avtal” eftersom att det i min synvinkel händer väldigt lite av modern karaktär under förhandlingarna. Det vet Unionen och det vet vi. Det är därför tråkigt att av allt det som Unionen skulle kunna tänka sig blir frustrerade över under Almedalen är det att Almega, Ledarna och Akademikerna väljer att diskutera hur vi skulle vilja modernisera avtalen. När jag inför seminariet i somras frågade folk på stan om de hade kollektivavtal på sin arbetsplats eller vad de trodde att ett kollektivavtal innehöll så var det inte många som kunde svara. Så vi kan väl vara rätt överens om att samtliga parter på svensk arbetsmarknad har misslyckats med att kommunicera vad det är vi åstadkommer i avtalsrörelsen – vare sig det är moderna eller omoderna kollektivavtal som vi förhandlar fram.

Philippe nämner också frågan om märket som han ställde mig i Ledarnas paneldebatt ”Ursäkta, vem satt min lön?” Jag kommer ihåg frågan eftersom att Unionen ställde  samma fråga, genom olika bulvaner, på samtliga seminarier jag befann mig på under Almedalen. Till skillnad från Phillippe kommer jag också ihåg svaret. Jag sa att det alltid kommer att finnas ett märke för vilken löneökning som samhället kommer att tåla även i framtiden men jag vet inte om det är så att siffran ska präglas in i de centrala avtalen. Det finns andra aktörer som har kompetens att räkna ut vad samhället tål i totala löneökningar än industrins parter.

Men det jag tar med mig från Almedalen är att jag är så glad att diskussionen kring lönebildning äntligen har kommit igång ordentligt – jag tror att vi kan göra något riktigt bra av den!

 

/0 Kommentarer/av

Lön efter prestation eller planekonomi?

,

I ett ledarstick i lördagens tidning ger sig Aftonbladets Ingvar Persson in i debatten om sifferlösa avtal eller centralt fastställda löner, en debatt som förts mellan Ledarna och Anders Ferbe från Metall i Arbetet.Ingvar Persson stödjer helt Metalls uppfattning att gamla beprövade modeller som utarbetats på 70-talet fungerar bäst även 40 år senare, och vägrar inse att samhället utvecklats och människorna ändrats.

Vad är det då som har hänt, och som ställer krav på en annan lönesättning? För det första har utbildningsnivån och kompetensen ökat kraftigt i hela samhället , inte minst inom industrin. Krav på kunskap, engagemang och ansvarstagande är numera självklart även för LOs grupper.  För det andra har skolsystemet och samhällets värdeförskjutning skapat individer, vana vid att styra mot mål och ta ansvar för sin egen prestation. Redan i förskolan hålls utvecklingssamtal, inriktade på att göra det bästa av varje individs förutsättningar.

När dessa individer sedan landar på arbetsplatser där det inte spelar någon större roll om du satsar fullt ut på jobbet eller om du passar så mycket som möjligt,  blir skillnaden mellan dagens värderingar och attityder och gårdagens kollektivavtal uppenbar. För LO har det resulterat i stora medlemstapp de senaste åren, en utveckling som på lång sikt hotar den värdefulla svenska modellen med starka och moderna parter på arbetsmarknaden.

Slutligen måste jag fundera på när Ingvar Persson senast besökte en vanlig arbetsplats? Han talar om individuell lönesättning som ett medel att skapa starka maktfullkomliga chefer och lydiga medarbetare.

Chefens uppdrag är att utveckla och driva verksamheten så att företaget blir konkurrenskraftigt, kan växa och skapa fler jobb. Chefer behöver förfoga över den individuella lönesättningen för att kunna leda bra. Med centrala löneavtal blir chefen  en lame duck, som i utvecklingssamtal och måldialoger kan uppmuntra och ge feedback till medarbetare som ger sitt yttersta på jobbet, men sedan tvingas se på när alla medarbetare oavsett prestation får i stort sett samma löneökning.

Det handlar inte om lydnad, det handlar inte om människovärde, det handlar om att den som ger det bästa bidraget till företagets resultat ska kunna se det också på lönen. Sveriges ekonomi är helt beroende av att vi har duktiga människor i våra företag och förvaltningar, som vill utvecklas och satsa på sitt jobb. Centrala löneavtal motverkar det.

/0 Kommentarer/av

Sparka in öppna dörrar? I wish!

,

I en debattartikel i SvD lyfter Ledarna frågan om varför Sveriges kommuner och landsting envisas med att kasta miljarder i lönekostnader i sjön. Rätt använda skulle pengarna  bidra till utveckling och effektivisering av verksamheterna och hårt slit  från engagerade medarbetare belönas. Istället upplever de flesta anställda lönesamtalen som ett spel för gallerierna, 7 av 10 tycker att det är mera information än kommunikation med verklig möjlighet att påverka. Så varför anstränga sig?

Men SKL tycker i sitt svar att vi tar i. Det är egentligen inte ett problem, eftersom SKLs ledning och styrelse tycker precis som Ledarna: Att lönen ska sättas efter individuell prestation. SKL har tecknat bra avtal och därmed tvår man sina händer.

Det tycker inte Ledarna räcker! För vi kan stå i varsitt hörn och vara hjärtligt överens i teorin, men inte förrän lönesättningen fungerar ute på arbetsplatserna  kan vi kosta på oss att vara nöjda. Att teckna bra kollektivavtal utgör grunden, men därmed upphör inte ansvaret för de centrala parterna.  

När lönen fullt ut sätts i samtal på varje arbetsplats mellan chef och medarbetare, efter kända kriterier och individuella mål – då kommer lönen att fungera som stimulans i verksamhetsutveckling och ett redskap för ledarskapet. Då kommer våra skattepengar jobba för att få bra verksamhet och nöjda medarbetare, och Sveriges kommuner och landsting kommer få den boost av varumärket som arbetsgivare som man så väl behöver.

Så ser en öppen dörr ut, Anders Knape!

/0 Kommentarer/av

Hjälp till med samtalet som alla bävar inför

Modern lönebildning handlar i praktiken om att strukturera upp och hjälpa medarbetare och chefer i en situation som så många bävar inför: lönesamtalet. På Ledarnas seminarium i Almedalen igår debatterades hur detta ska gå till.

Pontus Schultz från  Veckans Affärer berättade om deras undersökning som visar att de bolag som funkar dåligt jämställdhetsmässigt är sådana som ger självmordsuppdrag till kvinnliga chefer och inte stöttar dem när det går åt pipan. De som fungerar bra däremot är sådana som har tydligt definierade och mätbara mål, där man får återkoppling och kan mätas på sina prestationer.

Jag har under året hållit i ett ledarskapsprogram för kvinnliga chefer och alla reflektioner som deltagarna gjort under programmets gång kokade ner till en slutsats: Vikten av en tydlig roll. Utan den tydliga rollen, det definierade uppdraget med väl avstämda förväntningar både uppåt och nedåt, är det nämligen omöjligt att göra sitt jobb som chef menade deltagarna på Kvinnor Leder. Det är dessutom helt omöjligt att veta om man gör det väl och ännu mer omöjligt att kräva den lön man ska ha för jobbet. Detta bekräftas också i en rapport från Saco  som visar att kvinnor tjänar på att ha strukturerade lönesamtal med sin chef. Mer än män faktiskt.

Visst verkar det enkelt och självklart?

Genom att skapa tydliga transparenta processer lokalt som är kopplade till verksamhetens mål och resultat kan facket kanske fortsätta vara relevanta även i kunskapssamhället.

Att det här även verkar vara avgörande för att skapa jämställdhet i näringslivet gör det bara ännu mer självklart. Men inte så enkelt, tydligen.

Klara Adolphson

/0 Kommentarer/av

Vi lämnar ingen åt vargarna!

På LO-bloggen tar man idag upp Ledarnas debattartikel i gårdagens Aftonbladet.

Där, och på andra ställen i bloggosfären och på twitter, beskylls vi för olika saker kopplade till vårt utspel, ett utspel som inte kan ha förvånat någon som följt oss i debatten ett tag. Vi anklagas för att vilja avskaffa kollektivavtalen, att försvaga fackens ställning och allra mest för att vilja lämna Sveriges löntagare åt vargarna. Dessutom sitter vi i arbetsgivarnas knä och går deras ärenden.

Låt mig börja bakifrån:

Ja, Ledarnas medlemmar är chefer och som sådan arbetar man på arbetsgivarens uppdrag med bland annat lönesättning. Det innebär  att i rollen som chef är det du som får hantera konsekvenserna av centrala avtal med individgarantier som bara lämnar småsmulor över till individuell lönerevision. Jag har själv som chef många gånger suttit med besvikna medarbetare som efter strålande resultat på jobbet fått se sin rättmätiga löneutveckling ätas upp av generella satsningar. Chefer vill göra ett bra resultat och det försvåras när ett viktigt verktyg i ledarskapet, lönesättningen, vrids ur händerna genom centrala löneavtal.

Nej, vi vill inte avskaffa facken. Individuell och lokal lönebildning förutsätter starka fack och bra kollektivavtal. För många arbetsgivare slarvar med löneprocessen, trots avtal, och då behövs ett lokalt fack som kan vara stöd åt den enskilde medlemmenoch dessutom vara en nagel i ögat  på företaget.

 I Ledarnas avtal accepterar vi inte att en medlem hos oss blir utan löneutveckling. Då griper vi in och kräver en förklaring och en åtgärdsplan. Aldrig att vi skulle överge våra medlemmar! 

Nej, i själva verket vill Ledarna stärka fackenoch utveckla kollektivavtalen, för vi tror på den svenska modellen med två jämnstarka parter som pratar med varandra. Men vi vill stärka facken genom att påverka så att sveriges fackliga organisationer går i takt med tiden och driver en lönebildning som speglar moderna människors värderingar.

För faktum kvarstår: 7 av 10 vill förhandla lön individuellt och få en lön som speglar deras prestation på jobbet.

/0 Kommentarer/av

Fel behandling till sjuk patient

Den lokala lönebildningen fungerar inte utan individgarantier! Detta häpnadsväckande budskap är kontentan av en debattartikel från Unionen som Nya Wermlandstidningen idag publicerar. Budskapet illustreras med två exempel från företag som trots vinster inte betalat rimliga löneökningar till sina anställda. 

Jag delar fullt ut den ilska som Unionen känner inför företag som missbrukar sifferlösa avtal och arbetsgivarorganisationer som passivt ser på medan detta sker. Kraftfull opinionsbildning till förmån för lokalt och individuellt satta löner klingar ihåligt om man inte är beredd att leva upp till det. För sifferlösa avtal är också avtal, där båda parter lovar att följa en viss process ända ut på företags- och individnivå.

Men lösningen är inte att återinföra individgarantier i löneavtalen.

Det finns ett massivt stöd för att lönen ska sättas individuellt bland människor som arbetar i Sverige idag, nästan oavsett var man jobbar och med vad. De flesta tar för givet att det du gör på jobbet, det bidrag du lämnar till företagets utveckling, ska synas i din lön. En bra arbetsgivare ser till att den största löneökningen hamnar där den gör mest nytta; hos medarbetare som satsar på sitt jobb. En bra arbetsgivare ser också till att de lönesättande cheferna har rätt förutsättningar och tillräcklig kompetens för att sätta lön enligt företagets policy. Varje individ ska vara nöjd med utvecklings- och lönesamtal och den motivering man får till sin lön, även om man inte alltid är nöjd med utfallet.

Att behålla eller återinföra lönegarantier och lägsta ökning är att försöka bromsa sig ur en uppförsbacke. Det som händer är att löneprocessen fullständigt sätts ur spel. Om det löneutrymme som finns på företaget till största delen äts upp av generella utlägg och det som återstår för cheferna att arbeta med är hundralappar på individnivå eller ännu mindre, ja vem kommer känna sig nöjd då?

Man måste välja EN modell för lönesättning och den som nutidens anställda väljer heter individuell lön fullt ut. Vårt uppdrag som fackliga organisationer är inte att förhandla fram generella löneökningar. Det är att vara en blåslampa i rumpan på de företag där löneprocessen inte fungerar. Att backa är att svika. Det är hög tid för en modern lönebildning!

/0 Kommentarer/av

Dubbelfel om lön

”I de flestas ögon är det självklart att lönen ska bestämmas i det företag man arbetar”. Så inleds en debattartikel om den nödvändiga moderniseringen av lönebildning i Sverige som åtta tunga arbetsgivarföreträdare skrev i SvD Brännpunkt den 7 augusti.

Jag håller med fullt ut, men minst lika viktigt är det att lönen ute på företag och offentlig förvaltning speglar individens prestation och sätts i dialog mellan de två enda personerna som kan ha någon uppfattning om det: medarbetaren och chefen!

För arbetsgivarna finns det nu bara en väg framåt. Upp till bevis!

Om ni menar allvar med det som sägs i artikeln, förväntar vi oss att våra och andras sifferlösa avtal omedelbart börjar fungera perfekt. För om ni, precis som vi på Ledarna, vill se en förändring av den svenska lönebildningen gäller det att skapa trovärdighet och visa att det fungerar, så att fler fackliga organisationer vågar lita på modellen. För låt oss vara ärliga, idag har vi många goda exempel, men också alltför många där arbetsgivare utnyttjar de sifferlösa avtalen för att hålla tillbaka lönen. 

Missbruk och slarv med sifferlösa avtal och individuell lönesättning är precis det som ger utrymme för LO:s replik på Brännpunkt (16/8). Där uttrycker Per Bardh en oro för hur företagen ”ska klara av att hantera lönebildningen lokalt och med varje enskild individ”. Hans lösning är att hålla fast vid de centrala löneavtalen.

Men LO går fel när man inte inser att deras medlemmar är lika intresserade av en individuellt satt lön som alla andra. Senast visade det sig i en undersökning som Svenskt Näringsliv låtit göra bland LO:s medlemmar inför debattartikeln i söndags. Risken med den bristande verklighetsförankringen är uppenbar; ett fortsatt medlemsras för LO och därmed ett hot mot den svenska modellen.

I skärningspunkten mellan arbetsgivarföreträdarnas debattartikel och LO:s replik står Ledarna, Sveriges chefsorganisation. För våra medlemmar är en modern lönesättning inte bara viktig för dem själva som anställda, den är också ett av de viktigaste instrumenten i chefens verktygslåda.

Vi tycker, liksom de allra flesta på den svenska arbetsmarknaden, att individens prestation ska speglas i lönen. Det ger motivation och tillfredsställelse för den enskilde, det ger utveckling och konkurrenskraft åt företagen och det ger chefen ett viktigt redskap i ledarskapet.

Idag riktar vi därför uppmaningar åt två håll i vår replik:

Till LO: Våga se sanningen. Tiderna har förändrats och centrala löneavtal är inget som de flesta av LO:s medlemmar vill ha.

Till arbetgivarna: Det är dags nu, om ni på allvar vill se en förändring. Let´s walk the talk!

Annika Elias

/0 Kommentarer/av

Lön i jämställdhetens tecken

”Kvinnor får högre lön när de förhandlar individuellt” är rubriken på dagens DN Debatt. Med artikeln krossar Saco den allra vanligaste myten vad gäller individuell lönesättning nämligen den att kvinnor skulle vara sämre på att förhandla om sin lön. Saco:s beräkningar visar att de kvinnor som haft lönesamtal med sin chef har signifikant högre lön än de som inte haft det. Kvinnor med lägst lön är de som får bäst utdelning.

Det finns en stor tröghet i moderniseringen av lönesättningen i Sverige. De allra flesta som jobbar omfattas av kollektivavtal oavsett man är med i facket eller ej. Som Ledarna skrev på DN Debatt i februari så innebär de allra flesta kollektivavtal idag att lön och andra villkor förhandlas fram av människor som arbetstagarna själva aldrig kommer att träffa eller höra talas om.

Det finns en förlegad syn på lönesättning som lever kvar från 1900-talet då Sverige var ett industrisamhälle. Idag är samhället ett annat och vi medborgare fattar egna beslut om allt från skolgång, pensionslösningar till sjukvård. Överallt är vi bemyndigade, utom när det gäller lönen. Då förväntas vi vilja bli företrädda av andra istället för att agera själva.

Därför är Saco-rapporten viktig. Med en gedigen studie slår den hål på en av de farhågor som ofta väcks i samband med individuell lönesättning, den att grupper som anses ha svagare ställning skulle klara sig sämre.

Rapportens förklaringar till detta resultat är viktiga. För som Saco skriver så motverkar lönesamtalet att chefen ”bedömer den enskilda kvinnan på basen av förväntningar om kvinnors genomsnittliga beteende – till exempel att kvinnor i genomsnitt tar ut längre föräldraledighet än män.”

Självklart ställer detta stora krav på att både lönesättande chefer och deras medarbetare ges mandat att förhandla om lönen. Och att årliga utvecklings- och lönesamtal hålls.    

Individuell lönesättning kan på det sättet ge chefer ett redskap att bortse från omedvetna generaliseringar och fördomar för att istället se den enskilda individens prestationer. De allra flesta chefer vill sätta lön som inte diskriminerar var sig det gäller kön, etnicitet eller något annat. Och istället premiera det som leder verksamheten framåt.

/0 Kommentarer/av

Rapport från verkligheten

Har just tryckt av telefonen efter ett samtal med en upprörd kommuntjänsteman i mellansverige. Personen hade sett debatten på TV4 igår mellan mig och TCOs ordförande. Nu var han arg eftersom man från TCO sagt att deras medlemsförbunds kollektivavtal innebär att man har individuell lönesättning och ett lönesamtal varje år.

Mannen i telefonen har jobbat trettio år i kommunen och var alltså ingen ”besvärlig  80-talist”. Han har i flera års tid, ända sedan det blev möjligt enligt avtal, förökt få förhandla sin lön själv.

Men se, det går inte. Det lokala facket beslutar varje år att den grupp tjänstemän som han tillhör ska ha alldeles lika löneutveckling och procentuellt påslag. Mannen i luren beskrev sitt arbete för mig, den extra kompetens han skaffat sig och de nya arbetsuppgifter han tagit på sig och ville -helt naturligt – få föra en dialog med sin egen arbetsgivare om sin lön.

Inte någon gång hade det lokala facket tagit kontakt för att skapa sig en bild av just hans arbete. Nej man föredrar att sortera sina medlemmar efter befattningar, och vill inte se den individuella kompetensen och insatsen.När han till sist sagt att han tänker utnyttja sin rätt att tala för sig själv, blev beskedet : Javisst, men då får du klara dig själv, vi har inte tid att hjälpa till!

Nu var han arg och uppgiven, allra mest över att man beskriver löneprocessen inom TCOs medlemsförbund som något annat än det är. Fackligt förmynderi över  medlemmarnas lön.

/0 Kommentarer/av