Inlägg

När generation generös får bestämma

I finanskrisens kölvatten har Sverige genom HQ Bank fått uppleva ännu en het mediedebatt om chefers girighet. Diskussionen om etik och moral i näringslivet är fortsatt viktig. Läser därför Emma Stenströms krönika i Dagens Industri i torsdags med en känsla av framtidshopp. ”Årets kull av studenter på Handelshögskolan i Stockholm satte rekord direkt. På en timme lyckades de samla in närmare 50 000 kr till Röda Korsets ungdomsförbund i det årliga så kallade välgörenhetsracet som ingår i första veckans introduktion.” Så skriver ekonomie doktor Emma Stenström och summerar att snart tar generation generös över. Globalt sett för trenden går att hitta i hela världen.

80- och 90-talister är de nya stora generationerna som chefer redan idag leder och kommer att leda i allt högre utsträckning. Många chefer vittnar om att det är utmanande att leda de yngre. De har andra krav och förväntningar. De resonerar i andra banor.

Men va’ bra att vi som är födda före 80-talet får en kraft i rätt riktning! Vi vill ju åt samma håll! Unga människor har ofta en naturlig kraft och inspiration som det gäller för oss lite äldre och lite mer luttrade att ta vara på. Med ett bra ledarskap. Vi behöver släppa fram och låta oss påverkas. Utmana oss själva och klara av att ta hjälp av de yngre för att förändras. I takt med att världen förändras.

Morgondagens talanger ser lite annorlunda ut och tänker på ett annat sätt än vi som har varit med ett tag nu. Är du chef och ska rekrytera, så fundera på var de unga vill jobba. Vilka värderingar attraherar dem? Vilket ledarskap vill de se? Vilka arbetsgivare lockar generation generös?

Kanske är morgondagens vinnare de företag där etik och moral är grundmurade delar av affärsidén och som aldrig darrar på manschetten i de frågorna i alla fall.

Monica Berling

/0 Kommentarer/av

Littorin förenklar och tar genvägar

I dagens DN kommenterar arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin den skakande artikelserien om mobbning på svenska arbetsplatser.

Bra att ministern kommenterar frågan! Och bra att han har långtgående ambitioner när det gäller att modernisera arbetsmiljöpolitiken. Det visar ju artikelserien med skrämmande tydlighet att Sverige akut behöver.

Men jag skulle önska att han inte gjort det så lätt för sig genom att göra Sveriges chefer till syndabockar. Utan istället valt att se frågans djupa komplexitet. Det är skrämmande att höra vilken syn på chefer och ledarskap som en tung representant för landets största regeringsparti uttrycker i en av landets ledande morgontidningar.

Saknar fakta

Det finns 500 000 tusen chefer i Sverige Littorin! Vilka av dem pratar du om när du säger att ”ledarskapet på svenska arbetsplatser är otroligt dåligt”? Vilka fakta stödjer du dig på när du dömer ut landets chefer?

Att chefer har ett mycket stort ansvar för arbetsplatsens kultur och för att förhindra att någon medarbetare blir illa behandlad eller mobbad är självklart.(Läs mitt tidigare blogginlägg Chefers ansvar att ingripa mot mobbning.) Men frågan är alldeles för stor för att reduceras till kurser i arbetsmiljö. Eller, att som Littorin gör, dra slutsatsen att ledarskapet i Sverige är undermåligt.

Icke godkänt för ledarskap

En sund kultur på jobbet handlar om ett långsiktigt strukturerat arbete med gemensamma förhållningssätt och värderingar. Det krävs tydliga direktiv – och resurser – från den högsta ledningen och att man ger chefer och medarbetare utrymme att tillsammans arbeta med frågan.

Chefer har genom sitt uppdrag en särställning när det gäller ansvar för frågan. Ledarna välkomnar en diskussion om etik och moral på arbetsplatserna och ledarskapsämnets plats på universiteten.

Men att arbetsmarknadsministern i dessa examenstider ger vitsordet icke godkänt i ledarskap till en halv miljon chefer är bedrövligt – och symptomatiskt. Det om något visar hur lite ledarskapet idag värderas i Sverige – oavsett om det utövas på verkstadsgolv, på skolor eller i börsnoterade företag.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Politikerstyre i bolagen – men bara ibland

Så lyckades svenska staten sätta stopp för bonusprogrammen till Telia Soneras ledning. Mats Odells dumstopp för bonusar till bolagens högsta ledning trumfades enligt dagens DI igenom mot bättre vetande.

Ingen har ifrågasatt att incitamentsprogrammen i bolagen behöver granskas och styras upp. Att av det dra slutsatsen att prestation och ersättning inte behöver ha någon koppling alls är befängt.

Men det finns en annan intressant aspekt.
Vi ser i detta agerande ett fullfjädrat exempel på politikerstyre rakt in i stora bolag. Staten utövar sin ägarmakt i en fråga som är enbart ideologisk och inte kopplat till omtanke om företagets resultat eller dess chefer.

Engagemang angående jämställdhet
Så hur kommer det sig då, att samma förhållningssätt är omöjligt när det gäller att förverkliga en annan politisk agenda, nämligen jämställdhet i näringslivet?

Varför, Mats Odell, är du inte lika angelägen att i bolag med stort statligt ägarinflytande driva igenom en jämställd styrelse och ledning, något som regeringen säger sig ömma för, när du är beredd att gå in och peta i något så konkret som anställda tjänstemäns löner?
Det är svårt att inte dra slutsatsen att engagemanget är olika stort i frågorna.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Mycket väsen för lite ull

…sa gumman, klippte katten.
Sjöfartens arbetsgivare drar tillbaka den ensidiga uppsägningen av sjöbefälens pensionsavtal. Det meddelades idag på eftermiddagen, detta efter att det kort stund glunkats om lockout.

Det känns jättebra att vi nu kan sätta oss ner och diskutera en ny konstruktion av sjöbefälens pensionsvillkor. Att vi kan behöva förnya det avtal som slöts för fyrtio år sedan är självklart, men lika självklart är det att sjöbefälen är en chefsgrupp som behöver ha speciella förutsättningar för sitt uppdrag.

Villkor utifrån förutsättningar

Återigen visar det sig att ”lika för alla” är en felaktig inställning. Villkoren för chefsuppdraget ska avgöras utifrån de förutsättningar som finns.
För sjöbefälen är förutsättningarna tuffa även i fortsättningen: stort personligt ansvar för besättning och passagerare, ansvar för dyrbara fartyg och ett arbete som innebär stora uppoffringar på det personliga planet.

Det är synd att vi inte från början ha kunnat sitta ner som två mogna parter utan vapenskrammel. Vårt intresse är gemensamt, en konkurrenskraftig och lönsam svensk sjöfart.
Men inte till priset av chefernas hälsa och välbefinnande.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

En rättvis sak

I vissa konflikter kan man känna tveksamhet, både om det berättigade att ta entydig ställning för den ena sidan och inför att faktiskt hota med stridsåtgärder. Eftersom tredje man alltid blir drabbad på något sätt, måste man vara väldigt säker på sin sak för att våga löpa linan fullt ut. Så säker är jag i konflikten om sjöbefälens pensionsavtal.

Det är mycket tråkigt om semester- och arbetsresor med färjetrafiken skulle drabbas i påsk, och jag hoppas att problemet ska vara löst innan dess. Men skulle det trots allt bli nödvändigt måste skulden för det läggas på vår arbetsgivarmotpart.

Offra privatlivet

Cheferna i handelsflottan har ett tufft uppdrag. Hur många av oss skulle vara beredda att offra familjeliv och socialt liv för att arbeta hemifrån långa perioder? Inte kunna följa med barnen på fotbollsträning, gå på en kvällskurs eller delta i umgängesliv. Dessutom jobba långa dagar i tuff arbetsmiljö och leda stora, mångkulturella arbetsgrupper i en miljö där risk och säkerhet är ständigt i fokus.

Betalat för att gå i pension

För att kunna gå i pension i rimlig ålder (60 år) slöt sjöbefälen för många år sedan ett bindande avtal med sina arbetsgivare. Man kom överens om att cheferna skulle avstå en del av löneutrymmet för att kunna gå iland lite tidigare.

Detta avtal sviker nu arbetsgivarna genom att ensidigt och utan erbjudande om förhandling säga upp avtalet. Att sjöbefälen under många år redan betalat till sin egen pension låtsas man inte om.

Chefer har alltid ett tufft uppdrag med stort ansvar. I vissa branscher är det ännu större. Därför är det rimligt att sjöbefäl, brandbefäl och andra yrkesgrupper med ett stort personligt ansvar ges möjlighet att lämna yrkeslivet tidigare än andra.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/1 Kommentar/av

VD enda valet?

Dagens Industri ägnar ett helt uppslag i dagens tidning åt den pågående jakten på kompetenta kandidater till de styrelseval som snart ska hållas på bolagsstämmor i företagen. Det intressanta i artiklarna är de reflektioner om kompetens som görs i ett par sammanhang.

Slentrianmässig rekrytering

Peter Benson går i sin kommentar hårt åt den slentrianmässiga rekryteringen av nuvarande eller föredetta vd:ar som tros besitta en så unik kompetens bara genom sin titel, att man ibland missar att följa upp deras verkliga insats. Han funderar också över om fixeringen vid medelålders vd:ar egentligen bara är en täckmantel för att hålla rent från andra oönskade kandidater, kvinnor och äldre eller yngre personer t.ex?

En chefsrekryteringsfirma berättar på samma uppslag att de kandidater som är svårast att locka är kvinnor, och framförallt unga kvinnor. Dessa ställer nämligen krav på sig själva att vara säkra på att bidra med något om de tackar ja till en styrelseplats.

Hur bryta den stereotypa rekryteringen?

Artikeln sätter fingret på en av svenskt näringslivs – och offentlig förvaltnings – verkliga knäckfrågor för kommande år: Hur ska man bryta den stereotypa rekryteringen till poster inom ledning och styrning och på allvar börja leta efter bästa kompetens? I internationell jämförelse ligger Sverige risigt till när man tittar på mångfald och jämställdhet i toppen. Och det handlar inte, som några debattörer velat göra gällande, om någon ambtion att få en samhällelig representativitet i styrelser och ledning. Det handlar om att kompetens för ledarskap inte syns på utsidan.

Hitta talanger

För att hitta de talanger som skall bli nästa generations chefer och måste man våga titta även utanför sitt närmaste nätverk. Bristen på strukturerad och fördomsfri rekrytering till ledning och styrelse hotar på sikt svenska företags konkurrenskraft och utveckling.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Pigor, drängar och chefer

Där kom det igen! Ordet som gör mig allt argare för var gång jag hör det. Pigavdrag.
Denna gången i påannonsen av Ekots lunchsändning i P1. Jag stod som så ofta på söndagar i köket och ägnade mig åt ett dubbelt nöje: Lyssna på P1 och laga söndagsmiddag i långsam takt.

Förakt för kvinnors arbete

Ordet ”pigavdrag” som till och från används om skattesubvention på hushållsnära tjänster rymmer en värld av förakt för kvinnors arbete i hemmen. I ordet piga ligger underordning, enkla uppgifter och inga kompetenskrav. Pigsysslor har inget värde.

Drängavdrag istället för ROT-avdrag

Tänk tanken att man skulle använda begreppet ”drängavdrag” i stället för ROT-avdrag för de sysslor som utförs på utsidan av hemmet, och på vår segregerade arbetsmarknad oftast av män. Snickeri, målning, enklare reparationer och annat som förr i tiden i många fall utfördes av, just det, drängar. Men ingen kommer på tanken att likställa det arbetet med forna tiders drängsysslor.

Vad har nu detta med chefer och ledarskap att göra?

Jo. så länge kvinnors traditionella arbetsuppgifter utan risk kan nedvärderas och göras till ett ickearbete, så är det bara ytterligare en bekräftelse på att vi i Sverige år 2010 ser olika på mäns och kvinnors förmåga och förutsättningar att konkurrera på lika villkor på arbetsmarknaden.

”Pigor” blir sällan chefer. Inte drängar heller, men dom har ju försvunnit. Eller?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Rörande omtanke

En rörande omtanke visar styrelseproffset Mats Qviberg (SvD fredag 5 feb) oss kvinnor när vi tycker att det vore intressant att delta i ledning och styrning av Sveriges företag.

Det är nämligen inte alls intressant, utan tvärtom svårt och tufft och inget som passar för kvinnor. Istället uppmanar han unga kvinnor (och unga män?) att satsa på sin linjekarriär under småbarnstiden, det passar mycket bättre.Sitta i styrelser ska man göra när man blivit gammal och klok.

Det är lätt att raljera över farbröder som inte ser den kraft och kunskap som finns i yngre generationer, men egentligen är det djupt tragiskt att åsikter av detta slag fortsätter att ta plats och exponeras.

Slentrianmässig tillsättning

Jag är den första att hävda att företagens styrelser, och självklart dess ledning på alla nivåer, behöver kompetens. Men när kompetens till chefsjobb och styrelser aldrig på allvar prövas utan tillsättningar sker slentrianmässigt och baserat på gamla unkna nätverk, riskerar vi företagens konkurrenskraft.

Först när chefsuppdrag och styrelseplatser tillsätts med individer som har vilja, lust och kompetens, kommer vi utnyttja hela styrkan i Sveriges näringsliv.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/1 Kommentar/av

Ljuset i tunneln

Moderaterna har – hedersamt nog – gjort en helomvändning i frågan om jämställda bolagsstyrelser och vägen dit. I en artikel i Veckans Affärer säger Per Schlingman att kvotering kan vara ett nödvändigt verktyg för att rättställa de missförhållanden som finns i bolagsstyrelserna för Sveriges företag.

Kvotering

Visserligen nöjer man sig med att hota med kvotering om man inte på frivillig väg kommer tillrätta med problemen till 2014. Men hot har prövats och befunnits verkningfullt förr, av andra politiker i helt andra regeringar i början av decenniet.

Men det mest glädjande är inte främst att Per Schlingman nämner kvotering som ett alternativ, utan att han och moderaterna har förstått problemet med att ”kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre och alla konsekvenser som följer därav”. Först när kompetens, och inte kön, är det som avgör lämpligheten för chefs- och styrelseuppdrag, kommer Sverige att utnyttja sin fulla potential.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Schlingmann: 2014 blir det kvotering – artikel i Veckans Affärer

Om Schlingmann och kvotering – artikel i Veckans Affärer

Experterna om kvotering – artikel i Veckans Affärer

/0 Kommentarer/av

Ett föränderligt ledarskap

Jag träffade delar av chefsklubben på Volvo personvagnar igår. Samtalet handlade givetvis om kineser, amerikaner och en hel del Hisingsbor.

Vi kom att diskutera vilka förväntningar man kan ha när det gäller ledarskapet, i samband med att ett företag säljs till en ägare med helt annan kulturell bakgrund.

De flesta i gruppen hade varit med redan när Ford som ny ägare lovade att det ”svenska” ledarskapet skulle gälla på Volvo, och tvingats uppleva snabba och ganska brutala förändringar. Ny syn på lönebildning för chefer och förändrad nomenklatur för chefsbefattningar är ett par av de mest påtagliga förändringarna.

Hur ser ledarskapet ut?

När allt nu pekar mot att Volvo personvagnar blir kinesiskt var frågan hur mycket hopp man vågar sätta till löftet att Volvo ska få sköta sig självt. Gäller det under förutsättning att man levererar bra resultat? Och hur ser det ”kinesiska” ledarskapet egentligen ut?

En enda sak är säker: Oavsett vad som utlovas kommer cheferna i företaget att påverkas av ägarskiftet mest av alla. Frågan är bara hur mycket och på vilket sätt?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av