Inlägg

Skrota trevligheten!

Med ett lätt provokativt tonfall har Manpower i en bred annonskampanj de senaste veckorna belyst chefens och medarbetarnas samspel för att skapa en bra arbetsmiljö. Budskapet är att man väljer varandra och ansvaret finns hos båda parter. Tänkvärt, men tyvärr tror jag inte att särskilt många medarbetare uppfattar det så.

Ett mer seriöst anslag finns i dagens DI, på jobbsidorna, i en artikel med titeln ”Komplex chef slår charmig”. Utgångspunkten är internationell forskning som belyser att chefens förmåga att klara komplexa sammanhang och se riktigt långsiktigt på verksamheten är den viktigaste egenskapen på högre chefsposter. Om chefen klarar att balansera mellan olika frågeområden och  skapa trygghet i att hon har koll på den långsiktiga strategin, kan medarbetarna utveckla sina specialistområden i större frihet.

Forskningen handlar också om att det redan vid rekryteringen är viktigt att fundera över vilken planeringshorisont cheferna på de olika nivåerna har. Finns man i första linjen i produktionen är det inte lika nödvändigt med förmågan att se långt fram, där behövs kanske ett mer coachande förhållningssätt som chef för att nå verksamhetens resultat.

Men det är nog fler än jag som drar en lättnadens suck över att vi kan skrota trevlighetsmyten  med den framgångsrika företagsledaren som coachande, peppande och i ständigt samspråk med alla. Ideal som i stor utsträckning hämtats från idrottsrörelsen, där målen är enkla och kortsiktiga. Idealbilden har varit den ständigt lyssnande, fikande och ryggdunkande chefen. Fler än jag har nog funderat över när själva arbetet ska utföras?

Jag menar inte att chefer kan klara sig utan en bra förmåga till kommunikation och ett rimligt engagemang i sina medarbetare, men det kan inte vara chefens främsta uppgift att skapa trivsel. En upprättelse av komplexiteten i stora chefsuppdrag skapar förståelse för våra respektive roller och kan på sikt leda till att både medarbetare och chefer väljer varandra med realistiska förväntningar.

/0 Kommentarer/av

SACO-s på fel spår om lön

Avtalsrörelsen för de statligt anställda är inne i sin slutfas och arbetsgivarverket har lämnat sitt bud om ett sifferlöst avtal. Modellen med lokal och individuell lönebildning har haft stor framgång inom staten, där nu nästan hälften av alla chefer har lönesamtal med sina anställda.
Men SACO-s är beredda att skrota modellen.  I en intervju i dagens DN säger SACO-s ordförande att ”Lönesamtal ger inget extra”.
 Men då har SACO-s missat poängen. Individuell lönerevision och lönesamtal har inget med löneutrymmet att göra och ger inte automatiskt högre lön. Den summa som en arbetsgivare kan använda till att höja lönerna för sina anställda styrs av helt andra faktorer, i statens fall av det budgetutrymme som finns i statsfinanserna, för privata näringslivet av företagets lönsamhet. Dessutom kan givetvis utrymmet på båda ställen påverkas av de anställdas och ledningens effektivitet och kompetens.

Men vinsten med individuell och lokal lönerevision ligger inte i att utrymmet blir större utan att fördelningen sätts i relation till den enskildes insats. Givetvis är det enklare att få nöjda medarbetare om utrymmet är stort, men en skicklig chef kan motivera och förklara även mindre löneökningar. Chefens styrka finns inte i att kunna dela ut mycket pengar utan i att kunna förklara lönerevisionen i förhållande till medarbetarens prestation.

Man kan lätt förstå SACO-s besvikelse över att högutbildade och kompetenta statsanställda fortfarande släpar efter i lönejämförelse. Men om man trott att modellen med individuella lönerevisioner kan rättställa det som upplevs som samhälleliga orättvisor mellan grupper så har man tänkt fel.

Individuell och lokal lönebildning är det enda vettiga eftersom det tar sin utgångspunkt i individens prestation och inte i andra ovidkommande faktorer . Det är ett sätt att ge direkt och snabb återkoppling på arbetsinsatsen, att stimulera alla medarbetare att göra sitt bästa och koppla lön och belöning till verksamhetens uppdrag.

Det vore synd om det goda arbete som inletts på statens område skulle gå om intet. Ledarnas erfarenheter visar att det krävs uthållighet och kompetensutveckling både av chefer och medarbetare för att få modellen att fungera bra. Men det är det enda system som möter moderna människors önskemål om att få ta ansvar för sin egen löneutveckling och få tydlig feedback på sitt arbete.

/2 Kommentarer/av

Drömmen om hemmafrulivet

Jag har haft ett mantra sedan höstterminen drog igång. Hela vägen till dagis, på den fullsmockade tunnelbanan, genom jobbdagen och hem igen har jag muttrat: ”jag vill bli hemmafru, jag vill bli hemmafru, jag vill bli hemmafru”. Jag vet att jag inte är ensam. Många, inte minst chefer, drömmer om ett annat liv där man inte behöver slitas mellan ansvaret i yrkeslivet och ansvaret i privatlivet.

Man drömmer kanske om att köpa en hälsingegård och starta ett surdegsbrödsbageri. Måla en tavla. Skriva en bok. Utveckla kursverksamhet på hälsingegården. Plötsligt är drömmen ett heltidsjobb. Man har blivit chef igen och är tillbaka i livspusslandet.

Men så finns det de som hoppar av på riktigt. Som verkligen blir hemmafruar. Svd har just nu en artikelserie om fenomenet och trenden med hemmafruar. Och det blir så tydligt att kvinnors inträde på arbetsmarknaden inte har följts av mäns inträde i hemmet. Vi kan ha hur mycket Rut-avdrag och Linas matkassar som helst. Men så länge det fortfarande är kvinnorna som är familjens projektledare och håller koll på barnens klädstorlekar och svärmors födelsedagar så kommer jämställdhetsekvationen inte att gå ihop.

Runt millennieskiftet hade vi en våg av utbrända unga yrkeskvinnor. Nu har de här kvinnorna blivit mammor och chefer och drömmer om att bli hemmafruar. Är det ett fritt val? Eller tecken på något annat? Konkret nu alla politiker, exakt vad ska vi göra för att behålla kvinnors kompetens på arbetsmarknaden och inte slarva bort den i något hemmafruprojekt?

/3 Kommentarer/av

Reinfeldt väljer bort chefer

”När Fantomen lämnar djungeln går han runt på gatorna som Mr Walker, klädd som en vanlig man”. Alla Fantomenläsare känner igen detta ordspråk från Bengalen.

Jag misstänker starkt att Fredrik Reinfeldt plockat upp några gamla ideal från Fantomenserien när han nu är ute på sin arbetsplatsturné i Sverige. Han vill nämligen bara träffa ”vanliga” människor för att få reda på hur tillståndet i landet egentligen är. Till de vanliga räknas, enligt lördagens DN, inte Sveriges 500.000 chefer. De kan nämligen frestas att ge en alltför positiv bild av arbetsplatsen och hämma sina medarbetare, enligt samma artikel.

Inställningen är djupt oroande.

Bilden av ledarskapet

För det första frågar man sig vilken bild statsministern har av ledarskapet på arbetsplatserna. 8 av 10 svenskar har ett stort förtroende för sin närmaste chef enligt Ledarnas undersökningar. Det innebär i varje fall för mig, att man känner sig trygg med att föra ett samtal i närvaro av chefen och att samspelet mellan chef och medarbetare är gott. Det svenska ledarskapet utmärks av att chefer arbetar nära sina medarbetare i en stark gemenskap, där rollerna är olika men respekten för varandra är tydlig. Att utestänga cheferna från samtalen innebär att en av pusselbitarna fattas.

För det andra är detta ytterligare ett i raden av flera uttalanden från moderaterna på senare tid, där man sällat sig till ett populistiskt synsätt som utmålar chefer och ledare i Sverige som tvivelaktiga personer. Jag har tidigare bloggat om slarviga uttalanden av statsministern där han antyder att chefer i offentlig sektor sällan är på jobbet och det finns fler exempel.

När regeringens största parti uttalar sig nedsättande eller slarvigt om chefer är det var åttonde anställd man pratar om!

Viktig del av arbetsplatserna

Jag förväntar mig att den allra högsta samhällsledningen i Sverige ska prata väl om chefer och ledare, och snarare lyfta betydelsen av att Sverige satsar på det ledarskap som är nödvändigt för att vi ska klara av en konkurrenskraftig utveckling av företag och förvaltningar. Om några veckor ska Ledarna diskutera det politiska ledarskapet med Per Schlingman och Ibrahim Baylan på ett seminarium i Almedalen på måndagen.

Jag hoppas då på ett förtydligande som innebär att Sveriges chefer i fortsättningen räknas som en viktig del av arbetsplatserna och inte som en belastning som helst bör lämnas utanför den viktiga dialogen med statsledningen.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/3 Kommentarer/av

Ett gott ledarskap förhindrar mobbing

Den viktiga och svåra debatten om mobbing på svenska arbetsplatser fortsätter. Idag har centerpartiet kallat till ett seminarium i riksdagen med titeln ”Ord kan döda – liksom tystnad”.
Som chef är det omöjligt att inte beröras av ämnet och många av Ledarnas medlemmar vittnar om att detta är en av de allra svåraste siuationer en chef kan hamna i.

Ingen, varken chef eller medarbetare, ska behöva utsättas för mobbing på arbetsplatsen, det är vi alla överens om. Men hur problemet ska lösas finns det fler uppfattningar om.
Kurser i arbetsmiljö på universitetets program för civilekonomer och civilingengörer sa Sven-Otto Littorin. Så var det klart!?

Nej problemet ligger djupare än så, i värderingen av betydelsen av ett gott ledarskap på våra arbetsplatser.

Behovet av kunskap och kompetens i ledarskap är självklart jätteviktigt, oavsett på vilken nivå eller i vilken bransch du jobbar.
Men det räcker inte. Chefer måste ges tydligt mandat att driva frågor som berör hela arbetsmiljön och de måste få tid och utrymme att arbeta med frågan.
Tid är chefens viktigaste verktyg, men hur mycket tid att identifiera konflikter och mobbing har du om du som chef förväntas leda 70 eller fler medarbetare?
För ett aktivt förebyggande arbete krävs det att du kan ha tid till att skapa en relation till alla dina medarbetare, kunna se individen och bekräfta dem i arbetet.

Så om vi vill få en förändring till stånd och uppnå att alla svenska arbetsplatser är fria från kränkningar och mobbing så måste ledarskapet uppvärderas. Vi måste satsa på att ge chefer kunskap, tydligt mandat och rimliga förutsättningar att arbeta med frågan!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/2 Kommentarer/av

Vill vi ha en chef till statsminister?

Rekrytering, beslutsfattande och delegering. Viktiga begrepp för en chef men snustorra när vi pratar om en ledare för landet Sverige!

I dagens nummer av DI gör tidningen en jämförelse av Mona Sahlins respektive Fredrik Reinfeldts ledarskapsstilar. Man utgår från klassiska områden där chefer brukar granskas och kommer fram till att de två statsministerkandidaterna är ungefär lika goda kålsupare som chefer, det som den ena är bra på är den andra svag i och tvärtom.

Men hallå, missar ni inte poängen!?

En statsminister är inte landets chef som i första hand ska se till att alla anställda har det bra och presterar det de ska. En statsminster ska inte som VD för landet Sverige leverera resultat. Det ska företag och förvaltningar göra.

Förstå och tolka

En statsminister ska tänka fritt och stort och långt fram och kunna förmedla sina tankar till alla. Hon eller han ska få oss alla att känna stolthet och entusiasm över att vara svenskar istället för danskar eller thailändare.

En statsministers storhet ligger inte i om hon som chef är duktig på att lyssna på medarbetare på regeringskansliet utan på om hon förstår och kan tolka omvärlden och framtiden och dela de tankarna med medborgarna i landet.

God kompetens att leda

Chefer och ledare på alla nivåer behöver god kompetens att leda. Men kraven på ledarskap för Sveriges 500.000 chefer är inte identiska med kraven som vi ställer på Sveriges statsminister.

Chefer är bra på nästan allt men chefsegenskaper är inte nödvändigtvis det som gör någon till en bra ledare för ett helt land!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/1 Kommentar/av

Sluta värna en modell som inte löser samhällsproblem!

På debattsidan i tisdagens DI lyfts frågan om hur vi ska säkerställa och ta vara på kompetens i Sverige. Kompetensbrist är det största hotet mot företag och förvaltningar som vill utvecklas och växa. I framtiden kommer förmågan att få varje individ att prestera sitt yttersta att vara det som avgör konkurrenskraften på en öppen marknad. Och den framtiden är redan här.

Ingen samsyn finns

Men trots att många inser att kunskap och förmåga är det som avgör Sveriges överlevnad som en bärkraftig ekonomi finns det ingen politisk samsyn om vikten av att få ut ungdomar med färsk utbildning i jobb så snart som möjligt. Och det finns heller ingen samsyn kring att vi måste förändra de system som skapat en arbetsmarknad med starkt skydd och bra villkor för de redan etablerade, men som lämnar unga människor och invandrare i sticket.

För lite längre fram i samma tidning kan man läsa hur en av våra starkaste samhällsbevarare, Wanja Lundby-Wedin från LO, protesterar mot alliansens tankar på ett lärlingssystem med lägre lön som ska hjälpa unga människor till sitt första jobb. Hon vänder sig inte i första hand mot tanken på att det ska finnas lärlingssystem kopplat till utbildning utan mot att politiker diskuterar svensk lönebildning.

Att värna om systemet där vi parter på arbetsmarknaden äger frågan om lönebildning är viktigt. Men om dessa parter inte visar någon vilja till förändringar och förnyelse av det system som en gång tjänat sitt syfte väl, men som nu utgör hinder och stoppklossar i utvecklingen av Sveriges näringsliv, så är det nödvändigt att politikerna ger sig in i diskussionen.

Välkomna fler in på arbetsmarknaden

För chefer är möjligheten att rekrytera människor med rätt kompetens avgörande för förmågan att producera förväntat resultat. Sverige måste satsa på kvalificerad utbildning och vi måste välkomna fler in på arbetsmarknaden.

Parternas uppgift är att ta ansvar för framtiden genom att utveckla den svenska modellen för lönebildning så att den fungerar i ett individualistiskt kunskapssamhälle i hård konkurrens från omvärlden.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Vem sitter säkert?

I Göteborg diskuteras just nu en olustig affär inom kommunens Idrotts- och föreningsförvaltning. Det rör sig om misstänkta mutor och bestickningar i samband med upphandling av byggtjänster. Händelserna ligger några år tillbaka i tiden men har nu kommit upp i ljuset.
Sanningen i vad som verkar vara mångårig vänskapskorruption kommer nu att klarläggas, men de som var personligen inblandade har gått i pension, och slipper nesligt avsked.

Det gör däremot inte förvaltningschefen, som enligt dagens GP, kommer bli uppsagd efter nämndens möte imorgon. Hennes ”brott” är att hon mörkat ett brev som påtalade händelserna och dessutom hanterat medierna oskickligt i samband med den senaste tidens uppmärksamhet.
Politikerna sitter kvar, än så länge.

Chef i offentlig förvaltning

För inte så länge sedan fanns det en bild av att du som chef i offentlig förvaltning, särskilt en hög sådan, kunde missköta dig hur mycket som helst utan att det fick några konsekvenser för din person. Jag kommer själv ihåg hur vi som stod lite längre ned på trappan brukade fnysa åt folk som ”sparkades snett uppåt” och fick en stabstjänst när man misslyckats i sitt chefsuppdrag.Men den tiden är förbi.

Hårdare villkor i offentlig sektor

Nu gäller lika villkor som i näringslivet för välfärdssektorns chefer, om inte hårdare. Har du förverkat ledningens förtroende så får du gå.

Hårdare? Ja därför att som chef i offentlig sektor arbetar du i fullständig transparens mot omvärlden. Allt ditt arbete kan när som helst bli granskat av press och allmänhet och det hjälper inte om dina medarbetare, som i göteborgschefens fall, tycker att du gjort ett jättebra jobb.

Rekrytera chefer

Lärdomen av detta? Offentlig sektor måste bli ännu mer noggranna när man rekryterar chefer och man måste se till att villkoren är sådana att det är värt risken att ta ett toppjobb i strålkastarljus.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/1 Kommentar/av

Ljuset kommer från staten!

Staliga myndigheter och verk är en sektor av arbetsmarknaden som redan befinner sig mitt i de stora pensionsavgångarna som är på väg att rulla in över Sverige. Många som lämnar är chefer. De tar med sig erfarenhet och kompetens från många års arbete, men lämnar samtidigt plats för ett nytt ledarskap.

I dagens SvD skriver Cecilia Axelsson i sin krönika om en rapport från Arbetsgivarverket som stolt deklarerar att andelen kvinnliga chefer ökat från 20% till 40% på några år.

Rekrytera på kompetens

Staten är att gratulera! Man har valt att ta chansen att rekrytera på kompetens när tomma chefsstolar ska fyllas av nya krafter.

Dessutom har man gjort upp med gamla genusrelaterade löneskillnader och utplånat lönegapet som tidigare fanns mellan män och kvinnor som var chefer.

Varför lyckas nu staten med något som näringslivet har så svårt med, där andelen kvinnor i chefsuppdrag fortfarande bara är strax över 20%?

Det politiska trycket

Ett skäl är det politiska trycket. I ett land där jämställdhet är den officiella statsideologin är det till sist omöjligt att inte staten som arbetsgivare tar ansvar och städar upp på hemmaplan. Nu är man på god väg.

Formell kompetens

Ett annat, och kanske till och med starkare skäl är att formell kompetens, det vill säga utbildning och formaliserad kunskap, alltid värderats högre inom offentlig sektor. För att komma ifråga till ett chefsjobb ska du ha en ordentlig utbildning och gärna fina betyg, och på den arenan dominerar unga kvinnor sedan ett par decennier.

Så när man börjar rekrytera fördomsfritt och strukturerat, väljer efter kompetens och inte på andra diffusa grunder, då kommer Sveriges arbetsmarknad för chefer att bli jämställd. Svårare än så är det faktiskt inte!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/1 Kommentar/av

Vadå lyfts?

I Dagens Samhälle vill man uppmärksamma nyheten att fler kvinnor nu tävlar med männen om topposterna inom kommunerna. Men man gör det under rubriken ”Kvinnorna lyfts till makten”.

Vadå lyfts? Vem är det som lyfter?

Kompetent, engagerad och uthållig

Vi vet alla att för att som kvinna komma ifråga till en hög chefs- eller ledarposition måste du vara extremt kompetent, engagerad och uthållig. Du kan inte hitta stöd i något ”old boys network” eller någon Rotary-loge utan du får ta dig fram genom att visa att du är bästa person för jobbet. Att ta sig fram i politiken är inte enklare än att forcera näringslivets spärrar.

Att då skriva att kvinnor ”lyfts” till poster som kommunstyrelsens ordförande är inget annat än en skymf!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/1 Kommentar/av