Inlägg

Chef och lärare – ett nödvändigt ont?

Sveriges viktigaste chefer – skolledarna – har kongress. Det föranleder ordföranden i Skolledarförbundet, Lars Flodin, att skriva en debattartikel som publicerades i tisdagens SvD. I den tar han upp Skolinspektionens märkliga roll som uteslutande granskande och ifrågasättande myndighet. Den skolledare eller kommunpolitiker som vill ha stöd från staten i att utveckla skolan får leta på annat håll.

Jag har flera gånger tidigare lyft frågan om ledarskapet i skolan och de nästan hopplösa förutsättningarna som cheferna där har. I motsats till Skolledarförbundet tar jag varningstecknen på att jobben som skolledare blir allt mindre populära på största allvar. Väl medveten om att det finns andra rekryteringsvägar, tycker jag ändå att Arbetsförmedlingens statistik med 0,6 sökande per rektorstjänst är alarmerande.

För omöjliga rektorsuppdrag med svagt ledarskap som följd kommer inte bara påverka elever, föräldrar, medarbetare och rektor själv. Konsekvenserna syns också på arbetsmarknaden och därmed hela samhället.

I förra veckan pratade jag med en chef inom servicenäringen. Hon leder en stor och personalintensiv verksamhet och anställer många ungdomar mer eller mindre direkt från skolan. Inför frågan om den största utmaningen i hennes chefsuppdrag svarade hon :

– Att ta över det ledarskap som skolan abdikerat ifrån.

Alltmer i hennes chefsskap handlar om att lära unga människor den sociala koden. Att komma i tid, interagera med andra på arbetsplatsen, uttrycka sig begripligt och hyfsat. Kort sagt det som vi räknar med att skola och föräldrar tillsammans ska ta ansvar för.

Det finns många problem förknippade med att inte ta ansvar för ett gott ledarskap inom skolan. En del kommer vi se först på lång sikt i form av risk för svag kunskapstillväxt och dåliga resultat i internationell jämförelse. En del är redan här.

Vi ska inte ge våra ungdomar sämre förutsättningar för att konkurrera på arbetsmarknaden – utan bättre. Och vi måste låta chefer vara chefer och inte något annat.

/0 Kommentarer/av

Att bara ha hjärnkoll räcker inte!

I torsdagens SvD kunde vi läsa en viktig artikel om det stora problemet med att människor med psykiska sjukdomar eller psykisk funktionsnedsättning inte får det stöd de behöver på många arbetsplatser. Man påpekar i artikeln att det många gånger handlar om bristande kunskap och ganska enkla åtgärder som ska till för att det ska bli bättre.

Men sedan kommer det: Det är chefens fel! Det är chefer som är okunniga , som inte förstår eller som saknar mod.

Här kan man välja att reagera på två sätt: Det första, spontana, är en helig ilska över att ännu en sak läggs i chefens knä. Alltfler chefer vittnar om hopplösa förutsättningar för chefsuppdraget. Jättestora personalgrupper, ett ständigt krav på rapportering och dokumentation som fjättrar chefen framför skärmen, och stenhårda resultatkrav på månadsbasis. Allt mindre tid för att bygga relationer med medarbetarna och utveckla sitt ledarskap. Och ingen tid alls till egen kompetensutveckling.

Men när jag har sansat mig inser jag att det är helt fel reaktion!

Istället ska jag glädja mig åt att fler ser hur viktiga chefer är och för att förändra och förbätta   för medarbetarna så måste det börja med chefen. Att bara ställa krav kommer inte leda till något alls om man inte  ger chefen förutsättningar att ta sig an frågan.

Att ge chefer kunskap och verktyg för att agera är det som kommer göra att fler människor kan vara delaktiga i arbetslivet och lämna sitt bidrag.

Det är chefen som gör skillnad!

/1 Kommentar/av

Var går gränsen för chefers ansvar?

Den stora och viktiga frågan på svensk arbetsmarknad är utanförskapet. Det som innebär att även om du vill och har förmåga så kan du inte få ett jobb. Många människor, inte minst väldigt många ungdomar, har förlorat hoppet om att någonsin få bidra till utveckling och tillväxt på samma sätt som andra.

Dessa människor saknar en röst. Vid ett samtal på arbetsmarknadsdepartementet igår uttryckte minister Hillevi Engström oro över det som hon i praktiken såg som ett utestängande. De fackliga organisationerna pratar bara om sin medlemmar, och inte särskilt mycket om de stora skaror som står utanför gemenskapen.

Chefer har i detta sammanhanget ett speciellt ansvar. Om satsningar på att bryta utanförskapet – vare sig det kommer från statliga myndigheter, eller som igår från Volvo AB – ska resultera i något, så måste cheferna vara med.

Det är chefer, som genom sitt ledarskap, ser till att människor i behov av särskilt stöd kan finna sin plats i arbetsgruppen.

Det är chefer som tillsammans med medarbetarna skapar en kultur där alla på arbetsplatsen får bidra efter sin förmåga.

Och det är chefer som kan stödja, utveckla och peppa en medarbetare så att den så småningom kan söka jobb på öppna arbetsmarknaden.

Men för att kunna göra allt detta  behöver cheferna själv ha rimliga förutsättningar. Om du redan har 40-50 medarbetare, hårda resultatkrav och väldigt lite tid för ledarskapet är inte dina möjligheter att göra skillnad så särskilt stora.

Därför framförde Ledarna i mötet igår att stora viktiga satsningar på att få fler i jobb också måste åtföljas av satsningar och krav på arbetsgivaren att cheferna ska ha en rimlig chans att göra det som väldigt många av dem vill:

Vara med och ta ansvar för att bryta utanförskapet!

/3 Kommentarer/av

Ledarskapet uppvärderas på högsta nivå

SvD har idag ytterligare en artikel i den långa serien om Försvarsdeparetementet, Saudiarabien och Sten Tolgfors. Denna gången granskas den avgående ministerns arbete ur en ny vinkel. Det handlar inte längre så mycket om sekretess och olika fiffiga turer för att dölja sakers verkliga tillstånd. Nej den här gången är det Sten Tolgfors ledarskap som står i fokus.

Med begrepp som oförmåga att fatta beslut, ett nästan maniskt behov av att vara informerad, men också positiva ingredienser som engagemang i verksamheten och förmåga att driva en långsiktig fråga i hamn, beskrivs ledarskapet hos en av landets absoluta toppchefer: En minister.

Det är intressant men sällsynt att ledarskapet ställs i centrum på det viset när det gäller den högsta politiska makten. Visserligen hörs från tid till annan gnäll och grums från vissa departement om att högsta chefen aldrig är näravarande eller inte engagerar sig i personalfrågor, men det är knappast någon som tar på allvar. En minister väljs inte på sin förmåga att bedriva bra personalarbete, det måste och ska delegeras.

Men det ledarskap som handlar om att ta ansvar för verksamheten och driva komplexa frågor i mål  är nödvändigt för att ledning och styrning ska fungera, och politiken bli effektiv i att verkställa ägarnas – medborgarnas – önskemål. Det är därför glädjande om ledarskapet hos våra politiker på lokal och riksnivå blir en viktig faktor vid tillsättningar i framtiden!

 

/0 Kommentarer/av

Modig är det nya tydlig

Under 00-talet var tydlighet det vi letade efter hos en chef. Tydlighet var vad vi alla ville ha. Kanske var det en reaktion på 90-talets havererade projekt med platta organisationer, upp- och nedvända hierarkier, eviga brainstormssessions och ett coachande ledarskap utan substans. Efter att allt för många gånger ha fått frågan ”Vad tycker du själv?” från chefen när man bett om hjälp på ett dilemma satte medarbetarna till slut ner foten: ”Säg vad ni tycker. Nu vill vi ha ett tydligt ledarskap!

Så cheferna började jobba på att bli tydliga. De frågade varför, hur och vad och satte mål och skalade av. De hade möte efter möte för att komma in till pudelns kärna. De diskuterade kärnverksamhet, fokus på affären, spetskompetens, huvuduppgift och existensberättigande. Varför finns vi till – egentligen? Och de blev säkert klokare.

Men världen förändras. Målen ändras. Det som var självklart igår är en förlegad sanning idag och imorgon har tusen variabler tillkommit. I vår strävan efter ordning i kaos, i jakten på verksamhetens dna, inser vi att vi måste fortsätta göra vårt jobb oavsett om vi lyckas hitta svaret på våra existentiella frågor. Riktning är en förutsättning, men eftersom riktningen ständigt måste prövas och omdefinieras tvingas de flesta chefer (och medarbetare) att leva i osäkerhet och ändå, varje dag, leverera resultat.

In på scenen kliver modet. För att våga, orka befinna sig i den här komplexiteten, utan tydlighet, måste man ju vara modig.

I var och varannan rekryteringsannons lyfts nu därför mod fram som en av de viktigaste egenskaperna. ”Varm, stark och modig” ska man till exempel vara om man ska söka jobbet som ”chefernas chef” som Kommundirektör i Linköping. Man ska också vara en ”trendsättare”.

Även när Västerviks Kommun söker ny Barn- och Utbildningschef lyfts modet fram: ”Personen har en drivkraft och ett mod, är lyhörd och uthållig och duktig på att delegera.”

Farida Rasulzada, doktor i psykologi och forskare i kreativitet och lönsamhet i företagsvärlden vid Lunds universitet, menar att mod är något av det mest grundläggande för ett framgångsrikt ledarskap.

– En bra chef är modig, främjar risktagande och kan avbryta i tid för att testa nya idéer. Han eller hon bidrar till ett bra klimat som gör att det är högt i tak och som får medarbetarna att våga lägga fram nya idéer. Förändringsbenägenhet är en annan viktig nyckel. Du måste våga pröva nytt, gå utanför ramarna men också bry dig om hur de andra har det.

Och när tidningen Chef utsåg Årets chef beskrevs en av de nominerade som ”omvittnat modig”.

Kanske finns det en aning större efterfrågan på modiga chefer i offentlig sektor, då har vi något att lära av det. Och det ska bli spännande att se vilka konsekvenser den här  trenden får över tid. Jag lär säkert få tillfälle att återkomma i frågan.

Tills dess, alla ni modiga, passa på! Det är er tur nu. Det är bara att hoppa. Vinden har vänt. Dags att bli chef!

Klara Adolphson

/4 Kommentarer/av

Problem kan även lösas i fjällen

Problem på Posten och cheferna åker på konferens! I en upprörd artikel i SvD läser vi att postutdelningen dras med förseningar i Bromma och trots det har en del av distriktets chefer mage att åka på en redan planerad konferens. Och till råga på allt till Sälen, så det finns misstanke om att de dessutom kommer använda en del tid till skidåkning, tex på helgen som ingår i konferenstiden.

Jaha, och vad skulle de göra. Stanna hemma och dela ut posten?

Det är en inte ovanlig synpunkt att om verksamheten har problem så ska cheferna rycka in och ”jobba”. Det vill säga göra medarbetarnas jobb. Men det löser inga problem i längden och är egentligen det sämsta du kan göra som chef. Under tiden som du ”delar ut post” fortsätter det som orsakat bekymren att ackumuleras och det enda som händer är att chefen blir trött, stressad och oförmögen till tankeverksamhet.

Nej, att ta itu med problemen som ansvarig chef innebär att ägna tid åt frågan, arbeta fram en lösning – kanske tom tillsammans med chefskollegor på en konferens – och se till att verksamheten flyter igen. Chefens uppdrag är att styra och leda arbetet, lyssna på ägare, medarbetare och kunder och därefter fatta beslut. Många ger efter för ett populistiskt tryck att själva rycka in i utförandet, men det skapar bara nya problem och leder till en urholkning av chefsrollen.

Att åka till fjällen på konferens kan i vissa lägen vara helt rätt!

/1 Kommentar/av

Vad är rätt lön för chefen?

,

Just nu diskuteras det chefslöner runt om i landet. Alltifrån DNs upprörda konstaterande att toppcheferna i Sveriges stora bolag har haft en minst sagt god löneutveckling den senaste tiden till Ledarnas mer nyktra konstaterande att medianlönen för Sveriges halva miljonen chefer faktiskt inte är mer än 38.000. En helt ok lön, tycker kanske några, men då ska man komma ihåg att medianlönen innebär att hälften av cheferna tjänar under 38.000. Många av cheferna i låglönebranscher har löner runt 25.000, trots ett stort personal- och verksamhetsansvar.

Men vad är då rätt lön för en chef? På den frågan brukar jag göra det lätt för mig: Det är när chefen är nöjd!

Är man då någonsin nöjd? Vill inte alla bara ha mer?

Nej enligt min erfarenhet är de flesta nöjda med sin lön när man har fått en bra förklaring till den. När man upplever att den stämmer med marknadsläget, företagets betalningsförmåga och lönestruktur, men framförallt att man fått lön som ett kvitto på sin egen insats .

De chefer – och medarbetare – som får en lön som kopplas till prestation, kompetens och engagemang kommer vara nöjda. Om man dessutom får veta hur man kan påverka sin egen lön finns det goda chanser att man stannar kvar och utvecklas i företaget.

Rätt lön för chefen har väldigt lite att göra med procentsatser och lönenivåer. Rätt lön handlar om att man värdesätts i sitt uppdrag som chef och ledare och att man får en tydlig koppling till vad man förväntas åstadkomma. I det avseendet finns det ingen skillnad mellan städchefen i kommunen och VDn på Huskvarna.

/2 Kommentarer/av

Vad firar vi idag? De där 11 kvinnliga börs-vdarna eller?

Idag är det internationella kvinnodagen. Det finns de som tycker att det är väl inget att fira, vi har ju inte kommit någonvart, det är fortfarande så illa ställt med jämställdheten och är det verkligen rätt att vi firar kvinnor en dag om året och männen de andra 364?

Om man resonerar så tycker jag att man gör det lite lätt för sig.

Jag tycker att kvinnodagen har tre viktiga syften:

För det första finns den till för att påminna oss alla hur plågsamt långsamt det går att få fler kvinnor att bli chefer, att få fler pappor att ta ut föräldraledighet och att få in kvinnor i företagsledningar och styrelser. Den finns till för att påminna oss om hur kvinnor har det runtom i världen, hur trafficking blivit en av de största industrierna, hur kvinnor dör av att bli gravida och hur flickor hindras att gå i skolan.

Det. Får Vi. Inte. Glömma.

För det andra finns kvinnodagen till för att hylla alla de kvinnor som kämpat för förändring genom hundratals år. För kvinnors rösträtt, för rätten till barnomsorg, för rätten att få studera, för rätten till föräldraförsäkring, för jämställda löner, för forskning på arbetsmarknadens villkor ur ett könsperspektiv. Förändringar som är resultatet av mycket övertygelse, mod och hårt arbete.

Dem. Får. Vi. Inte. Glömma.

För det tredje finns kvinnodagen till för att vi en gång om året ska få samlas och känna kraften hos alla de som vill ha förändring idag. Det är en dag att mötas och fira framgångarna och inse att en jämställd framtid är möjlig.

Det. Får. Vi. Inte. Heller. Glömma.

Dagen till ära släpper vi på Ledarna en Chefsbarometer med fokus på jämställdhet. Vi släpper också de 20 första namnen på 2012 års lista över Framtidens Kvinnliga Ledare. Grattis!

Klara Adolphson

/1 Kommentar/av

Bara välvilja räcker inte.

”Kvoteringslag behövs inte” säger Annie Lööf och ler nöjt bakom sitt skrivbord i dagens DN. Nej, för regeringens satsning på att utbilda redan kompetenta kvinnor till styrelseuppdrag har nämligen gett så utmärkt resultat, konstaterar ministern.

Lite längre ner i artikeln tvingas hon medge att 40% av börsbolagen saknar   kvinnor i styrelsen och att hon faktiskt är ”oerhört bekymrad” över detta kompetensslöseri.

Vad Annie Lööf inte med ett ord nämner, är att det riktigt stora problemet är den skriande brist på jämställdhet som finns bland Sveriges chefer. Där mindre än 30% av alla chefer i privat näringsliv är kvinnor och där VD i börsbolagen som är kvinnor kan räknas på ena handens fingrar. Där kan vi tala om resursslöseri som  en minister med ansvar för näringslivsutveckling  borde oroa sig för!

Att kvotering inte bara rättställer den akuta kompetensbristen inom företagens styrelser, utan också skapar förebilder som kan få unga kvinnor att faktiskt vilja satsa på en chefskarriär hela vägen,  är inget som påverkar alliansens politiker. I en artikel i gårdagens Expressen påpekar Penilla Gunther att alliansen satsat 1,6 miljarder på jämställdhetsarbete. Till vilken nytta undrar man?

För faktum kvarstår: Så länge inte politiken markerar att budskapet om jämställdhet och mångfald även gäller ledning och styrning av Sveriges företag, kommer slentrian och gubbighet att regera i svenska styrelserum.

/0 Kommentarer/av

Svenska chefer en maktelit?

Mindre än en promille av Sveriges chefer befinner sig i det som LO kallar ”makteliten” i den rapport som presenteras på DN debatt idag. Och ändå är det alltid om dem som man pratar när chefers löner diskuteras. Att medianlönen för Sveriges 500.000 chefer är 36.500 kronor enligt Ledarnas senaste lönestatistik ger inga stora rubriker. Inte heller att det finns många chefer med lägre löner än den genomsnittlige industriarbetarens 25.000, trots att man har ansvar för stora personalgrupper och viktig verksamhet.

För i Sveriges land lönar det sig dåligt att vara chef, vad än LO vill få oss att tro.

Enstaka företagsledare tjänar storkovan, det är sant. Men varför är det mer upprörande än att Zlatan håvar hem fantasisummor på sitt bollsparkande eller Stellan Skarsgård på sitt filmande? För precis som Zlatan ska spela in mål efter mål och Stellan Skarsgård med sitt skådespeleri ska skapa filmer som blir kassasuccéer, så ska direktörerna leverera resultat till företagets ägare. Som både har anställt honom ( för det är ju en han!), satt lön och ställt krav på motprestation.

 Nej det stora bekymret med lönerna för Sveriges chefer är inte att en handfull personer tjänar mycket pengar. Problemet är att de allra flesta har låga löner och i många fall inte vet varför de får lön överhuvudtaget och hur de ska kunna  påverka den.

 Toppdirektörernas löner sätts – eller ska sättas – enligt en modell som vi alla borde ha. Tydliga mål, krav på resultat och kontinuerlig uppföljning. Och det gäller oavsett storleken på lönen!

 

 

 

/0 Kommentarer/av