Inlägg

Lön för framtiden.

Två av dagens seminarier hade bäring på den ständigt aktuella lönefrågan.

Ratio gick ut hårt med ett fullspäckat program kring företagens behov av kompetens för tillväxt. Med avstamp i utbildning och matchning mot arbetsmarknadens behov, diskuterades lönens, eller snarare löneprocessens roll för ett företags attraktivitet som arbetsgivare.

Metalls Anders Ferbe hävdade visserligen att märket och den heliga procentsatsen var det som skulle gälla oavsett företagets betalningsförmåga- och individens prestation- men på vilket sätt det bidrar till företagens utveckling sa han inget om.

På eftermiddagen följde Ledarna upp med ett värderingssamtal kring lönesättning. Ann Surtell  berättade med en avväpnande enkelhet hur hennes mångkulturella, ungdomliga och i viss mån låglönepräglade företag, Forex bank, löst frågan. Med ett systematiskt arbete med stöd till cheferna och ett transparent lönesystem genomför man helt individuell lönesättning så bra att företaget vunnit pris.

Hemligheten?

Forex är helt enkelt ett av de få företag som har förstått att tillväxt och utveckling för ett företag ligger i att attrahera och behålla de mest kompetenta medarbetarna. Och det gör man bäst med ett modernt lönesystem!

 

/0 Kommentarer/av

Borta bra?

Svenska chefer vill helst stanna hemma. Det visar en färsk undersökning från Ledarna som kommenteras i dagens SvD. Och detta trots att färska siffror visar att svenska företag betalar sin toppchefer dåligt.

En vanlig fråga till mig är om svenska chefer och det svenska ledarskapet står sig väl i konkurrensen med andra länder? Och det är alltid lika svårt att svara på.

För det första är jag osäker på om det verkligen finns ett typiskt ”svenskt” ledarskap. Det vi vanligtvis brukar mena är ett ledarskap präglat av delaktighet, lyssnande och konsensus. Men om det är typiskt svenskt vet jag inte.

Kulturen kring chefs- och ledarskap är en del av kulturen i det land och det företag där man verkar. Stora globala företag tenderar att sudda ut en del av den nationella påverkan och åtminstone försöka att strömlinjeforma sina chefer. En ökad demografisk rörlighet gör att chefens medarbetare kan ha olika bakgrund och olika erfarenheter. Men chefsskapet måste utvecklas i samklang med de människor som man ska leda och de värderingar som gäller för flertalet, annars kommer det uppstå kulturella problem i ledarskapet.

Alla  chefer som vill nå framgång måste också vara bra ledare. Det är naturligt att man har lättare att utöva sitt ledarskap i ett kulturellt sammanhang som är tryggt och välbekant. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att bara 4% längtar efter en karriär utomlands.

En bra lön är viktig. Men för de allra flesta chefer är möjligheten att göra ett bra jobb i ett sammanhang som man förstår och känner sig delaktig i ännu viktigare.

/0 Kommentarer/av

Inte bara chefen har ansvar!

På en tillställning nyligen träffade jag en vän som stod mig nära i ungdomen, men som jag inte träffat på nästan fyrtio år. Vi gjorde det man gör i ett sådant läge, vi snabbspolade våra liv för varandra och gick igenom det viktigaste. Efter det att jag berättat om mitt långa yrkesliv som chef och mitt nuvarande uppdrag, var det hans tur:

-Ja, jag har i alla fall varit helt säker på en sak: Jag tänker aldrig bli chef! Jag vill inte ha ansvar för andra på jobbet.

Hans inställning både skrämde och förvånade mig, och ännu mer som man idag kan läsa i dagens DI att unga supertalanger anser att ledarskap ofta är lågt prioriterat i företagen och att en bra chef är en av de viktigaste faktorerna för att man ska vilja stanna och utvecklas.

Kampen om välutbildade och duktiga medarbetare är redan hård och kommer bli knivskarp längre fram. Utan ett stadigt inflöde av ny kunskap kan inte verksamheten utvecklas, man får tacka nej till affärer och jobben  i basen blir färre.

Att skapa en bra miljö för innovation och utveckling är ett av chefens viktigaste uppdrag. I det behöver man skapa förutsättningar för alla att ta ansvar för varandra i ett ständigt lärande.

Chefskap och medarbetarskap måste utvecklas parallellt. Att som min vän tro att man kan undkomma ansvar  helt och hållet fungerar inte i ett arbetsliv där unga medarbetare kräver en ständig känsla av utveckling  och inspiration för att vilja stanna.

 

/0 Kommentarer/av

Kan ja, men får inte!

Under den fantastiska rubriken ”Kvinnor kan själva” sätter DNs ledarsida nytt rekord i dumhet på lördagen. Som en kommentar till veckans nyhet om att jämställdheten i bolagsstyrelserna minskar istället för ökar, hävdar man att utvecklingen trots allt går framåt. Ge det bara lite tid kvinnor, så ska ni också få komma till.

DN, ”oberoende” liberal, sluter upp bakom alliansregeringens kategoriska nej till kvotering och menar att processen måste få ta sin tid och att det ännu inte finns tillräckligt många kompetenta kvinnor som kan ta plats i styrelserummen och ledningsgrupperna. Trots att samma alliansregering satsat stort på att få fram kompetens med program som ”Styrelsekraft” där redan dugliga kvinnor erbjudits att certifiera sin kunskap i styrelsearbete. Allt i hopp om att bli sedda och tillfrågade.

För det är ju precis det som det handlar om DN! Frågan handlar inte om att kvinnor inte kan – utan att de inte får. Oavsett kunskap, engagemang och förmåga kommer vi inte få jämställdhet i näringslivet förrän politiken klivit in.

I en kommentar till DNs ledare skriver Katarina Nyberg Finn  på sin blogg

”Politiken har möjlighet att skynda på utvecklingen och använda politiken för att förändra Sverige. ”

Att kvinnor kan i samma utsträckning som män det har vi vetat länge. Men hur lång tid det ska ta tills de får ligger i händerna på politiken.

 

/0 Kommentarer/av

Vi har inte råd att vänta längre!

EU har i år fokus på den åldrande befolkningen och behovet av att få fler som vill jobba längre. Den viktigaste frågan är att motivera människor med kunskap och erfarenhet att inte bara dra, utan stanna kvar och lämna över till nästa generation.

Det kan kännas som en paradox, när den svenska diskussionen rör sig med termer som massarbetslöshet och en förlorad generation, men faktum är att Europa förutspår en dramatisk nedgång med nära femtio miljoner människor i den totalt tillgängliga arbetskraften år 2050 samtidigt som ytterligare 16 miljoner kommer behövas i högkvalificerade jobb.

Samtidigt slänger vi, i alla länder utan undantag, bort en stor del av den välutbildade och kompetenta arbetskraften bara för att de är kvinnor. 

Många länder har dåligt utbyggd barnomsorg och klent stöd till föräldrar som gör det omöjligt för båda två att arbeta. Kvnnorna har då två val: antingen stannar man hemma med barnen och ger upp sin karriär, eller så låter man bli att föda barn. I båda fallen bidrar man  till den minskande arbetskraftstillgången.

Men även i länder med bra barnomsorg och en (ganska) jämställd föräldralagstiftning hindras kvinnor från att utveckla sin fulla kapacitet i yrkeslivet. Det yttersta tecknet i Sverige på detta är kvinnorepresentationen i bolagsstyrelserna, som från att ha stått stilla under många år nu t.o.m. krymper. Det är en kraftfull signal till Sveriges kvinnor att det inte lönar sig att satsa, för när det verkligen gäller räknas du inte i alla fall! Då är det grabbarna som ska fram.

Europa har en hård kamp framför sig att komma till rätta med ekonomi och sviktande produktivitet. I förhållande till övriga världen har vi en liten och krympande befolkning och många företag kommer få svårt att klara sin verksamhet på grund av brist på kompetent arbetskraft.

I Sverige har vi alla möjligheter att agera för att få både män och kvinnor att fullt satsa på jobbet. Det som krävs nu är att regeringen sätter ner foten och inför kvotering till bolagsstyrelserna. Dagens siffror visar med plågsam tydlighet att det är enda vägen.

/2 Kommentarer/av

En svala gör ingen sommar – en nöjd chef löser inte problemet!

I dagens SvD visar man upp en ung, nöjd, kommunal chef på hög nivå. Det sorgliga är att hon visas upp som ett unikum, som undantaget som bekräftar regeln: Ingen som kan välja, vill jobba i kommun och landsting.

Och ändå vet jag att det som skrivs i artikeln stämmer. Det finns massor av roliga stimulerande och utmanande chefsjobb i offentlig sektor! Så varför framställs fastighetschefen i Herrljunga som något så speciellt? Ja det antyds t.o.m. att hon är flaggskeppet som brukar lyftas fram när man behöver en ung chef att visa upp.

Det finns grundläggande problem som de flesta kommuner och landsting behöver ta tag i när de nu på några års sikt ska rekrytera 15.000 nya chefer. Det vill säga om man vill vara med i kampen om de bästa och inte nöja sig med att vara ett andrahandsval.

 1. Gör upp med kulturen att du som chef måste ”vänta på din tur”. Privat näringsliv är mycket bättre på att identifiera unga talanger och inte ställa dem på tillväxt, utan låta dem pröva sina vingar på ett riktigt chefsjobb.

2.Skapa tydliga uppdrag. Politiskt styrda organisationer kräver sin egen logik, men den enskilde chefen måste ha tydliga mandat och befogenheter.

3. Sluta hoppas på att era chefer ska kunna leda fler medarbetare än en normal skolklass. Många av sektorns problem med konflikter, mobbing och bristande engagemang kan spåras arbetsplatser där chefen har omöjligt stora personalgrupper. (Ja, jag vet att det blivit bättre, men bara på marginalen)

4. Betala en anständig lön! Sluta tjata om att lönen inte betyder något – Florence Nightingale dog för hundra år sedan! Chefsuppdragen i offentlig sektor är ofta tuffare och mer utsatta än andra så varför ska inte det synas på lönen.

Offentlig sektor behöver duktiga chefer även i framtiden, så gör upp med gamla hinder! Låt fastighetschefen i Herrljunga vara svalan som förebådade sommaren.

 

 

 

/0 Kommentarer/av

Var chef och var stolt!

,

För en tid sedan höll jag ett seminarium för en grupp ekonomichefer på temat Hållbara chefer. Vi kom att tala om synen på chefskap och hur de som chefer själva presenterar sig i olika sociala sammanhang. Vi har ju en vana här i Sverige att ganska tidigt i ett samtal fråga: Vad jobbar du med?

Det visade sig att de flesta i gruppen inte alls presenterar sig som ekonomichefer utan väljer att i lite mer svepande ordalag säga något i stil med att ”jag jobbar med ekonomi”.

­– Varför, undrade jag naturligtvis. Är ni inte stolta över att vara chefer?

Jodå, det var de, men förklarade sitt agerande med hänvisning till Jante.

I Ledarnas chefsbarometer 2010 uppgav 9 av 10 chefer att de är stolta över sitt yrke och att de gärna vill fortsätta som chefer. Jag hade velat fråga dem hur de presenterar sig när de får frågan vad de jobbar med.

Att vara chef är roligt, utmanande och ansvarsfullt och ett jobb att känna stolthet över. Jag hoppas att alla ni chefer därute sträcker på er lite extra och är stolta över det förtroende ni faktiskt fått.

Tala om att du är chef. På det sättet hjälper du till att nyansera bilden av chefen och visar att chefer kan se ut och agera på många olika sätt. Att de chefer på toppositioner som media avslöjar som giriga, drivna av maktbegär bara är en handfull individer av de 500 000 chefer som idag är verksamma i Sverige.

Vad svarar du på frågan: Vad jobbar du med?

/2 Kommentarer/av

Bejaka makten chefer!

I Sverige är makt något suspekt. Vi chefer pratar sällan om makt  utan använder begrepp som möjlighet att påverka, få vara med och utveckla, kunna driva frågor och andra omskrivningar. Alltsammans uttryck för att vi bejakar det svenska ledarskapsidealet, där chefen inte ska kliva fram alltför mycket utan jobba som en i laget.

Men alla chefer har makt. Chefer ska ha makt annars blir deras jobb omöjligt. Och det farligaste som finns är en chef som inte är medveten om sin makt över andra.

Att ställa  chefens makt i motsättning till medarbetarnas delaktighet och inflytande är att ducka för frågor om ledning och styrning. Chefen har ett uppdrag som ger dem makt över medarbetarna ända in i privatlivet. Man fattar beslut om semester och ledighet, kompetensutveckling och befodran. Och man sätter lön.

Chefer som låtsas att alla beslut går att fatta i konsensus och som inte vågar se att ibland ingår det i jobbet att göra en medarbetare besviken kommer bli svaga och otydliga och skapa förvirring kring roll och mandat.Trygga chefer som känner sin makt och använder den på ett ansvarsfullt sätt kommer också bjuda in till samförstånd och dialog när det är möjligt. 

Gudrun Schyman, som aldrig räds de svåra frågorna i livet och samhället, deklarerar idag i Dagens Media att hon tänker starta en ”Maktakademi”, där kopplingen mellan makt och ledarskap ska utforskas. Jag önskar henne lycka till och hoppas att några av resultaten från arbetet ska ge avtryck i samhällsdebatten.

 

/1 Kommentar/av

Anders Borg ropar på kvoteringsvargen igen!

Anders Borg försöker sig på en winbergarare i fredagens DI. Genom att hota näringslivet med en kvoteringslag vill han få företagen att inse sitt eget bästa och sluta blockera kvinnor från bolagsstyrelserna. Det är uppenbart att han är besvärad av att moderaternas linje att med vädjanden få bolagen att ta sitt förnuft till fånga inte har lett någonstans. Utvecklingen har gjort tvärstopp, och andelen kvinnor som är ledamöter i bolagsstyrelserna ligger stadigt och stilla på under 24 procent.

 I artikeln bredvid Anders Borgs mullranden, kan man läsa en provkarta av vad vad företagen säger i frågan. De flesta är nöjda med att ha en eller två kvinnor i styrelsen. Man anser sig har gjort sitt och markerar att frågan inte har någon hög prioritet.

Så vad väntar du på Anders Borg? Inse att det inte finns någon vilja hos företagen och deras ägare att bryta de mönster och strukturer som idag gynnar ett litet grabb(gubb)gäng som kan belöna varandra med fina uppdrag och trevliga arvoden utan att behöva fundera så mycket på om de blir den bästa styrelsen.

Hot kommer inte att funka denna gången heller. Nej om du, som jag faktsikt på allvar tror, är mån om Sveriges företag och att vi ska ha ett konkurrenskraftigt näringsliv, så se till att  företagen får styrelser som är rekryterade efter kompetens, och inte som idag, efter kön.

Den viktigaste frågan, att vi också får engagerade och välutbildade kvinnor att vilja satsa på en chefskarriär, kommer du lösa på köpet. För idag är det många, många av de bästa kvinnorna som tittar upp mot glastaket och ser det täckt av ett tjockt lager mörka kavajer och inser att för dem är vägen stängd.

Bit i det sura äpplet! Sluta hota med vargen och gör verklighet av lagen! Det är den bästa tjänst vi kan göra dagens svenska företag.

/1 Kommentar/av

I Västra Götaland vill man både äta kakan och ha den kvar

Än en gång granskas avtalen för höga chefer i Västra Götalandsregionen. Med förtrytsam röst rapporterar lokala medier att det minnsann fortfarande finns höga chefer som har ”fallskärmar” trots att man vid en tidigare översyn sagt sig vilja ta bort dem. Den som nu är ansvarig för frågan säger att man på nytt ska titta på det och ”snäva in” kretsen för de som ska få avgångsverderlag.

Eller ska vi kalla det vid dess rätta namn och säga att det man vill reglera är uppsägningstiden?

För alla anställda har i sina avtal uppsägningstiden reglerad. Vid gemensamt accepterade skäl som arbetsbrist kan den för många vara relativt kort, men om det handlar om personliga skäl, dvs att man inte passar för jobbet längre, så rör det sig om betydande summor, ofta mellan 12-24 månader. Av egen erfarenhet vet jag att detta kan gälla för medarbetare på alla nivåer.

Och det är just det som vi pratar om i fallet med förvaltningscheferna. Arbetsgivaren, politikerna, vill kunna göra sig av med en chef som man inte längre tycker klarar sitt jobb så som förväntas. Eller för att man inte gillar henne. Eller för att man vill ha någon att skylla på. Kort sagt, man vill kunna avsluta en anställning utan att egentligen behöva uppge skälen.

Fair enough. På denna nivån vet man att det är spelreglerna som gäller. Det är exakt motsvarande situation i näringslivet, där en VD som inte kommer överens med styrelsen kan få lämna jobbet samma dag. Men skillnaden är att i näringslivet vet man att otrygg anställning har ett pris och det är inget man tjafsarom.

De senaste åren har vi sett alltfler höga chefer i offentlig tjänst som på ett bryskt – och många gånger offentligt – sätt fått lämna jobbet. Därvidlag har anställningsvillkoren för toppnivåerna inom offentlig och privat verksamhet närmat sig varandra. Men när det gäller att se att det finns en kostnad förknippat med bekvämligheten då fegar politikerna.

Med rätta ställs det stora krav på våra toppchefer. Jag ser inget problem med att man får gå om man inte klarar jobbet. Men man kan inte kräva att få avskeda chefer utan att ange skäl och samtidigt klara sig undan med tre månads uppsägningstid.

Gilla läget Västra Götaland, man kan inte både äta kakan och ha den kvar!

/1 Kommentar/av