Är föräldrar bättre chefer?

Det finns de som hävdar att de som är föräldrar också är bättre chefer. Om du vänder på resonemanget så innebär det att barnlösa (frivilligt eller ofrivilligt) skulle ha sämre förutsättningar att vara chef. Nej, jag är skeptisk.

Däremot vet jag att det anses positivt att vara man, chef och förälder, medan det omvända ofta gäller för kvinnor i chefsyrket.

Nåväl, vad är det då som skulle tala för att just föräldrar har ett försprång?  Att få barn är omvälvande och leder sannolikt till att man värderar saker annorlunda. Arbetet lär inte längre ha högsta prioritet och det finns gränser för hur långa arbetsdagar som är möjliga, vilket är en sund inställning. Jag är också övertygad om att det sker ett språng i den personliga utvecklingen och mognaden för den som blir förälder. Att vara tydlig, konsekvent och ha en ängels tålamod är andra nödvändiga färdigheter. Inte minst utvecklas den logistiska förmågan för att hålla hela familjen på rätt köl.

Alla dessa egenskaper är giltiga också för ett sunt ledarskap. Men jag är övertygad om att du kan tillgodogöra dig dessa oavsett om du har barn eller inte.

Jag har haft flera chefer som också varit småbarnsföräldrar. De har varit allt från toppenchefer, till mindre lämpliga. Enligt min tolkning har det haft väldigt lite att göra med huruvida de haft barn eller inte. Ett gemensamt drag har ändå funnits där, nämligen stressen och det dåliga samvetet för att inte riktigt hinna med.

Varför funderar jag på detta just nu? Jo, läser en rapport skriven av en grupp amerikanska forskare som föreslår att Maslow’s klassiska behovspyramid bör uppdateras Renovating the Pyramid of Needs.  Maslow’s modell för människans hierarki av behov har varit giltig i 70 år, så visst kan det finns skäl att ifrågasätta om den ännu är aktuell. Vad dessa forskare föreslår reagerar jag däremot på. Maslow menar att det högsta behovet är självförverkligande. Det kan ske först när andra basala behov är tillgodosedda, som till exempel säkerhet, mat, trygghet och social tillhörighet. Vad forskarna föreslår är en uppdelning av Maslow’s topp av pyramiden. Det yttersta uttrycket för självförverkligande bör enligt dem vara föräldraskap. Det är säkert så för en stor del av mänskligheten. Men visst finns det andra sätt att förverkliga sig själv på?

Du har säkert gissat det vid det här laget. Jag har inte några egna barn. Så kanske är jag inte helt opartisk i frågan. Men utifrån min egen erfarenhet finns det mängder av sätt att förverkliga sig själv på. Och tro det eller ej, alla vill faktiskt inte ens ha barn.

Vad tror du? Är föräldrar bättre rustade att axla chefsrollen?

/1 Kommentar/av

Vilken chefstyp är du?

Som chef är du en viktig kugge i arbetsplatsens mångfaldsarbete, kanske den viktigaste rent av. Din kunskap och ditt engagemang är avgörande för hur väl din arbetsplats kommer att lyckas med sina mångfaldssatsningar. Men har du fel inställning till frågan så hjälper inga jämställdhetsplaner, policydokument eller konsulter i världen. Så vilken chefstyp är du, eller snarare vilken chefstyp vill du inte vara?

Småpåven – Står mitt i karriären och bevakar sin karriär som en påve bevakar sitt påvedöme. Ett enda litet misstag från dig och du faller i onåd hos ledning eller styrelsen. Att chansa på att anställa någon utanför normen finns inte på kartan. Misslyckas de riskerar småpåvens karriär att snabbt ta slut.

Politikern – Har ett munläder som får vilket politiskt parti som helst att dregla av avund. Politikern vet vad som ska sägas, hur det ska sägas och när det ska sägas. Påtalar gärna vikten av mångfald och hur det står i motsatsförhållandet till enfald. Men när talet är över så är det ”business as usual” som gäller.

Hjälparbetaren – Har ett hjärta lika stort som Afrika.  Talar gärna och varmt om likabehandling, och demokrati men drivs mer av barmhärtighetssträvan än rättvisa. Insatserna tenderar att övergå i det närmaste till överdrift än utifrån verkliga behov. Risken finns att den chefen går över gränsen för vad som är juridiskt möjligt.  På så sätt står hjälparbetaren i stark kontrast till juristen.

Juristen –  Gör det som ska göras för att lagen kräver det men inget extra. För juristchefen är det viktigare med jämställdhetsplaner och lönekartläggningar än det faktiska resultatet.

Entreprenören – Ser en affär överallt. Alla ska med så länge man kan tjäna en hacka på de! Jobbet görs utifrån argument som vinst, nya kunder, nya marknadsandelar och goodwill framför etiska eller moraliska ställningstagande.

Filosofen – Har blivit upplyst och medvetandegjort. Men lärt sig att mångfaldens väg är lång, krokig och tålamodsprövande. Har oftast rätt inställning men tenderar att vara lite lätt uppgiven.

Vagabonden – Vis av erfarenhet genom livets och jobbets hårda skola har chefen insett att kompetens är ett begrepp som ligger i betraktarens ögon. Normer och föreställningar styr rekryteringsprocesser och karriärvägar. Rätt man på rätt plats är ofta liktydigt med rätt vit, medelålders, frisk, heterosexuell man på rätt plats.

jaime

/0 Kommentarer/av

Chefen och cyklisten – lovliga villebråd?

Jag cyklar en hel del. Såväl i stan som på landsvägen och i skogen. Som cyklist är man inte direkt älskad av alla. Det är liksom okej att skälla på och tycka illa om cyklister. 

Under det senaste halvåret har jag fått känslan av att det samma nu gäller för Sveriges chefer. Liksom cyklisterna har cheferna blivit lovligt villebråd för populistiska utspel från politiker, media och på svenska kräftskivor.

Det senaste inslaget är att t o m styrelser offentligt hänger ut sina anställda chefer, som i efterdyningarna efter FI s likvidation av HQ bank. Ynkligt.

Kanske är det ett mänskligt behov att måla upp minoriteter som fiender och på det sättet hitta ett yttre hot. Historien har allt för många exempel på detta. Men det är i det här fallet en mycket farlig utveckling för både välfärd, samhälle och ekonomisk utveckling.

Vi står inför en stor generationsväxling på många områden. Inte minst kommer det att behövas många nya chefer och ledare inom de närmaste åren. Men vilka ungdomar kommer att vilja söka sig till chefsuppdrag om det är accepterat att offentligt smutskasta dem? Jag skulle vilja säga att antingen måste samhället byta attityd eller så kommer vi att behöva betala framtidens chefer extremt bra löner om man ska behöva ha livvakter för att man tar ett chefsjobb.

På motsvarande sätt kommer fler att behöva ta cykeln till jobbet i framtiden. Men vem vågar göra det när man ständigt blir prejad, utskälld och smutskastad.

Det är dags att fler än Ledarna jobbar för en attitydförändring om vi ska kunna möta de krav som framtiden ställer på oss!

/0 Kommentarer/av

Chefsrekrytering à la Kling och Klang

Jag står i köket och stresslagar middag till barnen som sitter i vardagsrummet och kollar på Pippi Långstrump. Snart kommer de in och vill ha en macka, det gäller att ha maten på bordet innan det sker. Pladdret från Studio ett blandas med ljudet från teven:

”Få man ha hästar med sig på barnhemmet?”
”Nej, verkligen inte! Hö hö.”
”Får man ha apor med sig då?”
”Men snälla Pippi det går verkligen inte för sig!”
”Nämen då så!”

Som ni kanske minns försöker Kling och Klang på Prussiluskans uppmaning föga framgångsrikt att få med sig Pippi till barnhemmet. Och ”da da!” en parallell formar sig i mitt huvud. Det är ju såhär vi gör med 80- och 90-talisterna!

”Bli chef, det är jättekul!”
”Blir man sedd och bekräftad och får frihet under ansvar?”
”Nej, vad du är tokig, det har vi inte tid med!”
”Får man ta plats och vara sig själv?”
”Nej, hur skulle det se ut? En chef måste ju ha just den här kostymen!”
”Nämen då så!”

Lite mindre Kling och Klang –attityd i chefsrekryteringen kanske skulle vara framgångsrikt 2010? Eller vad tror ni?

/0 Kommentarer/av

Vad är ledarskapet värt?

Att människor som tjänar mycket pengar blir utsatta för avund är förmodligen inget unikt för Sverige. Men att denna avund i stort sett bara riktas mot en yrkesgrupp, höga chefer och företagsledare, medan andra personers hårresande inkomster lämnas därhän känns som ett särdrag för oss. När fördes det en diskussion om popstjärnor eller idrottsmän som kasserar in svindlade ersättningar?

Men diskussionen om toppchefers ersättningar har fått nytt liv i en bok av journalisten Bengt Ericsson, med titeln ”Den nya överklassen”, som  tar upp det faktum att en  liten skara har mycket bra lön och förmåner. Boken presenterades med en stor artikel i  DI weekend och följdes sedan av flera recensioner i våra stora dagstidningar.

Tesen som Bengt Ericsson driver är att våra företagsledare inte är värda sin lön, att den drivs upp av dem själva i en liten sluten krets där frånvarande ägare inte sätter tillräcklig press på styrelserna att följa upp resultat och prestationer. För mig är det svårt att förstå varför Bengt Ericsson riktar sin kritik just mot cheferna. Borde inte den största kritiken i så fall vändas mot de styrelser som går med på ohemula ersättningar? Om, och här ligger den stora frågan, om det nu är så att våra svenska företagsledare inte är värda sina löner?

Under de två senaste decennierna, undantagandes de sista två-tre åren, har svenska företag kunnat uppvisa en produktivitetsökning utan motstycke i västvärlden. Vi har flera företag som är bland de världsledande trots vår ringa storlek. De allra flesta svenska företag har överlevt den stora krisen och är nu på god väg att resa sig igen. Är allt detta en slump – eller beror det kanske på ett skickligt ledarskap?

Jag delar Bengt Ericssons oro över anonyma ägare och oengagerade styrelser. I takt med att ägandet blir alltmer spritt finns det risker för att närheten till företagens ledning går förlorad. Till men framförallt för VD som lämnas utan riktig styrning. Frågan har aktualiserats i samband med att ägandet till en av Sveriges kronjuveler, Volvo Cars, flyttats ännu längre bort från landets gränser. Jag hörde själv i ett möte dåvarande Vd Stephen Odell säga att han, i motsats till en del andra, hoppades på en stark och närvarande ägare när Geely tar över. Eftersom det är bra för företaget.

Journalisters uppdrag är att granska samhället och föra fram viktiga frågor i ljuset. Men problematiseringen av löneutvecklingen för toppcheferna haltar. Om inte deras löner ska sättas av uppdragsgivarna och utifrån de kriterier som man valt att sätta upp, vem skall då bestämma? Ska vi ha en löneskala som fastställs politiskt som bestämmer hur stor skillnaden mellan en direktör och en sjuksköterska får vara? Och ska även andra topplöner skrivas in i det systemet, t.ex fotbollsspelares?

Den svenska modellen för lönesättning bygger på tanken att lönerna avgörs utan politisk inblandning. För toppcheferna är det företagets eller förvaltningens styrelse som avgör nivån på deras prestationer och vad man vill betala för den. Det är ett sunt och bra system även om det kan väcka avund hos en och annan.

/0 Kommentarer/av

Chef under täckmantel

Kanske har du sett programmen ”Undercover boss”? VD:ar för stora amerikanska företag tar jobb under täckmantel i sin egen organisation. Syftet är att se hur verksamheten fungerar på riktigt. Det vill säga, inte det som presenteras i form av siffror i styrelserummet eller tillrättalagda studiebesök, utan mer om chefers och medarbetares förhållningssätt och attityder i vardagen. VD:arna får också chansen att fånga upp medarbetares goda idéer för att bidra till en effektiv verksamhet med hög kvalitet. Inte minst intressant är att se hur företagets värderingar efterlevs utanför lednings- och styrelserum.

Riktigt underhållande, väldigt amerikansk serie, men den ger en del intressanta tankar och idéer. Vid ett tillfälle fick VD:n själv kicken från sin provanställning eftersom han inte hade förmågan att paketera och sätta adressetiketterna på rätt sätt. Ett tydligt tecken att vissa är mer lämpade att arbeta med strategiska frågor, än de rent praktiska och operativa.

Jag tycker också att det här ger ytterligare belägg för hur viktigt det är att chefer, oavsett nivå, faktiskt rör sig ute i verksamheten, i vardagen, för att öka sin förståelse för det operativa arbetet. Att sätta affärsmässiga mål för sin verksamhet är en sak, att se till att de är realistiska och att chefer och medarbetare har förutsättningar att faktiskt nå dem en helt annan.

Det kanske inte vore så dumt om till exempel SJ:s högsta ledning gick ”under cover” för att känna på hur det är att bemöta, i bästa fall, behärskat irriterade tågresenärer. Kanske blir de mer benägna att faktiskt skapa förutsättningar och tillsätta resurser för att tågtrafiken ska fungerar? Något jag i alla fall skulle uppskatta inför höstens tjänsteresor som jag naturligtvis i första hand väljer tåget för.

 Undercover boss finns att se på Svtplay. Nästa del sänds på SVT 1 26 augusti 23.00. Missa inte det!

/0 Kommentarer/av

Uselt ledarskap sänker SJ

”När vi passerar Gnesta är vi en timme och femtio minuter sena.”

En onödig upplysning, alla vi resenärer är plågsamt medvetna om att inte heller denna dag kommer SJs x2000 från Göteborg till Stockholm, företagets flaggskepp för service och punktlighet , att anlända i tid.Kupén har en längre tid surrat av telefonsamtal med människor som förtvivlat försöker boka om möten eller arbetsbesök som planerats till eftermiddagen. Det är en måndag förmiddag i augusti utan varken regn, snö eller jordskred.

Sveriges regering har högt ställda miljömål och uppmanar människor att använda tåget till arbetsresor för att minska belastningen på naturen. Många företag  har antagit miljöpolicys som prioriterar tåget som färdmedel. Tågresandet i Sverige bedrivs i ett säkert land som sällan drabbas av naturkatastrofer , även om SJ ömsevis skyller på snö och ömsevis på värme. Slutligen har företaget monopol på nästan alla linjer.

Så hur svårt kan det vara?

För mig är det uppenbart att det handlar om ledarskapet. Under de fyra år jag veckopendlat har jag kunnat bevittna hur allt blivit stadigt sämre. Punktlighet och säkerhet i första hand, men också servicenivå och bemötande. Nu blir man beklämd av att se hur ambitiös personal famlar sig fram för att hantera ilskna kunder och praktiska problem. Information, som är en nyckelfaktor när det gäller att skapa kundnöjdhet, är sporadisk och ofta felaktig.

Att leda ett stort statligt bolag kräver en hel del. Nuvarande VD har uppenbarligen inte den chefskompetens som behövs. Möjligen får han omöjliga förutsättningar från sin styrelse, sådant är inte ovanligt i offentlig sektor.Oavsett hos vem det största problemet ligger är det nu dags för regeringen att ingripa. SJ förtjänar en bra chef och vettiga förutsättningar att driva verksamheten.

Själv kommer jag fortsätta att resa med tåg trots att minst varannan resa leder till skadlig blodtryckshöjning. För mig är inte flyget ett alternativ.

Men den dagen SJ få konkurrens mellan Göteborg och Stockholm kommer jag göra det som kunder har rätt till: välja en leverantör där ett gott ledarskap garanterar verksamhet med hög kvalitet.

/0 Kommentarer/av

Upp till kamp mot chefsföraktet

Det känns både bra och dåligt att senaste numret av Chef skriver om chefer som hotas, mobbas och förföljs. Dåligt eftersom det är bedrövligt att så många som 17 procent i en undersökning bland drygt 500 chefer uppger att dom varit med om något sådant.

Och bra eftersom jag tycker vi behöver nyansera bilden av chefsyrket i takt med ett ökande chefsförakt som går att ana i medierna den senaste tiden. Det räcker att läsa ett par artiklar i Aftonbladet denna månad för att hisna. Vem vill bli chef om det var sant som stod där? Vem vill överhuvudtaget arbeta på svenska arbetsplatser? Eller när tre forskare på DN Debatt ensidigt pekar ut chefer som problemet bakom mobbning på svenska arbetsplatser.

Visst förstår och respekterar jag att chefer har det tunga ansvaret att hantera mobbning och trakasserier på arbetsplatserna. Men en nyanserad debatt och mänsklig förståelse för varför chefer ibland brister i detta svåra ämne uteblir fullständigt. Det är på något sätt alltid legitimt och fritt från konsekvenser att kritisera och skylla på cheferna. Ja, till och med landets statsminister tar till sarkastiska ordval när han i förbigående nämner chefer.

”Inte bara respekten för auktoriteter har minskat, utan respekten för andra människor över huvud taget” skriver Chef som talat med Lennarth Ädel, expert på personskydd på Securitas.

En mening som det är värt att stanna upp vid.

Förenklat dra alla över en kam

I Sverige är avståndet till makten kortare än i många andra länder. Det är sunt och vettigt. Det är värt att bevara. Det är grunden i den svenska ledarkulturen. Det skapar mer välmående organisationer där medarbetare vågar ta upp problem med chefen. Det kortar beslutsvägar och effektiviserar processer. Det tar till vara fler människors inbyggda potential.

Att vara chef är en yrkesroll bland många andra. Viktig och i särställning, javisst. Men vem skulle komma på idén att kritisera alla lokförare i landet eller alla veterinärer? Det vore befängt och skulle få konsekvenser. Röster skulle höjas. 

Men det är slut nu. Slut på möjligheten att utan konsekvenser häva ur sig ogrundad kritik om chefer i största allmänhet. Nu finns en röst som står upp för Sveriges chefer. När chefsföraktet flödar i samhället höjer vi på Ledarna rösten och protesterar. Inte ens statsministern blir oemotsagd.

För det är faktiskt så enkelt som att alla människor, oavsett yrkesval, förtjänar respekt för de människor vi alla är bakom yrkesrollen.

Monica

/0 Kommentarer/av

Ta för guds skull inget eget ansvar!

Vid det här laget har jag hunnit tröttna på debatten om de elaka mobbande cheferna eller chefer som påstås sanktionera det på olika sätt. Att dra samtliga chefer över en kam så som DN i sitt rubrikval gör, känns väldigt märkligt. Märkligt är det i den bemärkelsen att forskarna vågar sig på en sådan stark generalisering för ett område som är extremt svår att få hållbara belägg för. Inte helt oväsentligt är att undersökningen bygger på svar som till stor del insamlats under rådande lågkonjunktur. I dessa tider är det många företag, medarbetare och chefer som under lång tid fått gå på knäna för att rädda verksamheten. Att det blir gnissel i maskineriet medarbetare emellan eller chefer och medarbetare emellan är föga förvånande. Men att gå från det till slutsatsen att ”diktatoriska chefer (står) bakom mobbning på arbetsplatser”, känns mindre vetenskapligt och mer sensationslystet.

En annan bisarr företeelse i samband med det är att man på något sätt verkar förutsätta att chefer är allsmäktiga, ser och hör allt och att den enskilde individen sällan har ett eget ansvar. Trakasserier i alla dess former hör inte hemma på en arbetsplats. Att arbeta förebyggande mot trakasserier är ett viktigt chefsuppdrag men samtidigt ett svårt sådant. För det första finns det aldrig några garantier mot att trakasserier ändå kommer att uppstå, trots ett bra förebyggande arbete. För det andra måste det komma till chefens kännedom att trakasserier förekommer. För det tredje gäller det att hålla tungan rätt i mun och kunna skilja mellan verkliga (oftast systematiska) trakasserier och andra upplevelser som inte nödvändigtvis behöver röra sig om trakasserier. Det kan vara fråga om missförstånd, överreaktion, uteblivna belöningar eller en upplevd orättvis behandling. Här kommer jag in på ett annat problem nämligen att förvägra medarbetare rätten att klassa det inträffade som trakasserier genom att som chef, facklig företrädare eller medarbetare ge sig själv ett tolkningsföreträde över vad som är trakasserier och vad som inte är det. Det finns därför mycket att tänka på och ta hänsyn till innan man slår fast att ”diktatoriska chefer står bakom mobbning på arbetsplatser”.

Att hantera trakasserier på rätt sätt är ett av de svåraste problemen som en chef kan ställas inför. Chefen har ett stort ansvar här men ingen kan begära att han eller hon ska kunna hantera frågan själv och ingen på arbetsplatsen kan undgå sitt eget ansvar i det inträffade. Att stå bredvid och se på medan kollegan far illa … är riktigt illa. Trakasserier är därför alltid ett misslyckande för chefen, facket, medarbetarna och den enskilde individen som trakasseras.

jaime

/0 Kommentarer/av

Utveckling av LAS gynnar cheferna

En av de frågor som flitigt debatterats i valrörelsens inledning är frågan om den svenska anställningstryggheten så som den regleras i LAS. 

I tisdagens morgoneko kunde vi höra statsministern försäkra att hans parti inte hade några som helst planer på att ändra  i LAS om de får fortsätta regera.

Dagen efter, på onsdagen, hördes i samma kanal Maud Olofsson, en regeringskollega, dissa LAS med all kraft och förklara anställningstryggheten som det värsta hotet mot svenska företag, särskilt småföretag.

Båda har fel.

Nuvarande LAS är ett problem ur minst två aspekter:

1 Den bygger på ett föråldrat synsätt på alla medarbetare som utbytbara mot varandra och av precis samma värde för företagets fortlevnad. Så är det inte och har inte heller varit på väldigt många år.

2 LAS förhandlas ofta bort till förmån för avtalsturlistor vid större förändringar. Detta är i sig bra, då företag och personalorganisationer kommer överens om ett praktiskt förhållningssätt. Men det är dåligt på så vis att vi har en lag som många förlitar sig på men som i verkligheten ofta sätts ur spel. En lag som inte efterlevs har spelat ut sin roll.

För att chefer ska kunna utöva sitt ledarskap måste de ha medarbetare som är rimligt trygga i sin anställning. Medarbetare som faktiskt vet vilka spelregler som gäller och som inte godtyckligt och utan skäl kan sägas upp eller omplaceras.

Men lika viktigt är det för chefen att ha rätt medarbetare med rätt kompetens och med rätt engagemang för jobbet. Chefens uppdrag är att leverera ett gott resultat och det kan inte utföras utan möjligheter att påverka att man har de medarbetare som behövs. Man kommer långt med ett aktivt arbete med kompetensutveckling av medarbetarna, men låt oss inte blunda för att det ibland kan vara nödvändigt att faktiskt byta ut en medarbetare mot en annan. I det läget ska reglerna vara tydliga, smidiga och inriktade på att företagets verksamhet ska kunna fortleva.

Jag har inte någon färdig lösning till hur en ny lag om anställningstrygghet ska vara uppbyggd. Trygghet och flexibilitet är kärnvärden som måste vägas mot varandra. Den nuvarande lagstiftningen och svensk tradition präglas av en total dominans för trygghet  – på flexibilitetens bekostnad. De som har arbete gynnas på bekostnad av de som står utanför. Och de som vill byta jobb avskräcks av de inlåsningseffekter som LAS skapar.

Snart är valrörelsen över men behovet av att utveckla regelverken på arbetsmarknaden finns kvar. Sveriges chefer kommer gynnas om vågskålen mellan trygghet och flexibilitet får väga mera jämt än idag.

/0 Kommentarer/av