Reinfeldt väljer bort chefer

”När Fantomen lämnar djungeln går han runt på gatorna som Mr Walker, klädd som en vanlig man”. Alla Fantomenläsare känner igen detta ordspråk från Bengalen.

Jag misstänker starkt att Fredrik Reinfeldt plockat upp några gamla ideal från Fantomenserien när han nu är ute på sin arbetsplatsturné i Sverige. Han vill nämligen bara träffa ”vanliga” människor för att få reda på hur tillståndet i landet egentligen är. Till de vanliga räknas, enligt lördagens DN, inte Sveriges 500.000 chefer. De kan nämligen frestas att ge en alltför positiv bild av arbetsplatsen och hämma sina medarbetare, enligt samma artikel.

Inställningen är djupt oroande.

Bilden av ledarskapet

För det första frågar man sig vilken bild statsministern har av ledarskapet på arbetsplatserna. 8 av 10 svenskar har ett stort förtroende för sin närmaste chef enligt Ledarnas undersökningar. Det innebär i varje fall för mig, att man känner sig trygg med att föra ett samtal i närvaro av chefen och att samspelet mellan chef och medarbetare är gott. Det svenska ledarskapet utmärks av att chefer arbetar nära sina medarbetare i en stark gemenskap, där rollerna är olika men respekten för varandra är tydlig. Att utestänga cheferna från samtalen innebär att en av pusselbitarna fattas.

För det andra är detta ytterligare ett i raden av flera uttalanden från moderaterna på senare tid, där man sällat sig till ett populistiskt synsätt som utmålar chefer och ledare i Sverige som tvivelaktiga personer. Jag har tidigare bloggat om slarviga uttalanden av statsministern där han antyder att chefer i offentlig sektor sällan är på jobbet och det finns fler exempel.

När regeringens största parti uttalar sig nedsättande eller slarvigt om chefer är det var åttonde anställd man pratar om!

Viktig del av arbetsplatserna

Jag förväntar mig att den allra högsta samhällsledningen i Sverige ska prata väl om chefer och ledare, och snarare lyfta betydelsen av att Sverige satsar på det ledarskap som är nödvändigt för att vi ska klara av en konkurrenskraftig utveckling av företag och förvaltningar. Om några veckor ska Ledarna diskutera det politiska ledarskapet med Per Schlingman och Ibrahim Baylan på ett seminarium i Almedalen på måndagen.

Jag hoppas då på ett förtydligande som innebär att Sveriges chefer i fortsättningen räknas som en viktig del av arbetsplatserna och inte som en belastning som helst bör lämnas utanför den viktiga dialogen med statsledningen.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/3 Kommentarer/av

Ett gott ledarskap förhindrar mobbing

Den viktiga och svåra debatten om mobbing på svenska arbetsplatser fortsätter. Idag har centerpartiet kallat till ett seminarium i riksdagen med titeln ”Ord kan döda – liksom tystnad”.
Som chef är det omöjligt att inte beröras av ämnet och många av Ledarnas medlemmar vittnar om att detta är en av de allra svåraste siuationer en chef kan hamna i.

Ingen, varken chef eller medarbetare, ska behöva utsättas för mobbing på arbetsplatsen, det är vi alla överens om. Men hur problemet ska lösas finns det fler uppfattningar om.
Kurser i arbetsmiljö på universitetets program för civilekonomer och civilingengörer sa Sven-Otto Littorin. Så var det klart!?

Nej problemet ligger djupare än så, i värderingen av betydelsen av ett gott ledarskap på våra arbetsplatser.

Behovet av kunskap och kompetens i ledarskap är självklart jätteviktigt, oavsett på vilken nivå eller i vilken bransch du jobbar.
Men det räcker inte. Chefer måste ges tydligt mandat att driva frågor som berör hela arbetsmiljön och de måste få tid och utrymme att arbeta med frågan.
Tid är chefens viktigaste verktyg, men hur mycket tid att identifiera konflikter och mobbing har du om du som chef förväntas leda 70 eller fler medarbetare?
För ett aktivt förebyggande arbete krävs det att du kan ha tid till att skapa en relation till alla dina medarbetare, kunna se individen och bekräfta dem i arbetet.

Så om vi vill få en förändring till stånd och uppnå att alla svenska arbetsplatser är fria från kränkningar och mobbing så måste ledarskapet uppvärderas. Vi måste satsa på att ge chefer kunskap, tydligt mandat och rimliga förutsättningar att arbeta med frågan!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/2 Kommentarer/av

Littorin förenklar och tar genvägar

I dagens DN kommenterar arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin den skakande artikelserien om mobbning på svenska arbetsplatser.

Bra att ministern kommenterar frågan! Och bra att han har långtgående ambitioner när det gäller att modernisera arbetsmiljöpolitiken. Det visar ju artikelserien med skrämmande tydlighet att Sverige akut behöver.

Men jag skulle önska att han inte gjort det så lätt för sig genom att göra Sveriges chefer till syndabockar. Utan istället valt att se frågans djupa komplexitet. Det är skrämmande att höra vilken syn på chefer och ledarskap som en tung representant för landets största regeringsparti uttrycker i en av landets ledande morgontidningar.

Saknar fakta

Det finns 500 000 tusen chefer i Sverige Littorin! Vilka av dem pratar du om när du säger att ”ledarskapet på svenska arbetsplatser är otroligt dåligt”? Vilka fakta stödjer du dig på när du dömer ut landets chefer?

Att chefer har ett mycket stort ansvar för arbetsplatsens kultur och för att förhindra att någon medarbetare blir illa behandlad eller mobbad är självklart.(Läs mitt tidigare blogginlägg Chefers ansvar att ingripa mot mobbning.) Men frågan är alldeles för stor för att reduceras till kurser i arbetsmiljö. Eller, att som Littorin gör, dra slutsatsen att ledarskapet i Sverige är undermåligt.

Icke godkänt för ledarskap

En sund kultur på jobbet handlar om ett långsiktigt strukturerat arbete med gemensamma förhållningssätt och värderingar. Det krävs tydliga direktiv – och resurser – från den högsta ledningen och att man ger chefer och medarbetare utrymme att tillsammans arbeta med frågan.

Chefer har genom sitt uppdrag en särställning när det gäller ansvar för frågan. Ledarna välkomnar en diskussion om etik och moral på arbetsplatserna och ledarskapsämnets plats på universiteten.

Men att arbetsmarknadsministern i dessa examenstider ger vitsordet icke godkänt i ledarskap till en halv miljon chefer är bedrövligt – och symptomatiskt. Det om något visar hur lite ledarskapet idag värderas i Sverige – oavsett om det utövas på verkstadsgolv, på skolor eller i börsnoterade företag.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Vill vi ha en chef till statsminister?

Rekrytering, beslutsfattande och delegering. Viktiga begrepp för en chef men snustorra när vi pratar om en ledare för landet Sverige!

I dagens nummer av DI gör tidningen en jämförelse av Mona Sahlins respektive Fredrik Reinfeldts ledarskapsstilar. Man utgår från klassiska områden där chefer brukar granskas och kommer fram till att de två statsministerkandidaterna är ungefär lika goda kålsupare som chefer, det som den ena är bra på är den andra svag i och tvärtom.

Men hallå, missar ni inte poängen!?

En statsminister är inte landets chef som i första hand ska se till att alla anställda har det bra och presterar det de ska. En statsminster ska inte som VD för landet Sverige leverera resultat. Det ska företag och förvaltningar göra.

Förstå och tolka

En statsminister ska tänka fritt och stort och långt fram och kunna förmedla sina tankar till alla. Hon eller han ska få oss alla att känna stolthet och entusiasm över att vara svenskar istället för danskar eller thailändare.

En statsministers storhet ligger inte i om hon som chef är duktig på att lyssna på medarbetare på regeringskansliet utan på om hon förstår och kan tolka omvärlden och framtiden och dela de tankarna med medborgarna i landet.

God kompetens att leda

Chefer och ledare på alla nivåer behöver god kompetens att leda. Men kraven på ledarskap för Sveriges 500.000 chefer är inte identiska med kraven som vi ställer på Sveriges statsminister.

Chefer är bra på nästan allt men chefsegenskaper är inte nödvändigtvis det som gör någon till en bra ledare för ett helt land!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/1 Kommentar/av

Chefers ansvar att ingripa mot mobbning

Med utgångspunkt i några enskilda personers fruktansvärda erfarenheter av mobbning på svenska arbetsplatser, har DN-journalisten Maciej Zaremba inlett en artikelserie i Dagens Nyheter. Hans syfte är att blottlägga missförhållanden som lett till att anställda blivit sjuka och fått lämna sitt jobb med självkänsla och tillit i ruiner.

Jag välkomnar att tidningen lyfter fram detta viktiga och svåra ämne i dagsljuset. Ett ämne som är kopplat till chefers ansvar för arbetsmiljö.

Rädsla eller feghet inför att ta hand om problem

I några fall i Zarembas artiklar pekas också chefer ut. Tyvärr som delaktiga och t.o.m. drivande i mobbningen. Det finns ingen anledning att betvivla sanningshalten i det. För också bland Sveriges 500 000 chefer finns personer med skeva värderingar och rädsla eller feghet inför att ta hand om problem.

Trots det ligger lösningen på problemet hos arbetsplatsernas chefer.

Främja ett bra arbetsklimat

Chefer är förebilder och bärare av företagets värderingar. Det är cheferna som ska se till att arbetskulturen främjar ett bra arbetsklimat där varje medarbetares kompetens och förmåga tas tillvara. Därför finns det ingen ursäkt i världen för en chef att inte ta tag i den här typen av problem. Duckar man för det bör man fundera en gång till om man ska arbeta som chef.

Samtidigt tycker jag det måste sägas, det som alla vi som jobbar eller har jobbat som chefer vet: det krävs engagemang från högsta ledningen. Att vara chef är att vara en del i ett system och en kultur. En enskild chef kan visserligen förhindra enstaka övergrepp men kan aldrig ensam bryta en osund kultur eller en skev människosyn som tillåtits genomsyra en arbetsplats.

Säkerställa en kultur utan mobbning

Här finns inga ”quick fixes”. Att säkerställa en kultur utan mobbning, kränkningar och trakasserier är ett arbete som måste pågå varje dag och som ska genomsyra alla led. Och engagera alla anställda. Inte minst den högsta ledningen.

Om chefer har medverkat i mobbning på arbetsplatsen ska de bytas ut. För så viktiga är chefer. Det är därför de kallas företagets nyckelpersoner.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/6 Kommentarer/av

Sluta värna en modell som inte löser samhällsproblem!

På debattsidan i tisdagens DI lyfts frågan om hur vi ska säkerställa och ta vara på kompetens i Sverige. Kompetensbrist är det största hotet mot företag och förvaltningar som vill utvecklas och växa. I framtiden kommer förmågan att få varje individ att prestera sitt yttersta att vara det som avgör konkurrenskraften på en öppen marknad. Och den framtiden är redan här.

Ingen samsyn finns

Men trots att många inser att kunskap och förmåga är det som avgör Sveriges överlevnad som en bärkraftig ekonomi finns det ingen politisk samsyn om vikten av att få ut ungdomar med färsk utbildning i jobb så snart som möjligt. Och det finns heller ingen samsyn kring att vi måste förändra de system som skapat en arbetsmarknad med starkt skydd och bra villkor för de redan etablerade, men som lämnar unga människor och invandrare i sticket.

För lite längre fram i samma tidning kan man läsa hur en av våra starkaste samhällsbevarare, Wanja Lundby-Wedin från LO, protesterar mot alliansens tankar på ett lärlingssystem med lägre lön som ska hjälpa unga människor till sitt första jobb. Hon vänder sig inte i första hand mot tanken på att det ska finnas lärlingssystem kopplat till utbildning utan mot att politiker diskuterar svensk lönebildning.

Att värna om systemet där vi parter på arbetsmarknaden äger frågan om lönebildning är viktigt. Men om dessa parter inte visar någon vilja till förändringar och förnyelse av det system som en gång tjänat sitt syfte väl, men som nu utgör hinder och stoppklossar i utvecklingen av Sveriges näringsliv, så är det nödvändigt att politikerna ger sig in i diskussionen.

Välkomna fler in på arbetsmarknaden

För chefer är möjligheten att rekrytera människor med rätt kompetens avgörande för förmågan att producera förväntat resultat. Sverige måste satsa på kvalificerad utbildning och vi måste välkomna fler in på arbetsmarknaden.

Parternas uppgift är att ta ansvar för framtiden genom att utveckla den svenska modellen för lönebildning så att den fungerar i ett individualistiskt kunskapssamhälle i hård konkurrens från omvärlden.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Vem sitter säkert?

I Göteborg diskuteras just nu en olustig affär inom kommunens Idrotts- och föreningsförvaltning. Det rör sig om misstänkta mutor och bestickningar i samband med upphandling av byggtjänster. Händelserna ligger några år tillbaka i tiden men har nu kommit upp i ljuset.
Sanningen i vad som verkar vara mångårig vänskapskorruption kommer nu att klarläggas, men de som var personligen inblandade har gått i pension, och slipper nesligt avsked.

Det gör däremot inte förvaltningschefen, som enligt dagens GP, kommer bli uppsagd efter nämndens möte imorgon. Hennes ”brott” är att hon mörkat ett brev som påtalade händelserna och dessutom hanterat medierna oskickligt i samband med den senaste tidens uppmärksamhet.
Politikerna sitter kvar, än så länge.

Chef i offentlig förvaltning

För inte så länge sedan fanns det en bild av att du som chef i offentlig förvaltning, särskilt en hög sådan, kunde missköta dig hur mycket som helst utan att det fick några konsekvenser för din person. Jag kommer själv ihåg hur vi som stod lite längre ned på trappan brukade fnysa åt folk som ”sparkades snett uppåt” och fick en stabstjänst när man misslyckats i sitt chefsuppdrag.Men den tiden är förbi.

Hårdare villkor i offentlig sektor

Nu gäller lika villkor som i näringslivet för välfärdssektorns chefer, om inte hårdare. Har du förverkat ledningens förtroende så får du gå.

Hårdare? Ja därför att som chef i offentlig sektor arbetar du i fullständig transparens mot omvärlden. Allt ditt arbete kan när som helst bli granskat av press och allmänhet och det hjälper inte om dina medarbetare, som i göteborgschefens fall, tycker att du gjort ett jättebra jobb.

Rekrytera chefer

Lärdomen av detta? Offentlig sektor måste bli ännu mer noggranna när man rekryterar chefer och man måste se till att villkoren är sådana att det är värt risken att ta ett toppjobb i strålkastarljus.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/1 Kommentar/av

Den viktigaste affären

Att alla säljer något är en klyscha man ibland hör. Och visst kan jag stämma in i att de flesta anställda säljer, även de som inte är i direktkontakt med någon kund.

Men det finns något annat som vi alla säljer på precis samma sätt: Vår kompetens och arbetstid. Vad är ett anställningsavtal om inte ett köpekontrakt mellan säljaren – den anställde – och köparen – arbetsgivaren.

Rimliga förutsättningar

Anställningsavtal och kollektivavtal handlar om att ha rimliga förutsättningar att kunna leverera det arbetsgivaren vill köpa till det pris man kommit överens om. En av de viktigaste förutsättningarna är att uppleva att affären lönar sig dvs att lönen är rätt och satt i relation till det arbete jag utför.

Det är av dessa skäl som avtalsrörelsen är så förlegad. För varför skulle människor i världens mest individualiserade land vilja anlita nån annan för att göra upp den allra viktigaste affären i deras liv? Affären om den egna kompetensen och den egna arbetstiden.

Utbud och efterfrågan

Den svenska modellen, kollektivavtal och avtalsrörelsen handlar om att köpa och sälja arbetskraft. Utbud och efterfrågan. Priset sätts i förhållande till vad någon är beredd att ge och någon beredd att få.

När modellen skapades på 30-talet var det fredsplikt som stod högst upp på önskelistan för arbetsgivarna. Vilda strejker hade kostat direktörerna skjortan eller kanske en bit också av kostymen. Kollektivavtal kom till på arbetsgivarorganisationernas begäran som ett sätt att köpa sig fri från strejk – fredsplikt.

Förändrade värderingar

Med dåtidens värderingar och maktförhållanden var det självklart att gå samman och förhandla kollektivt. Både för arbetsgivare och arbetstagare. 80 år senare har både samhällets värderingar – alltså de många människornas värderingar – och maktförhållanden förändrats.

Som chef kan jag inte se att mina medarbetare är maktlösa. För att citera Pontus Schultz krönika i VA där han intervjuat LO-basen Wanja Lundby-Wedin: ”Företagen behöver de anställda mer än de anställda behöver företagen”. Det är att erkänna att maktbalansen förändrats.

Vem sätter lönen?

Så, för att återgå till avtalsrörelse och hur löner sätts på dagens arbetsmarknad. Vad är det som får de fackliga organisationerna att envist bita sig fast vid idén om att den viktigaste affären i människors liv ska göras upp kollektivt och långt över ”affärsfolkets” egna huvuden? Vilka säljare skulle gå med på att låta någon annan argumentera för deras egen vara? Att uppleva att det lönar sig att arbeta är självklart.

Lika självklart behöver det bli att uppleva att det lönar sig att arbeta bra och bättre. Att utvecklas, anstränga sig och vara mer än nödvändigt engagerad i mitt jobb.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Demokrati – värde eller kostnad?

Imorgon startar Ledarnas kongress. Det är din chans som chef att påverka Ledarnas inriktning de kommande fyra åren. Förutsatt att du är medlem i Ledarna förstås. Kongressombuden, som är valda av Ledarnas medlemmar, kommer att fatta beslut i en lång rad frågor som t ex ideologisk plattform, kvotering till börsbolagens styrelser, avtalsutveckling och hur vi ökar mångfalden och jämställdheten bland Sveriges chefer. Den här demokratiska hanteringen av såväl identitet som sakpolitiska frågor har många fördelar.

En av mina närmsta vänner, vi kan kalla honom Otto, anser inte att demokrati har något egenvärde. Han ser det bara som ett verktyg. Eftersom han och jag diskuterar allt annat så har vi ofta diskuterat även den här frågan.

Delaktighet och inflytande

Finns det ett egenvärde i demokratiska system? D v s är det en poäng i ett demokratiskt arbetssätt även om resultatet och besluten hade blivit de samma med en annan metod? Kan det t o m vara så att det finns ett värde i en demokratisk hantering även om utfallet och besluten skulle bli ”sämre” än med en annan metod?

Själv tror jag att den känsla som människor får av delaktighet och inflytande är oerhört viktig. Känslan av att ha makten över sin egen situation i livet, på arbetet, i föreningen eller landet man lever i, är värdefull i sig. Makten att påverka sin egen tid, sin position och sina egna förutsättningar är en viktig drivkraft. Jag tror t ex att det här är drivkraften som får människor att ta på sig uppdrag som chefer och ledare – möjligheten att i högre utsträckning vara med och påverka.

Mot detta står Ottos uppfattning att det som människor bryr sig om är resultat och utfall, inte hur man tar sig dit. Det är alltså enbart vad som är det viktiga, inte hur. Med andra ord får demokratisk hantering aldrig ”kosta” något. Människor i en modern välfärdsstat skulle med detta synsätt bara vara intresserade av att beställa ”tillväxt” och ”en hygglig nivå av välfärd” och inte bry sig om av vilka eller hur detta genomfördes.

Demokrati ska få kosta

Jag är övertygad om att han har fel. Jag är övertygad om att vi alla kan känna ett tydligt värde av att ha makten över våra egna liv, i så hög utsträckning som möjligt. Att vi inte bara vill köpa slutprodukten utan också har ett intresse av hur vägen dit har sett ut. Det betyder inte att de metoder och arbetssätt som idag används i demokratin inte kan utvecklas. Tvärt om. Det finns mycket att göra med hjälp av dagens teknik, som kan komma att utmana en del auktoritära, representativa demokratiska system. Men det är det som är spännande. Det är det som är utveckling och förändring. Det är det som är demokrati. Och demokrati ska få kosta. Vi har inte råd med något annat.

Tomas Oskarsson
Förbundssekreterare i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Ljuset kommer från staten!

Staliga myndigheter och verk är en sektor av arbetsmarknaden som redan befinner sig mitt i de stora pensionsavgångarna som är på väg att rulla in över Sverige. Många som lämnar är chefer. De tar med sig erfarenhet och kompetens från många års arbete, men lämnar samtidigt plats för ett nytt ledarskap.

I dagens SvD skriver Cecilia Axelsson i sin krönika om en rapport från Arbetsgivarverket som stolt deklarerar att andelen kvinnliga chefer ökat från 20% till 40% på några år.

Rekrytera på kompetens

Staten är att gratulera! Man har valt att ta chansen att rekrytera på kompetens när tomma chefsstolar ska fyllas av nya krafter.

Dessutom har man gjort upp med gamla genusrelaterade löneskillnader och utplånat lönegapet som tidigare fanns mellan män och kvinnor som var chefer.

Varför lyckas nu staten med något som näringslivet har så svårt med, där andelen kvinnor i chefsuppdrag fortfarande bara är strax över 20%?

Det politiska trycket

Ett skäl är det politiska trycket. I ett land där jämställdhet är den officiella statsideologin är det till sist omöjligt att inte staten som arbetsgivare tar ansvar och städar upp på hemmaplan. Nu är man på god väg.

Formell kompetens

Ett annat, och kanske till och med starkare skäl är att formell kompetens, det vill säga utbildning och formaliserad kunskap, alltid värderats högre inom offentlig sektor. För att komma ifråga till ett chefsjobb ska du ha en ordentlig utbildning och gärna fina betyg, och på den arenan dominerar unga kvinnor sedan ett par decennier.

Så när man börjar rekrytera fördomsfritt och strukturerat, väljer efter kompetens och inte på andra diffusa grunder, då kommer Sveriges arbetsmarknad för chefer att bli jämställd. Svårare än så är det faktiskt inte!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/1 Kommentar/av