Cheferna är de nya tjänstemännen.

I Dagens Nyheter uttrycker den nyblivna arbetsmarknadsministern Hillevi Engström att hon anser att vi är arbetare allihop och att exempelvis polisen ”är ett riktigt arbetaryrke, fast det klassificeras som tjänsteman.” Intervjuande Cecilia Jacobsson hänger på med en spekulation om att det kanske vore något att ta upp med LO och TCO.

Lite historielöst av dem bägge kan man först tycka, men tänker man efter så inser man att de har träffat mitt i prick.

När tjänstemannaorganisationerna bildades en gång runt 1900-talets början så var det för att man som tjänsteman inte ansågs passa in i arbetarnas föreningar och avtal. Man ansågs vara arbetsgivarens förlängda arm och att man därför hade en särställning.

Denna särställning hos tjänstemännen finns inte kvar idag. Att med det som grund dela på arbetare och tjänstemän och sortera dem i olika kollektivavtal och i olika organisationer blir idag ganska obegripligt. Fråga vilken nybakad student som helst.

De som idag har en särställning i partsförhållandet är cheferna. Övriga anställda skulle mycket väl kunna gå på samma ”medarbetaravtal”. Två avtalslösningar på arbetsmarknaden är fullt tillräckligt även i framtiden, men då inte längre sorterat på arbetare och tjänstemän. Utan på medarbetare och chefer. Hillevi och Cecilia är något på spåret. Chefernas unika särställning gör att de är de nya tjänstemännen.

Tomas Oskarsson

/0 Kommentarer/av

Skolan tusen gånger starkare som förebild för livet

Jag började nästan gråta när jag skulle läsa upp det här för pappa, säger min tonåriga dotter till mig vid middagsbordet apropå vårt samtal om att se filmen Tusen gånger starkare som väckt liv i jämställdhetsdebatten de senaste dagarna.

Jag studsade till för det är inte ofta jag hör sådana ord ur min dotters mun. Hon berättade om en sekvens ur boken som ligger till grund för filmen. En skolklass spelar brännboll och det är en av tjejernas tur att slå. Precis när hon greppat slagträet och gör sig beredd att slå hör hon en pappas röst ropa ”gå fram – det här blir inte ett långt slag”. Moloken går hon därifrån efter att ha missat på alla tre försöken. Nästa person att slå är en pojke. Denna gång ropar en mansröst ”gå bakåt – nu kommer ett långt slag”.

Jag minns det som det var igår (det är 35 år sen). Det var precis därför jag, liksom min dotter idag, hatade brännboll. Och jag hade inte ens särskilt dåliga förutsättningar för brännboll och idrott, elitgymnast som jag var…..

Så vad har det här med ledarskap och chefer att göra? Massor! För vad är en lärare om inte en ledare för sin klass. Kanske inte en chef i formell ordning men väl en ledare för våra barn och ungdomar. En ledare vars värderingar påverkar morgondagens vuxna.

Men att skolan har goda ledare handlar inte bara om värderingar. Liksom i arbetslivet handlar det också om resultat. Svårt att bevisa men ibland kan man skönja tecken. Som när SKL kommenterar i Svenska Dagbladet idag varför just Lomma i Skåne, Danderyd i Stockholm och Tranemo i Västra Götaland har gymnasieskolor med elever som klarar sig allra bäst i landet. Så olika och ändå något gemensamt.

Sannolikt ett gott ledarskap, enligt Håkan Sörman på SKL:

– När vi tidigare analyserat grundskolorna såg vi att det var de kommuner som jobbade systematiskt med uppföljning av eleverna, ställde krav på alla elever och hade goda relationer mellan olika personalgrupper och politiker som lyckades bäst.

Jag har bloggat om det förut men det tål att upprepas: Bra chefer gör skillnad i alla sammanhang. Inse betydelsen av ett bra ledarskap, från utbildningsdepartementet hela vägen till skolledning, rektorer, lärare, elever och föräldrar! En rektor som leder påverkar hela skolan. En bra lärare blir en förebild resten av livet.

Monica Berling

/0 Kommentarer/av

Chefspolitik: ett steg framåt och ett bakåt

En ny regering är på plats och vi kan konstatera att arbetslinjen kvarstår. På en punkt är den förstärkt genom att integrationsfrågorna får flytta in i arbetsmarknadsdepartementet. Det kan jag hålla med Sanna Rayman om är positivt. Och det applåderar vi på Ledarna för ska Sverige klara generationsväxlingen, inte minst bland cheferna, så måste vi bättre klara av att ta tillvara kompetens bland invandrargrupperna. Andelen chefer med utländsk bakgrund är pinsamt liten. Ledarna uppskattar den till några få procent av de 500 000 personer som idag har någon form av chefstjänst. Att jämföra med att ca 14 procent av befolkningen är födda utomlands.

På en annan punkt innebär den nya regeringssammansättningen tvärtom ett bakslag. Det gäller jämställdheten som flyttar in i utbildningsdepartementet. Folkpartisten Nyamko Sabuni behåller ministerposten för jämställdhetsfrågorna men får en försvagad ställning när hon släpper integrationspolitiken och blir underställd utbildningsministern. Sverige har de senaste åren halkat ned i jämställdhetsligan i världen. Andelen kvinnliga chefer ökar inte – står och stampar kring 20 procent. Staten har visat sig föregå med gott exempel och har idag en jämn könsfördelning på de statliga toppositionerna. Men näringslivet låter sig inte inspireras. Svenskt Näringsliv anser jämställdhet på chefsnivå vara en fråga som löses helt naturligt.

”Kvinnor äger mindre, styr mindre och tjänar mindre”, förklarade den moderate förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin innan han avgick och krävde könskvotering till börsbolagens styrelser.

Låt vara att jämställdhet också behöver genomsyra de unga genom skolans värderingar. Men det är knappast bland de unga som ojämställdheten är som störst. Och det är inte genom att fokusera på skolan som vi snabbast möjligt kan se en förändring i hur makten och chefskompetensen får lov att se ut.

Då får vi istället sätta vårt hopp till nye arbetsmarknadsministern Hillevi Engström (M) som på Ledarnas seminarium om jämställt ledarskap i Almedalen i somras var tydlig med att lagstiftning kan bli aktuellt om inte näringslivet självt kommer till rätta med det ojämställda ledarskapet.

Monica Berling

/0 Kommentarer/av

Fel recept Schyman!

Gudrun Schyman efterlyser initiativ för att rättställa de strukturella löneskillnaderna mellan mäns och kvinnors arbete. Det deklarerar hon ånyo i en artikel i Sydsvenska Dagbladet på måndagen. Även Eva Nordmark, ordförande för SKTF och Anna-Karin Eklund, Vårdförbundet, framhåller detta som ett stort problem, och vill att regeringen ska ta sig an frågan. Schymans recept är, som vi vet sedan tidigare, jämställdhetsfonder som byggs upp med bidrag både från staten och företagen och sedan används för att utjämna löneskillnaderna mellan branscherna.

Det är lätt att känna sympati för deras åsikter. Jag har tillbringat mitt yrkesliv som chef inom en kvinnodominerad servicebransch och jag har många gånger känt ilska och vanmakt över att allt hårt arbete inte gett någon utdelning i plånboken så länge jag blivit min bransch trogen. Att kvinnor och män tjänar olika är en orättvisa som är svår att överse med i Sverige år 2010.

Men även om patienten är sjuk så är receptet fel!

Gudrun Schyman vill undanta arbetsmarknaden från det samhällssystem vi har i Sverige, nämligen att alla samhällets aktiviteter sker på en marknad med fri konkurrens. Så länge det finns kvinnor (och män) med tillräcklig kompetens som är beredda att arbeta som sjuksköterskor, förskollärare eller köksbiträden för den lön som erbjuds, så länge kommer lönen ligga där. Den dagen det blir varaktig brist på arbetskraft kommer lönen att stiga.

Konkurrens mellan alternativa arbetsgivare kommer lösa en del, men inte hela problemet.

Grundproblemet är den segregerade arbetsmarknaden, att män och kvinnor i så hög utsträckning väljer att utbilda sig och arbeta inom olika branscher, utan andra orsaker än tradition och fördomar. Därför måste vi sätta in all kraft på att få barn och unga människor att tidigt i livet välj yrkesbana efter egna förutsättningar och egen lust och inte efter några ”unkna fördomar från 1950-talet”.

Men det finns ytterligare problem med Gudrun Schymans ordination.

Lön är inte en kollektiv fråga! Lön handlar om att du som individ ska få betalt för det bidrag som du lämnar till verksamhetens utveckling och lönsamhet. Lön ska inte bestämmas över huvudet på individen, vare sig det handlar om centrala avtal med lönepotter och individgarantier mellan fack och arbetsgivare eller statliga ingripanden.

Jag förstår fullt ut den vrede som anas bakom dessa initiativ. Men lösningen ligger inte i planekonomiska åtgärder eller politiska ingripanden på en fri arbetsmarknad. Lösningen ligger i att stärka unga människors möjligheter att göra fria yrkesval och att därtill etablera en lönemodell som gör lön till något begripligt och rationellt för individen!

/0 Kommentarer/av

Jag städar godishyllan på ICA

Jag vet inte om jag är exceptionellt ordningsam, men jag har ett sjukligt behov av att städa godishyllan på min ICA när jag står i kassakön. Likadant är det när jag besöker andra typer av serviceinrättningar, som butiker eller restauranger. När logistiken brister får jag ett oemotståndligt behov att gå in och styra upp verksamheten.

Betyder det här att jag är ett chefsämne, eller att jag helt enkelt är strukturfascist? Jag vet sedan min tid som chef att jag hade svårt att hålla tassarna borta från detaljer.  Detaljer som chefen knappast har tid att hantera. Som chef idag får du hantera en stor bredd av arbetsuppgifter, från smått till stort. Att vara chef idag i jämförelse med 10 år sedan ställer betydligt högre krav än tidigare. Förändringstakten har ökat till följd av effektivisering och rationaliseringar samtidigt som ansvarsområdena har breddats. Medarbetare har större förväntan på att bli behandlade som individer till skillnad från kollektiv och rollen som chef har blivit betydligt mer komplex, vilket riskerar att leda till oklarhet i vad rollen består. Mer om det här kan du läsa i Hållbara chefer.

Hur fördelar du som chef din arbetstid mellan alla olika uppgifter? Inom kort kommer Ledarna gå ut till vår chefspanel och fråga om just detta. Min personliga gissning är att många chefer upplever att de spenderar väldigt mycket tid till administration, på bekostnad av det egentliga ledarskapet. Men vem vet, kanske har jag helt fel? Snart får jag svaret och kommer naturligtvis att återkomma i frågan.

Hur fördelar sig din arbetstid mellan olika uppgifter som chef? Har du tillräcklig tid att leda?

/0 Kommentarer/av