Inlägg

Kenneth Bengtsson, ordförande i Svenskt Näringsliv, är på turné i landet för att sprida budskapet om vad svenska företag behöver för att växa och utvecklas. Överst på listan står skattereformer, regelförenklingar och en förändring av arbetsrätten. Vackert så. Den önskelistan har vi sett flera jular.

Men det som verkligen skulle göra en skillnad, och som svenska företag i hög grad själva förfogar över, är ett nytt förhållningssätt till lön!

Kenneth Bengtsson talar i gårdagens GP om att minska kostnadstrycket på företagen, men det handlar också om att se till att kostnaderna används på ett sätt som utvecklar företagets produktivitet och konkurrenskraft. Idag pytsar de flesta företag ut ofantliga lönesummor utan att kunna – eller ens vilja – se till att de används där de gör mest nytta för företagen.

Lön och belöning som incitament för att öka den enskilde medarbetarens engagemang och prestation är oöverträffat. Kompetensutveckling, delaktighet och roliga arbetsuppgifter är viktigt, men det är i lönerevisionen som den enskilde får ett kvitto på vad just hennes bidrag betytt för företagets framgång. Om då rumskamraten genom att dra benen efter sig får precis lika mycket, är hela lönerevisionen pengar i sjön.

Ledaravtalet har i snart tjugo år erbjudit företagen möjlighet att gå före med gott exempel och låta chefernas lön spegla deras prestation i förhållande till mål. Tyvärr ser vi att okunskap, ovilja och ren lättja hindrar många företag att förverkliga den lönemodell som skulle göra skillnad, inte bara för chefen, utan för hela företaget.

Det är trist att Svenskt Näringsliv som arbetsgivarorganisation inte driver frågan hårdare i opinionsbildningen och i sitt inre arbete. En retorik om värdet av lokal, individuell lönebildning som plockas fram till varje avtalsrörelse, men som inte genererar någon handling däremellan, klingar falskt och ihåligt.

Det finns många sätt att förbättra villkoren för svenska företag, men det är inte klädsamt att enbart lägga ansvaret för förbättringar på staten och motparterna. Det finns en hel del att göra på hemmaplan Kenneth Bengtsson!

Nu droppar det ena centrala avtalet efter det andra in och parterna förklarar sig nöjda efter ”hårda” förhandlingar. Det egendomliga är bara att avtalen är lika intill förblandning, procentsatsen snurrar runt 3,5 procent för alla, oavsett bransch och sektor.
Så vem försöker man lura, vi hade lika gärna kunnat låta någon hyfsat klok och insatt person, typ Anders Borg, sätta en procentsats för alla och besparat organisationerna på båda sidor en hemsk massa arbete.

Lön till medarbetare

Årets avtalsrörelse visar tydligare än någonsin på hur föråldrad modellen med centrala siffersatta löneavtal blivit.
Ingen kan längre på allvar år 2010 hävda att en bransch ska vara normgivande för alla andra branscher, att alla företag har råd att betala lika mycket eller lika lite i lön till sina medarbetare, eller att alla anställda bidrar lika mycket till företagets resultat.

Lön som styrmedel

Att facken håller fast vid en modell som upprätthåller skenet av att man slåss för sina medlemmar, det kan jag förstå.
Men att företagen finner sig i att Svenskt Näringslivs benhårda, centralistiska avtalsstyrning tar ifrån dem makten över lönen som styrmedel, det är obegripligt.
Genom att acceptera centrala överenskommelser om lönepåslag och individgarantier tar man ifrån företagen – och deras chefer – det viktiga styrmedel som en aktiv och bra lönedialog på individnivå kan utgöra.

Förnyelse krävs

Den svenska modellen med dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare är för bra för att få raseras av centralorganisationer som bara ser till sitt eget bästa. Den svenska modellen kräver förnyelse för att överleva i individualismens tidevarv.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Svenskt näringsliv trummar ut sitt budskap i en välregisserad kampanj – inga centrala löneökningar i år!
I år? Inga centrala löneökningar någonsin!

Lön kopplat till prestation

Ledarna har i snart 20 år drivit den självklara frågan att en persons lön ska ha koppling till prestationen på jobbet. Varför är det nästan omöjligt att få acceptans för den tanken?

Bästa eleven får bästa betyg, skickligaste ishockeyspelaren kan tjäna storkovan i USA och artister som fyller Globen blir ganska rika. Men när det handlar om kopplingen mellan vanliga jobb och inkomsten då accepterar vi att någon annan, som aldrig varit på min arbetsplats och aldrig träffat mig fattar beslut om min lön och om min löneökning.

Och vi accepterar att chefer förlorar ett av sina viktigaste styrmedel för verksamheten, att kunna belöna och uppmuntra medarbetare som anstränger sig lite extra.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Att invandrare har svårt att få jobb i Sverige vet vi alla. Allra svårast har högutbildade invandrare med examen från hemlandet att få ett jobb som motsvarar deras kompetens.

Det har funnits många förslag till åtgärder, hitintills ingen som har lyckats lösa knuten.

SNS välfärdsrapport

Men det finns en faktor som vi vet har stor betydelse för rekryteringen, nämligen chefen. I SNS välfärdsrapport som publicerades innan jul visar två Uppsalaforskare på sambandet mellan mixade arbetsplatser och chefen.
Chefer som själva är invandrare tenderar att rekrytera mindre fördomsfullt, att sätta kompetens framför efternamn. Samma sak gäller för kvinnor som är chefer, de prioriterar ofta mångfald i sina arbetsgrupper framför likriktning.

Så ett råd till de företag och förvaltningar som faktiskt vill utnyttja den kompetensresurs som finns hos våra invandare: Se till att börja med chefen!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Läs mer på Ledarnas webbplats: Chefer kan öka integrationen.