Inlägg

Chef+lön=sant?

,

Varför är lön en så viktig chefsfråga? Vore det inte skönt för chefer att slippa sätta lön på sina medarbetare, de har ju så mycket annat att pyssla med?

På Ledarna har vi i tjugo år drivit frågan om att chefers lön ska sättas utifrån individuell prestation och spegla deras bidrag till företagets utveckling och resultat. Men många chefer som ringer till oss vill inte prata om sin egen lön, utan är frustrerade över dålig lönebildning för sina medarbetare. Kollektivavtal med generella löneökningar som gör det omöjligt att belöna särskilt goda prestationer, omöjlig arbetsbörda – vem klarar av att ha bra lönesamtal med 52 medarbetare? – eller så känner de sig helt enkelt själva okunniga och osäkra i rollen som lönesättare.

Men man ringer till oss eftersom man samtidigt känner sig övertygad om att en bra löneprocess är en av nycklarna till framgångrika verksamheter.

Genom att tillsammans med sin egen arbetsgrupp diskutera verksamhetens innehåll, fastställa mål och kriterier  som ska gälla vid lönesättningen skapar man en kraft i ledarskapet som inte kan ersättas av något annat. Man får en äkta delaktighet och medarbetarna kan ta kontrollen över sin eget bidrag och sin egen löneutveckling.

Många arbetsgivare älskar att säga att lönen inte är allt. Det stämmer att inte bara kronor styr människans engagemang på jobbet. Men löneprocessen handlar inte bara om pengar, den handlar om återkoppling på utfört arbete, om att bygga förtroende och skapa arbetsglädje.

Idag fungerar inte den individuella lönebildningen i Sverige. Ledarnas lönekarriärbarometer är ett tydligt tecken på det. I en debattartikel i gårdagens SvD beskriver vi problemen och vad som behöver göras.

Sveriges chefer och medarbetare har rätt att få en lönebildning som fungerar!

/0 Kommentarer/av

Ledare vs chef?

Igår hamnade jag i ett spännande samtal om titlar, mandat och associationer. Vi pratade om att kallas för chef eller ledare när du har ett uppdrag att leda en verksamhet.

Någon berättade att en del företag börjat ta bort begreppet chef och istället använder ordet ledare för att skapa en lättare, mer modern känsla inför uppdraget. Någon annan förklarade att unga människor hellre kan tänka sig att ta ett uppdrag om det heter ledare än om det heter chef. ”Chef” har en negativ klang för många unga (vilket Ledarnas senaste rapport också visar), och man vill inte förknippas med auktoritet och hierarkier utan kunna tillämpa ett mer personligt och uppdaterat ledarskap.

Jag har stor förståelse för detta och tror att en del av orsaken till reaktionerna står att finna i den föråldrade chefsnorm vi har i Sverige idag. Många decennier efter det att kvinnor och män har fått likvärdig utbildning, välutbildade människor från andra länder sökt sig hit och människor med funktionsnedsättningar på andra sätt självklart integreras i samhället, så är chefsnormen fortfarande full av stereotyper. På höga positioner i näringsliv och förvaltningar är chefen fortfarande man, medelålders och svenskfödd med alla kroppsdelar intakta. Det är en norm som är föråldrad, otidsenlig och dåligt fungerande i dagens komplexa samhälle.

Mot den bakgrunden är det naturligt att man vill välja en titel som signalerar något annat.

Men jag tror ändå inte att det är så enkelt som att byta namn. Det kan verka frestande att kalla sig ledare och med det tro att man får utrymme att ”bara” leda, utan det formellla ansvar som kommer med ett chefsuppdrag. Som chef måste du fatta beslut – ibland impopulära- du måste leverera resultat och du måste foga in din verksamhet i företagets övergripande mål. Att göra det utan ett tydligt uppdrag, med klara mandat och befogenheter kommer bara leda till att du får svårare att utöva ditt ledarskap. Och ännu värre om du är ung, och det är ditt första chefskap!

Nej, utmaningen ligger i att våga kliva in i chefsrollen fullt ut och fylla den med bra innehåll. Att visa att en chef också kan vara en bra, modern ledare utan belastningar av en gammal förlegad chefsnorm.

/0 Kommentarer/av

Äldreomsorgens chefer i strykklass

På en skala över viktiga jobb är jag ganska säker på att chefer inom äldreomsorgen kommer väldigt högt i allmänhetens ögon. De finns där i toppen tillsammans med andra som tar ansvar för de som är svaga, sjuka eller har något annat skyddsbehov. Nästan alla som väljer ett ledarskap inom vård eller omsorg brinner för sitt uppdrag. Och trots det har många av dem fullständigt vidriga chefsuppdrag.

Hur illa det är ställt framgår av en undersökning som Vision presenterar idag. ”Många chefer inom social omsorg har så många underställda att det saknas förutsättningar för ett professionellt ledarskap” sägs det i rapporten som visar att 72% av cheferna har mer än 30 personer underställda. Offentlig sektor förföljs av ett rykte om dålig arbetsmiljö och mobbing och psykosociala problem är vanligare än inom privat näringsliv. Sektorns attraktivitet som arbetsgivare får år efter år låga betyg av unga på väg ut på arbetsmarknaden.

Men måste det vara så?

Nej, för i en annan verksamhet inom kommun och landsting , de tekniska förvaltningarna, är det bara 17% som har fler än 30 medarbetare. Där upplever de flesta cheferna att de har tid att leda och inte för stora personalgrupper.

Är då arbetet svårare, tyngre mer krävande i tekniska förvaltningar än på demensboende eller vårdavdelningar inom omsorgen?

Krävs det längre akademisk utbildning, eller är kanske chef i teknisk förvaltning ett bristyrke?

Eller kan det möjligen vara så att den politiskt styrda verksamheten i Sveriges land ägnar sig åt  diskriminering? Där chefer i kvinnodominerade verksamheter förväntas sköta omöjliga chefsuppdrag medan chefer i uppdrag som domineras av män slipper undan med lägre krav?

Att det är så visar flera exempel, jag har själv bloggat om det tidigare.

Det är dags att ställa krav på vår skattefinansierade verksamhet. Ge chefer rimliga uppdrag oavsett område och sluta att sätta chefer inom vård och omsorg i strykklass!

 

/0 Kommentarer/av

Dags att bygga förtroende kring individuella löner.

,

Vi befinner oss mitt i avtalsrörelsen och många inlägg visar att parterna står långt ifrån varandra. Och då menar jag inte ifråga om procentsatser, utan när det gäller förtroende för varandra.

I ett debattinlägg i fredagens DI framträder en rad arbetsgivare till försvar för helt individuell lönesättning.  Individgarantierna, som finns i många centrala avtal, förstör strukturen och omöjligör för arbetsgivaren att sätta lön efter prestation, så som de som arbetar i Sverige vill ha det. De flesta skulle nämligen ändå få en bra löneutveckling, eftersom nästan alla gör ett bra jobb, hävdas det i artikeln.

Men de får raskt svar av Unionens Niklas Hjert som i GP förklarar att ”Det går vi aldrig med på”. Alla har enligt honom rätt till en löneökning, och det skulle man inte få utan fastlagda individgarantier. Med samma argumentation bemöts Ledarnas debattartiklar i ämnet i en rad landsortstidningar på Unionens webb.

Jag påstår nu att båda parter har fel och det känns som en lång resa innan vi kan ha en modern och välfungerande lönebildning.

Genom att hålla fast vid centrala avtal och individgarantier gör många fackförbund det omöjligt att få till en bra löneprocess. Då en stor del av löneutrymmet fördelas lika, oavsett bidrag, kommer vi aldrig få löner som speglar den individuella prestationen. Och vi kommer aldrig heller kunna få en lönespridning som uppmuntrar och stimulerar till extra insatser och skapar möjligheter till lönekarriär.

Och genom att tala vackert, men i praktiken på många, många företag missköta löneprocessen förlorar arbetsgivarna det förtroende som måste finnas för att facken ska våga släppa taget. Ledarna har haft sifferlösa avtal i tjugo år. Vi är fortfarande lika övertygade om modellen nu som då. Men vid sidan av en rad bra exempel på framgångsrika och välskötta löneprocesser finns nästan lika många undermånliga. Om ni menar allvar på arbetsgivarsidan att det är denna lönemodellen ni förespråkar så är det upp till bevis nu!

En modern lönebildning är förutsättning för fackens relevans och fortlevnad och för företagens effektivitet och konkurrenskraft. Så vad väntar ni på?

/0 Kommentarer/av

Och den ljusnande framtid är vår?

Vågar man hoppas? Att regeringen nu kommer inse att jämställdhet i näringslivet inte kommer uppnås utan lagstiftning? Att unga kvinnor och unga män kan se fram emot en framtid där varje individ ges möjlighet att bidra utan hänsyn till kön?

I en mycket välskriven artikel i dagens DN beskriver Nyamko Sabuni den absurda situationen i Sverige, som anses vara världens mest jämställda land, men där näringslivet, och därmed den ekonomiska makten, helt domineras av män. Trots många goda ansträngningar händer i stort sett ingenting och jämställdhetsministern tycks nu ha insett att det behövs andra åtgärder.

Vi är många som gläds idag. Slaget är långtifrån vunnet, men insikten om att Sverige inte har råd att fortsätta med det vanvettiga slöseriet med välutbildade och kompetenta kvinnor tycks äntligen ha landat också hos Sabuni.En lång process återstår och vi kan förvänta oss motstånd från mörkermän av båda könen men förslaget som presenteras är ett stort steg framåt mot den dag när begreppet ” hög chef” inte längre är synonymt med ”man”.

/1 Kommentar/av

En udda fågel?

I början av varje år sprids en rad rapporter och statistik om vad som hänt det gångna året. Så även när det gäller antalet medlemmar i fackliga organisationer. När Ledarna i början av veckan berättade att vi återigen sett en kraftig tillväxt av chefer som vill vara medlmmar hos oss, kommenterades detta i TCO-tidningen med uttryck som ”Ledarna är en udda fågel i den fackliga världen”. Ett lite tvetydigt omdöme, men jag bestämde mig raskt för att tolka det positivt.

För Ledarna är en udda fågel vid arbetsmarknadens fågelbord, eftersom de personer som är medlemmar hos oss alla är chefer och alltid i minoritet på arbetsplatsen. Som chefer är våra medlemmar oftast lika lojala (ibland mer) med företaget än med sig själva. Vi är också udda eftersom vi kallar oss en chefsorganisation, och det är en fågel som inte tidigare funnits.

I vår tolkning är en chefsorganisation något som utvecklar och stödjer chefer i allt som har med arbetslivet att göra. Vare sig det handlar om att på ett bra och respektfullt sätt säga upp en medarbetare, ta fram en ny kvalitetspolicy för företaget man jobbar på eller få hjälp med att granska sitt eget anställningsavtal så ska man kunna hämta stöd och råd hos Ledarna. Vi kan möta alla chefens frågor utan att hamna i konflikt med andra medarbetare, eftersom vi bara är till för chefer.

Ledarnas fjäderdräkt växer sig allt tjockare och vi får mer dun för varje år. Genom ihärdigt PR-arbete har vi lyckats lyfta fram viktiga chefsfrågor i dagsljuset och fått fjädrarna att synas bättre.

De flesta av våra nuvarande medlemmar har kommit under de senaste tio åren och förra året var mer än hälften av de chefer som sökte medlemskap tidigare oorganiserade. Det visar tydligare än allt annat att det finns ett behov av nytänkande bland arbetsmarknadens organisationer. Talgoxar och gråsparvar är trivsamt och hemvant, men nya tider kräver   en mer färgsprakande fjäderdräkt och en större variation i fågelvärlden.

 

/1 Kommentar/av

Att sätta gränser är chefens ansvar.

Diskussionen om hur man ska få balans mellan arbetsliv och privatliv blir allt viktigare ju mer våra vägar för kommunikation utvecklas. Det som någon upplever som underlättande och effektivt kan för andra bli till en stressfaktor, ett gissel som gör det omöjligt att koppla av från jobbet. Det handlar i hög utsträckning om ett personligt förhållningssätt, men allt ansvar kan inte läggas på individen själv.

Unionens samhällspolitiska chef uttrycker i dagens SvD glädjande nog en tveksamhet inför att införa lagstiftning på området. Ett flexibelt arbetsliv är trots allt i huvudsak av godo, men vi måste utveckla ett gemensamt synsätt till fenomenet. Policys och riktlinjer ska tas fram på varje företag.

Det är nog bra, men viktigare ändå är att cheferna på varje arbetsplats tar ansvar och får mandat för att driva frågan med sina medarbetare. Riktlinjer och regler kan vara bra som ett ramverk, men det avgörande är att chefen har förutsättning att föra en dialog med varje enskild medarbetare

Tiden för de stora kollektiva lösningarna är förbi. Varje medarbetare ha r en unik livssituation och för att vi ska prestera vårt bästa på jobbet – och hålla i ett livslångt yrkesliv – måste arbetsvillkoren utformas individuellt så långt som möjligt. Det kräver mycket av både chef och medarbetare i form av öppenhet, förtroende och ansvarstagande, men är en fantastisk möjlighet till ett friare och mer effektivt arbetsliv.

/0 Kommentarer/av

Chefen som syndabock.

En mycket egendomlig krönika har dykt upp i ICA kuriren, skriven av en reporter vid namn Fredrik Kullberg. Utan att närmare ange orsak spyr han sin galla över det han kallar ”Ledarkulten”. Ledare är i Fredriks artiklel människor som anser sig finare och viktigare än andra och som inte drar sig för att försöka hitta lösningar på andras problem.

Men de är inte samma sak som chefer, för ”Det råder ingen tvekan om att chefer behövs. Men kan vi låta bli att göra så stor affär av dem, snälla?” skriver han vidare. Det är en svårläst och lätt obegriplig spya över människor som vill ta på sig ett ledarskap av något slag och inte döljer det för omvärlden.Det är svårt att förstå vad som ligger bakom. Egna dåliga erfarenheter av chefer eller andra ledare,eller en egen avbruten chefskarriär kanske?

Man kunde kanske bara rycka på axlarna och strunta i alltsammans om det inte var så att Fredriks krönika är en del av det förakt som chefer och ledare alltför ofta får stå ut med som en del av sin vardag.

”Dåliga chefer är orsaken till dålig arbetsmiljö” var en stor nyhet i Danmark i veckan. Utsagan baserade sig på en undersökning som en tjänstemannaorganisation i Danmark låtit göra. Vi har sett det många gånger förr, att man utser chefen till syndabock så fort något inte fungerar på arbetsplatsen. Den logiska reaktionen , att man måste se till att ha väldigt bra chefer när de nu är så himla viktiga, och dessutom ge dem riktigt bra förutsättningar, väntar jag fortfarande på.

I dagens Svd fanns ett annat exempel på hur man gör en chef till syndabock. I en stor intervju med Stefan Jacoby, tidigare VD på Volvo personvagnar, berättar han om hur han i sjuksängen efter sin stroke fick motta en skriftlig uppsägning . Utan vare sig förberedelse eller uppföljning. Tänk er själva vilket ramaskri det skulle blivit om en ”vanlig” anställd hade fått sin uppsägning på det sättet. Men för chefer är det ok, särskilt genom att i efterhand göra Jacoby till ansvarig för Volvos besvärliga situation. Att han inte tar emot det glädjer mig.

”- Jag kan faktiskt inte se att avskedet har att göra med hur jag skötte Volvo. Jag kan inte ansvara för nedgången i Europa på makronivå. ”

Det är inte synd om chefer, varken VDar eller andra. Vi har världens roligaste jobb och vi har valt det själva. Men det innebär inte att chefer ska utses till syndabockar i tid och otid och inte heller att man ska behöva ta emot allmänt sura utbrott från folk som inget vet!

/1 Kommentar/av

Vem vill bli chef?

,

I rapporten ”Vem sjutton vill bli chef?” som Ledarna släpper idag speglas synen på chefer och viljan att bli chef hos 4000 unga i fyra nordiska länder. Sverige och Europa står inför stora demografiska utmaningar med en åldrande befolkning. Just nu handlar det mesta om den höga arbetslösheten, men faktum är att många länder snart kommer uppleva en skriande brist på högutbildade och på chefer. I det sammanhanget är ungas vilja och drivkrafter att bli chef jätteviktig. Frågan belyses också i en debattartikel i dagens DI.

Men idag tvekar många unga inför att ta på sig en chefsroll. Skälen till deras tvekan handlar om svårigheten att förena ett ansvarsfullt och krävande uppdrag på jobbet med viljan att bygga en familj och ha tid över för annat. Den tvekan är störst hos de unga kvinnorna, där nästan hälften inte kan tänka sig en chefskarriär.

Unga människor är också tydliga i att de inte vill ta på sig ett uppdrag utanrätt förutsättningar och tillräckligt stöd ifrån arbetsgivaren.

Sammantaget är detta en bekymmersam utveckling som tydligt visar på behovet av att modernisera och förändra chefsrollen. Bättre tydlighet i uppdraget, fler individuella lösningar och en större öppenhet för arbetsgivarna att diskutera förutsättningar och villkor är det som måste till för att unga män och kvinnor skall vilja och våga kliva in i chefsuppdraget.

/0 Kommentarer/av

Fel verktyg skapar fega arbetsplatser

I förra veckan var en av de stora inrikesnyheterna att arbetsmiljön och ledningskulturen på Arbetsförmedlingen sägs vara riktigt dålig. Den fackliga organisationen ST har genomfört en anonym enkät där många av de som svarat uppger att de man inte vågar framföra kritiska åsikter av rädsla för repressalier. DN tar upp temat i söndagens ledare och ställer sig frågan om det finns en ohälsosam tysthetskultur som gränsar till feghet på svenska arbetsplatser.

Med de skyddslagar som omger anställningen i Sverige är det svårt att förstå att människor på allvar är rädda  på jobbet. Visst är det lättare att göra sig populär bland chefer och kollegor som en positiv ja-sägare än som en öppet kritisk och ifrågasättande person, men jag har ännu aldrig upplevt att kritik som framförs öppet och med ett gott syfte bestraffas.

Däremot har jag flera gånger varit med om att anonyma enkäter snarare skapar än löser problem.

Missnöje och oro är destruktivt för produktivitet och utveckling, och det är en av chefens viktigaste uppgifter att bygga ett öppet och bra klimat i sitt arbetslag.

Inte alla chefer är lika bra på detta, och ibland handlar det också om vilka förutsättningar som ges. Att som chef för stora medarbetargrupper, 40 och fler är fortfarande vanligt i offentlig sektor, hinna se och bekräfta alla medarbetare är nästan omöjligt. Ett otydligt och frånvarande ledarskap ger grogrund för informella ledare, konflikter och tysthetskultur.

Men problemet löses inte genom anonyma personalenkäter, som ger människor tillfälle att projicera sitt missnöje och sin oro för allt möjligt på arbetsplatsen och på chefen. Och när chefen ska försöka hantera de anonyma synpunkterna väntar bara en ny tystnad.

Att bygga civilkurage hos chefer och medarbetare är ingen lätt uppgift, men det är nödvändigt för att uppnå bra resultat. Och det sker inte genom att uppmuntra anonymt tyckande utan ansvar, det sker genom att ge chefer förutsättningar att arbeta med ett transparant och närvarande ledarskap.

/5 Kommentarer/av