Arbetet mot korruption måste ledas av chefen

Igår presenterades en rapport om allmänhetens förtroende för etik och moral i offentlig förvaltning. Bitvis var det ett plågsamt uppvaknande att inse att de senaste årens avslöjanden om korruption och allmän svajighet faktiskt påverkat vår syn. Åtgärder som ökad revision och slumpvis granskning av kommuners verksamhet är förslag som ska förbättra läget. Men i en ledare i dagens DN sätter Susanna Birgersson fingret på problemet genom att skriva så här:

”Det är en enorm skillnad mellan en organisation där man diskuterar var gränserna går för vad en politiker eller tjänsteman kan låta sig bjudas på eller hur man handlägger ärenden som rör bekanta, och en där man inte pratar om saken alls. Det är en fråga om, ja, ledarskap.”

För lika väl som chefer ibland varit de som är inblandade i skandalerna, är det cheferna som sitter på lösningen på problemet. I en undersökning som Ledarna gjorde i början av förra året säger så gott som alla chefer att de förstår och välkomnar sin viktiga roll som förebild och föredöme på arbetsplatsen. Många säger att man vill arbeta mycket mer med frågor kring etik och värderingar, men att man saknar ett uppdrag från den högsta ledningen. Brott och oegentligheter begås alltid av individer, men en korrupt miljö skapas av många. Ansvaret för det grundläggande värderingsarbetet ligger på den högsta ledningen, om det brister lämnar man fältet fritt för girighet och mänskliga svagheter.

Kontroller kan vara nödvändiga men kommer aldrig leda till en verklig förändring. För att komma åt de problem som blottas i rapporten finns det bara en väg att gå. Ge utrymme för en riktig dialog om värderingar och förhållningssätt på arbetsplatsen och låt cheferna visa ledarskap i frågan.

/0 Kommentarer/av

Chefen reducerad till förhandlare

Igår avslutades s-kongressen i Göteborg. I relativt stor öppenhet har vi alla kunnat följa de processer som lett fram till beslut om ställningstaganden i för partiet svåra frågor. Partiledningen har gång på gång förklarat sig som vinnare, efter att ha uppnått den godtagbara kompromissen.

Jag har inga synpunkter på besluten eller s framtida politik, men jag kan inte låta bli att fundera över vad processerna säger om det ledarskap som utövas.

Den modell för ledarskap som de flesta i Sverige bekänner sig till innebär delaktighet och inflytande för medarbetarna, fokus på utveckling snarare än styrning och ett stort utrymme för individen. Utanför Sverige upplever många att vi reducerat chefens roll till att bli en samordnare utan tydliga mandat.

Min egen chefskarriär har skett helt i ljuset av det ledarskap jag beskrivit ovan. Jag tror verkligen på fullt allvar att man når ett bättre resultat med fler personer delaktiga. Men på senare tid har jag börjat oroa mig för att det ställs i motsättning till att chefen också måste vara engagerad, drivande och framförallt vilja något själv!

På s-kongressen tycker jag att vi ser chefen reducerad till förhandlare.

Chefer måste kunna lyssna, väga in och kompromissa. Men de måste också kunna ta strid för det som de ser som den bästa vägen och våga använda sina mandat för att genomdriva det som man tror på. En bra chef måste ha mod att  vara öppen och att lyssna – men också mod att stå upp för sin egen övertygelse.

Det svenska ledarskapet tjänar oss bra, och har goda förutsättningar för framtiden.  Men vi får inte låta delaktigheten utvecklas på bekostnad av tydlighet och engagemang hos de som vill ta på sig ett chefsuppdrag. Starka chefer och kompetenta medarbetare är inte en motsats utan varandras förutsättning.

/0 Kommentarer/av

Jag hade inte tänkt kommentera industriavtalet….

Jag hade inte tänkt kommentera industriavtalet i år. Hela processen känns alltmer underlig, en slags danse macabre där figurer rör sig runt varandra i stela och invanda rutiner, efter förutbestämd regi. För att slutligen idag slå på trumman för resultatet, 6,8%.

Just 6,8% är vad Sveriges anställda inom industrin förväntas förbättra sina prestationer med de kommande tre åren. Oavsett konjunktur och global konkurrens, oavsett uppgift eller position på företaget och oavsett vilket företag man jobbar på. Lönerna för en halv miljon människor bestäms i Stockholm, av en handfull fack- och arbetsgivarrepresentanter som aldrig satt sin fot på ditt jobb eller sett vad du presterar. Man påstår visserligen att den individuella lönesättningen nu tar fart ute på företagen, men är som vanligt inte överens om 6,8% är taket eller golvet. Och med individgarantier delvis kvar, blir det småsmulor över att fördela individuellt.

Nej, jag hade inte tänkt att kommentera avtalet och det faktum att arbetet för att modernisera lönebildningen nu gör halt i ytterligare tre år.

Men så började jag tänka på vad detta får för konsekvenser. Inte på Metall eller Teknikföretagen, inte på Medlingsinstitutet eller på Näringslivsdepartementet – utan ute på företagen. På Volvo och Scania, på lilla  Nisses plåt i Gnosjö eller på Ericsson och andra företag som står mitt i konkurrensens malström. Där man ska leva med dessa hopplöst föråldrade avtalsmodeller som inte ser lönen som en investering i de anställdas kompetens och engagemang, utan som en rättighet som ska smetas ut lika för alla.

Och för alla chefer. Som i ytterligare tre år ska se sina allra skickligaste medarbetare i ansiktet och efter att ha höjt deras prestationer till skyarna i utvecklingssamtalet, bara ha ynkliga hundralappar att belöna dem med. Chefer som får svårt att levererara önskade resultat eftersom de bästa och mest kompetenta medarbetarna kommer söka sig till företag där lönen är individuell och speglar din egen prestation.

Som en sista bastion slår avtalsrörelsen vakt om alltigenom kollektivistiska principer. En för alla –  alla för en. Hur länge ska det fortsätta? Hur länge ska man värna organisationernas makt mot det enskilda företaget och den enskilde medarbetarens intresse? Hur länge ska vi vänta tills Sverige får en modern lönebildning?

/3 Kommentarer/av

Släpp taget SACO!

I ett inlägg på Sacobloggen svarar Göran Arrius på min kommentar till hans i (nästan) alla avseenden utmärkta debattartikel i dagens SvD.

I SACO vill man inte gå hela vägen med individuell lönesättning, utan man vill ha kvar de normerande centrala avtalen. På så sätt tar man ett samhällsansvar och förenar det bästa ur två världar.

Men så funkar det inte i verkligheten, det vet både Ledarna och SACO av egen bitter erfarenhet. Vi kan prata hur mycket som helst om att 2,6% bara är en riktlinje, en norm på makronivå, det kommer ändå styra löneprocessen på de enskilda företagen.

Och det kommer leda till att företag som har det lite svajigt, kanske befinner sig i ett uppbyggnadsskede med små marginaler kommer tvingas att betala högre löner än de har råd till. Med i värsta fall en konkurs som resultat.

Men ännu värre, företag som har goda resultat och borde låta chefer och medarbetare få del av det i löneutveckling, kommer  undan med hänvisning till ”märket”. Och lönerna för duktiga akademiker och chefer hålls nere.

Samhällsansvar innebär för mig  en lönesättning som stöder företagen så att de kan växa och utvecklas. Och som gör det möjligt för medarbetare och chefer i framgångsrika företag att fullt ut få ersättning för sina prestationer.

Tiden då fackliga organisationer agerar förmyndare för sina medlemmar och tecknar centrala löneavtal är förbi. Precis som Göran Arrius påtalar i sin debattartikel finns det andra uppgifter för oss. Så släpp taget SACO!

/0 Kommentarer/av

(Nästan)Alla rätt SACO!

I en utmärkt artikel i dagens SvD tar SACO genom sin ordförande Göran Arrius kraftfullt ställning för att förnya svensk lönebildning och helt gå över till individuell lönesättning. Det som redan är verklighet för väldigt många av SACOs välutbildade och eftertraktade medlemmar upphöjs till norm.

För skälen är många och övertygande anser Göran Arrius.

Produktivitet och effektivitet – det som i verkligheten  skapar löneutrymmet – gynnas av att medarbetarna stimuleras genom en lönesättning som ger feedback på prestationen. Jämställdheten ökar genom att lönesamtalen sätter fokus på den enskildas resultat kopplat till verksamhetens mål, och fördomar och förutfattade meningar kan spela mindre roll. Och slutligen så kräver kunskapssamhällets arbetsmarknad med dess vitt skilda arbetsuppgifter  en ny lönemodell, hävdar Göran Arrius.

Så långt allt väl och jag gläder mig åt att ha fått en stark partner i kampen för en modern arbetsmarknad.

Men trots denna övertygande argumentation är SACO inte helt på banan. För den centrala avtalsrörelsens alltmer förlegade dans runt ”märket” måste finnas kvar, enligt Göran Arrius, och han drar sig inte för att särskilt hylla industriavtalet. Centralt fastställd norm och individuell lönesättning på företagen är det bästa. Avtalskramarna  hos båda parter, de som triggas av dramaturgin i avtalsrörelsens turer och som har sina största ögonblick då märket spikas håller ett fast grepp om oss alla.

Genom Ledarnas tjugo års erfarenhet av strävan efter individuell lönebildning vet jag att det inte går att äta kakan och ha den kvar Göran! Så länge det sätts centrala procentsatser kommer det vara styrande i alla diskussioner när den verkliga avtalsrörelsen tar fart, ute på företag och förvaltningar.

Och den individuella lönesättningen, som innebär att du får betalt efter din prestation och företagets betalningsförmåga, blir bara en snöpt variant utan kraft.

 

/2 Kommentarer/av

Kvinnor är väl som folk är mest

”Kvinnor är väl som folk är mest”, konstaterar Maria Ludvigsson i SvD idag. Ja, så är det naturligtvis. Desto konstigare är det då att kvinnor inte alls har samma möjligheter eller sannolikhet att bli chef och ledare.

Sveriges chefsorganisation Ledarna ställer sig bakom kravet på en lagreglerad kvotering till börsbolagens styrelser. För det är ju som Maria Ludvigsson själv skriver i sin ledare att det inte leder till sämre lönsamhet om kvinnor ges samma möjlighet till karriär som män.

Tvärtom riskerar vi att missa en massa talanger om vi fortsätter att normrekrytera enbart ur halva befolkningen. Bilden av att en lyckad chef eller företagsledare är en vit, svensk man mitt i livet måste förändras om vi inte ska förbise de bästa och mest lämpade kandidaterna.

Historiskt så vet vi idag att vi på motsvarande sätt gått miste om stora kvinnliga vetenskapsmän eller för den delen kvinnliga konstnärer för att de enligt den tidens anda ansågs bättre lämpade att stanna hemma och föda åtta barn och laga mat åt den store manlige konstnären. Idag borde vi veta bättre. Nämligen att kvinnor är som folk är mest. Och därför ska ha samma möjligheter till utveckling som andra.

Tomas Oskarsson

www.twitter.com/tomasoskarsson

Du kan också tycka till på:

Min Ledarna-idé

/0 Kommentarer/av

Det är inte lönen som är mödan värd….

,

..åtminstone inte för alla de chefer som sliter i restauranger, städverksamhet, vård och omsorg . Nej, man får hoppas att det är annat som driver dem att gå till jobbet varje morgon. Ett roligt uppdrag kanske, eller lojalitet med medarbetare eller t.o.m kunder, för man får ofta dåligt betalt för sitt arbete .

Det visar Ledarnas cheflönestatistik, som släpps idag. Hur ”stort” ledarskap du har i ditt uppdrag påverkar lönen iliten utsträckning. Många chefer – oftast kvinnor – i dessa branscher kan ha personalgrupper på femtio medarbetare och mer. Deras ledarskap är helt avgörande för att driva och utveckla verksamheten och ändå ser man löner på runt 30.000 och ännu lägre! Det är skamligt!

Skamligt är det också att gapet mellan mäns och kvinnors chefslöner ökar för tredje året i rad. Idag får en kvinna med ett helt likvärdigt chefsuppdrag 2000 kronor mindre varje månad. Uträknat på en livslön blir det stora summor, men det är kanske ändå inte det värsta. För att vi som nation ska behålla vår konkurrenskraft i framtiden måste chefsuppdragen inom företag och offentlig förvaltning locka till sig de allra bästa av den nya generationen.  Att i ett sådant läge signalera att ledarskap värderas olika beroende på kön är inte bara orättvist, det är också dumt!

Dumt är det också att betala chefer i offentlig sektor lägre löner. Medianlönen är 2300 kronor lägre än i privat näringsliv, trots att några av de tuffaste och mest komplexa chefsuppdragen finns där. När man dessutom väger in att sveriges kommuner och landsting står mitt i sin största utmaning någonsin – att få tillräckligt många människor att vilja jobba där för att klara välfärdsuppdraget under kommande år, så tar man sig för pannan. Årets lönestatistik befäster tyvärr bilden av att  offentlig sektor värderar ledarskapet lägre.

Så vad är då en chef värd? Ja, självklart beror det på uppdrag och prestation. Men varje chef är värd att få ett bra lönesamtal som tydligt kopplar den egna prestationen till utfallet, där kompetensen och resultatet är det som styr, inte kön eller status på verksamheten.

Chefer är viktiga. Väldigt få tjänar några fantasilöner men väldigt många gör ett fantastiskt jobb!

/1 Kommentar/av

Den nya begåvningsreserven?

,

För länge sedan talade man i Sverige om något som kallades begåvningsreserven. Det var ett lätt nedsättande uttryck som användes om människor ur arbetarklassen som inte hade möjlighet att skaffa sig utbildning, men som trots det gjorde karriär i kraft av sin egen begåvning och drivkraft. Oftast inom politiken eller organisationsvärlden, men även inom företag och offentlig förvaltning. Begreppet innebar att det fanns människor på arbetsmarknaden som inte presterade till sin fulla förmåga.

En modern variant av uttrycket har myntats, jag tror av Birgitta Olsson, när hon talar om att Europa har ” the world’s best educated housewifes”.

I båda fallen handlar det om människor som av fördomar eller formella hinder inte tillåts att utvecklas och bidra till samhället efter sin egen bästa förmåga.

Idag presenterar Ledarna en grupp människor som utgör ett levande bevis på att saker kan vara annorlunda. Det är kandidater till utmärkelsen Framtidens Kvinnliga Ledare som delas ut den 14 maj, unga kvinnor som i kraft av sin kompetens, drivkraft och begåvning gjort en lysande chefskarriär trots sin ungdom. Genom sitt exempel visar de på den kraft som finns att hämta om man en dag bestämmer sig för att börja rekrytera chefer enbart på kompetens.

Sverige är ett litet, uschligt land i utkanten av världen. Vi har inte mycket att konkurrera med. Men vi har unga, välutbildade människor med kompetens och vilja att leda och utveckla våra företag och förvaltningar.

Så vad väntar vi på? Hur länge ska vi fortsätta att välja bort halva befolkningen till toppjobben? När ska vi ta vår tids begåvningsreserv i anspråk?

/0 Kommentarer/av

Varför vågar inte Sverige?

,

Just hemkommen till Sverige efter möte med Confédération Européenne des Cadres -Europas chefsorganisation – läser jag ett helt uppslag i dagens SvD om kvinnors ställning på den svenska arbetsmarknaden. Huvudrubriken är ”Kvinnors kompetens syns inte”. Utgångspunkten är Allbrightrapporten som kom i veckan och som än en gång belyser det sorgliga tillståndet i Sverige att vi fortfarande slösar bort ofattbara mängder mänskliga resurser genom att tillåta att fördomar och vanföreställningar att styra rekrytering till chefspositioner och styrelser.

För mig känns det extra konstigt, efter att i flera dagar ha umgåtts med chefer från Italien, Spanien och Tyskland, länder som vi uppfattar som väsentligt mer konservativa i jämställdhetsfrågor. Men där finns antingen lagstiftning på plats, eller aktiva diskussioner om styrelsekvotering. Medan vi i Sverige duckar för frågan, eller som en av de intervjuade i SvD säger ” Det är en stor attitydförändring som måste till, inte kvotering”. Men man missar poängen. Kvotering är just en väg till att snabba på attitydförändringen, genom att  enkelt visa att kompetensen inte sitter i könet!

Uppenbarligen har många i Sverige mer tålamod än jag har. För jag tycker inte att det är ok att vi ska vänta i all evighet på att det ska gå upp en talgdank hos ägare, företagsledare och politiker, att välutbildade och meriterade kvinnor kanske skulle kunna göra nytta i näringsliv och offentlig sektor. Medan andra länder i Europa springer förbi oss och blir mer konkurrenskraftiga.

Det man diskuterar just nu i Europa är hur man kan öka tillgången på ”high skilled labour”, det vill säga personer som också kan tänkas ta chefsjobb. Det mest uppenbara är reserven av ”welleducated housewifes” som finns i de flesta europeeiska länder. I Sverige ser det annorlunda ut, men vi använder inte längre det försprång vi en gång haft genom att män och kvinnors förvärvsfrekvens blivit alltmer lika. Vi har tillåtit utvecklingen att stanna upp och accepterar att kompetenta och engagerade kvinnor ställs utanför ledningsgrupper och styrelserum.

Det var längesedan Sverige var Europas mest framgångsrika land, och tyvärr känns det som att vår egen inskränkthet och någras maktbegär kommer hindra oss från att återta den platsen på mycket lång tid.

/2 Kommentarer/av

Fyra gubbs och ingen Coca-Carola

Som enda arbetsmarknadsorganisation (på såväl arbetstagar- som arbetsgivarsidan) fattade Ledarna på kongressen 2010 beslut om att ställa sig bakom kravet på en lagreglerad könskvotering till börsbolagens styrelser.

Vissa år går det visserligen åt rätt håll, men andra år backar utvecklingen. Helt säkert är att det kommer att ta mycket, mycket lång tid innan vi på allvar rekryterar de bäst lämpade ur hela befolkningen.

I lördags vann fyra erfarna herrar i övre medelåldern en av deltävlingarna i melodifestivalen. Ingen sextonårig Carola så långt ögat nådde. Ingen Pirelli. Ingen Nicole. Inte ens en Amy Diamond.

På vinnarscenen stod istället inte mindre än nio herrar från medelåldern och uppåt. Det såg ut som vilken börsbolagsstyrelse som helst. Med västar och allt.

Denna utveckling i kombination med unga kvinnors allt högre utbildning får mig att undra: håller schlagervärlden på att åstadkomma det skifte som varken näringsliv eller regering klarar av? Jag ser en framtid! Om femton år ser ni mig i paljettopp vinna deltävlingen i Bollnäs långt bort från alla styrelserum.

Läs mer om Ledarnas ideologiska program.

Tyck gärna till om Ledarna och våra frågor på vår idésida.

Tomas Oskarsson

www.twitter.com/tomasoskarsson

 

/1 Kommentar/av