Inte mindre än tre debattsvar, med Ledarnas i topp, i dagens DI visar hur ministrarna Lööf och Sabuni missbedömt läget när de i en debattartikel i onsdagens tidning hävdar att kvinnliga chefer måste anstränga sig lite mer för att komma åt toppositionerna inom näringsliv och offentlig förvaltning.

Jobba mer, köp fler hemtjänster och starta egna företag så ska allt lösa sig. Men att politiken skulle ta ansvar för att förverkliga jämställdheten i Sverige genom en enkel symbolhandling som kvotering till bolagsstyrelser avvisar ministrarna med kraft.

SvD lägger idag ytterligare en pinne på brasan genom att visa hur kvinnor konsekvent missgynnas i rekrytering till topposter. Två tredjedelar är män och en tredjedel är kvinnor av de som rekryteras till chefsposter på högre nivå. Och detta trots att flera av de rekryteringsföretag som intervjuas vittnar om en vilja hos många kunder och en egen ambition att föra fram ett jämställt urval. Så vad är det som fattas?

 

Ingen hävdar numera på allvar att inte det finns lika många kompetenta och meriterade kvinnor som män i samhället. Men när selektionen startar redan på mellanchefsnivå, där bara 27 procent av cheferna är kvinnor, kommer vi aldrig komma någon vart utan kraftfulla åtgärder.

Nyamko Sabunis tid som jämställdhetsminister har präglats av en lång rad försök att lägga hela problemet i kvinnors knä. Man har utbildat ”ambassadörer”, satsat styrelseutveckling på redan kompetenta kvinnor och nu senast hävdat att kvinnorna måste jobba mer. Vad som helst utom kvotering till bolagsstyrelser.

Och under tiden tappar Sverige en stor del kompetenta unga chefsämnen till andra yrken och andra positioner. För unga kvinnor kan lätt se att deras strävan efter en topposition inte kommer löna sig.

Låt mig säga det igen:

Nej, kvotering löser som enskild handling inte problemet! Men det är den mest kraftfulla symbolhandlingen som man kan vidta för att visa att jämställdhet inte bara handlar om rättvisa utan också om konkurrenskraft och överlevnad för Sveriges näringsliv.

I TCO-tidningen beskrivs hur det nya centrala löneavtalet mellan arbetsgivare och tjänstemän inom Försäkring och finans som slöts i fredags redan har givit upphov till oenighet.

2,6 % gäller, säger arbetsgivarna. Nej lokalt kan man komma överens om vad som helst, säger arbetstagarna. Total förvirring således.

Kan man få ett tydligare exempel på hur fel det blir när man tror sig kunna kombinera centrala procentsatser med  individuell lönebildning?

Lokal, individuell lönebildning innebär att lönen ska spegla den enskildes bidrag till företaget och företagets betalningsförmåga. Kort sagt: om du arbetar på  företag eller  förvaltningar som går bra, är effektiva och genererar överskott eller vinst och du har bidragit till det resultatet så ska det synas i din lönerevision. Och eftersom vi alla är olika kommer det synas olika mycket.

Därför är centrala siffror alltid fel, vare sig det är 10, 5 eller 2,6%.

Med centrala löneavtal får arbetsgivaren en ursäkt att inte belöna duktiga medarbetare som förtjänar mer, genom att gömma sig bakom den framförhandlade procentsatsen. Det innebär att chefer går miste om möjligheten att premiera medarbetare som ansträngt sig extra och ofta tvingas att belöna en dålig arbetsinsats.

Procentsatser som förhandlats fram i ett sammanträdesrum i Stockholm kan aldrig någonsin förenas med en lokal individuell lönebildning!

Vi har inte hört så mycket om Håkan Juholt de senaste dagarna. Men han klarar sig nog. Annars är han ett tydligt exempel på hur löst man kan sitta som chef eller ledare i Sverige när förtroendet tryter.

I takt med att du klättrar på karriärstegen så minskar också ditt anställningsskydd. I en glidande skala minskar ditt lag- och avtalsreglerade skydd mot att plötsligt stå på gatan. I många fall innebär det i praktiken att när förtroendet är förbrukat så får du gå. Även om du inte tillhör den yttersta ledningen och därmed är undantagen i Lagen om anställningsskydd.

Så här är det, och så här måste det nog också vara. Det är svårt att ha en förtroendeställning om man inte har förtroende. Men i de kommande förhandlingarna om nya omställningsavtal kanske parterna, LO, PTK och Svenskt Näringsliv, borde reflektera över detta? Är det så att cheferna har blivit de nya tjänstemännen?

När uppdelningen mellan arbetare och tjänstemän en gång gjordes berodde det till stor del på att tjänstemännen ansågs ha en särställning visavi arbetsgivaren. Tjänstemannen var helt enkelt arbetsgivarens representant och närmaste förtrogne. Sedan dess har mycket hänt och det är allt svårare att skilja arbetare från tjänstemän, och den generation som nu kommer ut på arbetsmarknaden förstår över huvud taget inte vad vi pratar om. Kanske vore en naturligare uppdelning den mellan medarbetare och chefer, eftersom cheferna har en förtroendeställning men också ett svagare anställningsskydd.

Om inte annat så kan det vara bra att reflektera själv över sin egen situation. Håkan Juholt klarar sig säkert, men hur ser dina egna avtal och överenskommelser ut? Kontakta gärna Ledarna för att gå igenom din situation.

Tomas Oskarsson

Tomas på Twitter

Nedläggningen av Astra Zenecas forskningsavdelning är ett svårt slag för Södertälje, för Stockholmsregionen men också för utvecklingen av Sverige som konkurrenskraftig kunskapsnation.Den typen av verksamhet som bedrevs på Astra Zeneca, forskning och innovation i branschens framkant, är det som av nästan samstämmiga politiker i alla läger utmålas som vägen framåt för nationen. Men bilden målas tyvärr än så länge med vattenfärger.

Det finns flera pusselbitar som saknas för att det ska bli verklighet, och vi som en liten, glest befolkad nation ska kunna ta den position som vi vill ha. I dagens DN uttrycker man på ledarsidan sin frustration över att vi vi har långt kvar till att göra verklighet av visionen. 

Satsning på forskning och utveckling måste bli verklighet och inte bara ord. Universitet och högskolor måste utvecklas från att vara syselsättningsprojekt utspridda över mellanstora svenska städer till att bli spännande och attraktiva utbildningsplatser med en storlek som kan locka även andra länders forskare hit.

Men även arbetsmarknaden måste moderniseras i snabbare takt. Hur ska vi kunna ta till vara kunskap när det mest grundläggande systemet, lön, inte premierar anställdas prestationer? Och chefer inte tillåts belöna duktiga medarbetare?

 En lönebildningsmodell med tjocka rötter i 70- och 80-tal ger inte Sverige de bästa förutsättningarna att vara en konkurrenskraftig arbetsmarknad eller företag konkurrenskraft för att  klara av en hårdnande internationell konkurrens.

Alla företagsnedläggningar är svåra och sorgliga ur individens perspektiv. Men de som drabbar vår gemensamma framtid är skrämmande ur ett nationellt perspektiv och borde stämma såväl politiker som arbetsmarknadens parter till eftertanke.

I Dagens Arena kan man läsa nedslående siffror på jämställdheten i styrelserna i kommunala bolag. Den är obetydligt bättre än i bolagsstyrelserna, trots att verksamheten är politiskt styrd och samtliga svenska partier säger sig hålla jämställdheten högt. Ja en del har t.o.m. feminismen inskriven i partiprogrammet.

På en fråga vad hon tänker göra åt det svamlar den ansvariga ministern om utredningar och systematiskt arbete och att hon ska ”arbeta vidare med idén”. Vad som helst utom kvotering!

Problemet har inte uppstått nu. Frågan har stått i fokus i decennier med politiker av alla olika schatteringar vid makten både i kommuner och i riksdagen. Ingen har velat ta i det och ingenting händer av sig själv.

Vad är det som är så himla farligt med att stifta en lag som ser till att saker blir som vi vill ha det? Ingen enda person motsätter sig att genusblandade grupper är det bästa för verksamheten, vare sig vi pratar om arbetsgrupper, ledningar eller styrelser. Så vad väntar vi på?

Det är inte en ny utredning som behövs Nyamko Sabuni, utan helt enkelt lite mod!