Vårdförbundets nya löneavtal innehåller inga siffror. Med en briljant formulering förklarar ordförande Anna-Karin Eklund i dagens DN varför: ”Det skulle mest bli ett hinder för en värderingsdiskussion”.

 Förutbestämda procentsatser, nivåer och individgarantier har just den effekten, de leder tanken bort från det förutsättningslösa lönesamtalet som ska handla om  individens prestation och uppdrag. Istället för att sätta fokus på den enskildes kompetens, engagemang och bidrag till verksamheten på lokal nivå  styr den centralt avtalade siffran till att arbetsgivaren kan gömma sig bakom en annan, högre instans.

Vårdförbundet har delvis dåliga erfarenheter av arbetsgivare som utnyttjat tidigare sifferlösa avtal till att ge låga och dåligt motiverade löneökningar. Eller som struntat i den viktiga processen och inte lagt tillräcklig kraft på lönesamtalen.

Trots det vågar man visa arbetsgivarorganisationen SKL förtroendet att göra ett nytt försök.  Det är modigt, och tyder på en stark övertygelse om en modern löneprocess, där individen står i centrum och lönesamtalet inte belastas av centrala avtal.

Idag är det dags för Ledarna att berätta vad Sveriges chefer tjänar. För det är vi, och inte kvällstidningarna, som sitter på sanningen om priset på ledarskap och ansvarstagande.

Det är roligt att vara chef och det är tur, för annars skulle vi aldrig få någon att ta chefsjobben. Det lönar sig nämligen dåligt.

 Det står ett skimmer kring begreppet chef, ett skimmer av makt och inflytande, av höga löner och fina villkor. Men verkligheten är långt därifrån. Medianlönen för svenska chefer är 36.500 kronor. Inte så pjåkigt tycker kanske någon, men då ska man komma ihåg att begreppet median innebär att hälften av Sveriges chefer tjänar mindre!

Många, många chefer i alla branscher går till jobbet och tar ansvar för medarbetare, arbetsmiljö och verksamhetsutveckling utan att få mer än ett par tusenlappar i månaden extra  för det. Både företag och offentlig sektor vittnar om att de får allt svårare att rekrytera chefer, framförallt på låg- och mellannivå. Kraven på chefer i de positionerna är stora, framförallt på ständig tillgänglighet och på förmåga att leda medarbetarna till högre prestationer. I ett hårdnande samhällsklimat, där varje person förväntas göra sitt yttersta på jobbet, är det chefen som ska fånga upp och coacha de medarbetare som sackar efter. Och avsluta anställningen när det inte går längre.

Många chefer med stora personalgrupper, inom offentlig sektor, inom handeln och servicenäringen vittnar om att närheten till de många medarbetarna är det som gör jobbet roligt och spännande. Men det är också det som gör att man inte orkar i längden utan till sist kliver av sitt chefsuppdrag.

Ett gott ledarskap har ett stort värde för alla verksamheter. Men det har också ett värde för samhället, ett värde som syns i att människor mår bra och trivs på sina jobb. Det värdet ska synas i chefernas löner. Priset på gott ledarskap är alldeles för lågt i Sverige!

Vilken position och vilket ansvar tar de olika aktörerna på den svenska arbetsmarknaden? En vän till mig beskrev nyligen avtalsförhandlingarna mellan ett LO-förbund och dess motpart som ren terrorbalans. Med den inställningen, eller verkligheten, så är det kanske inte så konstigt att man inte vill vara den förste som flyttar fötterna och öppnar för en utveckling av framtidens kollektivavtal.

Men man kunde ju tycka att organisationer som är mer inställda på tillväxt och samarbete skulle ta tillfället i akt att spela en roll i utvecklingen innan utvecklingen själv har sprungit ifrån dem. Men trots att alla varningslampor lyser så är det få aktörer som orkar öppna för en sån diskussion. Vi ser att organisationsgraden sjunker samtidigt som allt färre företag vill ha de traditionella kollektivavtalen. Ändå fortsätter arbetsmarknadens parter, på bägge sidor, att knyta fina rosetter på omslagspappret utan att diskutera paketets innehåll. Man snackar om att modernisera mötesformer och föryngra styrelser utan att ta sig an sakfrågorna. Hur länge kan en produkt som inte marknaden vill ha fortsätta att vara norm? Vi behöver kollektivavtal som upplevs som attraktiva och åtråvärda av användarna. Ganska enkelt egentligen. Eller så har jag fel, och det är som med den konserverade gröten.

Samhällsansvar är ett begrepp som ofta används för att försvara centrala avtal. Genom att ge alla företag och alla anställda inom en viss bransch en gemensam norm för löneutveckling säger man sig ta  samhällsansvar för den ekonomiska utvecklingen.

Med just det ordet avfärdar Cecilia Fahlberg, ordförande i Unionen, i en artikel i Lag & Avtal sifferlösa avtal och ett modernt synsätt på lön. 

På Ledarna menar vi att samhällsansvar är något helt annat.

Samhällsansvar tar man genom att utveckla modeller för lönesättning som stämmer med moderna värderingar och som ger varje individ en tydlig återkoppling på sin egen prestation och förutsättningar att påverka lönen. Modeller som också tar hänsyn till företagens olika förutsättningar och placerar lönebildningen så lokalt som möjligt.

Ett sådant avtal skapar motiverade och engagerade medarbetare och bidrar till företagens konkurrenskraft och ekonomisk utveckling. Det framgångsrika företaget får utväxling på sina lönekronor och kan växa ytterligare.

Det tycker vi är samhällsansvar.

Man brukar säga att det gäller att välja rätt chef om man vill ha ett bra arbetsliv och göra karriär. Det här gäller förstås även dig som själv är chef, hur du funkar ihop med din chef är o och o för hur du själv ska kunna leda.

Eftersom karriärvillkoren för kvinnor och män ser så olika ut är det extra viktigt att välja rätt chef om du är kvinna. Jag får ofta frågor om detta ”Hur gör man för att veta att den chef som man ska få är bra?” Man får kolla upp chefen, såklart. Det är ju lika viktigt att du funkar med chefen som att chefen funkar med dig. Hur man gör mer konkret för att kolla upp chefen kan du läsa om i senaste numret av Campus där jag ger råd om just detta.

Häromdagen fick jag en undersökning i min hand som visar på ytterligare en faktor som kan spela roll för hur kvinnors karriärvillkor skapas i en organisation. Tre forskare från Columbia University har tittat på danska företagsledare och sett att om den manliga vd:n har döttrar så minskar löneskillnaderna i organisationen. Om dottern dessutom är vd:ns första barn så minskar löneskillnaderna ännu mer. Det sker då en drastisk förändring i den manliga vd:ns inställning till kvinnors lönenivåer.

Löneskillnader är ju något man lätt kan räkna sig fram till och därmed ofta ett bra första steg för att kartlägga jämställdheten, eller bristen på jämställdhet, i en organisation. Om vd:ns inställning till kvinnors lönenivåer påverkas av om han har en dotter eller ej så kan man också tänka sig att det påverkar kvinnors karriärvillkor generellt i organisationen. Så nästa gång som du ska byta chefsjobb, kolla upp om vd:n har en dotter!

Klara Adolphson