All insyn är inte av ondo

I söndagens Svd skriver TCO en debattartikel om övervakning på jobbet och riskerna för att ett alltmer spårbart liv inskränker individens rätt till privatliv. Det är lätt att dela oron, men det är också lätt att se ett problem med alltför långt gående inskränkning i arbetsgivarens rätt att ha insyn i de anställdas datortrafik.

Som chef är du ansvarig för att medarbetarnas tid och kompetens används för att nå det resultat som företaget önskar och som de faktiskt betalar lön för. Du är också ansvarig för att se till att ingen med hjälp av datorer eller på annat sätt använder sin arbetstid till att ta del av eller sprida värderingar som strider mot företagets grundläggande etik.

Att man i god ordning och med respekt både för den enskilde och arbetsplatsens kultur och värderingar lägger fast vad som är acceptabelt – och önskvärt – beteende är inte ett intrång i privatlivet.

Självklart ska alla människors rätt till personlig integritet värnas i det längsta, men lika självklart är det att en chef gärna vill vara informerad om vad medarbetarna har för sig på arbetstid.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Är gammal äldst?

En egendomlig diskussion pågår just kring vem som helst bör ställas utanför arbetsmarknaden i lågkonjunktur.

Sven-Otto Littorin har uttalat sig om att det ur samhällets synpunkt är bättre att unga människor blir uppsagda om det råder arbetsbrist. Redan detta uttalande är egendomligt. Om man betraktar det ur samhällets perspektiv borde väl unga människor, med av samhället betald, färsk utbildning rimligtvis vara de mest värdefulla? Och om man nu inte bara tänker på pengar, kan man också fundera över vad det kostar i form av tappade sugar och förlorat livsmod för en ung människa att gå arbetslös mellan korta påhugg.

Urban Bäckström på Svenskt näringsliv kontrar med att om företagen bara får reglera anställningarna själva så kommer plötsligt nya jobb uppstå (genom uralstring?)och problemet försvinna av sig själv.

Det självklara är att det inte är enklare eller lättare för någon att bli utan jobb, vare sig du är gammal eller ung, med kort eller lång arbetslivserfarenhet bakom dig. Det svåra, som ingen vågar ta i, är att det är dags för oss parter på arbetsmarknaden att försöka hitta ett nytt system för anställningstrygghet som kan fungera i Sverige år 2009 and beyond!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

En välmotiverad bonus!

Bra resultat ska ge bra lön,och varför inte i form av bonus! Så länge bonussystemet är tydligt och transparent och syftar till ett uthålligt resultat.
För mig är det självklart att en vd som tar ansvar för att rekrytera de mest kompetenta personerna till sin ledning, och i det arbetet klarar av att skaka av sig gamla fördomar och verkligen fokusera på lämplighet – ja en sådan vd ska såklart ha ersättning för sin framsynthet och kanske också för sitt mod!

Investors vd Börje Ekholm säger i DN i torsdags apropå att han får bonus om han lyckas öka andelen kvinnor på chefsposter i företaget:
- I ett långsiktigt perspektiv tror jag dock att lönsamhet sammanfaller med om rätt person är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Då är det självklart att rekryteringsbasen ska vara 100 procent av mänskligheten, inte 50 procent.

Äntligen någon som har förstått att bra chefer kan se ut hur som helst, och de bästa är inte nödvändigtvis de som vd ser när han tittar sig i spegeln på morgonen.

Rädslan för felaktig bonus får inte ta över och skymma det faktum att rörlig ersättning, rätt utformad och öppet redovisad är en starkt incitament för att få människor att prestera utöver det vanliga.

Länk till artikeln i Veckans Affärer

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Tystnaden

Riktigt bra ögonöppnare måste komma utifrån, det är tydligt efter Anders Mildners krönika i Svd idag. Bara från utsidan kan man se problemet med slutenheten i den fackliga världen.

Jag kommer ihåg när jag tidigt i min fackliga bana (2002) frågade varför vi inte kunde lägga ut styrelsens protokoll på hemsidan, så att det fåtal medlemmar som trots allt är intresserade av vad vi håller på med snabbt och enkelt kan få tillgång till information. Och kanske också -hemska tanke – kommentera något! Det blev panik i leden.

Då var det otänkbart, men nu har vi bestämt oss för att lägga ut alla styrelsens handlingar, både före och efter möten. Och vi kommer utveckla forum för att i anslutning till detta föra dialog med våra medlemmar – och hoppas på att de vill prata med oss! Ledarnas största risk är att vi förlorar kontakt med medlemmrna, och även om inte våra medlemmar, cheferna, är särskilt unga så har de ont om tid och behov av enkla och tydliga vägar för kommunikation.

Tystnad och kontroll över information har alltid givit en känsla av makt. Att den känslan är falsk får vi kvitto på nu, då unga vänder ryggen till otidsenliga och hemlighetsfulla strukturer och väljer att kanalisera sitt engagemang någon annanstans. Vem är förloraren?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Kvotering har inget med kompetens att göra

Ekonomifakta publicerade nyss den sorgliga statistiken över andelen kvinnliga chefer per sektor. Under perioden 2001-2007 har ökningen varit ett par procent, och större delen av den står kommun och landsting för. Inom privat sektor är fortfarande andelen kvinnliga chefer bara strax över tjugo procent. Samtidigt visar en rapport att trettio stora detaljhandelsföretag har ledningsgrupper som består till två tredjedelar män och endast två av dessa företag har en kvinnlig vd.

Kort sagt händer det absolut ingenting när det gäller att i praktiken erkänna mäns och kvinnors lika goda förmåga att leda och utveckla företag.

De unga kvinnor som till äventyrs vill lägga sin kraft och sin förmåga på en chefskarriär vet redan från början att de sannolikt aldrig kommer nå toppen. De behöver bara titta på den högsta ledningen, bolagens styrelser, för att få klart för sig att könskvoteringen är benhård och den har inget med kompetens att göra.
För hur ska man annars förklara det faktum att endast ett fåtal av Sveriges skickligaste kvinnor erbjudits en plats i styrelserna, medan män med långt mindre kompetens upprätthåller poster inte bara i en utan i ett flertal styrelser samtidigt.
För det kan väl inte vara så illa som Birgitta Johansson-Hedberg sade i en artikel i DI i veckan ”man ska komma ihåg att det här är den enda arbetsmarknad som finns för manliga direktörer som går i pension tidigt”.
Kompetens någon?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

På lönefronten intet nytt

Vem är inte intresserad av sin månadslön? För många börjar resan nån gång i småskoleåldern med de första förhandlingarna om fickpengar med föräldrarna. (Ja, tro mig ni som inte har barn, det kan vara krävande diskussioner för en förälder som med rätta bör kallas förhandlingar.)
Inför lönesamtalet med chefen är många av oss pålästa till tänderna om vad andra med liknande befattningar tjänar. Den dagen Ledarna publicerar den årliga lönestatistiken på webben slår alltid – utan undantag – rekord i antal besök.
Medierna speglar givetvis detta stora intresse i lönefrågor. Hur mycket allt från kändisar, toppdirektörer till vanliga människor tjänar skrivs det flitigt om.
Men när det kommer till hur det går till när löner sätts och vem som har inflytande över hur stor den där månadslönen blir, är det verkligen helt annorlunda. Det brukar kallas lönebildning och är något av det dammigaste och torraste man kan föreslå en journalist att skriva om. Eller människor att läsa om.
Facktermer som individgarantier, potter, centrala avtal, parter och avtalsrörelse håller effektivt eventuellt intresserade långt borta från det som egentligen har en mycket stor påverkan på hur stor månadslönen för dig och mig blir.
Det är tråkigt tycker jag. För om fler intresserade sig, är jag säker på att svensk lönebildning skulle vara modernare och mer visionär. Och att fler skulle hålla med oss på Ledarna om att vi behöver flytta makt från organisationerna till individerna.

Monica Berling
Informationschef

/0 Kommentarer/av

Tid för dialog

Hur skapas en stark och varaktig arbetsplatskultur som främjar och underlättar för chefen att förmedla företagets eller förvaltningens mål? Och dessutom får de enskilda medarbetarna att känna en äkta delaktighet i enhetens resultat?

Det finns många redskap i chefens verktygslåda men inget så effektivt och uthålligt som det goda samtalet.För att utbyta information är snabba tekniska lösningar med hög tillgänglighet självklara. Men för att fördjupa och utveckla tankar och komplexa resonemang måste det till ett fysiskt möte och tid som reserveras för detta.

Arbetsplatsträffar -som alltför ofta används till att hantera irritationsmoment kring småsaker – kan göras om till att bli riktiga, värdefulla samtal.Risker och möjligheter i verksamheten fångas bäst upp i en trygg och fokuserad grupp som är van att diskutera sitt arbete ur ett helhetsperspektiv och med utblick mot omvärlden.

Kan du skapa utrymme för en långsiktig dialog mellan medarbetarna och dig själv kommer du som chef kunna vara trygg i att ni inte går vilse i de värderingar som leder er till framgång.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Chefen och tekniken

Jag har just lärt mig att blogga! Kan det vara något som kräver inlärning? Ja för en humanistiskt lagd chef, född på femtiotalet, är varje steg i att bemästra tekniken runt de nya uttrycksmedlen inte bara ett steg – det är en bergsklättring!

Under slutet av 90-talet gjorde tekniken stora insteg på alla chefers arbetsplatser. Från att ha skickat några försiktiga mail, till att arbeta med budgetplanering och personalscheman, lagerinventering och ärendehantering och det mesta annat i chefens vardag var det bara några år för de flesta av oss.

Största delen togs emot med utbredda armar för det underlättade ju vardagen för chefen. Det mesta gick snabbare, blev bättre och framförallt: det gick äntligen att hålla ordning på alla dokument.Det som var lättast att lära var det som man hade omedelbar nytta av.

Men så småningom började också de negativa effekterna dyka upp. Eftersom det nu gick så snabbt och lätt kunde ledningen efterfråga fler och tätare rapporter. Dokumentationen kunde göras till en egen fråga och de professionella personer som tidigare omgav chefen med administrativ service blev allt mer sällsynta.

Chefen blev fjättrad framför datorn. Det som en gång hälsades som en frälsare som skulle frisätta tid för ledarskapet blev snarare en tidstjuv.

Teknik är en underbar sak och mänsklighetens räddare. Men vardagsteknik för chefer är hårt slit med inlärning av ständigt nya system och en ursäkt för att utarma arbetsplatsen på professionell, administrativ personal som gör det möjligt för chefen att göra det hon är anställd för:Att leda!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Uppmaning till facket: Våga möta framtiden!

Det är risk för att ännu en förlegad avtalsrörelse står för dörren. Upptrappningen har börjat. Båda sidor skramlar på central nivå och hot om nollbud och centrala potter yr genom luften.

Ledarna har sedan länge vågat driva utvecklingen av moderna kollektivavtal där individen och företaget står i centrum. Därför är det trist att se att de enda bundsförvanterna verkar finnas på arbetsgivarsidan.

I Svenska Dagbladet den 10e september fanns en intressant artikel där Almega sätter fingret på varför löneprocessen måste ändras. Sveriges näringsliv och Sveriges arbetskraft ser inte länge ut som det gjorde för femtio år sedan när den modell vi nu lever med utformades.

Strukturen på näringslivet har förändrats drastiskt. Från ett fåtal dominerande svenska industriföretag, till dagens förhållanden med en växande tjänsteproduktion, en mångfald av mindre företag och en hög grad av utländskt ägande.

Utbildningsnivå, kompetens och inte minst värderingar hos Sveriges alla anställda har gått från ett homogent, kollektivt perspektiv till individualism och entreprenörsanda.

I det läget är det dystert att se att så många av arbetstagarorganisationerna snarast retirerar ett par decennier i sitt förhållningssätt istället för att våga möta framtiden.

Utvecklingen av lönebildningen i Sverige måste följa den väg som Ledarna redan för femton år sedan pekade ut. Lokal lönebildning på företagsnivå och individuell lönesättning kopplad till mål och resultat. Vi backar inte. Istället kommer vi fullfölja våra tankar med att ta fram ett nytt kollektivavtal för chefer där möjligheten att anpassa villkoren för chefsuppdraget på individuell grund ökar.

Länk till artikeln i Svenska Dagbladet

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

/0 Kommentarer/av

Dåligt ledarskap ger bossnapping

Finanskrisen har givit oss ett nytt fenomen: bossnapping eller chefskidnappning. Att låsa in sina chefer har blivit en så etablerad konfliktlösningsmetod i Frankrike att företeelsen numera har ett internationellt namn. Metoden har också fått spridning i världen. Enligt medias rapportering har drabbade företag vid upprepade tillfällen gått med på de anställdas krav på bättre villkor vid nerskärningar.

Kommer vi att se medarbetare på svenska arbetsplatser låsa in sina chefer som en sista panikartad åtgärd för att slippa nedläggning? Nej, jag tror inte det. Två starka skäl talar för att vi slipper drabbas.

Det första är att i en internationell jämförelse så vilar relationerna mellan facket och arbetsgivarna på en betydligt tryggare och sundare grund i Sverige. Den väletablerade svenska modellen handlar om att lösa konflikter genom förhandling och samtal. Inte genom våld.

Det andra är att Sveriges chefer utövar ett ledarskap som får med sig människor och som bygger på tillit till varandra. Som handlar om att få alla att nå sin fulla potential för verksamhetens bästa. När Ledarna senast mätte anställdas grad av förtroende för sin närmaste chef blev betyget högt. Nära 9 av 10 förvärvsarbetande uppger att de litar på sin chef.

Sverige är också ett land där respekten för auktoriteter är låg – inte minst i jämförelse med ett land som Frankrike. Det tror jag gynnar den förtroendefulla relationen mellan chefer och medarbetare som är så värdefull för verksamheten.

Samtidigt finns det självklart undantag. Det finns arbetsplatser där chefer inte får en chans att utöva ett gott ledarskap och det finns individer som missbrukar sin maktposition. Därför behöver vi måna om det goda ledarskapet och säkerställa att det förutsättningar för cheferna att utöva det. Det vinner alla på; medarbetare, chefer, aktieägare och samhället i stort.

Monica Berling
Informationschef på Ledarna

/1 Kommentar/av